You are currently browsing the monthly archive for augusti 2008.

Debatten om nämndemän puttrar på. I DN utgår Johannes Åman återigen från antagandet att jurister inte är riktiga människor utan något slags lagboksrobotar som behöver nämndemännen ”för att ha en kontaktyta mot samhället utanför”. Åman avslöjar därmed det som inte alla känner till, nämligen att domare lever isolerade i sina tjänsterum utan kontakt med populasen. Dessutom förklarar Åman hur nämndemännen ”tvingar domare att göra juridikens språk och tankemönster [har vi ett eget språk och egna tankemönster?] begripliga för lekmän”. Där har vi en skrivbordskonstruktion som bara en ledarskribent utan kontaktyta med samhället utanför kan åstadkomma.

I realiteten har ju nämndemännen otroligt sällan någon påverkan på hur domskälen formuleras eftersom nämndenmännen, trots att de är domare, mycket sällan skriver några domskäl. Åmans avslutande försök att lägga skulden på den enda domaren i målet som starkt reagerat på lekmannadomarnas inkompetens lämnar en obehaglig eftersmak i munnen. Förståelsen för rättsstatens krav på domare och domstolar är ingenting som man kan ”lära ut” på några timmar. Det kräver lång tid. Misslyckandet i målet är inte lagmannens. Inte alls. Misslyckandet är systemets och nämndemannens.

Expressen tycker att vi skall avpolitisera domstolarna. Det tycker jag med förstås. Men jag har svårt att se varför det skulle fungera i praktiken bättre med andra lekmän än politiker, vilket Expressen föreslår. Det stora problemet med bristande insikter och bristande kompetens finns inte bara hos lekmän från de politiska partierna utan även hos icke-jurister i allmänhet.

**

Men alla andra argument åt sidan: Kan någon ge ett bra exempel på när nämndemannadomarna gjort ett avgörande bättre i materiell eller kommunikativ bemärkelse? Det måste ju finnas något exempel.

**

Annonser

Jag har ju tidigare varit kritisk (se här, här och här) mot nämndemannainstitutet och ser ju, som man gör när man redan har bildat sig en mening, den oväntade utvecklingen i det s.k. Arboga-målet. En av nämndemännen i målet har nu ”hoppat av” efter att i media givit uttryck för att hon redan tidigt i målet givit upp den för rättssäkerheten nödvändiga oskuldspresumtionen. (se DN, SvD och AB).

Nu är jag väl i och för sig inte helt övertygad om att det uttalande som den nu avhoppade nämndemannen gjorde verkligen skulle ha räckt för att jäva ut henne om det prövats. Vidare så behöver det inte betyda något för den fortsätta handläggningen av målet i tingsrätten. Sådant här händer ibland. Mitt eget mest flagranta exempel på det är från min tingsnotarietjänstgöring där en nämndeman blev så glad åt att se sin gamla kamrat i målsägandestolen att han gick och åt lunch med honom i en paus i heldagsförhandlingen.

Sådana här missar sker eftersom nämndemännen (oftast) inte skolats in i en förståelse för vad den dömande verksamheten innebär. De saknar helt enkelt tillräcklig kompetens. Det är inget karaktärsfel. Det är ur ett mänskligt perspektiv helt naturligt att nämndemannen i Arbogamålet till slut får svårt att värja sig mot medias frågor och hennes delvis förutfattade menignar är ur vardagspsykologisk synvinkel inte alls konstiga – det är självklart att såväl hon som många andra påverkats av den mediadiskussion som målet rörde upp redan innan förhandlingen inleddes.

Problemet är den bristande insikten om betydelsen av att upprätthålla respekten för domstolens roll, om betydelsen att hålla tand för tunga, om betydelsen av att vara en DOMARE satt att döma sina medmänniskor. Det är en oerhört ansvarsfull uppgift som kräver kunskaper och en rättsstatsideologisk insikt. Den kan saknas hos lekmännen.

TV4 Morgon så svamlar jag ur mig något kring detta principiella problem idag.

Det här är juridisk aktivism i sin bästa form.

Av outgrundlig anledning läser jag av och till Zizeks bok Violence. Det är en delvis elegant försvar för att när människor med ideal tar till våld så är det alltid någon annans fel. Det beror på strukturer och bristen på allmänna nyttigheter. Nu säger Zizek inte bara det, han beskriver också hur amerikanska företag utövar våld genom sin blotta framgång. Och så förekommer en del andra sådana där nyspråksstrategier som man förväntar sig i den vulgärmarxistiska traditionen.

 

Apropå våldsapologeter så tyckte jag det här tog priset.

 

 

Två nya viktiga inlägg i FRA-lagsdebatten.

Brännpunkt: Centrum för Rättvisas Clarence Craaford och Gunnar Strömmer vill hjälpa lagstiftaren genom att spalta upp en checklista för hur ett signalspaningslagförslag skulle kunna vara förenligt med Europakonventionen. En av punkterna ser jag själv som särskilt viktig: Om någon grundlöst spanats på skall hon få reda på det och erhålla kompensation eller någon annan form av upprättelse.

En annan sak: Även Centrum för Rättvisa accepterar den kritik som t.ex. förre försvarsministern Odenberg riktat mot förslaget att signalspaning bara skall få ske vid misstanke om brott, vilket lanserats av företrädare för Folkpartiet. Min egen uppfattning är att även om det inte finns en fullständig parallellitet mellan rättsväsendets tvångsmedel vid brottsmisstankar och signalspaning som sker för att skydda ”rikets säkerhet” i något avseende så finns det ändå en hel del beröringspunkter.

Det viktiga här är ju att de rättssäkerhetsgarantier som utvecklats inom ramen för synen på rättsväsendets undersökningar gör sig gällande även vid signalspaning: Individens intresse av ett skyddat privatliv aktualiseras på ett liknande sätt i de två situationerna, samma garantier bör kunna ges. Som jag ser det bör ett intrång i privatlivet kunna vara legitimt och proportionerligt även om det inte finns någon misstanke om brott, i vissa fall. Men det krävs i sådana fall att just den individ som spanas på genom sitt beteende (som dock kan vara omedvetet, t.ex. om en persons godtrogenhet utnyttjas av terrorister) givit upphov till en riskbild. Det krävs en individspecifik risk, med andra ord. Annars urholkas privacy-skyddet helt.

**

Läs även Nicklas Lundblads sublima betraktelse från SvD Kultur. Med lätt hand rör sig Nicklas från public policy till juridik till sociologi. Ingen har namedroppat Bauman med samma elegans tidigare. Den finns inte på webben än, så här har ni en god anledning att köpa en papperstidning. Nu så!

Det här är bara inte acceptabelt. Säkerheten i domstolarna är nog bättre än någonsin men när man läser om detta så tycks det som att det finns mer att göra: SvD och DN.

förekommen anledning: Jag vill bara deklarera att jag – på riktigt – åt jävligt mycket nudlar när jag studerade. Jag hade även på den där lilla påsen med konstiga smakämnen, utom räkor som var oätlig. Och så åt jag snabbmakaroner med ketchup. Det gjorde jag för övrigt när jag satt ting också. Nudlar och snabbmakaroner: The dinner of champions.

Nu är allt mycket ljusare. Jag har ett jobb. Skor från Prada. Min ekonomi är bättre. Jag har således avancerat till Barilla-pasta och färdigblandade, överprissatta salt-krydd-mixrar. Och en gång i veckan unnar jag mig gurka.


Sort of…

Jag förstår inte vad det betyder. Centerns Fredrik Federley säger så här:

”Vi har lyckats jobba fram ett förslag som borde kunna köpas av regeringen. Vi får stopp på det stora problemet: en generell mass­avlyssning av svenskar. Signalspaning som börjar eller slutar i Sverige ska inte tillåtas, säger riksdagsledamoten och FRA-­kritikern Fredrick Federley (c).”

FRA-kritiker är väl nu inte Federley – jag har inte hört någon kritik mot myndigheten FRA – men han har uttalat oro för den lag som skulle kunna ge FRA möjlighet att granska privat kommunikation. Och nu har han, och Centern, lyckats ”jobba fram ett förslag” om att signalspaning som ”börjar eller slutar i Sverige” inte skall tillåtats. Men vad betyder det? Notera disjunktionen. Varken det ena eller det andra skall tillåtas.

FRA:s personal sitter i Sverige – det är i Sverige själva spaningen, verbet – aktiviteten, både börjar och slutar. Det kan inte gärna göras otillåtet. Det är något annat som avses.

Partiets försvarstalesman förklarar att ”k­ommunikation där ”en svensk dator eller telefon är inblandad” inte ska utsättas för spaning. All information som skickas till mig eller från mig, till ett annat land eller inom detta land, är alltså enligt förslaget undantaget. Men betyder det verkligen det? Då tappar man väl hela funktionen med lagen? Och går det verkligen att särskilja denna information utan att på något vis granska dess innehåll? Annars är ju Centerns förslag bara tomt och är det på detta sätt tomt så är det riktigt illa, för då är det ett försök att ljuga för oss.

Men, fine, låt oss lagreglera det utifrån förslaget. Om Regeringen i lag förbjuder myndigheten FRA att granska all information – vare sig genom automatiska granskningsverktyg eller manuellt – som kommer till eller från min dator eller telefon så skulle jag vara ganska nöjd för egen del. Det viktiga är här juridiken, inte tekniken. Inskränkningen i myndighetens möjligheter måste förbjudas. Bäst är om det kan göras brottsligt, att införa ett straffansvar. Ett legalt, övervakat och sanktionerat förbud härvid skulle väl tysta de flesta kritiker. Och potentiellt granskade som lämpligen lägger servern i Sverige. Men jag förstår allt mindre vad lagstiftaren då tänkt sig att FRA skulle använda sina nya befogenheter till.

***

Många jublar: Äntligen, säger dom. Men en följdfråga: Hur blev vi så nationalistiska? Borde vi inte bry oss om även våra europeiska vänners rätt till privacy? Förbudet borde väl omfatta även dem, om de inte är terrorister eller brottslingar? Vad gör Sverige när det estniska företaget, vars kommunikation fallit inom FRA:s granskning, begär upprättelse för sin kränkning? När bulgaren som fått sin e-post läst vill ha kompensation?

**

Uppdaterat: Kommentarer och analyser i dagens tidningar: Svd, SvD, DN

Så hävdar Lena Halldenius idagens SvD. Hennes argument är att reglerna om bla. brevhemlighet åsidosatts genom FRA-lagen. Men det är nog inte riktigt sant att riskdagen har brutit mot grundlagen, om man läser grundlagen på det sätt som vi vanligtvis läser grundlagen i Sverige. Vi brukar komma runt problemen med konflikter mellan grundlagen och vanlig lag genom att helt enkelt tolka bort dem. Ibland behövs mer innovativa lösningar. HD konstaterade till exempel med anledning av normprövningen enligt 11:14 i NJA 2005 s. 33 att man kan komma ifrån problemet med en konflikt mellan en författning och grundlagen genom en ”partiell icke-tillämpning” av normen i författningen och i ett sådant fall blir inte 11:14 relevant. Genom att med andra ord se till att ett lagrum inte används på ett sätt som står i strid med normerna i 2 kap. regeringsformen kan man undvika att se lagen som varandes i strid med grundlagen. HD menade att detta var en parallell till en ”grundlagskonform tolkning”. Man kan även se på det på andra sätt.

I vilket fall: Nu kan man hävda att vi inte borde tolka grundlagen på det sätt vi brukar göra utan mer utifrån vad en ”sund förståelse” av rättighetsnormerna borde innebära. Tag integritetsskyddet i den amerikanska Bill of Rights, som tolkats konstruktivt på ett sådant sätt, så att det omfattat massor med situationer som knappast faller under ”privacy” med en snäv läsning.

***

Läs vad Tomas Bodström skriver om FRA-avlyssningen.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter