You are currently browsing the monthly archive for maj 2009.

Människohandel ligger högt på listan över samhällets värsta brott. Att säljas som en vara och tvingas att prostituera sig, tigga eller att tas ifrån sina organ är bland det mest förnedrande en människa kan utsättas för.

Det har rått – och råder, såvitt jag vet – politisk konsensus om att slavhandeln hör till det civiliserade samhällets vidrigaste kriminalitet. Men det har visat sig svårt att fånga in just vad en människohandel innebär. Centrala komponenter är att offret tvingas in i ett sammanhang hon inte fritt valt att försätta sig och att hon på något vis i den betvingade situationen säljs. Paradigmexemplet är fortfarande trafficking för sexuella ändamål: Människor förslavas och säljs som prostituerade.

Det viktiga är att någon form av definition behövs. Utan ett begrepp så kan samhället inte bekämpa farsoten. Utan en fungerande lagreglering av männniskohandelsbrott kan det bli så att domstolarna dömer slavhandlarna enligt andra regler, t.ex. koppleri som har ett helt annat syfte än människohandelsbrottet.

Efter vissa problem tycks nu lagstiftaren lyckats åstadkomma en rättstekniskt lämplig lagstiftning mot människohandel (vilket inte behöver innebära att den i praktiken kommer att fungera – det krävs ju att man faktiskt får tag i brottslingarna också). Förhoppningsvis kan den nya lagstiftningen användas för att döma brottslingarna för slavhandel och inte bara för att ha hjälpt prostituerade som kopplare.

När det har visat sig varit så svårt att hitta en fungerande formulering av vad människohandel innebär så blir det särskilt tråkigt när politiker utnyttjar ordet människohandel för att driva hem politiska poänger på helt andra områden. Marita Ulvskog, EU-parlamentskandidat för S, har jämfört den europeiska arbetsmarknaden med människohandel. Bakgrunden är Laval-målet och de lettiska arbetare som jobbade i Vaxholm och som möttes av organiserade demonstranter som skrek ”Go home!”. 

Ulvskog jämställer lettisk arbetskraft med de förslavade prostituerade och barn som säljs för att tas ifrån sina inre organ. Den som köper arbetskraften jämställs med den vidrigaste organiserade brottslighet som idag plågar världen. Det är ett destruktivt exploaterande av en viktig terminologi. Och det sker i ett tillstånd när terminologin skulle må bra av att få sätta sig.

Om min arbetsgivare köper mina tjänster så handlar man i och för sig upp en del av min tid, en del av mig kanske man kan säga. Men det är inte människohandel. Och när man börjar kalla det för människohandel urholkas begreppet. Dilution, kallas det ibland. Förlorarna är de offer för riktig människohandel som därmed placeras i ett fack av vanliga arbetstagare som uppbär lön för att göra sitt jobb.

***

Se även Klambergs kommentarer. Och de intressanta kommentarerna från det lettiska bolaget självt i DN. Om bolagets uppgifter stämmer blir Ulvskogs kommentarer än konstigare. Enligt bolaget så erhåller de letttiska arbetarna 75 kronor i timmen efter skatt plus traktamente med en femhundring per dag och betald bostad. Det innebär att en person som arbetar i Sverige en månad om 20 arbetsdagar får ut 25000 netto. Det skulle vara bra betalt för de flesta arbetare. Och för arbetare från ett Lettland i kris måste det vara väldigt bra betalt.

Annonser

Nästa vecka håller jag en kurs i kommersiell skadeståndsrätt, med fokus på allmänna principer om ren förmögenhetsskada. I Stockholm.

Se mer här.

Kulturministern gillar domen mot The Pirate Bay. Hon ”gladdes åt domen” säger hon enligt SvD. Inte bara säger hon detta, hon säger det också inför publik – och därtill en publik av människor som sannolikt uppskattade hennes kommentar. Skönt för den ansatta tingsrätten att få en klapp på axeln av statsrådet.

Mindre kul är det ur ett demokratiskt perspektiv att ministern får för sig att ge betyg åt domstolarnas agerande i en sak som ännu inte är avgjord. Nu skall hovrätten ta ställning till målet. Och när hovrätten tar ställning till målet så är det i ett läge där regeringsföreträdare redan tagit ställning för vad som är en bra dom.

Så kan man hälla bensin på en redan oroväckande vildsint brasa. ”En politisk dom”, ”ett politiserat rättsväsende”, ”en korrupt rättsordning”. Känner ni igen rubrikerna från bloggosfärens och medias reaktioner på domen? Att statsrådet i ett sådant läge väljer att recensera domstolarna innan saken fått sin slutliga prövning ger eldunderstöd åt kritikerna. Men värre är förstås det principiella. Det är principiellt olämpligt att exekutiven fäller omdömen över domstolarnas agerande i enskilda mål över huvud taget. Och särskilt illa är det i mål som fortfarande är under prövning. Det är ovärdigt en rättsstat.

***

Ministern har nu KU-anmälts, skriver DN. Även allianskollegor uttalar sig kritiskt härvidlag. Särskilt intressant, med anledning av att det här är en fråga om bristande förståelse för rättsordningens uppdelning av arbetsuppgifter, är uttalandet från Fp:s representant i KU. Så här skriver DN:

”Cecilia Wigström, ledamot för Folkpartiet i Konstitutionsutskottet, förhåller sig försiktigt skeptisk.  – Rent prinicipellt ska vi som lagstiftare ha ett stort säkerhetsavstånd till den dömande makten. Men jag kan inte uttala mig mer om just det här specifika ärendet då jag inte tagit del av det.”

Och då blir man ju än mer orolig. Det är riksdagen som är lagstiftare, inte regeringen. Och kulturministern sitter inte i riksdagen, utan i – just det – regeringen. Synen på ansvarsfördelningen verkar litet grumlig hos vissa i riksdagen. Det visar sig även hos KU-anmälaren Max Andersson (från Miljöpartiet, som inte är Spik-Bebis-Max Andersson).  Han tycker nämligen att till skillnad från statsråden så är det okej att riksdagsledamöterna delar ut plustecken till domstolarna. Hur han resonerar vet jag inte. Om något så är det nog snarare tvärtom.  Jag ”gladdes åt” att se att det finns några lagstiftare som håller balansen.

I sak tror jag inte att det här är att betrakta som ministerstyre. Men omdömeslöst är det.

Anne-Marie Pålsson, en ovanligt självständig och frisinnad riksdagsledamot för Moderaterna, berättar att hon inte ställer upp för omval. Pålsson har tidigare uppmärksammats här för den undersökning om maktdelning som hon låtit utföra och som gav stöd åt den deprimerande centralism som man redan tidigare anat. På Newsmill skriver Pålsson idag om varför det känns ”meningslöst” att vara riksdagsledamot för Moderaterna och redogör bland annat för hur riksdagsledamöterna förväntas mer eller mindre agera hejarklack åt sina respektive partier, snarare än att självständigt och utifrån eget omdöme försöka förvalta det mandat som de fått från just sina väljare. Riksdagsledamöterna blir till en skock får. Det är nedslående för oss som fortfarande hyser hopp om att lagstiftaren inte bara skall expediera regeringens beslut. Det är också nedslående för oss skattebetalare. 

Men låt oss se glaset som halvfullt. Om det är som Pålsson skriver behöver vi inte alla dessa riksdagsledamöter. Här finns det besparingar att göra! Det räcker ju med en riksdagsledamot från varje parti som sedan tilldelas ett röstantal i förhållande till partiets röstsiffror från senaste valet. Lagstiftningensapparaten kan slimmas ned betydligt. Hela riksdagen kan få plats i ett normalt klassrum – och då finns det ändå plats över för både kaffekokare och kopiator i samma rum. Om någon bara tipsar Anders Borg så kan vi äntligen få in litet effektivitetstänkande i lagstiftningsprocessen.

DN skriver om saken idag, söndag.

Det har gått inflation i jävsanklagelserna. Nu drar det mediepåeldade drevet vidare mot Anders Eka, som är den hovrättsdomare som skall pröva om jäv föreligger i TPB-rättegången i tingsrätten. DN har nämligen uppmärksammat att Eka ingår i en forskningspanel på Stockholm Centre for Commercial Law (Centret förkortat, som är min arbetsplats). Centret är ett akademiskt centrum som knutit till sig forskare i kommersiell rätt och organiserar olika forskningspaneler, där även jurister från andra sfärer ingår – helt i linje med riksdagens önskemål om att akademin skall verka för nära kontakter med det ”omgivande samhället.” I den forskningspanel vars seminarier Eka tydligen någon gång varit med vid har även ombud för målsägandena i målet varit eller är verksamma. Nota bene: Ombuden – inte målsägandena själva. Det är advokaterna som ingått.

Är inte detta jäv, frågar DN?

Precis här övergår medias bevakning av jävsfrågan i TPB-målet från att vara överdriven till att bli direkt löjlig. Inom ramen för Centret finns det massor med människor engagerade. Vissa få jurister jobbar vid Centret, som jag, men de flesta av de hundratals aktiva personerna går på några seminarier eller en föreläsning någon gång. Man kan nog nära på säga att vid det här laget, när Centret varit verksamt i nio år, så finns det få civilrättsjurister i Stockholmstrakten som är intresserade av sitt yrke som inte någon gång kommit i kontakt med Centrets verksamhet på olika sätt. Centret har ett samarbete med justitiedepartementet och våra forskare har ett stort internationellt nätverk. Det vore direkt bisarrt om jävsreglerna skulle lägga hinder i vägen för domare att gå på seminarier eller föreläsningar vid Centret eller andra verksamheter vid universiteten.

I vilket fall så beskriver Eka för DN att hans intresse för medierättsfrågorna kom av hans arbete med yttrandefrihetsfrågor. Min helt ovetenskapliga gissning är att personer som intresserat sig särskilt för yttrandefrihetsfrågor inte sällan lägger en annan betoning i rättighetsavvägningar där upphovsrätten är aktualiseras än vad upphovsrättsspecialisten gör.

Dessutom: Det börjar bli fånigt att media ensidigt driver linjen att ombuden är samma sak som deras huvudmän. Så är det inte alls. Jag tror inte försvarsadvokaten Peter Althin (som ju är politiker också) har samma politiska inställning till upphovsrätten som sin klient i målet. Althins uppdrag är att hitta de bästa argumenten för sin klients sak. Samma med advokaterna på målsägandesidan. Det kan ju upplysas om att vissa ombud på målsägandesidan också försvarat personer som anklagats för upphovsrättsintrång tidigare.

Så, take a chill pill: Alla jurister är inte köpta av upphovsrättsindustrin. Det finns inte någon stor konspiration. Det finns dessutom jurister som kan arbeta för upphovsrättsinnehavare utan att för den skull vara övertygade om att den nuvarande regleringen är optimal. Men ibland stöter vi på varandra i olika sammanhang. Domare är också välkomna. Det skulle vara trevligt om även domare kunde få fortsätta komma på våra seminarier på Centret ibland.

Och till DN: Centret är inte någon ”institution”.

Letades i praxis efter exempel på ränteneuroser kom jag förbi ett klassiskt fall av psykisk skada till följd av en olycka. Fallet är dock inte så gammalt, det är från 1978. Men mycket har hänt med juridikens språkliga konventioner sedan dess. Följande yttrande av en läkare som uttalade sig i HD framstår idag som uppseendeväckande.

”[Läkaren L:s] första kontakt med [den skadelidande I] ägde rum 1962. […] Det intryck han fick 1962 var, att I var en hysteroid och psykoinfantil men mycket begåvad person. Han hade visserligen inte träffat I under perioden 1967- 1973, men hans intryck är att hon blivit sämre efter den olyckshändelse som hon råkade ut för. Under de år han arbetat med I har hennes homosexuella problem varit det verkligt stora problemet, vilket försvåras av hennes religiösa inställning. […] Hans uppfattning är att olyckshändelsen har betytt mycket för hennes arbetsoförmåga. I hade orkat med sitt homosexuella problem, sin hysteroida läggning och värken från höger knä. Men då till detta kom smällen vid olycksfallet, blev den totala bördan mer än vad I orkade med.”

Homesexuella ”problem” och kvinnor med ”hysteroid läggning” – det var inte så länge sedan sådant språkbruk förekom. Men jag undrar vad ”psykoinfantil” betyder.

Aftonbladet har idag en artikel med rubriken ”Anna nekas skadestånd för sexfoton”. Liknande rubriker har synts i andra media. Historien bakom rubriken är att en ung man, X, filmade och fotograferade när han hade sex med sin flickvän, den person som Aftonbladet kallar Anna. Senare spreds bilderna och Anna har härmed blivit kränkt, i lagens mening. För kränkningen så tilldömdes hon skadestånd från X i domstol. Anna begärde därefter ersättning från Brottsoffermyndigheten, vars nämnd alltså avslagit kravet på ersättning. Rubriken i Aftonbladet är således felaktig. Anna nekas inte skadestånd utan har tvärtom tilldömts skadestånd. Däremot så utgår inte brottsskadeersättning – en annan typ av ersättning som utgår från allmänna medel i vissa, men inte alla, fall där en brottsling inte kan betala skadeståndet.

Det är viktigt att framhålla detta, att det är olika ersättningar (om än det finns en koppling mellan dem). Om min bil blir stulen så har jag rätt till skadestånd från tjuven. Om inte tjuven hittas, och så är det ju oftast, kan jag få ersättning ur min försäkring om bilen var försäkrad. Men det gör inte försäkringsersättningen till ett skadestånd.

När det gäller Brottsoffermyndighetens nämnds beslut så skall jag inte kommentera det i sak, eftersom jag själv var med och beslutade det. Men några allmänna saker kan nämnas och jag uttrycker här bara mina egna åsikter om rättsläget i stort, inte om det enskilda fallet. Brottsskadeersättning kan utgå till ett brottsoffer som inte lyckas få ut ett skadestånd som hon har rätt till från förövaren. Förövaren har kanske inte några pengar, eller har försvunnit. Då kan en av skattebetalarna finansierad ersättningsform, brottsskadeersättning, utgå (under förutsättning att inte ersättning kan utgå ur t.ex. hemförsäkringen).

I stora drag kan man säga att brottsskadeersättningen bedöms utifrån samma regler som skadeståndsrätten när det gäller ideella skador. En kränkning till följd av ett sexualbrott eller ett mordförsök betraktas således överlag likadant inom de två olika ersättningssystemen. Domstolarna och Brottsoffermyndigheten kommer ibland fram till olika belopp, men följer samma riktlinjer – när det blir olika belopp är det för att domstolarna och myndigheten gör olika bedömningar av vad riktlinjerna innebär.

Det finns emellertid viktiga skillnader mellan skadeståndsreglerna och brottsskadeersättningen. Brottsskadeersättning kan utgå för kränkningar som inte omfattas av en rätt till skadestånd. Det viktigaste exemplet är att barn som bevittnar brott kan få ersättning under vissa förhållanden. Det finns också viktiga undantag i rätten till brottsskadeersättning. Ärekränkningsbrotten är enligt lag undantagna rätten till brottsskadeersättning. Det står alltså uttryckligen i den lagstiftning som reglerar brottsskadeersättning.

När det gäller spridandet av bilder tagna i sexuella situationer så har Högsta domstolen nyligen framhållit att det inte går att bedöma de kränkningar som därvid uppstått under reglerna om ofredande. Det är således enbart ärekränkningsreglerna som ger något straffrättsligt skydd i sådana situationer. HD kritiserar i samma dom även lagstiftaren för att inte ha tillsett ett bättre skydd för privatlivet, vilket lagstiftaren har en skyldighet att göra enligt Europakonventionens art. 8. Den nuvarande ordningen innebär nämligen problem. Om någon filmar en annan person i en sexuell situation men inte sprider filmen så är det inte ärekränkning och ofta inget annat brott heller. Det gör att det inte går att bestraffa personen, inte döma ut skadestånd och inte heller att förverka (konfiskera) filmen.

I det här fallet hade materialet spridits. I sådana situationer kan det vara fråga om ärekränkning. Brottet ärekränkning ger rätt till skadestånd men inte brottsskadeersättning.

Min personliga åsikt är att lagstiftningen lägger alltför stor vikt vid ärekränkningsreglerna för att tillgodose skyddet för privatlivet. Det är egentligen inte en lämplig lösning. Ärekränkningsreglerna syftar egentligen till att skydda en persons anseende hos andra människor. Men skyddet för privatlivet tar inte i första hand sikte på människors anseende utan människors integritet: Det är den enskilda personen som skall skyddas, inte andra människors uppfattningar om personen. Genom att låta ärekränkningsreglerna ta hand om integritetskränkningar som egentligen passar ganska illa in under reglerna så skapas en mängd oönskade konsekvenser i rättssystemet.  Här finns det skäl att göra en översyn.

En 89-årig påstådd nazi-förbrytare kan nu ställas inför rätta efter att ha utvisats från USA till Tyskland. I Tyskland debatteras om det är rimligt att ställa en gammal och sjuk man inför rätta för brott som begåtts för så länge sedan och som dessutom knappast kommer att kunna avtjäna ett straff för det fall han döms. Bör ansvaret preskriberas efter så här lång tid? Varför då? I svensk rätt så preskriberas ansvaret efter ett tag, straffrättsligt såväl som civilrättsligt. Men varför då?

I civilrätten är det ofta ekonomiskt orienterade argument som antas ge stöd för tidsbegränsningarna. Men bör argument av det slaget ges försteg i enskilda fall där ansvarsutkrävandet bottnar i en rättighetskränkning av ett sådant fruktansvärt slag som ett folkmord, eller för den delen mer återkommande brott som mord eller grova sexuella övergrepp? Historien förändras inte av våra normer. Händelsen har fortfarande hänt. Sanningen dör inte. Fakta är eviga. Varför institutionaliserar juridiken glömskan?

Jag har inte mycket till övers för tv-licenssystemet. Om man skall ha public service och den skall finansieras genom en tvångsavgift som inte hänger samman med konsumtionen av public service borde finansieringen ske via skattsedeln. Men jag har missat en dimension i tv-licensen. Den ger ju upphov till humor och cynisk glädje. Som här.

Det är som Letterman brukar säga: There’s comedy out there, you just have to look for it.

Nu framstår det som att Konstfack-studenten Anna Odells aktion att spela psyksjuk egentligen var ett slags wallraffande för att påvisa psykvårdens problem. Även om det undersökande syftet riskerar att skymmas genom den diffusa och lösa inramningen – säga vad man vill om klassisk journalistik men den är i alla fall för det mesta tydlig och transparent – så är det faktiskt ett intressant projekt. Den slutna psykvården är otroligt sluten, och de skyddsmekanismer som rättsordningen sätter upp för att säkra människors frihet, integritet och rättssäkerhet är så oerhört sårbara i psykvårdens miljö. Alla vi som någon gång sett insidan av psykvården har nog fått intryck av en miljö där den personliga autonomin lever riskabelt. Farorna för individen förtjänar att sättas under lupp.

Det gör dock inte någon skillnad ur straffrättslig synvinkel.

Uppdatering. Nu får vi dessutom veta om det är straffbart. Odell åtalas enligt Svd och DN. Åklagaren säger att konstnärer inte står utanför demokratin. Så klart.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter