You are currently browsing the monthly archive for maj 2008.

Intressant dom från HD idag. Strejk hade brutit ut på dagis och en förälder med barn på dagiset höll inne betalning med motsvarande tid, då dagiset alltså var stängt. Kommunen ville ha betalt för den tjänst som den inte levererat. (Så där är det med dagis. Man förväntas betala för saker man inte får ibland.) Men HD, i all sin vishet, reder ut begreppen: Även om det är ett avtal präglat av sin offentligrättsliga kontext så kan allmänna kontraktuella invändningar göras gällande. Ingen betalning kunde krävas när dagiset var stängt, således.

Det här är en belysande (och väldigt välresonerad, om jag skall tillåta mig ett värdeomdöme) dom. Det finns något irriterande över hur man som enskild avtalspart ibland behandlas i avtal med det allmänna, särskilt sådanda avtal som hänger samman med myndighetsutövning. HD:s dom visar hur den enskilda fortfarande kan använda de privaträttsliga verktygen för att angripa sådana avtal, i alla fall ibland. Bra så.  

Fler och effektivare poliser är bra. Men om åklagarorganisationen fallerar så leder det inte nödvändigtvis till en effektivare rättskipning. Fler och effektivare åklagare är bra. Men om domstolsorganisationen fallerar så leder det inte till effektivare rättskipning. Fler och effektivare domare är bra. Men om kriminalvården fallerar leder det inte nödvändigtvis till en effektivare brottsbekämpning.

Idag skriver hovrättspresidenten Wersäll om problemet med proppar i systemet och framhåller ett särskilt problem: Med för stort tryck på domstolarna så blir domar mindre välskrivna. Mitt intryck är i och för sig att domar överlag är förvånansvärt välskrivna – inte bara det: de är föredömligt korrekturlästa! – men det misstänker jag många gånger beror på att domare är extremt plikttrogna människor som sitter och skriver dom på övertid efter att ha suttit i förhandlingar hela dagarna.

Wersälls slutsats är det lätt att stämma in i. Rättsväsendets olika verksamheter måste gå i takt. Resurstilldelningen bör anpassas efter denna tanke. Hur en sådan samordning i praktiken skall kunna åstadkommas utan att trampa de olika delarnas autonomi på tårna är svårare att se. I praktiken så tror jag att vi måste acceptera att en väl fungerande rättsapparat måste få tillåtas att vara ineffektiv.

Om vi har målsättningen att alla brott skall beivras – jo, jag har förstått att en sådan målsättning numer anses naiv – så behövs stora resursökningar. Och det kommer att innebära att det ibland blir delar av maskineriet som kommer att gå på tomgång. Om polisen skall ha tillräckligt med resurser för att verkligen gripa in mot brottsligheten leder det till att poliser ibland är i tjänst utan att ha några brottslingar att jaga. Brottslingar respekterar inte budgetmål och kvartalsrapporter. När jag nu tänker på det så är det det som är problemet. Brottslingar respekterar inte samhällets kvartalsrapporter. Vilken arrogans!

Visst är det glädjande, med överenskommelsen mellan allianspartierna och Mp om en ny grundlag. I presentationen av uppgörelsen finns det mycket som bådar gott: Författningsdomstol, ökat skydd för integritet och fokus på rättigheter. Sedan finns det förstås fortfarande rekationära röster som vill bibehålla maktkoncentrationer. Ohly drar fram det gamla juristföraktet igen: Domare skall inte bestämma över folkviljan, menar Ohly. Och påminner oss alla om vilka miljöer som i historien upptsått i frånvaron av en maktbalans mellan folkvalda, exekutiver, och domstolar.

***

Uppdaterat: Idag har Henrik Berggren en krönika i DN om grundlagsreformen. En riktig DN-krönika får man väl säga. Intetsägande och bredbent på samma gång.

Idag kom tre beslut från Högsta domstolen rörande omvandling av livstids fängelsestraff till tidsbestämt straff. I alla tre besluten tidsbestämdes straffen, delvis i motsats till vad som beslutats i de tidigare hovrättsdomarna. Det är långa, resonerande och informativa beslut från domstolen – med historiska utvecklingar av livstidsstraffets ideologi. Påbjuden läsning för alla som intresserar sig för straff.

Omvandlingsreglerna har härmed fått en betydelsefull ställning, samtidigt som livstidsstraffet som tanke blivit rejält sargat.

***

Kommentarer i tidningana med litet snaskiga detaljer om de bakomliggande brotten finns här och här (fr TT).

Få bloggar har ansökt om utgivningsbevis för att erhålla grundlagsskydd, berättar SvD. ”Bloggare verkar i ett laglöst land” är rubriken.

Men så är det naturligtvis inte. Bara en tidning kan komma på att det skulle vara laglöst att inte omfattas av grundlagarna för medier.

Bloggare verkar utan utgivningsbevis i samma rättssystem som alla andra, däremot inte i det särskilda regelsystem som gäller för t.ex. tidningar.

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att placera mig i det regelssystemet. Det här är inte någon tidning. Mejl till mig omfattas inte av grundlagsskyddad meddelarfrihet. De som kommenterar inlägg svarar själv för sina uppgifter. Jag är inte någon utgivare. Bara så att ni vet.

Åklagarbristen har nu blivit akut, rapporterar SvD och TT. RÅ begär katastrofpengar, får man väl kalla det, för att förhindra att rättegångar ställs in.

Konstigt att det skulle behöva gå så här långt och det särskilt under en regering och en justitieminister som förknippats med ett starkt rättsväsende. Konsekvenserna av inställda rättegångar kan bli allvarliga: Brott kan hinna bli preskriberade, nya kostnader uppstår för staten (stora kostnader till och med.) Åklagarnas bristande tilldelning är ett samhällsproblem. Kortsiktigt kan det kanske lösas genom att ringa in tillfälliga förstärkningar. Långsiktigt behövs det helt enkelt mer åklagare och bättre administrativt understöd.

 

Idag har jag en krönika om privaträttens, närmare bestämt skadeståndsrättens, roll i bekämpandet av människohandel/trafficking i Dagens Juridik. Finns här.

Två nya domar från Högsta domstolen behandlar vad som kan anses som våldtäkt och var gränserna går för våldtäktsbegreppet. Här finns en uppgift för gender-forskningen: Det är våldtäkt att föra in fingrarna i sovande kvinnors underliv, men däremot inte att onanera en sovande man. Könsneutralt?

Se DN, SvD eller HD:s hemsida för domarna i sig.

DN skrev igår på ledarplats att Rödeby-domen påminner om en brist i svensk lagstiftning som aktualiserades i Flink-fallet. Men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är ”bristen”, eller som DN uttrycker det, ”glappet som måste täppas till”. Så här skriver DN:

Rödeby är en påminnelse om det rättsliga glapp som finns i fall där gärningsmannen ansetts sjuk då men frisk nu. Däremot är det inte något starkt argument för att glappet måste täppas till. Men det finns andra fall som visat att denna lucka i vår lagstiftning verkligen är problematisk.
      I gårdagens intervju i DN tog Sten Heckscher, som är ordförande i Regeringsrätten, upp Mattias Flink som 1994 sköt ihjäl sju människor i Falun. Även han bedömdes vara allvarligt psykiskt störd när gärningen begicks men frisk efteråt. Att fria honom framstod som orimligt. Högsta domstolens väg ur dilemmat blev att hålla honom ansvarig för att ha berusat sig trots att han visste i vilket tillstånd han då försatte sig. Domen blev därmed livstids fängelse.
      Tänk om Flink aldrig tidigare tappat kontrollen när han berusat sig. Hade rätten då bara kunnat döma honom till skyddstillsyn? Som svensk lagstiftning ser ut är svaret ja. Men den slutsatsen ligger alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen. Därför behöver lagen ändras. ”

 

Lagen måste ändras! Jag har läst den här ledaren flera gånger. Många gånger. Den är ju egentligen häpnadsväckande. Vad är felet, menar DN? Ja, felet är att vi inte kan döma psykiskt sjuka till ansvar om de blivit friska efter gärningen. Men det är väl inget glapp? Varför skall vi vårda friska människor? Varför skall vi döma den som inte förstod vad hon gjorde till straff?

Om vi över huvud taget skall ha en ansvarsfrihet för psykiskt sjuka, där tillståndet var så allvarligt att gärningspersonen inte inse vad hon gjorde, så måste väl ansvarsfrihet föreligga i sådana fall. Att ansvarsfrihet skulle ligga ”alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen” i dessa fall är väl en mycket märklig inställning från en liberal tidning: Hela poängen är ju att den psykiskt sjuka i dessa fall inte HAR något individuellt ansvar.

Hur har DN tänkt sig att man skall rätta till denna lucka och fortfarande upprätthålla grundinställningen att individuellt ansvar förutsätter att man faktiskt fattade vad man gjorde?

Vidare: Jag läser inte Flink-domen som att HD försökt hitta något slags svepskäl som tillgodoser opinionen och reglerna på en och samma gång. Det ser jag som en illojal läsning av domen. Varför inte bara utgå från att HD faktiskt menar vad den säger, nämligen att Flink försatte sig i sitt tillstånd medvetet och att han då får ta konsekvenserna av sitt handlande även om han därmed hamnade i en psykisk störning.

***

En annan sak är att domstolarna nog ofta lägger alltför stor vikt vid psykologiska undersökningar. Var verkligen Rödeby-pappan så pass störd att han inte förstod konsekvenserna av sitt agerande? Huruvida gärningspersonens psykiska tillstånd är ansvarsbefriande eller inte är en rättslig bedömning, inte en psykologisk bedömning. Domstolen måste dessutom värdera den expertbevisning som finns. Kanske finns det skäl att ibland betrakta denna med mer kritiska ögon. (Min personliga gissning är att det rimligen måste vara väldigt, väldigt sällan som vuxna och fysiskt friska människor faktiskt inte vet vad de gör, om de inte självmant försatt sig i ett drogat tillstånd.)

 

Idag kom nyheten att företrädarna för The Pirate Bay stäms på 93 miljarder, nej, vänta, 93 miljoner kr var det, för medverkan till upphovsrättsintrång. Miljarder, miljoner – enormt mycket pengar är det i vilket fall.

Återigen slogs jag av hur närliggande stöldanalogin tydligen är, den används av kärandeombudet, trots att den egentligen passar ganska illa.

Samtidigt som jag såg denna nyhet på webbupplagorna av tidningarna läste jag Lawrence Lessigs tämligen färska sammanfattning av tankar bakom Creative Commons. Lessig visade att upphovsrätten i USA fram tills relativt nyligen var en helt nationell affär och dessutom hade en betydligt kortare skyddstid. Och jag slogs då av följande citat:

”Our outrage at China notwithstanding, we should not forget that until 1891, American copyright law did not protect foreign copyrights. We were born a pirate nation.”

 

I samma artikel ger Lessig även analogin mellan upphovsrätt och traditionell sakrätt (property) en ordentlig omgång. Se 55 Florida Law Rev. s. 763 ff (2003). Förhoppningsvis finns artikeln som gratis nedladdning någonstans.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter