You are currently browsing the tag archive for the ‘ansvar’ tag.
Ett tips kom in om Eudoxa-rapporten ”Hårdaretagismen förtär samhället”. Påbjuden läsning i dessa John Wayne-tider. Rapporten finns här.
”Du sitter väl inte i bostadsrättsföreningens styrelse, va?”, sade civilrättsprofessorn. Jag berättade att jag förra året suttit som suppleant men inte gått på några möten. Professorn fortsatte: ”Risken för ansvar i brf-styrelser är mycket större än vad många tror. Dessutom finns det i bostadsrättsföreningarna ofta en farlig kombination av amatörism och bristande ansvarsförsäkringar.”
Om integritet och integritetsskyddet var 2008 års stora rättspolitiska fråga så blir 2009 års tema ”ansvarsrätt”. Det brukar ju bli det i kölvattnet av kriser. Först kommer de mediala och politiska ansvarsstormarna och med litet fördröjning kommer de juridiska ansvarsprövningarna. Styrelseansvaret kommer att vara en av de frågor som kommer att sysselsätta juristerna i framtiden.
Styrelseansvarets aktualitet illustreras av AMF-krisen. Men kritiken mot LO-Wanja kan drabba många andra. I verkligheten är det nog inte så ovanligt att styrelseledamöter – vare sig det gäller i aktiebolag eller andra associationer – inte har en kompetens – eller tid! – som motsvarar ansvaret. Det finns nog många styrelseledamöter där ute som varit med om att fatta beslut som de inte förstått den fulla innebörden av, eller som låtit tankarna vandra i slutet på mötet och tigit sig igenom de sista punkterna på dagordningen, eller som inte velat ställa till problem med att begära bättre underlag för beslutet – utan att reflektera över vilket ansvar man som enskild ledamot har för just det beslutet.
Dn analyserar.
Det finns ett flertal sajter som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor som antingen misstänks för brott, eller som den som skriver menar är misstänkta för brott, eller rörande personer som redan är dömda för brott.
SvD skriver idag om den senare varianten och speciellt om en sida – som inte nämns vid namn – där dömda sexualförbrytare tas upp. Frågan är om det är tillåtet. PUL kan innebära problem. Den allmänna straff- coh skadeståndsrättens i princip enda möjlighet är att det kan vara förtal. Precis som Daniel Westman – eller som jag brukar kalla honom, Daniel Bäst Man – framhåller i artikeln så kan förtal föreligga även om uppgifterna är sanna, vilket skiljer svenska ärekränkningsregler från andra rättsordningar. I praktiken är det dock så att sanna uppgifter som har ett allmänintresse sällan kan anses som kränkande i förtalsreglernas mening, även om det kan förekomma.
Min reptilhjärna har viss förståelse för att man publicerar uppgifter på dömda sexförbrytare. Det finns dessutom vissa indikationer på att det faktiskt kan bidra till att minska riskerna för nya övergrepp genom att omgivningen varnas.
Vad som är mer intressant enligt min mening är de fall där oskyldiga eller ännu inte dömda personer hängs ut. Här kan det vara så att förtalsreglerna är för lama. I dessa fall gör integritetsskyddet i art. 8 av Europakonventionen sig påmint med större kraft: Svensk rätt är tvingad att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den som säger sig ha blivit kränkt i fall som dessa och det kan ibland ifrågasättas om förtalsreglerna är tillräckliga.
**
Mer i dagens tidningar. Intervju med en person bakom en uthängarsajt som, något ironiskt, vill vara anonym. Det ökar möjligen återfallsrisken, säger en psykiater. Datainspektionen skall granska.
Idag skall Finansinspektionen ta ställning till ev. fortsatta åtgärder avseende Carnegie. En finansiell rysare förstås. Men en sak som jag slogs av nu och även tidigare är hur tjänstemännen på FI behandlar ärendet och mandatet. I dagens SvD uttalar sig ett flertal tjänstemän från FI, inklusive en gammal vän till mig, tillika superjurist. Tjänstemännen talar om inspektionen som ”vi”. ”Vi” anser X och Y, säger tjänstemännen på FI, i avvaktan på det slutgiltiga ställningstagandet.
Som inte fattas av tjänsemännen utan av styrelsen. Och jag funderar över vilket mandat tjänstemännen egentligen har här, när det inte är de som fattar besluten. Det har varit mycket uttalanden från FI:s tjänstemän i tidningarna på sistone.
Det här är ju nu oerhört allvarliga saker. Varje hint från tjänstemannagruppen på FI kan ha påverkan. I helgens morgontidningar kunde vi läsa om att en aktör på marknaden uppfattat det som att FI:s tjänstemän genom felaktiga uttalanden påverkat kursen negativt.
Är det sanktionerat av styrelsen att tjänstemännen uttalar sig i ärenden som beslutsorganet ännu inte tagit ställning till? Det kanske det är, förstås. Vissa organisationer låter tjänstemännen ta ett stort ansvar, både ur maktdelningssynvinkel (vem gör och får göra vad) men också ur en sanktionssynvinkel (vem tar det ekonomiska eller möjligen straffrättsliga ansvaret om det går fel). I praktiken så är det naturligtvis ganska vanligt med tjänstemannadominerade organisationer, om än jag misstänker att det är mindre vanligt i myndigheter än i näringslivet.
Inom rättsväsendet känns en organisationskultur som den på FI ovanlig och potentiellt farlig. Det är otänkbart att den beredningsjurist som förberett ett ärende på en domstol inför domarnas prövning i efterhand säger till media att ”vi” ansåg att det krävdes kraftåtgärder. Det går knappt att tänka sig att tjänstemannen på ett verk uttalar sig inför ett förestående beslut som hon inte har rätt att vara med om att fatta. På FI verkar det vara en annan funktionsfördelning.
**
Ingen har väl kunnat undvika att notera att FI drog in Carnegies rätt att bedriva bankverksamhet. FI:s chef (GD) – men också företrädare för tjänstemännen – kommenterar styrelsens beslut i SvD. Vidare kommenterar Mats Odell saken i DN och menar att Carnegie har ”misskött sig”. Statsrådet ger därmed myndigheten en gillande ryggdunk. Hur skall man se på den maktfördelningen? På finansmarknaden i kris upplever tydligen även Montesquieu en lågkonjuntkur.
DN tar upp civilkuragelagstiftningen, en lagstiftning som genomgått många turer fram och tillbaka. Civilkuragelagstiftningar, eller vad vi nu skall kalla det, innebär att vi under straffansvar i vissa situationer kan åläggas en skyldighet att agera för att rädda någon i fara. DN-ledaren är kritisk till sådan lagstiftning. Men som vanligt missar diskussionen hela den centrala frågeställningen, som i juridiska och filosofiska sammanhang diskuterats febrilt sedan 60 år tillbaka:
Vad är, egentligen, skillnaden mellan att orsaka en fara eller skada för annan, och att bara passivt se på? Finns det några rationella skäl att göra en distinktion mellan att aktivt orsaka en fara och att underlåta att avvärja en fara?
Liberalt ansvarstänkande förutsätter en sådan distinktion men den är betydligt mer svårfångad än man kan tro. Distinktionen är därtill helt central för rättsligt ansvarsutkrävande, både civilrättsligt och straffrättsligt. Jag blir ansvarig för din död om jag knuffar dig i vattnet och du drunknar, men inte om jag bara ser på när du drunknar. Om jag inte är badvakt. Eller kanske polis. Eller förälder. Då ansvarar jag även för underlåtenheten. Eller är det en ”underlåtenhet”, en passivitet, att se på när mitt barn drunknar. Jag är kanske inte passiv i någon vardagsspråklig bemärkelse – jag kanske i stället fortsätter dricka min öl eller läsa min tidning eller spela fotboll. Kort sagt: Kan man göra en skillnad, som bygger på en rationell argumentation, mellan att aktivit orsaka en fara, eller en skada, och att göra det genom passivitet?
I min doktorsavhandling hävdar jag att det går att legitimera en sådan distinktion med en semi-rationell argumentation: Skillnaden mellan att underlåta att förhindra en skada och att aktivit skada någon står att finna i hur man agerat i skadan orsakshistoria. Det kan tyckas som en andefattig tes, men den är mer kontroversiell än man kan tro. Den utgår från premissen att även en underlåtenhet, en icke-handling, kan vara en orsak till något. Den utgår från att även en underlåtenhet ibland bör medföra ansvar. Den utgår från att det inte finns någon faktisk skillnad mellan en underlåtenhet och en aktiv handling bestående i att någon ”gör något”.
**
Men den mest intressanta frågan är väl ändå: Bör det som de flesta skulle betrakta som en passivitet kunna medföra ett ansvar för de skador som inträffar till följd av beteendet, men som inte skulle inträffat om den passiva betett sig på ett moraliskt lämpligare sätt? Ja, varför inte? Svensk lagstiftning innehåller redan mängder av undantag från vad som ibland betraktas som huvudregeln, nämligen att passiviteten inte medför ansvar. Mängder. Och dessa tycker vi överlag är moraliskt acceptabla.
Vi tycker att det är acceptabelt att den läkare som släpper skalpellen mitt i en operation och låter patienten dö hålls ansvarig, eftersom hon bidragit till att skapa en risk för skadan. Vi tycker att det är moraliskt acceptabelt att den förälder som låter sitt barn svälta ihjäl hålls ansvarig. Vi tycker att badvakten som ser på när det badande barnet drunknar skall hållas ansvarig. Varför skall inte en generell skyldighet att ingripa vid fara införas?
Här kan man anföra rättstekniska problem sammanhängande med rättssäkerhetsproblematiken och moraliska problem. Rättstekniska problem kan vara att det blir svårt att formulera lagregler som är tillräckligt lyhörda för de proportionalitetshänsyn och avvägningar som fordras. Få tycker att vi skall ha en straffrättssanktionerad skyldighet att ingripa med risk för våra egna liv, för att rädda andra liv. Hur skall man kunna lagstifta om proportionalitet, frågar DN. Det anses inte som något generellt problem och är inte en övertygande invändning. Hela Europakonventionen, t.ex., genomsyras av proportionalitetstankar och jag tror inte DN:s ledarredaktion ser dessa som ett avgörande problem för konventionens status som legitim lag. Och nog kan en tillräckligt förutsebar lagstiftning formuleras med litet ansträngning.
Mer intressant är den moraliska invändningen på liberal grund. Är det inte ett intrång i vår handlingsfrihet att tvingas agera för att rädda andra? Tja. Det är det kanske. Ibland. Men nog är det i sådana fall ett legitimt intrång, om man formulerar reglerna restriktivt. Varför skall mitt intresse av att ha en fullständig handlingsfrihet väga tyngre än intresset hos det barn som drunknar i badkaret framför mig, om min insats enbart handlar om att sträcka ut handen och ta ett snabbt tag om barnet. Avvägningen måste göras från fall till fall.
Men, skamlös självmarknadsföring, läs vad jag skriver i min avhandlings appendix om underlåtenhet.(Ingen annan verkar ha gjort det.) Finns på ett bibliotek, eller en bokhandel, nära dig.
Zaremba rundar av sin fantastiska kränkningsartikelserie – och diskussionen – i dagens DN. Det enda jag kan beklaga är att det blev litet för litet juridik i denna diskussion. För i grund och botten är problemet att ett så diffust och lättmanipulerat begrepp som kränkningsbegreppet används för att ådöma människor ansvar, för sanktioner.Problemet är inte att inställningen att varje person själv kan bedöma när hon upplever sig kränkt. Problemet är att denna uppfattning kan förenas med rättsligt ansvar under ett statligt tvång. När dessutom den som känner sig kränkt kan få stöd av en statlig myndighet för att i en domstol kräva ut ansvar av en annan person så har vi kommit långt från tanken om rättsordningens neutralitet och jämlikhet.
Roligt också att Zaremba så tydligt i DN reagerar på hur en kulturjournalist tillskrivit honom falska uppgifter.
Här finns för resten ett digitalt särtryck av min artikel i Svensk Juristtidning.
Mårten Schultz. 