You are currently browsing the tag archive for the ‘brottsskadeersättning’ tag.

Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

Annonser

I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.

Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går  reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?    

Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?

Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som  att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.

(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )

Aftonbladet har idag en artikel med rubriken ”Anna nekas skadestånd för sexfoton”. Liknande rubriker har synts i andra media. Historien bakom rubriken är att en ung man, X, filmade och fotograferade när han hade sex med sin flickvän, den person som Aftonbladet kallar Anna. Senare spreds bilderna och Anna har härmed blivit kränkt, i lagens mening. För kränkningen så tilldömdes hon skadestånd från X i domstol. Anna begärde därefter ersättning från Brottsoffermyndigheten, vars nämnd alltså avslagit kravet på ersättning. Rubriken i Aftonbladet är således felaktig. Anna nekas inte skadestånd utan har tvärtom tilldömts skadestånd. Däremot så utgår inte brottsskadeersättning – en annan typ av ersättning som utgår från allmänna medel i vissa, men inte alla, fall där en brottsling inte kan betala skadeståndet.

Det är viktigt att framhålla detta, att det är olika ersättningar (om än det finns en koppling mellan dem). Om min bil blir stulen så har jag rätt till skadestånd från tjuven. Om inte tjuven hittas, och så är det ju oftast, kan jag få ersättning ur min försäkring om bilen var försäkrad. Men det gör inte försäkringsersättningen till ett skadestånd.

När det gäller Brottsoffermyndighetens nämnds beslut så skall jag inte kommentera det i sak, eftersom jag själv var med och beslutade det. Men några allmänna saker kan nämnas och jag uttrycker här bara mina egna åsikter om rättsläget i stort, inte om det enskilda fallet. Brottsskadeersättning kan utgå till ett brottsoffer som inte lyckas få ut ett skadestånd som hon har rätt till från förövaren. Förövaren har kanske inte några pengar, eller har försvunnit. Då kan en av skattebetalarna finansierad ersättningsform, brottsskadeersättning, utgå (under förutsättning att inte ersättning kan utgå ur t.ex. hemförsäkringen).

I stora drag kan man säga att brottsskadeersättningen bedöms utifrån samma regler som skadeståndsrätten när det gäller ideella skador. En kränkning till följd av ett sexualbrott eller ett mordförsök betraktas således överlag likadant inom de två olika ersättningssystemen. Domstolarna och Brottsoffermyndigheten kommer ibland fram till olika belopp, men följer samma riktlinjer – när det blir olika belopp är det för att domstolarna och myndigheten gör olika bedömningar av vad riktlinjerna innebär.

Det finns emellertid viktiga skillnader mellan skadeståndsreglerna och brottsskadeersättningen. Brottsskadeersättning kan utgå för kränkningar som inte omfattas av en rätt till skadestånd. Det viktigaste exemplet är att barn som bevittnar brott kan få ersättning under vissa förhållanden. Det finns också viktiga undantag i rätten till brottsskadeersättning. Ärekränkningsbrotten är enligt lag undantagna rätten till brottsskadeersättning. Det står alltså uttryckligen i den lagstiftning som reglerar brottsskadeersättning.

När det gäller spridandet av bilder tagna i sexuella situationer så har Högsta domstolen nyligen framhållit att det inte går att bedöma de kränkningar som därvid uppstått under reglerna om ofredande. Det är således enbart ärekränkningsreglerna som ger något straffrättsligt skydd i sådana situationer. HD kritiserar i samma dom även lagstiftaren för att inte ha tillsett ett bättre skydd för privatlivet, vilket lagstiftaren har en skyldighet att göra enligt Europakonventionens art. 8. Den nuvarande ordningen innebär nämligen problem. Om någon filmar en annan person i en sexuell situation men inte sprider filmen så är det inte ärekränkning och ofta inget annat brott heller. Det gör att det inte går att bestraffa personen, inte döma ut skadestånd och inte heller att förverka (konfiskera) filmen.

I det här fallet hade materialet spridits. I sådana situationer kan det vara fråga om ärekränkning. Brottet ärekränkning ger rätt till skadestånd men inte brottsskadeersättning.

Min personliga åsikt är att lagstiftningen lägger alltför stor vikt vid ärekränkningsreglerna för att tillgodose skyddet för privatlivet. Det är egentligen inte en lämplig lösning. Ärekränkningsreglerna syftar egentligen till att skydda en persons anseende hos andra människor. Men skyddet för privatlivet tar inte i första hand sikte på människors anseende utan människors integritet: Det är den enskilda personen som skall skyddas, inte andra människors uppfattningar om personen. Genom att låta ärekränkningsreglerna ta hand om integritetskränkningar som egentligen passar ganska illa in under reglerna så skapas en mängd oönskade konsekvenser i rättssystemet.  Här finns det skäl att göra en översyn.

Idag utsågs jag, enligt registrator vid justitiedep., till ledamot av Brottsskadenämnden. Ett viktigt uppdrag.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter