You are currently browsing the tag archive for the ‘brottsoffer’ tag.
”Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”
Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.
Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”
Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.
Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.
Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.
Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.
Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.
En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)
Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.
Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.
Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)
Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.
*
Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.
I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.
Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?
Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?
Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.
(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )
Idag utsågs jag, enligt registrator vid justitiedep., till ledamot av Brottsskadenämnden. Ett viktigt uppdrag.
DN har idag en ledare om upprättelse och vedergällning. Många goda synpunkter framförs, om än något spretigt. DN:s text missar dock det juridiska verktyg som vi jurister i första hand numer förknippar med brottsoffers rätt till upprättelse, nämligen ersättning för kränkning. Medan straffet i första hand motiveras med samhällelliga, kollektiva argument så är det kränkningsskadeståndet som antas ge upprättelse eller erkännade åt brottsoffret som individ. Men liksom möjligheten att få göra sin röst som offer hörd i rättegången – en sak som ledaren i DN på ett klokt sätt påvisar riskerna med – sällan kan åstadkomma någon upprättelse i ordets rätta bemärkelse så kan kränkningsersättningen knappast heller göra det, om man tar ordet upprättelse på allvar.
I min kommande bok, som jag så skamlöst gjort reklam för här länge, försöker jag skissera några möjliga åtgärder för att kränkningsskadeståndssanktionen skall kunna fungera på det sätt som den är tänkt att fungera, nämligen som ett verktyg för just upprättelse. En sak som jag föreslår är att domstolarna, inte offren, borde i högre klanda gärningarna. Nedan ett litet utdrag, med noterna kvar. Men det viktigaste tror jag är att upprättelsetanken fordrar tvärdisciplinära juridiska synsätt, och där är civilrätten särskilt viktig, men civilrättens sanktioner måste tänkas om en aning.
Det sägs ofta att det viktigaste för brottsoffret är upprättelsen och erkännandet, inte pengarna. Kan rättsordningen inom ramarna för den nuvarande skadeståndsrätten bidra till att brottsoffer upplever att de fått någon form av upprättelse eller erkännande genom en dom? En typ av beslutsmotivering som förmodligen uppfattas som apart i det rådande rättskulturella klimatet, men som kan bidra till att nå sådana målsättningar, är tydliga motiveringar av mer moraliskt slag, där domstolarna tydligare uttrycker klander.[1] Nota bene: Det är inte nödvändigtvis brottslingen som skall klandras, utan gärningen.[2] I praktiken kan sådana synsätt redan skönjas i svensk rätt, även om det inte kommer till klara verba i själva domskälen.[3] Motiveringar av detta slag måste uttryckas på ett sätt som kan kommunicera budskapet till dem som det riktar sig till. Klander som uttrycks på den ålderdomliga juristprosa som vi alla kan förfalla till tjänar knappast syftet att uttrycka samhällets och domstolens avståndstagande.
[1] Se för ett liknande förslag Richard L. Abel, A Critique of Torts, 37 UCLA Law Review, s. 785 ff., på s. 820 (1989-90).
[2] Det är ”fault in the doing, not fault in the doer” som vi fokuserar på, Jules Coleman, Tort Law and the Demands of Corrective Justice, 67 Indiana Law Journal, s. 349 ff., på s. 371 (1992).
[3] Nu pensionerade justitierådet Staffan Vängby påstår (och Vängby har ju en stabil bas för sådana påståenden) i en spännande uppsats att den uppfattning som ibland ligger bakom HD:s bedömningar är ”uppfattningen att så här får man inte göra”, Staffan Vängby, Så här får man inte göra! – några ord om skadeståndsrättens utveckling genom Högsta domstolens praxis, i Festskrift till Bill W. Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 1185, citatet på s. 1197. (Vängbys iakttagelser tar främst sikte på culpa- och adekvansbedömningen.) I sammanhanget av ideell skada är det kanske just uttryck för denna inställning som skulle behövas litet oftare inte bara i artiklar, utan även i domskälen. ”Så här får man bara inte göra!”
Mårten Schultz. 