Igår satt jag och läste igenom lagrådsremissen angående den långgående implementeringen av det s.k. IPRED-direktivet. Det är en hel massa lagförslag som föreslås, närmare bestämt följande:
- lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
- lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
- lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)lag om ändring i patentlagen (1967:837)
- lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
- lag om ändring i firmalagen (1974:156)
- lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
- lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306).
En omfattande reform således. Kritik har riktats mot förslagens innebörd, främst de civilprocessuella aspekterna och skadeståndsregeln. De civilprocessuella förslagen innebar – och innebär – att en rättighetsinnehavare kan vända sig till en domstol och där genom rättsväsendets tvångsmakt kunna förmå en Internet-leverantör att avslöja vem som står bakom ett IP-nummer, som rättighetsinnehavaren har kunnat observera i samband med misstänkt illegal fildelning (upphovsrättsbrott). De skadeståndsrättsliga förslagen innebar att rättighetsinnehavaren skulle ha ett batteri av skadeståndsrättsliga beräkningsmodeller till sitt förfogande, till synes på så sätt att de delvis kunde läggas på varandra, med innebörd att ersättningen skulle kunna omfatta dels skadan i sig, dels den vinst som intränglingen (ett ord som Jan Hellner hittade på) gjort, men även ett avskräckande skadestånd, vad nu det är, skulle kunna utdömas.
Det här är ganska dramatiska förändringar. Särskilt de civilprocessuella förslagen är känsliga. I min tidigare bostad använde jag mig själv – dock utan att fildela – konsekvent av andra personers trådlösa nätverk. Man behöver inte vara MacGyver för det. Själv var det just för att jag inte var MacGyver som jag parasiterade. (Jag lyckades aldrig få mitt trådlösa nätverk att fungera.) Nu är jag förstås – goes without saying – en mycket laglydig person. Men om jag inte hade varit det så hade jag under IPRED-förhållanden kunna generera min granne mycket besvär. Och som det ser ut nu, med den genomsnittliga IT-kompetens som jag gissar finns i underrätterna, även en del kostnader. Problematiskt i sig. Men det besynnerliga för mig idag är hur lagstiftningen sker.
Lagförslaget har redan färdigställts för lagrådsgranskning. Men idag får vi reda på att alliansen nått en kompromiss om IPRED. Det är flera åtgärder som byggts in i kompromissen, om än ingen direkt bättrar på integritetsskyddet. Men vad skall man göra med en sådan här kompromiss, borde inte den skickas till Lagrådet? Är det inte just dessa förslag som förtjänar en genomlysning ur rättighetsperspektivet.
***
En annan dum fråga. Borde inte domstolarnas prövning av informationsföreläggandena kräva att bevisning förs om att IP-numret i det enskilda fallet kan kopplas till rätt person? Det är ett allvarligt integritetsintrång – möjligen berättigat, men icke desto mindre allvarligt – och då är det väl rimligt att kräva av den som begär ut den privata informationen att hon också kan styrka att det är rätt persons uppgifter som lämnas ut.
En tredje dum fråga som det säkert finns ett enkelt svar på: Hur säkerställer man att inte de uppgifter som lämnats ut genom ett informationsföreläggande lagras och används. Särskilt i de fall där det visar sig att det är fel person som krävs så måste väl rättighetsinnehavarens möjlighet att behålla informationen om personer bakom IP-nummer på något vis förhindras. Hur åstadkommer man det?
En fjärde dum fråga: Varför fortsätter en massa människor att kalla det för stöld när det inte är det? Det är som på Brännpunkt idag där författarna av debattartikeln raljerar kring människors oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och på samma gång misslyckas debattartikelsförfattarna att hålla två regelsystem i huvudet samtidigt. Och så hamnar vi återigen i den hopplöst missriktade äganderättsdiskursen.
En femte dum fråga: Behövs inte verktyg för upprättelse när integritetsintrånget är omotiverade? När fel personer krävs på ersättning, till exempel?
**
Uppdatering: Propositionen finns här. Och presenteras här . Och här finns litet kommentarer kring förslaget: Linander, Wykman, Brors på DN, Sanna på SvD.
Mårten Schultz. 
29 kommentarer
Comments feed for this article
december 4, 2008 den 11:42 f m
Mike
Bästa man kan göra är att Skrota regeringen och införa Direkt Demokrati.
december 4, 2008 den 11:46 f m
Något att läsa | Sänd mina rötter regn
[…] Mårten Schultz ställer en radda med dumma frågor angående IPRED. Som till exempel: Borde inte domstolarnas prövning av informationsföreläggandena kräva att bevisning förs om att IP-numret i det enskilda fallet kan kopplas till rätt person? Det är ett allvarligt integritetsintrång – möjligen berättigat, men icke desto mindre allvarligt – och då är det väl rimligt att kräva av den som begär ut den privata informationen att hon också kan styrka att det är rätt persons uppgifter som lämnas ut. […]
december 4, 2008 den 12:48 e m
Mumfi
Det jag reagerade mest på i ”kompromissen” var det att de bara skulle kunna begära ut sådana som delade ut ”mycket”. Hus ska de kunna fastställa det? De flesta byter IP titt som tätt. Hur ska de kunna mäta mängder relaterade till personer när en redan uppmätt mängd är en förutsättning för att kunna få ut identiteten på personen? Räknar de kanske med att fildelare inte byter IP så ofta? Något för anonymiseringstjänsterna att ta till sig kanske?
Sedan är det detta med att skilja på upp och ner. Många har klagat på det, men det är i själva verket en bra sak. På så vis kan man i varje fall slippa bli åtalad för att titta på youtube eller liknande. Där ligger en del material som man skulle kunna betrakta som ”fildelat” om man nu skulle få för sig att spara ner det istället för att titta på det direkt. Man får vad jag förstår göra en ”teknisk” kopia i syfte att kunna tillgodogöra sig materialet, men inte en ”permanent” sådan.
december 4, 2008 den 1:24 e m
IPRED med sällskap
[…] – läs Mårten Schultz frågor kring dagens lagförslag från regeringen. När juristerna inte längre förstår lagen, […]
december 4, 2008 den 2:54 e m
Ipreds vara eller icke vara | Sultans politiska blogg
[…] detta inlägg ska jag länka till lite mer läsning: Hax skriver mycket, Anna Troberg live bloggar, Mårten Schultz juridikblogg, Jakob Heidbrink, jurist doktor, Mina moderata karameller, Dexion, Aftonbladet, Lemraks […]
december 4, 2008 den 3:29 e m
Rikard
Vad synd att du inte ställde dessa viktiga (och för justitiedepartementet pinsamt graverande) frågor tidigare.
Varje gång vi som är kritiska på grund av de punkter du lyfter fram yttrar oss så kastar någon stöldepitetet i ansiktet på oss.
Du anar inte hur betydelsefullt (eller, jo du kanske anar det) ett uttalande från en etablerad jurist är vad gäller stöldargumentet. Det är i det närmaste omöjligt att föra ett meningsfullt samtal om IPRED när man inte ens kommer förbi det självklara att stöld är stöld och upphovsrättsintrång är något helt annat.
Att kalla fildelning för stöld hjälper inte Ja-sidan det får dem bara att framstå obildade, så det är något av ett mysterium. Men eftersom du frågar så är min teori att man genom att kalla illegal fildelning för stöld ska få gehör för lagstiftningen eftersom alla är överens om att stöld är moraliskt fel (vilket inte alla anser illegal fildelning vara).
Illegal fildelning är måhända fel eftersom att det är olagligt men det finns ingen anledning att kalla det för något det inte är. Det är bara tom retorik som ska appellera på ett känslomässigt moraliskt plan. Vill dock påpeka att det inte anses moraliskt att ljuga heller. Man bör hålla sig till sanningen och saken imho.
december 4, 2008 den 4:00 e m
Joen
Kan det inte vara så att ”dep.chefen” ska göra en Friggebo[d]?
december 4, 2008 den 4:45 e m
NL
Ett uppriktigt försök att svara…..och några funderingar dessutom.
Dum fråga 1: De ändringar som gjorts i förhållande till lagrådsremissen är så begränsade att det antagligen anses uppenbart obehövligt att höra Lagrådet på nytt. Var det inte för övrigt så att Lagrådet själva i sitt yttrande efterlyste ytterligare analys av vissa frågor i den fortsatta beredningen?
Dum fråga 2: Jag föreställer mig att den här åtgärden väl får ses på ungefär samma sätt som ett editionsföreläggande. Där räcker det ju att handlingen kan antas ha betydelse som bevisning. Och vem som innehar ett abonnemang som vid en viss Internet-session tilldelats ett IP-nummer kan väl alltid antas ha betydelse som bevisning i en rättegång om ersättning för intrånget som begåtts under den sessionen. (Jag föreställer mig att man får se bevisbördefrågan så att om rättighetsinnehavaren stämmer abonenten och kan visa att intrånget gjorts med användning av hans abonnemang, faller det på abonnenten (som är den ende som har möjlighet att säkra bevisning om det) att vissa att intrånget faktiskt begåtts av någon annan. Eller?)
Dum fråga 3: Jag antar att PUL:s regler om gallring blir tillämpliga. Står det inte nånstans om tillsyn av Datainspektionen?
Dum fråga 4: Svaret är förmodligen detsamma som får massvis med IPRED-motståndare att, utan ett uns ironi, påstå att det är fråga om utpressning när rättighetsinnehavare framställer ersättningsanspråk.
Dum fråga 5: När blev det en ersättningsgrundande kränkning att bli utsatt för ett ogrundat krav på betalning?
december 4, 2008 den 5:14 e m
opassande » Blog Archive » Det har sagts ännu mer om IPRED
[…] representerar Universals inlägg i Dagens Juridik jag skrev om tidigare idag, blev jag tipsad om Mårten Schultz och Jacob Heidbrink, som är riktigt vettiga företrädare för sitt […]
december 4, 2008 den 5:22 e m
Tor
”En tredje dum fråga som det säkert finns ett enkelt svar på: Hur säkerställer man att inte de uppgifter som lämnats ut genom ett informationsföreläggande lagras och används. Särskilt i de fall där det visar sig att det är fel person som krävs så måste väl rättighetsinnehavarens möjlighet att behålla informationen om personer bakom IP-nummer på något vis förhindras. Hur åstadkommer man det?”
Jag förstår tanken, men tycker ändå att perspektivet är litet snett – att man skulle kunna kontrollera information på samma sätt som egendom. När väl information är ute går det inte att göra det ogjort, så det viktiga är att säkerställa att den inte obefogat lämnas ut till att börja med.
För att anknyta till det här med hur den används skulle jag vilja illustrera den potentiella integritetskränkningen med följande exempel:
Säg att google får en sådan här uppgift utlämnad. En mycket stor andel hemsidor använder googles analysverktyg för att mäta antal besökare etc vilket ger google en möjlighet att logga vem som besöker vilka hemsidor. Google äger också DoubleClick – ett reklamföretag som ger dem samma möjlighet. Det är också google som äger blogspot.com så oavsett om bloggar där använder Google Analytics eller reklam kan google logga besökarna. Sedan kan google naturligtvis också logga vilken IP-adress som gör vilka sökningar. Med en utlämnad abonnentuppgift kan nu google koppla ett namn till precis vilka webbsidor, bloggar och sökningar den personen troligen besökt/gjort.
Nu är det väl i och för sig troligt att google skulle vara försiktiga med detta eftersom de riskerar att skrämma bort människor från sina tjänster, men säg att något mindre nogräknat internetreklamföretag skulle sälja utdrag ur sina loggar med IP-adress/tidpunkt/webbsidebesök – då skulle även det kunna användas för att i detalj kartlägga någons liv och dennes åsikter. Och vem som helst som sitter på en strategisk plats i nätet har möjlighet att logga IP-adresser och kan göra något liknande.
Du skriver också ”Borde inte domstolarnas prövning av informationsföreläggandena kräva att bevisning förs om att IP-numret i det enskilda fallet kan kopplas till rätt person?”
Det enkla svaret är ju att det bara är ensamhushåll utan trådlöst nätverk och där personen är tillräckligt tekniskt okunnig för att känna till verktyg som TOR etc. där man skulle kunna bevisa att man fått tag på rätt person. Annars går det aldrig att bevisa, varför lagen bygger på att en tillräckligt stor andel människor låter sig skrämmas till att inte pröva fallen i domstol. Lagens syfte är att låta rättighetshavarna få människor att erkänna, inte juridisk prövning. Annars skulle man inte lämnat ut uppgifterna så lättvindigt.
För övrigt är det anmärkningsvärt om det är så att det inte sker någon uppföljning på hur rättighetsinnehavare väljer att gå vidare med utlämnade uppgifter. Det borde finnas ett pris på både att få ut uppgifter och att inte gå vidare med dem. Se t ex. Nicklas Lundblads resonemang om schablonskadepant:
http://myothernotes.com/kommenterat/?p=2062
Det är också anmärkningsvärt att inget ombud kan försvara den vars integritet kränks av ett utlämnande och att beslut inte går att överklaga.
I följande debatt så beskriver IT-säkerhetsexperten André Rickardsson IP-adressuppgifterna som slaskdata i IT-systemen – spår men inte bevisning – och berättar hur felaktiga IP-adresser från internetoperatörer fått till följd att polisen i ett fall på två hundra gör husrannsakan hos fel person i barnpornografimål (5 minuter in). Dessutom tillkommer ju att idag flera personer ofta delar på samma IP-adress.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article3912871.ab
december 4, 2008 den 6:01 e m
micke m ögat
Visst är fildelning stöld! Men när juridknissar kör paragrafer glömmer man det svenska språket.
Upphovsrättsinnehavaren blir ju bestulen på immateriellt material, sen kan man i domstol döma efter olika graderingar av tillgreppet. Det är först när någon blivit dömd som vi vet vilken typ av stöld det till slut bedömdes som.
Skilj alltså på språkbruk och juridiska termer.
Stöld är stöld oavsett hur man lindar in det hela i andra ord.
december 4, 2008 den 7:00 e m
losdrivare
micke m ögat:
Det är okej att säga att fildelning är fel. Det är inte okej att säga att fildelning är stöld. Det är lika rätt som att säga att misshandel är mord eller att en bil är en moped.
Man använder olika ord för att de har olika betydelse. Man har olika ord på olika företeelser. Använder man inte rätt ord så blir det mycket svårare att diskutera, speciellt om man använder ett negativt laddat ord felaktigt.
december 4, 2008 den 7:01 e m
Tor
@micke m:
Upphovsrättsinnehavaren blir inte alls besluten på immateriellt material. Han förlorar en del av kontrollen över spridningen av materialet, vilket minskar värdet på hans spridningsmonopol och eventuellt, men inte säkert, innebär intrånget också en utebliven intäkt. Men uteblivna intäkter är inte med nödvändighet stöld. Vore de det så skulle ju t ex. hembränning vara stöld från systembolaget, vilket jag inte tror någon vettig människa anser.
december 4, 2008 den 8:39 e m
ConnyT
Det ”roliga” är ju att dom som kallar det stöld då alltså själva anser att privata organisationer skall utreda stölder…
Men när ”Upressningsbreven” kommer på tal då är det återigen ett upphovsrättsbrott (civilrättsligt) och inte stöld.
Det gäller att vara flexibel… 😉
december 4, 2008 den 9:07 e m
Dennis Nilsson
”Branschen” och regeringen har vunnit en Pyrrhusseger.
En ”segern” som kommer att visa sig leda till en förlust längre fram.
http://www.google.se/search?hl=sv&q=pyrrhusseger%2Bnapster&meta=
De borde ha lärt av hur det gick med Napster-fallet.
”Branschen” vann i domstol men förlorade de facto i verkligheten.
Ju mer ”branschen” väntar med att anpassa sig till verkligheten, desto större kommer deras kraschlandning att bli. I bästa fall utplånar de sig själva och lämnar utrymme för en ny ”bransch”.
december 4, 2008 den 9:25 e m
Pelle
Funderingar kring den andra ”dumma” frågan:
Jag tycker du tar upp ett viktigt principiellt problem med informationsföreläggande avseende fildelning.
Baserat på ett IP-nummer kopplat till ett intrång går det inte att veta vilken person som utfört själva handlingen. Med denna ”bevisning” kan man typiskt sett endast koppla intrånget till en internetuppkoppling och därigenom, vid ett informationsföreläggande, till en internetabonnent. Eftersom i princip vem som helst (sambon, barnen, den trådlöst surfande grannen, kompisens kompis på festen etc) kan ha utfört intrånget via uppkopplingen hamnar abonnenten i en rättsosäker situation med risk för utlämning av personuppgifter, kravbrev och domstolsprocess. Finns tyvärr en hel del internationella exempel på hur utskicka av kravbrev närmast utvecklats till en affärsidé.
Om man tvunget ska tillåta denna typ av sanktion med någon form av bibehållen rättssäkerhet för den enskilde abonnenten skulle det krävas att beviskriterierna för informationsföreläggande skärptes ordentligt, t.ex. genom att endast synnerligen allvarliga fall skulle ge tillstånd (=höga tröskelvärden, det är ju ändå de 1-2000 som delar mest man säger sig vilja komma åt). Möjligen kan man kanske tänka sig att föreläggandet kopplas till en intrångsundersökning hos abonnenten för att säkra bevisning. Alternativt skulle rättighetshavaren kunna ställa en pant (som en viss Nicklas föreslagit), som skulle utfalla till abonnenten om misstankarna skulle visa sig felaktiga. Väl omständliga förslag kan tyckas, men så är också direktivet mindre väl genomtänkt.
december 4, 2008 den 9:27 e m
Pelle
Funderingar kring den andra ”dumma” frågan:
Jag tycker du tar upp ett viktigt principiellt problem med informationsföreläggande avseende fildelning.
Baserat på ett IP-nummer kopplat till ett intrång går det inte att veta vilken person som utfört själva handlingen. Med denna ”bevisning” kan man typiskt sett endast koppla intrånget till en internetuppkoppling och därigenom, vid ett informationsföreläggande, till en internetabonnent. Eftersom i princip vem som helst (sambon, barnen, den trådlöst surfande grannen, kompisens kompis på festen etc) kan ha utfört intrånget via uppkopplingen hamnar abonnenten i en rättsosäker situation med risk för utlämning av personuppgifter, kravbrev och domstolsprocess. Finns tyvärr en hel del internationella exempel på hur utskicka av kravbrev närmast utvecklats till en affärsidé.
Om man tvunget ska tillåta denna typ av sanktion med någon form av bibehållen rättssäkerhet för den enskilde abonnenten skulle det krävas att beviskriterierna för informationsföreläggande skärptes ordentligt, t.ex. genom att endast synnerligen allvarliga fall skulle ge tillstånd (=höga tröskelvärden, det är ju ändå de 1-2000 som delar mest man säger sig vilja komma åt). Möjligen kan man kanske tänka sig att föreläggandet kopplas till en intrångsundersökning hos abonnenten för att säkra bevisning. Alternativt skulle rättighetshavaren kunna ställa en pant (som en viss Nicklas föreslagit), som skulle utfalla till abonnenten om misstankarna skulle visa sig felaktiga. Väl omständliga förslag kan tyckas, men så är också direktivet mindre väl genomtänkt.
december 5, 2008 den 12:30 f m
Calle
Bara en liten reflektion. Numera säger man ju att det är ”våldtäkt” när en vuxen människa har sex med ett underårigt barn även om det i sig inte fanns något våld eller tvång om sex. Barnet i fråga kan till och med själv ha varit den drivande i sammanhanget som framgick av en artikel härom veckan där en 19-åring blev dömd har jag för mig.
Så det verkar helt klart som att ett ords (stöld eller våldtäkt) betydelse inte på något sätt är fixt och konstant utan snarare kan anpassas och formas om efter lagstiftarens nuvarande behov.
december 5, 2008 den 12:46 f m
NiM
@Tor
”eventuellt, men inte säkert, innebär intrånget också en utebliven intäkt”
I sammanhanget bör man även nämna att intrången också eventuellt, men inte säkert, kan generera extra intäkter, vilket är ytterligare skäl att skilja det från begreppet stöld.
december 5, 2008 den 2:04 f m
Rikard
@Calle, ska man vara petig, så säger inte ”man” våldtäkt. Lagen säger däremot att man skall dömas för ”våldtäkt”. I motsvarande fall står det INTE att man skall dömas för stöld om man bryter mot upphovsrätten.
Du konstaterar själv att det känns fel genom att sätta ordet inom citation och visar straxt därefter varför du tycker det är fel. Så du skulle själv säkert inte använda det ordet för att beskriva situationen.
Lagstiftaren använder inte ordet stöld om upphovsrättsbrott i lagtexten och därför är det fel att använda ordet stöld när man talar om lagtexten i syfte att vinna sympati för lagen.
Så det verkar helt klart som att ett ords betydelse inte på något sätt behöver ha men verkligheten att göra om man är förespråkare för IPRED, vilket är ytterligare ett skäl att dra öronen åt sig när man lyssnar på de som propagerar för den lagen.
december 5, 2008 den 2:35 f m
Joen
@Rikard & Tor
Om man ska vara petig säger lagtexten: ”döms för våldtäkt mot barn”. Bara en liten parentes.
december 5, 2008 den 2:36 f m
Joen
Rikard och calle, menade jag.
december 5, 2008 den 7:51 f m
John
NL skrev : ”När blev det en ersättningsgrundande kränkning att bli utsatt för ett ogrundat krav på betalning?”
Utan att vara expert på något sätt, men menade inte Mårten att det var den obefogade integritetskränkningen som skulle vara ersättningsgrundande?
december 5, 2008 den 8:50 e m
Erik Josefsson (medlem i Vänsterpartiet Bryssel)
Jag tror anledningen till att regeringen inte vill definiera ”ekonomisk skada” är att man då binder upp sig för föreslagna skrivningar i IPRED2. Alltså den straffrättsliga delen av IPRED (som ursprungligen bestod av ett direktiv och ett rambeslut). I IPRED2 går man så långt att rättsinnehavare och polis samarbetar direkt i gemensamma utredningsgrupper (se artikel 7, dok. 8866/06 2005/0127 (COD)). IPRED2 ligger i rådet och väntar på att Lissabon ska komma igång.
Jag tror vi måste förstå hur IPRED1&2 kom till och vem som skrev direktiven för att kunna förstå ”lagstiftningscirkeln”.
december 5, 2008 den 8:52 e m
Erik Josefsson (medlem i Vänsterpartiet Bryssel)
”…Medlemsstaterna bör se till att innehavare av
immateriella rättigheter samarbetar med
gemensamma utredningsgrupper…”
”…i dessa gemensamma utredningsgrupper
medverkar rättsliga myndigheter eller
polismyndigheter…”
Skäl (10) i Europaparlamentets förstabehandling
av IPRED2, 25 april 2007 +
http://europa.eu/scadplus/leg/sv/lvb/l33172.htm
december 5, 2008 den 9:24 e m
Erik Josefsson (medlem i Vänsterpartiet Bryssel)
Fler anledningear till att “lagstiftningscirkeln” är allt annat än transparant är, och att regeringen eventuellt redan har kokt fläsket s a s är ACTA:
”As regards international cooperation, the EU’s basic philosophy is that ACTA
should, in the first place, be a framework in which parties can help each other and
cooperate in IPR enforcement, including sharing of information and cooperation
between law enforcement authorities, including customs and other relevant agencies”
Citatet ovan är från ett lugnande brev från kommissionen:
Klicka för att komma åt tradoc_140836.11.08.pdf
december 6, 2008 den 5:17 e m
IPRädd? Jo, men klart som fan… « Harald Åberg
[…] gärna Mårten Schultz, som ju faktiskt kan ett och annat om juridik, och hans synpunkter på det liggande […]
januari 4, 2009 den 9:38 e m
Kissemiss
Jag har inga goda kunskaper inom juridik osv, men jag kom på en fråga som rör dom flesta företag och gymnasieskolor.
Säg att jag sitter på gymnasie X med en laptop som jag fått från skolan, sedan laddar jag hem en torrent eller liknande med den på skolans IP. kommer då skolan att få betala för det om nu det blir upptäckt?
jag ska väl också säga att nerladdning på skolor inte är ovanlig, skolors IP lär komma fram tidigt till skivbolagen.
april 17, 2009 den 4:29 e m
Danyael X
angående det där med WiFi som är öppen.
I Danmark så har flera personer friats just för att det inte gått att avgöra vem som begått brottet.
en sak som jag funderar på då jag är nätverksadministratör på Smålands Nation i Lund, är följande, vi har som nation en stiftelse som äger våra byggnader (Stiftelsen Smålands Nations Bostäder aka SNB) och SNB har i sin tur ett avtal för internet uppkoppling i bulk med en ISP.
SNB är inte en ISP utan en bostads stiftelse, vi har ingen möjlighet att koppla IP som är dynamiskt tilldelade och där med roterar när en dator bytar MAC adress eller har varit från kopplad från nätet en längre tid (var på lease time för IP# går ut och datorn måste begära ett nytt IP# från switchen), till en hyresgäst. vi vet inte vilket IP som går till vilken hyresgäst.
Som jag fattat lagarna så gäller inte de lagarna som normalt tillskrivs ISP:er, vår bostadsstiftelse då den inte är en internet leverantör.
Om jag fattat allt rätt så är detta ett kryphål i lagen.
eller?