You are currently browsing the tag archive for the ‘förtal’ tag.
Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)
Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.
Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.
Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.
Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.
Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?
*
Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.
Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: ”För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”
Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.
I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet ”av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous ”spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.
Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.
Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.
(Också utlagd på Juridikbloggen.)
Hamburgerrestauranten Max har slutat servera frukt från företaget Dole. Det är en reaktion på Doles stämning mot svenske dokumentärfilmaren Fredrik Gertten, som i sin film Bananas* visat upp en bild av företaget som det inte uppskattar. Och det är fler som reagerat, många har stört sig på vad som uppfattas som ett fult försök att med juridikens verktyg hindra kritik och debatt. Idag skriver en ny dynamisk duo, Mats Johansson (m) och Luciano Astudillo (s) i Svd och uppmanar Dole att dra tillbaka stämningen. Men Dole-historien kan innebära hårdare bananer för riksdagen än vad deras ledamöter kanske känner till.
Den process som initierats av företaget rör förtal. Dole menar att företaget blivit ärekränkt. I traditionell svensk rätt hade ett sådant krav varit dödfött, vilket också debattörerna i SvD skriver. Men det kan komma att ändra sig, och på ett sätt kanske det redan har ändrats sig. Förtal av företag är inte en skadeståndsgrund enligt svensk lagstiftning. Däremot kan förtal av ett företag vara otillåtet under Europakonventionens integritetsskydd (art. 8). För till skillnad från svenska ärekränkningsregler omfattar konventionens integritetsskydd även företag och kommersiella intressen. Även Dole.
Europakonventionen är en del av svensk rätt, införd genom lag i början på 1990-talet. Den svenska lagstiftaren har enligt konventionen en skyldighet att tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” för de som omfattas av rättigheterna, d.v.s. riksdagen måste tillhandahålla användbara juridiska verktyg som kan användas för att ge upprättelse åt den vars rättigheter kränkts. Och det står numera klart att om den svenska lagstiftaren misslyckas med detta så är staten skadeståndsskyldig. (Se här för en populär skiss av utvecklingen – pdf.) Dessutom finns det nog inget tvivel om att skadeståndsskyldighet för bristande rättsmedel under konventionen kan uppstå även om en grundlag ställer upp hinder för det. Det senare kan till exempel inträffa om tryckfrihetslagstiftningen i Sverige medför att vi inte tillhandahåller ansvarsregler för pressen som når upp till integritetskraven under Europakonventionen.
I svensk rätt har Dole alltså inte någon rätt till skadestånd för förtal. Men om företaget faktiskt blivit förtalat – och det är inte alls säkert – så borde svensk rätt tillhandahålla en sådan möjlighet. Så den märkliga situationen kan således uppstå att Mats och Luciano och deras kollegor i riksdagen ådrar Sverige ett skadeståndsansvar i en svensk domstol för att staten inte ger Dole en möjlighet att klämma åt dokumentärfilmare som ärekränker företaget. Hårda bananer indeed.
Det finns ett flertal sajter som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor som antingen misstänks för brott, eller som den som skriver menar är misstänkta för brott, eller rörande personer som redan är dömda för brott.
SvD skriver idag om den senare varianten och speciellt om en sida – som inte nämns vid namn – där dömda sexualförbrytare tas upp. Frågan är om det är tillåtet. PUL kan innebära problem. Den allmänna straff- coh skadeståndsrättens i princip enda möjlighet är att det kan vara förtal. Precis som Daniel Westman – eller som jag brukar kalla honom, Daniel Bäst Man – framhåller i artikeln så kan förtal föreligga även om uppgifterna är sanna, vilket skiljer svenska ärekränkningsregler från andra rättsordningar. I praktiken är det dock så att sanna uppgifter som har ett allmänintresse sällan kan anses som kränkande i förtalsreglernas mening, även om det kan förekomma.
Min reptilhjärna har viss förståelse för att man publicerar uppgifter på dömda sexförbrytare. Det finns dessutom vissa indikationer på att det faktiskt kan bidra till att minska riskerna för nya övergrepp genom att omgivningen varnas.
Vad som är mer intressant enligt min mening är de fall där oskyldiga eller ännu inte dömda personer hängs ut. Här kan det vara så att förtalsreglerna är för lama. I dessa fall gör integritetsskyddet i art. 8 av Europakonventionen sig påmint med större kraft: Svensk rätt är tvingad att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den som säger sig ha blivit kränkt i fall som dessa och det kan ibland ifrågasättas om förtalsreglerna är tillräckliga.
**
Mer i dagens tidningar. Intervju med en person bakom en uthängarsajt som, något ironiskt, vill vara anonym. Det ökar möjligen återfallsrisken, säger en psykiater. Datainspektionen skall granska.
”Du är en nazist!”
Gränsdragningarna under traditionella ansvarsgrunder blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgit som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse. Och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet.
Hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Även för allmänheten okända personer kan bli förtalade i större sammanhang nu än tidigare. Idag kan, tja, kyrkoherden i Börkelfinga få sitt namn spritt bland kommunens alla kyrkobesökare med stor, om än lokal, skada till följd. Här har vi en av de riktigt intressanta frågeställningarna för juridiken idag och imorgon. Integritetsskyddet. Här finns det fortfarande, trots den stora utredning som nyligen presenterats, mycket att undersöka. (Se för två påminnelser om detta från dagens tidning här och här.)
Tag det här exemplet, som jag läste om i Politikerbloggen. En riksdagsledamot blir av en representant för ett annat parti kallad ”en fjantig liten hög av kodynga”. (I och för sig en rolig illustration av ett invektiv som bara en person i ett politiskt ungdomsförbund skulle kunna formulera.) Det kan man kanske behöva tåla. Han kan kanske också behöva tåla att jämföras med Sverigedemokraterna. Men behöver han verkligen tåla att i ett politiskt sammanhang bli kallad för nazist? Att vara nazist är nog i allmänhet något som är klandervärt. Ofta kan det leda till andras missaktning.
Nu är det i och för sig ett välkänt fenoment att diskussioner i digitala former inte sällan slutar just med att någon kallar den andra för ”nazist”. ”Den som först säger n-ordet förlorar”, är en maxim på många epostlistor. Men det smetar ju ändå ned, särskilt i en kontext där två representanter för de demokratiska riksdagspartierna representeras.
Den baktalade själv säger att yttrandefriheten är vid och verkar tycka eller tro att det är tillåtet att använda sådan här retorik. Jag är inte så säker på det. I och för sig tycks tonläget i politiken, särskilt bland de bloggande politikerna, ha skruvats upp. Men även i ett uppskruvat tonläge kan man ifrågasätta om det är acceptabelt att pekas ut på det här sättet. Särskilt som jag misstänker att just den nazi-stämpel rimmar illa med riksdagsledamotens egen inställning: Upphovet till invektiven var en stödgala för Israel.
Det finns ganska många inlägg på denna blogg som har handlat om tidningarnas ansvar för felaktiga och kränkande uppgifter. Men frågan är om inte Expressen gjort det största klavertrampet av dem alla – ja, det är väl ännu värre än Persbrant-fadäsen – när de snaskar runt i ett gammalt självmord men pekar ut fel person!
Uppdatering: Expressen verkar ha betalt en del och är beredd att betala mer. De talar i alla fall om att ge ytterligare kompensation. Det framgår dock inte ”ytterligare än vad”. Om det någonsin funnits ett fall som borde ge upphov till en seriös diskussion om tabloidjournalistikens pris så är det detta.
Dagens media, Expressen, Journalisten
Det finns nu ett flertal svenska fall rörande skadestånd för kränkningar på nätet. Faktum är att en av de första Internet-relaterade domar från HD som jag såg var en nittiotalsdom rörande förtal på nätet där en pojke/ung man presenterat sin förra flickvän på en porrsida. Skadestånden brukar ligga kring 50000 kr som mest i dessa fall, där ersättningen i allmänhet utgår för den ideella skadan, för själva kränkningen.
Här läste jag om en engelsk dom där beloppet var högre, efter helt hemska kränkningar.
Brittiska tidningar har förlikningsvis beslutat sig för att betala ersättning till den försvunna flickan Madeleines föräldrar. (Se DN, SvD). Dessutom publiceras ursäkter. Pengarna skall gå till en fond som skall användas till att fortsätta eftersökningarna som för en utomstående framstår som tragiskt lönlösa.
Den brittiska pressen har varit pådrivande i att kabla ut budskapet om föräldrarnas skuld i fallet. Det är dessa uppgifter som sedan andra tidningar runtom i världen vidarebefordrat. och jag har nog själv till viss del gått på det tidigare, trots att jag försöker stålsätta mig mot hur brottsutredningar representeras i pressen. Ursäkterna från de engelska tidningarna är i alla fall förbehållslösa. Fulla pudlar. ”Vi har gett sken av att paret orsakade sin försvunna dotters död och sedan dolde det”, säger Daily Express.
Det ärekränkande i artiklarna står dessutom att finna i antalet artiklar. Uppgifter som upprepas många gånger löper större risk att fastna än sådana som publiceras en enstaka gång. Falska uppgifter kan dessutom framstå som särskilt allvarliga om de publiceras i en kontext av upprepade insinuationer från en tidning – man kan jämföra med Expressens punktmarkering av Persbradt innan tidningens totala haveri när skådespelaren helt grundlöst påstods ha tagits in på en klinik för alkoholister.
Det här ger upphov till principiella frågor. Intressant här är att tidningarna själva, i beaktande av skadeståndsrättens sanktioner, valt att utbetala pengar för att göra rätt för sig. Ibland fungerar tydligen preventionen – i alla fall i skadeståndsrätten. Tydligt är ju just att tidningarna konstaterat att deras tidigare uppgifter var falska och kränkande. Kan skadeståndsrätten bidra till en självsanering av pressen så är det bra. De lama försöken till interngranskning som pressen erbjuder i form av alternativa processförfaranden framstår som helt otillräckliga. (Se för en annan uppfattning här.) Och kanske behövs det till och med mer rejäla verktyg för att förhindra framtida Persbrandt-fall även i svensk rätt.
Vid kvalificerat otillbörliga publikationer av falska uppgifter bör kanske tidningarna tvingas betala ut all vinst som de gjort på publikationen? Det finns liknande regler i andra (demokratiska) rättsordningar. Det finns mycket som talar för en sådan princip. En sådan regel är mjuk mot tryckfriheten – ingen tidning behöver betala mer än just den extra profit som erhållits genom den skadevållande handlingen – men samtidigt ur integritetssynvinkel sympatisk: Om det är Persbradts ära som Expressen säljer ut för att tjäna pengar så bör Persbrant i vart fall få behålla de vinster som exploateringen medfört. Lord Devlin sade i en dom i House of Lords för ett halvsekel sedan att ”No one should be allowed to sell another’s reputation for profit”. Ett diktum som håller fortfarande.
Har ni märkt att tonläget skruvats upp på kultursidorna? Det börjar bli som på Bööks tid. Nils-Petter Sundgren gör i Expressen ett lustmord på Johan Stael von Holstein, Stael von Holstein svarar med att kalla argumentationen från ”kultureliten” för sandlådenivå. Debatten om tidskriften Mana fick det att skaka i väggarna på redaktionerna. (Det bästa skoptaget i den sandlådan kom från en jurist, Laila Freivalds.)
Inte sällan tippar det över i rena personangrepp. Vad behöver man tåla i kulturdebatten? Är allt tillåtet i den fria debattens tecken? Ganska mycket, är väl svaret. Men hur mycket?
Frågan aktualiseras nu senast när Andreas Malm i en recension av en bok av Bruce Bawer som av Malm beskrivs som islamofobisk – och det kanske boken också är, jag har inte läst den – skriver följande:
”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.”
Johan Norberg själv har reagerat starkt på uttalandet, som han menar insinuerar att han skulle ställa sig bakom åsikten att Sverige ”kryper för Islam” med mord och barnvåldtäkter till följd. Det här är allvarliga beskyllningar. Behöver man tåla sådana beskyllningar? Kan de till och med vara ansvarsgrundande?
Jag tror att många är av åsikten att det är självklart att sådana här yttranden inte kan vara ansvarsgrundande, att de hör till en mer eller mindre intellektuell debatt som är fredad från juridikens ansvarsregler, att yttrandefrihetsprinciper väger så tungt i ett sådant meningsutbyte att skyddet för integritet och ära närmast med automatik får vika. Att ens tala om rättsligt ansvar i dessa sammanhang tror jag får många – och jag gissar att Johan Norberg själv kan höra till dessa, men jag känner inte Norberg så jag vet inte – att instinktivt reagera. Ibland talas det om hotet bestående i samhällets ”juridikalisering”, det uttryck som ofta används av den som vill kritisera att juridiken griper in i sfärar där den av olika anledningar inte anses betydelsefull. Men juridikens normer är betydelsefulla i alla mänskliga relationer, mer eller mindre, positivt eller negativt. I juridiken kommer de mellanmänskliga och allmänna normerna till konkret uttryck. Det är inget att beklaga, det är en konsekvens av att leva i en normativt strukturerad samhällskonstruktion. (Ja, jag vet att det där lät väldigt pretentiöst men jag har svårt att hitta några bra synonymer.)
I det här fallet kanske inte DN:s angrepp skulle anses räcka för ett rättsligt ansvar. Sannolikt inte. Norberg har själv fått komma till tals i en replik, som dock omedelbart förminskas i en kommentar av Malm som tuffar vidare på guilt-by-association-spåret (åtminstone tror jag att den är skriven av Malm, i DN så står Norberg och Dilsa Demirbag-Sten som avsändare). Men i sak så är det ändå så att Sveriges största tidning har spridit en insinuation av ett allvarligt slag rörande en enskild person och det finns idag, replikskiftet till trots, säkert ganska många människor där ute som förknippar namnet med islamofobi och kanske rentav xenofobi, en association som tycks vara helt grundlös. Är inte det ärekränkande, om något?
Till syvende og sidst är det förstås DN Kultur och dess ansvariga som har det moraliska ansvaret. Men även det rättsliga ansvaret stannar på tidningens utgivare. Och även om det inte blir aktuellt nu så kommer det att bli det någon annan gång.
Se bloggosfärens reaktioner här.
Angående skadestånd och den s.k. ”bordellhärvan”. Det finns väl för övrigt ett solitt case för förtalsskadestånd om det stämmer som Olof Johansson säger, att han redan tidigare visat att han inte ens befann sig i landet när han påstods ha köpt sexuella tjänster. Och det samma kan gälla för de andra anklagade sexköparna, till och med om uppgifterna var sanna. I svensk rätt kan en uppgift utgöra förtal även om den är sann. För övrigt: Köp av sexuella tjänster har inte varit kriminaliserat så länge.
Mårten Schultz. 