Lex Bjästa

Jag har idag en debattartikel i Aftonbladet om Lex Bjästa.

Bjästafallet – med ett lagstiftningsförslag från höften

Det är svårt att inte reagera med avsky efter Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa – ett reportage som visade ett samhälle i moralisk kollaps, efter att en flicka våldtagits och omgivningen reagerade mot att baktala och hota offret och – rent bokstavligen – applådera gärningsmannen.

Rättssamhället är inte på de anklagades bänk här. Tvärtom verkar det rättsliga fungerat som det skulle. Men, som kommentatorer och ansvariga statsrådet framhållit, inga rättsregler fungerar i den moraliska kollapsen. (Ingen politik heller, för den delen.) Problem är då inte i första hand rättsliga utan värderingsmässiga.

Rätten kan dock bidra i den process av ansvarsutkrävande som nu förestår. Rektorn för Bjästaskolan är redan JO-anmäld. Barnombudsmannen har uttalat sig kritiskt. Men vad kan det leda till?

Självklart är att den som hotar eller ärekränker själv kan ådömas straff- och skadeståndsansvar. Men mer intressant här är underlåtenhetens ansvar, ansvar för flathet och uteblivna reaktioner. Det finns olika rättsliga ansvarssystem som kan aktualiseras när skol- och vuxenvärlden inte reagerar vid kränkningar av det här slaget. I extrema fall kan det bli fråga om straffansvar. Tjänstefel kanske. Men det är väldigt sällan det framstår som en framkomlig väg. I praktiken är det istället skadeståndsansvaret som blir mest intressant. Här har regelverket förändats efter tidigare fall av brister när det gäller att reagera på mobbning och kränkning. Det s.k. Johanna-fallet, där en flicka i Grums mobbades av sina kamrater så till den grad att hon tvingades hoppa av skolan, föranledde en förändring av regelverket efter att HD fann att det tidigare gällande regelsystemet inte räckte till. Efter Johanna-fallet var jag och flera andra skadeståndsforskare något kritiska mot HD:s dom med litet olika argument (själv menade jag att domstolen kunde gjort mer av det s.k. culpa in eligendo-ansvaret – se för en preliminär version av min artikel i JT här, doc).

Nu finns det en explicit skyldighet för skolan att ta itu med kränkningar enligt skollagens 14 a kapitel. Den skyldigheten är skadeståndssanktionerad. Vidare krävs det dokumenterade planer för hur kränkningar skall motarbetas. Det finns dessutom utpekade tillsynsorgan –  Skolinspektionen och BeO har mandatet att vidta åtgärder om skyldigheten att inte se till att det finns tillräckliga likabehandlingplaner eller reaktionssystem uppfylls.

Är då de rättsliga ansvarssystemen relevanta i sådana här sammanhang? Om problemet främst står att finna i en social miljö där den moraliska kompassen tappats bort kan det hävdas att rättsliga åtgärder vare sig gör särskilt mycket nytta eller är adekvata. Men min gissning är att juridiken kan spela stor roll även här. För det första tror jag inte att Bjästa är  Daniel Goldhagen-Tyskland om man sätter på sig glasögonen. Sådana miljöer är väldigt ovanliga. Det är gråskalor även här. Men det viktiga för mitt vidkommande är vad juridiken trots allt an bidra med.

Några effekter är uppenbara. Juridiskt ansvarsutkrävande kan bidra till ”Linneas” upplevelse av upprättelse – samhället, om än inte det lilla samhället Bjästa, stod i alla fall på hennes sida. Ansvarsutkrävande kan förklara för de ansvariga – eller de ansvarigas anställda i praktiken (eftersom det lär bli skattebetalarna som får bekosta ett eventuellt skadestånd) – att beteendet inte är acceptabelt, att man har en skyldighet att reagera. Dessutom kan ansvarsprocesser bidra till att ytterligare slipa de rättsliga verktyg som vi tagit fram för den omöjliga uppgiften att försöka förhindra Flugornas herre från att förekomma i svenska skolmiljöer. Den uppgiften är omöjlig, men det är min gissning att goda rättsliga verktyg kan göra nytta. De förändringar av regelverket som Johanna-fallet medförde tror jag gör stor nytta.

Här kommer ett förslag från höften på en möjlig lagändring. Inför i skollagens kapitel om ansvar för att ta itu med mobbning en Lex Sarah-liknande anmälningsskyldighet för anställda i skola och omsorg som får kunskap om att det antingen förekommer kränkningar i skolan men också för bristande reaktioner på redan aktualiserad kränkning och mobbning. Om lärare X får reda på att ett barn kränkts och att rektorn försöker att rycka på axlarna åt det skall X ha en skyldighet att rapportera det. Jag inser invändningarna: Det kan låta litet läskigt, litet Stasi, att ha lagstadgade skyldighet att anmäla varandra. Men det fungerar synbarligen väl i vården.

Och priset för att inte ha fungerande anmälninssystem är alltför högt.

*

En kommentator upplyste mig om den anmälningsplikt som finns med i det förslag till skollag som nyligen presenterats. Det kände jag inte till. (Se s. 332 i den feta prop:en, här.) Det är ett bra förslag som innebär att ex. en lärare som får kunskap om mobbning måste anmäla det till rektor, som i sin tur kan ha anmälningsplikt till huvudmannen. Men det var inte en sådan regel som var min primära tanke ovan. Problemet är nog nämligen ofta att rektor inte anmäler saken vidare eller att ärendet stannar inom skolan. Det är risken för att locket läggs på i skolan som måste undvikas. Och för att undvika det behövs det direkta och tydligt aviserade kanaler mellan lärare och tillsynsorgan. (Och det är nog också en sådan anmälningsskyldighet som närmast påminner om vårdens Lex Sarah.)

Icke desto mindre är skollagspropositionen ett steg framåt.

Annons

Man skall inte kasta skit i linneväveriet

Justitieministern kryper till korset. Det kräver, känner jag, ett överflöd av metaforer.

Om jag hade haft en femma för varje dum sak jag sagt i samtal med folk – inklusive journalister – hade jag varit miljonär nu. Mångmiljonär. Jag är född med en fot i munnen. Det finns nog inget förbjuden tema som jag inte dragit ett skämt om mellan skål och vägg. Förintelsen, övergrepp i kyrkan, folkmordet i Rwanda, 9/11. Opassande och farligt, förstås. Men det gör det ofta roligt. Och det måste vara okej. Även för politiker. Det är en hemsk tanke att politiker inte skulle våga riskera att säga något opassande. Sådana politiker blir fega, tråkiga, omänskliga. Robotlika. Sådana politiker vill inte jag ha.

Justitieministern har nu gjort något slags pudel avseende förslaget att misstänkta sexköpare skulle skämmas ut. Bra så. Det tog kanske litet lång tid, och man kanske fortfarrande kan undra hur en sådan groda över huvud taget kunde komma ur statsrådets mun och kanske hennes pudlande hade litet svårt att riktigt nå fram. Men å andra sidan. Alla  har grodor i munnen ibland. Inte minst jag.

Man skall inte kasta spjut i radhus.

Man skall inte kasta sprutor i kuvös.

Ja, ni fattar.

Bra, så.

Misstroende

Justitieministerns tankar om att skämma ut misstänkta genom offentliga skamaktioner har givit svallvågor. Men alldeles för litet egentligen. Även om det är förflugna ord – vilket det inte verkar vara att döma av hur Ask följt upp uttalandena med att tona ned förslaget, utan att ta avstånd från det – så ger det kalla kårar att justitieministern kan ens komma på tanken att offentligt vädra sådana här åsikter.

Allt fler har börjat tala om Asks avgång. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som menar att vi skall skämma ut personer som är misstänkta för brott. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar.

Nu har emellertid diskussionen hamnat i ett ifrågasättande av tanken på att redan misstänkta skall hängas ut. Men det är bara ett av två problem. Det andra problemet är att justitieministern över huvud taget vill föra in skammen i juridiken igen. Det är banne mig lika illa som den oförstående inställningen till oskuldspresumtionen – skampålen har hamnat på historiens sophög av en anledning.

För regeringen så är det särskilt besvärande att Asks okänslighet för rättstatliga grundtankar och rätten till en skydddad integritet kommer så snart efter att regeringen kört över lagrådets invändningar mot det bristande integritetsperspektivet i ett annat lagförslag, det rörande urinprover på barn ( och var finns ”barnets bästa”, och barnkonventionen, i den diskussionen?).

Regeringens rättspolitik är just nu i direkt kollissionskurs med rättighets- och rättsstatstanken. Märkligt få har reagerat. Det är som Sanna Rayman – som står som ett lysande och hoppingivande undantag av gott omdöme i den här debatten – antyder, att vargarna skulle kommit springande om Ask dömts för fortkörning, men få reagerar när hon tappat sitt rättsstatliga fotfäste.(Thomas Bodström ligger dock på och vinner i respekt – och drar sannolikt till sig röster en masse just nu; det här är ju en nyckelfråga för många.)

Och dessutom. Börjar inte det orwellska språkbruket kännas tjatigt. När man gör föräldrar, ofta i socialt utsatta situationer, strikt ansvariga för sina barns skadevållande i situationer som de inte kan kontrollera – så görs det för att ”hjälpa föräldrarna” och ”stärka familjen”. När lagrådets invändningar om integritetsproblemet i förslaget om att kunna tvinga barn att urinera framför främlingar utan att ringa pappa kördes över, så var det för att ”rädda barn från missbruk”. Och i denna fråga säger Ask att ””Jag är den enda som tänker på flickorna som utnyttjas.”

Please.

Kollaps

Efter att jag tidigare kommenterat Beatrice Asks förslag om att hänga ut sexköpare genom att skicka ut speciella försändelser som för familjen och omgivningen skall signalera mottagarens förkastlighet har jag blivit uppmärksammad på – bland annat av Juridikbloggens kommentatorer – att förslaget inte är så illa som jag trodde.

Det är mycket värre.

Justitieministerns förslag visade sig inte vara att dömda brottslingar skulle utsättas för förnedring. Förnedringen skulle aktualiseras redan på misstankestadiet. Innan någon är dömd, alltså. Om det var en obegriplig moralisk kollaps att hänga ut sexköpsdömda genom ett skamstraff så är förslaget att skämma ut redan misstänkta personer så ofattbart att det är svårt att finna ord på det. Det går inte att förstå.

Kommentarerna är unisont kritiska. Mandatperiodens knäppaste förslag, skriver Sanna Rayman. Hon har rätt. Trots att konkurrensen är stark. Thomas Bodström drar hem några enkla poänger i sitt inlägg Häng dom högt. I Asks anda kan vi ha olika färger för olika misstankar. Kanske grön färg för misstankar om bestickning och mutbrott? Inslag hoppas på ett ministerbyte.

Förslaget är rättsligt ogenomförbart – även om politiker ibland struntar i de rättsliga begräsningarna för lagstiftningsmakten. I sak är Asks förslag i strid med Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Det är inte tillåtet att skämma ut misstänkta personer genom offentliga aktioner.

I en rättsstat så skall nämligen, och nu upplever jag själv en känsla av skam att behöva uttala sådana truismer, samhället behandla alla som oskyldiga tills de överbevisats om sin skuld. Måhända hade regeringen kunnat köra över sådana invändningar i en svensk kontext – lagrådets invändningar mot det integritetskränkande lagförslaget om att barn skall kunna avtvingas urinprov vid misstankar om narkotikapåverkan kördes ju över. Men det finns andra institutioner.

Återigen får vi sätta vårt hopp till domstolarna och Europadomstolen.

Ett försvar för incest

Nej.

Jag tänker självklart inte försvara incest. Men i denna hopplösa debatt vill jag försvara en presumtion, presumtionen mot straff. Det är svårt att hitta en värre fråga att göra det i. Det är ju så ofräscht med incest. Som tidelag och elakare former av SM. Sådana saker de flesta av oss helst inte vill tänka på. Men skall det vara förbjudet? Inför brottsbalkens införande avstyrktes det av de utredningar som tittade på frågan. Förbudet höll man dock fast vid.

Om man bortser från de rent moraliska aspekterna till en början så är det svårt att hitta några goda argument för incestförbudet under förutsättning att man håller fast vid grundpresumtionen om att förbud är undantaget och friheten huvudregeln. Incest som innebär övergrepp skall naturligtvis vara förbjudet – men för det behövs inte den särskilda incestregeln. Det finns det andra regler som tar hand om. Våldtäkt mot barn gäller även här, till exempel. Dessutom kan det finnas genetiska skäl som talar för att motverka att reproduktion sker inom familjer. Men i sådana fall så är det reproduktionen som skall beivras – inte det sexuella umgänget i sig. (Om det nu är så att det finns genetiska skäl som talar för det.)

Kvar står egentligen bara de moraliska argumenten. De ringer ovanligt starkt i det här fallet. Det finns nog få direkt moraliskt grundade straffbud som så många är beredda att skriva under på som incestförbudet. Konsensus får mig alltid att bli skeptisk och det än mer i värdefrågor. Men ingen är immun mot värdepåverkan – jag reagerar med samma instinktiva motvilja mot incest som de flesta andra.

Men det räcker inte med moraliska instinkter för att backa upp ett förbud. Att många – som jag själv – ogillar incest på ett moraliskt plan är ett dåligt argument för förbud. Ett förbud skall som utgångspunkt i alla fall kunna stödjas på argument om att det syftar till att hindra att människor skadas. Det är idag en allmän uppfattning bland författare om straffets legitimitet . ”most writers on our subject have endorsed a kind of ”presumption in favor of liberty”, konstaterar Feinberg, J Feinberg, Harm to Others, s. 9.) Frivilligt sexuellt umgänge mellan vuxna, fullt friska familjemedlemmar skadar ingen.

Ur principiell synvinkel borde det inte vara straffbart. Men vi behöver inte gilla det för det.

*

Se för en mer klassisk värdekonservativ inställning här  och, med en liknande framtoning, här.

Den där feinbergska presumtionen hänger generellt sätt väldigt löst bland svenska ”liberaler”.

När svart-vitt blir grumligt

Hasse Aro klagar på brottsskadeersättningarna i Aftonbladet. Under den bizarra rubriken ”Ge brottsoffren deras pengar” så slår Aro ner på att ersättningarna från Brottsoffermyndigheten inte alltid är lika höga som skadestånden från domstolarna.

Det här börjar nog bli ett reellt problem. Brottsskadeersättningarna som betalas ur allmänna medel avviker ofta från skadestånden. Det är nu i sig inget konstigt. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Det här upprepar jag en gång till. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Brottsskadeersättning är inte ett skadestånd. Det finns anledning att säga det flera gånger eftersom så många likt Hasse Aro tycks tro att brottsskadeersättningen är samma sak som skadeståndet.

Staten har inte orsakat någon skada. I praktiken finns det ett måt av sanktion i en del av de skadestånd som döms ut till brottsoffer i domstol. Det blir kanske tydligast vid ärekränkning – som explicit är undantaget rätten till kränkningsersättning. Det är helt orimligt att staten skall behöva betala av brottslingars sanktioner – det vore ju som att sanktionera staten.

I grund och botten så präglas Hasse Aros artikel av samma oförmåga att hålla isär olika slags ersättningar som vi hör med jämna mellanrum från journalister. Om någon får ersättning ur min hemförsäkring enligt villkoren, med avdrag för självrisk, efter att ha utsatts för en cykelstöld, så skulle vi aldrig komma på tanken att slå ned på försäkringsersättningen med argumentet att brottsoffret inte fått ut ”sina pengar”. Trots att även hemförsäkringen ger ersättning för skada till brottsoffer i dessa fall.

Den typen av svart-vit argumentation som Hasse Aro visar prov på kan vara direkt skadlig. Förutom att han inte ger intryck av att förstå det system han kritiserar – han gör det dessutom utifrån svepande iakttagelser, utan att nagla fast vad som mer gått fel i det enskilda fallet. Är problemet att domstolarna och myndigheten gör olika kränkningsbedömningar, eller något annat? Är problemet inksräkningarna i brottsskadelagen eller tillämpningen hos myndigheten? En sådan kritik kan man inte ta på allvar. Och det är synd.

Det pågår nu en diskussion om huruvida brottsskadeersättningarna borde stöpas om. Min egen uppfattning är att om det blir alltför stora glapp mellan domstolarnas och myndighetens bedömningar avseende enskilda skador så är det ett problem för systemet i sin helhet. Där borde vi sträva mot enhetlighet. I andra situationer så är det inte alls säkert att vi borde sträva mot enhetlighet. Vissa typer av brott ger inte brottsskadeersättning, utan bara skadestånd från brottslingen. Det kan vara rimligt det också – alla skador är inte av det slag att de rimligen bör bäras av skattebetalarna. Det kräver dock litet mer pedagogik för att få fram varför systemet ser ut på det sättet. Nu hjälper i och för sig ingen pedagogik i världen mot den som inte intresserar sig för att läsa på.

Brottsoffrens ställning behöver stärkas på olika sätt. Ersättningarna är härvid en viktig del. Det vore synd om den insikten undermineras av slafsiga debattörer.

Lex Alonzo 2

Avsnitt två av Lex Alonzo visades igår. Det handlar om skolan – liksom förra inlägget här på bloggen. Själv är jag med efter ungefär 17 minuter. Och programmet ser man här.

Lagstiftarens rädsla för familjen

Om vi gjort som i USA så hade polisen kommit, funderar idag Roland Poirier Martinsson i SvD. Anledningen till denna reflektion är att han under sin tid på amerikansk mark lät hemskola sina barn. Hemskolning är förhållandevis vanligt förekommande i stora delar av västvärlden (och, naturligvis – men delvis av andra anledningar – även i andra länder.) I Sverige förekommer det knappt. Faktum är att Sverige är det land i västvärlden som ligger i botten på antalet hemskolade barn, med undantag för Tyskland.

Det har till stor del att göra med den inställning till hemskolning som intas av det offentliga Sverige. Överlag – detta är kommunala beslut – är nämligen inställningen väldigt negativ. Trots att hemskolade barn, enligt undersökningar från t.ex. USA, ofta fungerar bättre än alternativa skolformer.

Än värre är att kommunerna motarbetar hemskolningen utan att ha stöd i lag. Enligt skollagens 10 kap. 4 § skall en ansökan av förevarande slag om att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, t.ex. hemskolning, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter. En förutsättning är dock att behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses.

Ordalydelsen indikerar tydligt att lagstiftaren ansett att alternativa former av fullgörande av skolplikten skall accepteras så länge de riktlinjer som ställs upp för skolan följs. Det krävs inte några särskilda skäl eller, som i lagförslaget, synnerliga skäl för att en ansökan skall kunna vinna bifall. För det fall ett hemundervisningsprogram uppfyller skolplanens krav så stipulerar lagstiftningen att ansökan skall bifallas. I praktiken så fungerar det emellertid inte så i många kommuner. Vissa kommuner har som policy att helt enkelt neka alla ansökningar om att få hemskola. Det finns förmodligen vissa särskilda miljöer som offentligheten oroar sig för och som ofta återkommer i ansökningarna om hemskolning, vilket medför denna restriktivitet. I praktiken så har det sagts mig att det är religiöst övertygade hemskolare som ådragit sig offentlighetens skepsis, främst Maranata-hemskolning och i viss mån muslimska hushåll.

Hemskolningen är den bortglömda frågan i dagens rättighetsdebatt. Inte bara bortglömd, för resten. Det är den tystade frågan i dagens rättighetsdebatt. Även personer som i andra sammanhang månar om grundläggande friheter vill verkligen inte ta i hemskolningsfrågan. Liberaler tappar bollen igen. ”Det handlar ju om barnets sociala miljö”, är argumentet, ”Vi måste skydda barnen från familjer som förtrycker”. Personer som i andra sammanhang har det indviduella perspektivet inpräntat i ryggmärgen reagerar ofta instinktivt kollektivt när det gäller hemskolning – rätten för barn från slutna eller dysfunktionella familjer att få tillgång till skolan, som en lärdomsmiljö men också som ett socialt andrum, tas till intäkt för slutsatsen att skolan måste vara obligatorisk. Med de välvilliga sociala glasögonen på glömmer man lätt att det kan finnas familjer som inte alls är slutna eller dysfunktionella men som ändå vill hemskola sina barn, kanske för att man utgår från den i grund och botten självklara tanken att en engagerad och pedagogiskt kunnig förälder som ger några få elever (barnen) all uppmärksamhet kan göra ett betydligt bättre undervisande arbete än den pedagog som står inför klasser med 25-30 barn. Omtanken om de utsatta barnen tillåts i ett sådant resonemang att slå ut principen om att varje barns situation måste få bedömas för sig.

Ur ett tillämpningsperspektiv finns det en tydlig röd tråd här. Det kan finnas många skäl till att en hemundervisning inte bör bifallas. En anledning kan vara att den nuvarande skollagens kriterier inte är uppfyllda, till exempel för att det inte finns någon tydlig förklaring till hur man skall tillgodose kravet på en fullgod undervisning. Här överväger barnets rätt till undervisning familjens rätt att få själva välja. En annan anledning kan vara att det inom ramen för bedömningen av om hemundervisningsalternativet är fullgott aktualiseras omständigheter som tyder på att barnen kan fara illa eller, i värsta fall, att hemundervisningsansökan om den bifalles i realiteten kan innebära att barnet inordnas i en sluten, till och med sektliknande, miljö. I dessa fall så måste en ansökan om att få hemundervisa ett barn lämnas utan bifall (och det kan till och med vara så att ett beslut om att tillåta hemundervisning i en situation där barnet kan hamna i en sektliknande miljö är direkt ansvarsgrundande för det allmänna). Men denna iakttagelse kan inte tillåtas påverka de individuella fall där hemundervisningsbegäran grundar sig på andra bevekelsegrunder. Bedömningen måste med andra ord, så som skollagen är inrättad och i ljuset av de rättighetsnormer som ligger i basen för dessa frågeställningar, göras in casu – inte utifrån en allmän policy.

Ett problem är dessutom att vi av internationella konventioner inte ”får” vara så restriktiva som vi är. Sverige är världens näst mest restriktiva nation när det gäller hemskolning, att döma av statistiken för antalet hemskolade barn. (I och för sig ett trubbigt argument, men det ger en viss indikation i ljuset av antalet avslagna ansökningar.)  Bara Tyskland är mer restriktiva, vilket lett till att tyska familjer beviljats politisk asyl i USA och Kanada. Viktigast härvidlag är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som införlivades i svensk rätt 1994. Artikel 8 i skyddar rätten till skydd för familje- och privatliv och ger en första indikation på presumtionen för familjens frihet att få inrätta sitt liv som den själv vill. Viktigare för den konkreta bedömningen är dock artikel 2 i det första tilläggsprotokollet. Härvid kan det noteras att Europakommissionen redan i det tidiga fallet Kjeldsen m.fl. (avgörande 7 december 1976) fann att art. 2 omfattade också en rätt till ”the establishment of and access to private schools or other means of education outside the public school system”. Staten kan dock, vilket är självklart i sammanhanget, ställa upp krav på skolans kvalitet. Men för det fall de allmänt uppställda kvalitetskravet iakttas i en privat skolmiljö så ger alltså konventionstexten en tydlig fingervisning om var presumtionen ligger.

Lagstiftaren verkar dessutom vara beredd att ytterligare distansera sig från rätten till ett fritt familjeliv. Nu ligger i lagrådet ett lagförslag rörande förändringar av skollagen som i praktiken kan komma att formalisera den restriktiva inställning som många kommuner intagit till hemskolning. Det är ett steg bort från familjens frihet till ett socialt tänkande. Förmodligen kommer förslaget dessutom att gå igenom. För det fall det nu föreliggande förslaget blir lag kommer rättsläget att se betydligt annorlunda ut. Det krävs då synnerliga skäl för att en ansökan om hemundervisning skall kunna vinna bifall. Det kan noteras att för det fall svensk författning står i strid med Europakonventionens normer, så som de tolkats av Europadomstolen, så skall den åsidosättas enligt regeringsformen 11 kap. 14 §. Idag så kräver RF:s normprövningsregel att felet (med författningen) är ”uppenbart”, men även denna regel kan som bekant antas ändras. Det kan härvid också noteras att för det fall en enskild drabbas till följd av tillämpning av en lagstiftning som står i strid med Europakonventionen så kan det vara ansvarsgrundande för staten (NJA 2005 s. 462) eller den kommun (NJA 2009 s. 463) som därmed kränkt rättighetsskyddet enligt Europakonventionen. Allt detta är emellertid spekulationer – ännu finns det inga bindande beslut om ändringsförslagen avseende vare sig skollagen eller regeringsformen.

Men det senare är en fråga om juridik. En intressantare sak är de politiska och rättspolitiska frågorna.

Varför skall en förälder som vill hemskola sina barn på ett fullgott sätt – och som dessutom kan visa att han har möjlighet att göra det – förhindras att göra det för att andra barn kan fara illa i en hemskolningsmiljö?

Och varför är det bara de konservativa rösterna som tar tag i denna fråga, som ju i grund och botten handlar om grundläggande friheter?

Var finns liberalerna i debatten om den individuella friheten inom ramen för familjen?

*

Ett annat exempel på hur lagstiftningen i flera fall börjar inrättas efter en föreställning att föräldrar inte kan betros uppgiften att själva uppfostra sina barn är föräldraansvaret. Föräldrar skall enligt lagförslaget bli ansvariga för sina barns skadevållande och det ansvaret skall göras strikt eftersom, enligt lagstiftaren, föräldrar inte annars kan ge tillräckligt stöd åt sina barn. Om detta har jag skrivit här tidigare och i det senaste numret av SvJT finns en artikel på temat, som kan hämtas här: (schultz).

Lex Alonzo

Ikväll premiärsänds Lex Alonzo i TV8. Juridik utan det finstilta lovar reklamen. Det låter illavarslande men det jag sett är inte så illa utan riktigt bra. Den kritik mot rätten som framförs kommer inte bara från reptilhjärnan (”klart man måste få skjuta en inbrottstjuv!”) utan verkar på det hela taget rimlig. Själv försöker jag på någon minut per avsnitt hur som helst trycka in litet finstilt också – jag fungerar under hela serien som en ”juridisk ciceron”.

Om inte annat ska ni se programmet för att höra Micke Alonzo använda sig av slang från 1982. Jag blir alldeles nostalgisk när jag hör ordet ”tjåla”. Han sjunger bekant som han vill. Och om inte annat så har ju Micke det givna soundtracket i sin egen diskografi om programmet tar upp sexköpslagen. Klassiskt.

Mer information om programmet här.