You are currently browsing the monthly archive for januari 2009.

HD har nu beviljat prövningstillstånd i en fråga av konstitutionell vikt, nämligen om svenska staten kan bli ansvarig för att ha medverkat till att DDR konfiskerade fast egendom. Den mer konkreta fråga som aktualiseras rör skadeståndslagen 3:7 som är en immunitetsregel för det allmänna när det gäller skador orsakade av riksdagen. Hovrätten satte regeln ur spel med Europakonventionen som stöd. Och nu skall HD pröva saken, skriver Pointlex.

Annonser

Så där sade Chesterton. På Konstfack drar man linjen långt över borderline. En konstfack-student har spelat psykotisk, tagits in på sjukhus och där betett sig illa, om polisanmälan stämmer.

En bra idé så här i retrospektiv. Not. Rent rättsligt så fungerar det naturligtvis inte ansvarsbefriande att handlingarna utfördes i ett ”konstnärligt” sammanhang. Stämmer anklagelserna kan kanske fängelsestraff komma ifråga. Kanske kan till och med ledningen för konstfack hamna i blåsväder.

Så här beskrevs den skandinaviska realismen redan 1966:

“The one significant contribution of the Scandinavian realists would appear to reside in their development of the art of verbal windmill jousting.”

Myles McDougal, Jurisprudence for a Free Society, 1 Georgia Law Review, s. 1 ff. (1966)

Det ligger en del i det…

Mycket om Europakonventionen för mig just nu. I kommande numret av politiska tidskriften NEO skriver jag om ”den tysta revolutionen” – den revolutionerande utvecklingen av en rättighetsdiskurs inom ramen för skadeståndsrätten. Och nu fick jag dessutom reda på att min uppsats Rights By Torts blivit antagen till kommande nummer av European Review of Private Law. Nu väntar vi bara på HD:s avgörande i frågan om Europakonventionen även är en skadeståndsrättslig normkälla vid överträdelser av kommuner.

Det är svårt med schabloner. I ersättningsrätten – inte bara i skadeståndsrätten utan även när det gäller ersättningar enligt andra system, som brottsskadeersättningen – används långtgående schabloner. Det är framför allt de ideella skadorna som anses fordra mer svepande beloppsgraderingar, där mindre hänsyn tas till skadan i det aktuella fallet och emfasen istället ligger på typiserade och i förväg nedlagda kategorier.

Det svåra med schabloner är att vara konsekvent. Konsekvensen innebär att man – domstolen eller nämnden – ibland måste bortse från omständigheter i det enskilda fallet som kan tala för en högre eller lägre ersättning. Ett barn var för litet för att förstå vad som hände – talar det för lägre kränkningsersättning? Ett barn drabbades ovanligt hårt av ett våldsbrott – bör det tala för en högre kränkningsersättning?

Anledningen till att det är svårt att hålla på schablonerna är, tror jag, att det finns en underskattning och bristande insikt om den principiella grunden för schablonerna.

En anledning till att rättsordningen utgår från objektiva synsätt och schabloner vid dessa typer av ideell skada är att den utgår ifrån att det inte finns några rationella kriterier enligt vilka ideella skador kan rangordnas på en monetär skala. (Jmf. min bok Kränkning, Jure 2008, kap. 3.) De kan inte relateras till varandra på ett sådant sätt.

Och det finns vikt att slå vakt om schablonerna. Om domstolarna eller nämnder avviker från schablonerna så underkänner de samtidigt denna principiella inställnings relevans: Då går det ju, åtminstone i vissa fall, att säga att skadan A är värd mer pengar än skadan B. Och om det finns en grund för en sådan gradering bör alla händelser behandlas utifrån de konkreta effekterna och inte efter objektivt hållna schabloniseringar.

Israels Högsta domstol underkänner förbudet mot arabiska partier. Det är inte första gången som Israels HD sätter sig på tvären när landets ledning vill ta i med hårdhandskarna. Tidigare har domstolen sagt nej till tortyr och förnedrande behandling i fängelser, vilket den israeliska säkerhetstjänsten ansåg behövdes. Domstolen har även slagit ner mot beslutet om att dra upp en mur kring västbanken.

Det är så en högsta domstol skall fungera i en demokrati. En vakthund som försvarar rättigheter även när majoritetens utsedda ledning angriper dem, en roll som dessutom understryks av domare Beinishs tal om att det är domstolen som måste ”restrain the army”. Israels Högsta domstol är ett exempel för hela regionen och visar genom handling hur en fungerande maktdelning är fundamental för en levande demokrati. Vilka Högsta domstolar i Israels närhet skulle våga göra samma sak? 

Dessutom: Tuffa domaren Beinish är kvinna.

Ibland skall nog även mördare kunna bli läkare, om de avtjänat sitt straff. Om de är lämpliga förstås.

Kan en dömd mördare vara lämplig? Det måste väl var möjligt. Lämpligheten skall bedömas utifrån nu och framtid, inte efter dåtid.

Hur länge skall man annars vara bannlyst från arbeten?

Och vilka brott skall ge yrkesförbud?

Vilka yrken skall vi börja stänga av människor från?

Jakob skriver mycket bättre om det här.

Nu är det klart att Watchmen-filmen kan få premiär, efter rättighetsbråk. Boken är förstås fantastisk i sin framställning av den institutionaliserade trygghetens pris i en värld där alla (utom en) är beredd att kompromissa med sina principer. Den som minns sin Watchmen minns också det citat som sätter stämningen: Quis custodiet ipsos custodes?

Vem vaktar väktarna?

It’s all about checks and balances. Demokratin bygger på maktbalanser och ömsesidig granskning. När det gäller den tredje statsmakten har det funnits ett underskott på granskningsmakten. Media har fått långtgående privilegier genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, men det har inte funnits någon självklar motvikt. Lagstiftningen ger fördelar men inrättar inga medietribunaler (vilket kan kännas självklart), och undandrar de rättsliga möjligheterna för drabbade individer att själv sörja för upprättelse genom långtgående immuniteter för ansvar även för tydliga kränkningar. 

Till viss del är det priset för det fria ordet. En nödvändigt kostnad. Men när medias egna granskningar av interna övergrepp är otillräckliga uppstår ett glapp. Detta demokratiska underskott har dock delvis börjat fyllas upp genom den moderna medborgarjournalistiken, genom att tekniken i kombination med klassiska journalistiska verktyg kan göra vem som helt till grävare. Vi har fått en gräsrotsrörelse av nya vakthundar som vill hålla även media ”in check”. Ibland blir kvaliteten dålig när aktivisterna och bloggarna gör lösa. Men det blir den banne mig i etablerade media också, ibland rent brottsligt dålig.

DN skrev igår yrvaket om hur reaktionerna bland medias nya granskare efter falsarieanklagelserna mot Marklund visar på ett misstroende för media. Enligt DN beror det mest på att vi som inte jobbar på tidningar inte vet hur det går till när redaktioner sorterar bland sina uppslag, vilket – på grund av vår okunnighet – kan ge upphov till spekulationer, konspirationer, misstankar. 

Jag vill lansera en annan teori som tar sikte på tidningarna. Konspirationerna beror också på att tidningarna undanhåller sanningar, att deras representanter ljuger, att deras representanter begår brott och att det sker på ett systematiskt sätt. Det gäller framför allt den kvällstidningspress som Marklund för många representerar. 

Det här är naturligtvis väldigt tillspetsat men det är kanske ändå intressant att se hur pass ofta kvällstidningarnas arbete ger upphov till straffansvar. Under den senaste dryga tioårsperioden ungefär har följande saker prövats av domstolar och jag inskränker mig till uppmärksammade mål rörande enbart de två stora kvällstidningarna.

  • En redaktör för Aftonbladet åtalas för hets mot folkgrupp, eftersom han ansvarat för att rasistisk propagande publicerats på tidningens sajt. Redaktören försvarar sig med Sveriges största tidning som megafon. Han döms i domstol till straffansvar.
  • Tidningen Expressen ärekränker en partiledare genom att förvanska hennes uttalanden på ett sätt som får det att framstå som att hon deltar i pornografiska sammanhang. Chefredaktören döms.
  • En journalist från Aftonbladet kokar tillsammans med några unga nazister ihop en hotbildshistoria mot en känd journalist, en legendarisk punkare och en polis. När det uppmärksammas reagerar tidningen med ett frontalangrepp mot rättsväsendet på löpsedlar. Enligt en senare granskning av en oberoende reporter på ETC ljuger Aftonbladets chefredaktör. Alla inblandade går fria med stöd av tryckfrihetsförordningen men en förändring av grundlagen genomförs. (I detta fall har jag en personlig bias, skall framhållas.)
  • Tidningen Expressen publicerar falska uppgifter om att en skådespelare tagits in på alkoholistklinik. Chefredaktören döms. 
  • I artiklar skriver Aftonbladet att ”advokater fifflar för miljoner” och illustrerar med advokaters fakturor med namn synligt, och skriver att advokaten ”åkt dit”. (Räkningen prutades, vilket numer verkar vara mer regel än undantag i de stora brottmålen – rätta mig gärna om jag har fel här.) Chefredaktören döms.
  • Tidningen Östgöta-Correspondenten hade unika bilder efter Malexander-händelsen som Aftonbladet ville publicera. Aftonbladets chefredaktör ringde Corren och försökte övertyga tidningen att låta Aftonbladet publicera bilderna men fick nej. Chefredaktören lät sig inte bekommas och publicerade bilderna ändå, utan tillstånd. Han dömdes till straffansvar för uppsåtligt upphovsrättsbrott.  

Därtill finns det mängder med mål där Aftonbladet eller Expressen suttit på de anklagades bänk och undkommit ansvar enbart tack vare tryckfrihetsförordningens generösa regler. Det finns därtill fall där tidningarna assisterat eller uppviglat andra människors brottslighet. Som i fallet med nämndemannaläckandet i Göteborgsbrandsrättegången, där nämndemannen dömdes för att ha läckt till Aftonbladet.

Det här är bara de senaste tio årens domstolspraxis, rörande enbart två tidningar, och nästan bara överrättsdomar. Finns det något annat yrke, med sådan maktbas där innehavaren skulle kunna dömas för så många brott och förekomma i så många brottsutredningar och ändå sitta kvar, som redaktörsjobbet på kvällstidningen? Jag förstår inte hur Aftonbladets chefredaktörer hinner arbeta alls med alla dessa brott, alla rättegångar och alla förundersökningar. Det hade ju varit en sak om de flest målen rört publiceringar av viktiga saker, IB-avslöjanden eller nåt, men det finns ju inga sådana fall alls här. Det är hittepå, lögner och slarv.

Trots domstolarnas granskning av dessa fall så har det länge funnits en skev maktbalans när det gäller mediemakten. För även om det finns åtskilliga fall av fällande domar är det ändå klart att det har varit svårt för enskilda att få gehör för kränkningar, t.ex. ärekränkningar, som skett i pressen. Tryckfrihetsförordningen ger ett starkt skydd. Makten över Sveriges största tidningar skrämmer bort en del, inte minst eftersom det finns flera fall där tidningarna använts just för att driva linjer inför rättegångar. Tidningarna har råd att betala dyra advokater, vars blotta tonfall kan skrämma bort den juridiskt ovane. Allt detta har underminerat förtroendet för media under en längre tid, särskilt pressen. Sammantaget är den deprimerande bild av en korrumperad kultur som DN suckar över inte alls så konspiratorisk utan ganska välgrundad. 

Men där övergreppen tidigare sällan kom till allmänhetens kännedom så finns det idag nya kanaler. Medias agerande skärskådas på ett annat sätt idag, ibland till och med av etablerade journalister. Granskningen av Marklund är inte ett tecken på ett obehagligt drev av patriarket eller de avundsjuka, utan ett tecken på att det idag finns människor som vill att även mediamakten skall granskas. Idag går det inte att som företrädare för den mest omedelbart påverkande makten kunna gömma undan övertrampen, i vart fall inte med samma lätthet som tidigare. Det är sunt. För här behövs fler granskare, fler vakthundar, fler väktare på gräsrotsnivå. Väktare som kan bevaka glidningar på sanningen, övertramp, bully-attityder. Eller som Busta säger i refrängen: 

Got you all in check.

Jävla postmodernism. Nu tycks alla helt plötsligt tro att det är okej att glida på sanningen, att återge saker som hänt felaktigt, ”eftersom det inte finns någon objektiv sanning”. Det är klart att det finns objektiva sanningar och det är dessutom klart att vi agerar utifrån antagandet att det finns sådana sanningar och att de kan delas av flera personer. ”Det här är Mias sanning”, upprepar idag Marklund. Precis som att det är okej att under sanningens etikett leverera vilka subjektiva upplevelser som helst. Men det är det inte alls. För sant är sant och falskt är falskt och däremellan finns bara fiktionen.

Säga vad man vill om Calabresi, men han skriver alldeles fantastiskt. Här ur inledningen till hans pionjärsartikel om riskallokering och skadeståndsrätt (70 Yale Law Journal, s. 499 ff.):

[Another] problem which we confront is that the article must deal in theory-often, unfortunately, in that most dismal of theories, economics. Hopefully, it will do so in terms which are intelligible to law teachers, if not to lawyers, and without that suicidal desire of the economist to make his theory so pervasive and detailed that it is rendered utterly useless to the lawyer who lives in the world of men, and even to the law teacher, wherever he lives.*

* An apology is here due to economists, not so much for the gratuitous insult just uttered as for more significant insults which I fear will follow. I have tried throughout this article to write in a way noneconomists can understand. As a result I have let my terms become remarkably sloppy from an economists’ standpoint. Misguided though I may be, I feel sure some of this is essential. Therefore, learned brethren, be gentle if at times you see things termed ”costs” you would not recognize as ”costs,” or as ”profits” things you would surely term ”costs.”

 

 

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter