Disputation och ärekränkning

En sedan länge emeritared professor i juridik sade en gång i ett tal jag hörde att opponentens roll vid disputation var att framföra den strängaste kritik hon kunde, på ett sätt som fick det närvarande vetenskapliga samfundet att inse hur allvarliga eller icke-allvarliga brister avhandlingen uppvisade, men som samtidigt lät som vänliga och uppmuntrande ord för respondentens (författarens) närvarande familj. Så är det nog oftast. 

Det är en jävla stress att disputera. Själv hade jag hög feber och en frisyr som fick mig att se ut som om jag sprungit genom en vindtunnel. Men det skulle ha kunnat vara värre. Mycket värre.

Det kunde varit så att Sveriges största morgontidning fullständigt klätt av mig dagen innan disputation och utmålat mig som en charlatan. Inför såväl det vetenskapliga samfundet som inför min familj. Det har hänt andra.  Som dessutom fick uppleva att den replik som tidningen tog in också sågades av samma recensent med rubriken att hon ägnade sig åt ”historieförfalskning”.  

Litet influensa är inget i den kontexten.

Annons

Vittne i The Pirate Bay-rättegången

Nu hettade det till i TPB-rättegången. Kallade expertvittnet professor Roger Wallis (jo, han bär faktiskt professors titel – om än han inte är stolsprofessor – han verkar dessutom av den här listan att döma publicera fler vetenskapliga alster än många andra professorer) började sitt vittnesmål med att berätta att en företrädare för målsägandesidan ringt runt till hans arbetsplats och ställt frågor om huruvida Wallis forskning håller vetenskaplig kvalitet. Wallis var upprörd.

Det kan man ha förståelse för när man sedan hör de chikanerande frågor han utsätts för. Oförskämda frågor, faktiskt.  Jag fasar för att någon faktiskt skulle läsa mina vetenskapliga produktioner och inte bara läsa baksidestexten. Mina titlar är nog i sin ordning, men min korrekturläsning har på sistone varit direkt klandervärda.

Om det är så att en företrädare för målsäganden försökt påverka ett vittne eller underminera dess position på det sätt Wallis menar har skett så är det inte okej. Ibland är det ju brottsligt även om det säkert inte är det här.

Övergrepp i rättssak är ett brott som framför allt tar sikte på när någon hotar eller begår våld mot någon för att denne skall vittna eller förekomma i rättsliga sammanhang, BrB 17:10. Men den gäller även för  ”om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller
för att hindra honom från att avge en sådan utsaga”. Det räcker således med en olägenhet. Så vad sade egentligen målsägandeföreträdaren när han ringde runt till vittnets kollegor?

Skadestånd och trafficking

Människohandel och slaveri, särskilt sexuell trafficking, är vår tids värsta brottslighet. Cynisk och vidrig. Den innevarande regeringen har tagit krafttag om människohandel och liknande brottslighet. I en ny utredning, som jag hörde intressant presenteras av utredaren i fredags på den Internationella Brottsofferdagens stora konferens, föreslås utvidgningar av den ännu tydligen alltför tama regeln i brottsbalken om människohandel. Det är förstås lovvärt. Men regeringen har ännu inte insett att rättsordningen har fler användbara verktyg för att bekämpa denna hemska brottslighet. Civilrätten, liksom andra delar av rättsordningen, kan göra mycket mer nytta här än man kan tro. Det skulle behövas en utredning även om detta, t.ex. en utredning om ”Människohandel – civilrättsliga aspekter”.

Sverige laggar efter. I andra rättsordningar så står civilrätten för den mest intressanta rättsutvecklingen när det gäller trafficking. Från en e-post-lista jag är med på fick jag idag information från Birmingham-professorn James Lee, rörande ett avgörande i denna utveckling. Jag citerar detta in extenso, eftersom e-post-listan även finns tillgänglig på webben.

Treacy J has today given judgment in AT & Ors v Dulghieru & Anor [2009] EWHC 225 (QB) (19 February 2009) http://www.bailii.org/ew/cases/EWHC/QB/2009/225.html, a case where the claimants alleged an unlawful conspiracy to traffic them into the UK from Moldova and to enslave them sexually. The defendants had been convicted of offences arising out of the horrific facts. They claimed damages for pain, suffering and loss of amenity in respect of post traumatic stress disorder, coerced sexual activity and false imprisonment. They also claimed special damages but these were not substantiated and so not awarded. There was also an award of aggravated damages, as the judge considered “that the Defendants’ conduct was so appalling, so malevolent, and so utterly contemptuous of the Claimant’s rights as to amount to exceptional conduct warranting an award of aggravated damages. Moreover I consider that the injury to the individual Claimants’ feelings of human pride and dignity, taken together with the humiliation, distress, degradation and insult inflicted upon them by the Defendants’ actions is such that they would not be adequately compensated for these injuries to their feelings if the award were restricted to that which I have already awarded by way of general damages.”

 

Of especial interest, aside from the fact of bringing of a tort claim for unlawful conspiracy in this context, is the judge’s award of exemplary damages. The judge regards such damages in this case as being “primarily one of preventing unjust enrichment”, although it is not clear whether it is used in this case in a technical or loose sense, given the process of assessment of the eventual sum. The relevant paragraphs are [67]-[76]:

Exemplary Damages

1. The pre-conditions for such an award are to be found in Rookes v Barnard [1964] AC 1129. At pages 1226-7 Lord Devlin sets out his second category in relation to which such damages may be awarded, namely in circumstances where a Defendant with a cynical disregard for a Claimant’s rights, has calculated that money to be made out of his wrongdoing will probably exceed the damages at risk.

1. I must bear in mind, as Lord Devlin did at page 1230 of Rookes v Barnard, that where the tortious activity is also criminal, it is undesirable that an aggrieved party should be given an option to inflict for his own benefit punishment by a method which denies to the offender the protection of criminal law. However, the criminal proceedings in this country did not result in any order of compensation to these Claimants. Moreover, the Defendants’ exposure under this head can be appropriately limited by bearing in mind the rationale for the second category of exemplary damages as identified by Sedley LJ at paragraph 26 of Borders (UK) Limited and Others v Commissioner of Police of the Metropolis [2005] EWCA Civ 197. The rationale behind the second category is not the punishment of the Defendant, but the prevention of his unjust enrichment.

1. I accept the submission that where the word ”calculated” was used by Lord Devlin, this was not intended to require some precise mathematical process or detailed reasoning. What is necessary is that the Defendants deliberately acted in a way regardless of the Claimants’ rights, with a view to making profit for themselves in circumstances which were likely to produce profits for them beyond anything that could subsequently be recovered from them by way of any legal process. The evidence here convinces me that these Defendants acted in such a way. Their activities, along with their associates, were carried out in such a way as to generate huge benefits for themselves, as exemplified by confiscation orders made in the criminal proceedings, totalling approximately £786,000.00.

1. The victims of their conduct (and it is plain that there was a significant number of other young women in a similar plight) were told that they had to work off so called debts of £20,000.00 as the price of their being brought to this country. They were quoted rents for the accommodation in which they were being kept against their will of £300.00 a day, and they were required to indulge in commercial sexual encounters with large numbers of men per day, entirely without regard for their wishes, comfort or physical wellbeing. I am sure that these Claimants had no idea of the level of monies being generated for the benefit of these Defendants and their associates. I am satisfied that the Defendants felt confident that by reason of their use of coercion and threats, that they would never face any financial reckoning at the hands of these Claimants.

1. Since the rationale behind an award of exemplary damages is primarily one of preventing unjust enrichment, I need to consider whether the making of the confiscation orders in the criminal proceedings would in any way preclude an award of exemplary damages. For the reasons analysed in the Borders (UK) case, I do not think it would. Moreover, as already observed, the outcome of the criminal trial resulted in no compensatory award to these Claimants. In addition, although very large confiscation orders were made in the result, the First Defendant was found to have nothing to pay in terms of realisable assets, and the Second Defendant was ordered to pay £4,000.00 only as representing her realisable assets.

1. The profits made by these Defendants at the expense of these Claimants far exceed those sums. In those circumstances I am confident that the Defendants will not be mulcted in the same sum twice. As to the level of quantum, there are no strict rules for the assessment of an award. I have considered Lord Woolf’s observations in Thompson, at page 157c where he envisages a bracket of between £5,000.00 and £50,000.00, the latter representing an absolute maximum in cases involving assault, false imprisonment and malicious prosecution by the police. I remind myself of the judgment of Lord Devlin in Rookes v Barnard, at page 1228, where he stated that in a case where exemplary damages are appropriate, a jury should be directed that if, but only if, the sum which they have in mind to award as compensation is inadequate to punish the Defendant for his outrageous conduct, then it can award some larger sum.

1. I do not consider that the sums so far awarded to the Claimants suffice to show these Defendants that their misdeeds do not pay, nor do they mark the court’s disapproval of their outrageous conduct.

1. I note the evidence which demonstrates to me that these young women had to charge up to £50.00 for a fifteen minute sexual encounter. I note the estimates of individuals that they were generating between £500.00 and £1,000.00 per day by their activities, dependent on which brothel they were taken to. These daily figures represent amounts generated per individual. None of them saw any of the money they had generated. I use these figures, together with the other evidence about a daily rental of £300.00 and the bond of £20,000.00 per victim, in order to assist me in gaining a feel for an appropriate level of exemplary damages.

1. Having regard to Riches v News Group Newspapers Limited [1986] QB 256, I consider that the correct approach is to fix an overall sum and then divide it equally between the Claimants. I think it is appropriate to do that in this case since they have all been subjected to the same type of unconscionable behaviour by these Defendants. They have not invited me to differentiate between them. Looking at the matter overall, and taking account of the compensatory awards, by way of basic damages and aggravated damages, I conclude that a further sum of £60,000.00 should be awarded by way of exemplary damages. That sum will be divided equally between the four complainants so that the figure of £15,000.00 is to be added to each of the sums awarded to them by way of basic and aggravated compensatory damages.

1. It follows that the total amount awarded to these Claimants against these Defendants, who are liable jointly and severally are, in the case of AT £175,000.00, NT £162,000.00, in the case of ML £132,000.00 and in the case of AK £142,000.00.

**

För mig är detta särskilt intressant eftersom det återspeglar nästan exakt vad jag argumenterar för i min bok Kränkning som kom ut innan jul förra året. Det finns inte några liknande fall i svensk rätt. Än.

Sällan har så många, pratat så mycket skit, om så litet: The Pirate Bay-rättegången – en vecka in

En vecka har The Pirate Bay-rättegången (TPB-rättegången) pågått. Rättegången har bevakas intensivt i media. Journalister livebloggar. Docenter livebloggar. Till och med de tilltalade livebloggar. Och därtill all vanlig mediabevakning, som här är ovanligt intensiv.

Om man hängt med under denna vecka kan man få vissa intryck. Man kan få intrycket av att åklagaren är stammande och okunnig. Man kan få intryck av att de tilltalade tar en massa viktiga poäng genom sina sakkunskaper. Man kan få intryck av att försvaret, på något vis, skjutit fram sina positioner. Och det kan därför finnas anledning att framhålla en egenskap med rättegångar som kanske inte alla känner till.

I allmänhet så spelar det, i praktiken, inte så stor roll vem som är mest ekvilibristisk i sin argumentation. I allmänhet spelar det inte så stor roll hur saker presenteras. I allmänhet så spelar den dramatik som det oskolade ögat ser i en rättegång ingen roll alls.

Åklagare ändrar ofta sina gärningsbeskrivningar under pågående rättegång. Det är smart, många gånger. Om jag åtalas för två personrån och det visar sig under rättegången att det finns viss bevisning till min fördel avseende det ena rånet så är det ofta klokt av åklagaren att lägga sitt krut på det fullständigt klarlagda brottet. Till exempel. Och en fyndig kommentar från den tilltalade spelar sällan någon roll. Det här missar ofta journalister. Det här är nog den mest missvisande dokumenterade rättegången någonsin.

Rättegångar är OERHÖRT sällan dramatiska. Det finns OERHÖRT sällan en smoking gun under den pågående rättegången. Att åklagaren stammar och blandar ihop sidorna i förundersökningsprotokollet spelar aldrig någon roll. Att de tilltalade är segervissa och arroganta spelar inte någon roll. Pläderingen – som media senare kommer att göra stora nummer av eftersom de är publikfriande – spelar banne mig nästan aldrig någon roll alls.

Hitintills har med andra ord knappast rättegången i sig stärkt någon sida, även om det förstås är betydelsefullt att en del av åtalet fallit bort. Vi vet inget mer om utgången ännu, än tidigare. Och utgången har i väldigt litet grad påverkats av rättegångens dramaturgi. Håll det i åtanke, när ni följer fortsättningen. Det här är inte en film med Phillip Seymor Hoffman. Det här är verkligheten. Och den är inte så väldigt dramatisk.

I allmänhet.

**

Maria Abrahamsson använder rättegången för att driva sin tes.

Dagens WTF?

Ett omslag? På ett, öhm, livstilsmagasin? Hade jag vetat detta hade jag försökt gå på release-kalaset till varje pris. Det här är ju mina femton minuter.

Tidningen hittar du här.

I Wired. Igen!

Även idag har jag en soundbite i Wired. Jag kan nu dö stolt. (Stolt men inte nöjd.)

Det är jag som är REBEL

Det är preskriberat, sedan länge nu. Jag erkänner. Det är jag som var Rebel. Inte bara Rebel. Ibland var jag även Nic (som i ”Nickname”). Ibland var jag en Dust Art Brother (DAB). Mina idoler var Futura 2000 och Bill Blass. Men det var alltså länge sedan. Inga taggar eller throw-ups från mig på många år.

Jag har alltså rätt stor sympati för graffiti som ungdomlig kreativ yttring. Men jag har också förståelse för att de vars egendom förstörs/utsmyckas av taggar och andra reagerar. Som i diskussionen med Konstfackeleven NUGs verk. (Här en uppföljning.) Det är som Billgren sade: Visst är det konst men det betyder inte att det inte är straffbart.

Att den klottrande sprayaren och hans filmare är ansvariga är nog klart. Men kan Konstfack hållas ansvarigt för konstverket? Till att börja med kan enbart människor hållas straffrättsligt ansvariga. När det gäller Konstfacks ansvar är det alltså enbart det civilrättsliga ansvaret som är aktuellt. Och det är en intressant ansvarsfråga. Skadeståndsrättsligt finns det särskilda regler – s.k. principalansvar – som ibland gör en skola ansvariga på ett sätt liknande arbetsgivare för elevers skadevållande. Dessutom kan skolan ansvara för egen vårdslöshet.

Men den roligaste omständigheten är den som avslöjades alldeles nyligen. Att studenten som tydligen inte gick på någon undervisning fick en The Shining-uppsats med två sidor text ”blabla” godkänd. Examinationen kan ha gått fel till säger Konstfack nu..

Citerad i Wired

Ibland blir jag citerad och det är ju för det mesta roligt men inget som jag brukar yvas över. Men idag så är jag citerad i Wired. Och det, det tycker jag är mäktigt.

Finns här.

”Marten Schultz, a professor of tort law at Stockholm University was present and called it ”a formative legal policy event”. He considers the sought damages grossly inflated. Record companies are seeking some damages but the Hollywood studios are going for the big kill and asking for about $10 million for five movies that has been shared. Schultz would have liked to see a separate civil lawsuit in which such claims would be scrutinized in greater detail. Such a separate trial was however denied. ”

Restitutio in integrum och Pirate Bay-skadeståndskraven

Efter att ha tillbringat i princip hela dagen (här finns ett levande reportage) på den globalt uppmärksammade Pirate bay-rättegången skrev jag en text om skadeståndskraven för Newsmill. Den hittar man här. Grundtesen är att skadeståndsmålet borde avskiljas från brottmålet.

Restitutio in integrum betyder  återställande till ursprungligt läge eller tillstånd. Uttrycket återspeglar en grundbult i synsättet på skadestånd i hela västvärlden – enligt vissa den viktigaste skadeståndsrättsliga principen över huvud taget – nämligen att skadeståndet syftar till och skall relateras till en faktisk, konkret skada.

Principen säger inget i sig om vad som skall anses som en skada. Men vad som är en skada följer av skadebegrepp, giltiga över de rättsliga disciplinerna. En sakskada i försäkringsrätten är i allmänhet det samma som en sakskada i skadeståndsrätten. Det har till och med HD sagt uttryckligen. Koherens är ett intrinsikalt värde i ett rättssystem, ja, det följer väl till och med analytiskt av själva föreställningen om rätten som ett system.

Hur definieras skadan i TPB:s fall? Inte enligt allmänna principer i alla fall.

**

För resten är det inte alls säkert att det här målet kommer att hålla på i fem år som alla verkar ta för givet. Jag tror att det går betydligt snabbare än så.

The Pirate Bay-rättegången

Det var ett väldigt pådrag när Pirate Bay-rättegången inleddes vid Stockholms tingsrätt måndagen den 16 februari 2009. Alla platserna i rättegångssalen var upptagna när jag kom till tingsrätten någon timme efter att förhandlingen börjat. Jag fick följa rättegången i den medlyssningssal som tingsrätten iordningställt. Tillsammans med journalister och hånskrattande Pirate Bay-sympatisörer lyssnade jag på åklagarens redogörelse för den tekniska uppbyggnaden av Sveriges mest kända Internetsajt.  

Offentlighetsprincipen sätts på prövning. Majoriteten av platserna i förhandlingssalen lade media beslag på. Därmed förhindras den egentliga allmänheten – ja, sådana som jag – att kunna komma in. Åhörarplatser fanns dock tillgängliga på svarta marknaden. För 500 kronor kunde man köpa en plats från någon av de som tidigt bokat upp sig för en av de 10 åhörarplatserna.

Man skall alltid vara försiktig med valörer. Men jag tror att det här i retrospektiv kommer att visa sig vara en historiskt betydelsefull process. Jag skriver litet om det ur skadeståndsrättslig synvinkel på Newsmill senare under dagen.

Tidningarna bevakar hårt och i närmast i realtid. Här kan man notera att majoriteten behandlar rättegången som enbart ett spektakel, processen recenseras som vore det ett skådespel och inte en juridisk process. Så kan man förstås göra. Men man missar då det rättsligt intressanta i målet – och det är verkligt intressant!

SvD, SvD:s särskilda blogg, DN.