You are currently browsing the monthly archive for augusti 2007.
Fastighetsmäklarna bör få ökad tillsyn, läser jag. Det kanske är rimligt i sak. Men när jag läser om det som den första nyheten på DN.se ser jag det som ett led i den mäklar-bashing som varit tydlig i media under senaste halvåret. Det har väl stuckit i ögonen på folk att mäklarna, särskilt i Stockholm, kunnat tjäna mycket pengar. Och det förekommer säkert att mäklare missköter sina uppdrag. Men jag vill ändå slå ett litet slag för fastighetsmäklaren.
I en komparativ undersökning som jag nyligen hörde presenteras på en konferens av en tysk forskare, rörande kostnaderna för överlåtelse av fast egendom (hus, bostadsrätter) i Europa, så blev slutsatsen att det svenska systemet var det som hade lägst transaktionskostnader i Europa. En viktig del av förklaringen var fastighetsmäklaren, en yrkeskår som framhölls som ett föredöme för resten av Europa. Fastighetsmäklare bidrar alltså till att vi betalar minst pengar för överlåtelsetransaktionen i hela Europa. Det kan man tänka på nästa gång tidningarna slår upp nyheten att en mäklare glömt att spola efter sig, eller vad det nu kan vara. (Det där sista fåneriet anspelar på en sketch i radioprogrammet Hassan, om någon nu minns den…)
Jag fick en fråga av Leo som var principiellt intressant, med anledning av ett tidigare inlägg. Så här skrev Leo:
”Det är väl helt klart att yttrandefriheten ibland måste begränsas, precis som du har skrivit. Däremot undrar jag om du inte förskönar det hela en liten smula när det kommer till skadestånd och kränkningar. Ta till exempel ett företag där det är problem med arbetsmiljö eller säkerhet (Connex/Veolia är kanske ett bra exempel). Den som försöker gå ut och prata om detta får, om jag förstår det rätt, verkligen vara försiktig. Det gäller t ex att gå via rätt kanaler, dvs anmäla till Arbetsmiljöinspektionen. Men inte ens om man gör det så ser det ut att vara riskfritt. Förutom att man kan bli av med sitt arbete så kan man även råka ut för att anmälan anses som skadlig för företaget och man därmed blir skadeståndsskyldig – även om man har rätt i sak.
Det är i alla fall så jag har uppfattat det. För mig ser det ut som om den enskildes rätt här borde stärkas väsentligt. Hur är din bild av det här?”
***
Det här är en intressant frågeställning. Ur ett mer, hur skall jag säga, allmänt perspektiv så är det naturligtvis så att en risk att drabbas av ett stort skadeståndskrav kan vara ett hinder mot att uttala sig. I likhet med många andra använder jag mig av uttrycket skadeståndsrätt med en inskränkning, nämligen skadeståndskrav utanför avtalsrelationer. Den situation som du beskriver handlar främst om skadeståndskrav som har sitt ursprung i ett avtal, anställningsavtalet till exempel. Och det är alltså inte sådana skadeståndskrav som jag diskuterade här utan enbart vad vi jurister brukar kalla för “utomobligatoriska skadestånd”. (”Skadeståndsrätt” som disciplin exkluderar i allmänhet sådana skadeståndsfrågor som hänger samman med ett avtal, vilka istället brukar betrakta som tillhörandes olika särskilda discipliner, som köprätten, arbetsrätten eller patenträtten, etc.)
Är då avtalsrättsligt grundade skadeståndshot ett hinder mot yttrandefriheten? Så klart det är ett hinder. Men jag har svårt att se det som en inskränkning i en rättighet eftersom det är ett hinder som avtalsparten har accepterat genom att ingå avtalet. Den begränsning i rätten som avtalat ger upphov till är ju ett direkt utflöde ur rätten att som individ få ingå i avtalsrättsliga relationer, att vara en självständig person. Jag kan inte betrakta detta som ett rättighetsproblem.
För övrigt är det inte bara skadeståndshot som medför hinder för mig att yttra mig i de situationer som Leo beskriver. Ett större hinder är väl i allmänhet sociala konventioner, lojaliteter och ren social självbevarelsedrift. En frihet kommer med ansvar. Om jag skulle tycka att Juridiska institutionen fullständigt misslyckas med sin uppgift att tillhandahålla en bra juristutbildning* så skulle jag ändå dra mig för att säga det, eftersom det skulle göra det socialt svårt för mig att gå till jobbet, jag skulle uppfattas som illojal av de kollegor som liksom jag undervisar på utbildningen, etc. Visst är det ett hinder för mig att yttra mig. Men det har inte med rättigheter att göra.
När jag nu tänker ett steg längre så tror jag att det här bottnar i den klassiska distinktionen mellan negativa och ”positiva” rättigheter. Jag ser inte yttrandefriheten som ett skydd för möjligheten att få yttra sig. Jag ser den som ett skydd mot att med tvång förhindras från att yttra sig. Möjligheten att yttra sig kan vara beskuren av massor med faktorer. Men det är inte det som rättigheten är till för att skydda.
(* Jag tycker alltså inte att juristutbildningen är misslyckad. Faktum är att jag tycker den är helt fantastiskt lyckad, när jag ser vilka kompetenta jurister som utbildningen genererar. Men det låter så inställsamt så jag skriver det bara inom parantes, så här i slutet av en text som ingen orkat läsa klart.)
Läser i DN för övrigt, som en parallell till det så omdiskuterade Stureplansprofilsbeslutet – alldeles för långt ord – att en person som tidigare dömts för ett sexualbrott nu erhåller ett högre skadestånd. Den tidigare dömde friades efter resning.
Pengar kan naturligvtis inte ersätta det lidande en felaktigt fällande brottmålsdom innebär och det gäller särskilt vid sexualbrott. JK:s nya beslut i dessa dagar är en bra påminnelse om vikten av att oskuldspresumtionen upprätthålls även i sexualbrottsfallen.
(En läsare upplyte mig tidigare om att det endast är de principiellt viktiga besluten som läggs upp på JK:s hemsida. Tack för den informationen. Jag kan dock inte låta bli att undra varför. JK:s beslut är överlag intressanta för de som har dessa intressen. Åtminstone ser jag gärna att även beslutet som det avseende Schulman läggs ut. Särskilt som det ju visade sig tydligt att det här fanns ett allmänintresse – tidningarna har skrivit spaltmeter om beslutet.)
En annan sak på föregående tema. Ibland hävdas det att en ökad skadeståndsskyldighet för kränkande uppgifter i media, ett utvidgat förtalsansvar alltså, innebär en inskränkning av yttrandefriheten/tryckfriheten. Som jag ser det bygger den tanken på en feluppfattning om vad skadeståndsrätten innebär. Skador är kostnader. Skadeståndsrätten sysslar med allokering av sådana kostnader för skador, av att hitta lämpliga kostnadsbärare.
Om det är så att någon publicerar kränkande uppgifter om annan och det utgör förtal, vilket i allmänhet ofta innebär att uppgifterna är falska, så är det väl rimligt, som utgångspunkt, att den som förtalar får betala kostnaden för de skador som det innebär. Hur en sådan kostnadsfördelning kan ses som en inskränkning i yttrandefriheten har jag svårt att se.
Det är naturligtvis så att alla kostnader för att yttra sig utgör hinder för mig att använda min yttrandefrihet. Det innebär en begränsning för min tryckfrihet att jag inte tillhandahållits en tryckpress. Det begränsar min yttrandefrihet att jag inte har fri tillgång till etermedierna. Det är ett hinder att jag just nu inte har någon telefon. Alla dessa materiella begränsningar är hinder mot möjligheten att få fritt yttra sig. Men är det inskränkningar?
Skadeståndsrätten handlar inte om sanktioner. Det är inte straffrätt. Att tvingas betala ersättning för skador som man orsakar borde inte betraktas som ett större hinder än att man tvingas betala ersättning för att ha använt sin telefon.
Tror jag.
Idag firas (?) tryckfrihetens dag. Det är naturligtvis en lovvärd sak. Det är inte alla medborgerliga rättigheter som får sina egna dagar. Men tryckfriheten är ifrågasatt. Det är både bra och dåligt. ”Leve det fria ordet”, skriver DN, och målar samtidigt upp hotbilder mot tryckfriheten och yttrandefriheten. När hoten mot tryckfriheten är av det slag som reaktionerna på Muhammed-bilderna, som vid förslagen om förbud mot alla slags kränkande litteratur (som Tintin), så är det farligt.
I den kända Caroline v. Hannover-domen från Europadomstolen uttalade en av de skiljaktiga domarna att tryckfriheten var en amerikansk fetisch. Men frågan är om inte tryckfriheten är en svensk fetisch också, med sin särställning i lagstiftning och i debatten. Denna särställning kan jag tycka är märklig. Tryckfriheten är fundamental i ett fritt samhälle, men det är också bara en av många fundamentala friheter/rättigheter. Det finns inget självklart med att tryckfriheten skall ha försteg framför alla andra rättigheter i alla andra situationer.
När tryckfriheten kolliderar med andra rättigheter så måste en avvägning göras. Det går inte att undkomma ansvar för mord genom att planera brottet i en tryckt skrift. Det är helt enkelt inte så tryckfriheten är tänkt att fungera. Och det samma gäller när tryckfriheten kolliderar med integritetsskydd och med rättsäkerhetsintressen. Att, som åtskilliga riksdagsledamöter nu är inne på, reflektera över hur gränsdragningar skall göras när tryckfriheten kolliderar med t.ex. rättssäkerhetsaspekter (meddelarfrihet kontra förundersökningssekretess i förundersökningar) eller med integritetsskydd (förtalssituationer etc.) så bör vi inte, i alla fall inte än, betrakta det som hot mot tryckfriheten. Det är ett tecken på ett uppvaknande, ett tecken på en ökad insikt om rättighetsgränsdragningarnas betydelse.
Tryckfriheten kommer med pris. Vissa pris måste vi betala, som att våra ideologier hånas eller våra uppfattningar motsägs. Men vissa pris är för höga. Som när tryckpressarna används för att trycka rent bedrägliga uppgifter för vinnings skull, till exempel. (Falskmyntaren kan inte skydda sig bakom tryckfriheten.) Tryckfriheten kan inte, lika litet som någon annan frihet, vara helt oinskränkt. I vart fall inte i samhällen bestående av fler än en människa.
”Stureplansprofilen” slipper åtal. (Se även här, här, här). Det går inte att bevisa brott, konstaterar den ansvariga åklagaren. Och då går det inte heller att åtala. Betyder detta att de tidigare misstänkta är oskyldiga?
Det beror på vad man menar med ”oskyldig”. Det betyder naturligtvis inte att inte anmälaren kan ha haft rätt, i bemärkelsen att hennes beskrivning av vad som hänt var korrekt. Och det i sin tur betyder att de misstänkta objektiv kan ha gjort sig skyldiga till brottet. Den enda säkra slutsats som man kan dra av åklagarens beslut är det inte finns tillräcklig bevisning för att åtala männen.
Jag ser framför mig hur protester mot åklagarens beslut börjar formuleras. ”Patriarkal juridik”, kommer några säkert att hävda. ”Åklagaren skyddar våldtäktsmännen” kommer någon annan kanske att säga. Och det är inte osannolikt att en liten demonstration kommer att organiseras utan för åklagarmyndigheten. Så har skett förrut. Och det börjar bli allt vanligare i sexualbrottsfallen.
Sådana försök att påverka rättsväsendets aktörer är enligt min mening obehagliga, det är ett succesivt växande krypskytte på rättssäkerheten. Särskilt obehagligt är det när det just är bevisvärderingar som ligger till grund för friande beslut (domar eller åklagares beslut) eftersom det i dessa fall är så viktigt att presumtionen om oskuld tas på allvar, att rättsväsendet orkar stå upp för denna princip som många gånger är svår att försvara när ”alla vet att de är skyldiga”.
För de är ju inte skyldiga. Juristens inställning måste vara att när rättsmaskineriet konstaterat att inget brott går att bevisa så finns det inga alternativ till att betrakta de tidigare misstänkta som just oskyldiga. Fallerar bevisen så faller också den juridiska skuldtanken. Juridiskt finns där ingen skuld.
Vore det inte egentligen önskvärt om de moraliska omdömena oftare följde de juridiska i dessa sammanhang? Det måste vara minst lika illa för en misstänkt person att behöva leva ett liv där hon formellt frikänts från misstanke men där misstankarna lever vidare i det allmänna rättsmedvetandet. Att stämplas som skyldig av alla på Konsum kan vara lika förödande som att stämplas av en domstol. Men det är svårare att värja sig emot, det finns ingen försvarare som hjälper till och inga begränsningar i påföljden. Det finns ingen möjlighet att bli frikänd. Ibland kanske den hos allmänheten och i pressen dömde har tur så småningom, och den riktiga skurken fångas in. En Mijalovic, en Quick, som kan skingra den kvardröjande röken av misstanke – ingen rök utan eld? – som levt kvar kring de tidigare misstänkta.
Om vi skall ta oskuldspresumtionen på allvar måste vi inta inställningen att ett juridiskt ”frikännande” tvingar oss att betrakta personen som faktiskt oskyldig. Det kan ibland vara en ansträngande inställning. Men det är en förutsättning för en oskuldspresumtion bortom formaliteterna.
Föreningen Kriminellas Revansch i Samhället, KRIS, vill driva fängelser. Egentligen vill KRIS inte fullt ut driva fängelset utan enbart verksamheten inom murarna, medan Kriminalvården skall ha kvar ansvaret för säkerhet m.m. Spontant låter det här som en väldigt intressant idé. KRIS gör ett viktigt arbete och dess medlemmar har erfarenheter som säkert kan vara oerhört nyttiga. Det här skall bli spännande att följa.
Google slipar de juridiska knivarna. Läser om den norska studenten som registrerat ”goggle.no” för att fånga upp felskrivarna. Och så läser jag den alltmer trassliga historien om vägskyltarna GOOGLE som registrerats av Joakim Jardenberg. Nu har Vägverket efter juridiskt vapenskrammel från Google ändrat sitt beslut. Vägverkets nya yttrande finns här: vagverket.pdfvagverket.pdf.
För mig framstår Vägverkets nya inställning som mycket märklig ur förvaltningsrättslig synvinkel. Men som skadeståndsrättare så ser jag mest frågan ur ett framtida ersättningsperspektiv. Om det nu är så att Vägverket drar in skylten borde skyltinnehavaran ha rätt till skadestånd för all skada som därmed uppstått (se det litet liknande fallet NJA 1982 s. 307). Och då hamnar vi i intressanta skadeuppskattningsproblem. Vad är det värt att ha en Google-skylt på sin bil?
Jag blir nyfiken. Hur mycket tycker Google att det är värt?
Sexköpslagen behöver en översyn, menar dess förespråkare. Själv är jag skeptisk mot sexköpslagen av ungefär samma skäl Herbert Hart var skeptisk till förbud mot homosexualitet – jag ser det som ett utslag av paternalism och bristande respekt för individuell autonomi. (Se Lernestedts och Hamdors ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd för vad?” för en utmärkt analys av sexköpslagen.) Ur ett mer praktiskt, principlöst relativiseande perspektiv ser jag dock inte avskaffandet av denna inskränkning i mänsklig frihet som den mest angelägna arbegsuppgiften. Särskilt inte som prostitution inte sällan hänger samman med en av de vidrigaste brotten, människohandeln (trafficking).
Men ibland blir jag nervös. Fokpartiets förslag om att det skall finnas en kvalificerad form av sexköpsbrottet är en anledning till att jag blir nervös. Än värre blir den föreslagna brottsrubriceringen ”köpt våldtäkt” som nämns i dagens DN. Om någon utnyttjar en annan person som är, vilket ofta är fallet vid trafficking-brotten, mer eller mindre förslavad, fången så skall han (eller hon) dömas till ett strängt straff. För det finns det redan lagrum i brottsbalken. Varför kan då inte dessa lagrum användas? Ja, av DN-artikeln att döma så är anledningen att riksdagsledamöterna vill luckra upp beviskraven. Riktigt nervös kan man bli av de i DN citerade uttalandena av förslagets förespråkare.
”- Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det handlar om människohandel när tjejen gråter hela tiden och är inspärrad, säger riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson.”
”Bara språket borde räcka för att en köpare ska ha förstått vad det handlar om, säger Inger Davidsson.”
”Den enda skillnaden från en våldtäkt är att det är någon annan än sexköparen som hotar kvinnan till att gå med på att ha sex, resonerar Johan Linander. ”
Det här bådar inte gott. Att köpa sex med någon som pratar ett annat språk skall alltså räcka för att dömas för att ”ha köpt våldtäkt”? Då har våldtäktsbegreppet fjärmat sig ganska mycket från sitt kärnområde, nämligen att någon med våld tvingar sig på en annan. Jag kan inte tro att denna urvattning av begreppet på sikt kan vara önskvärd. Graderingarna mellan olika typer av vidrigheter behövs. Genom fortsatt urvattning av begreppet blir de progressiva sina egna fiender.
Men det är inte det som gör mig nervös. Begrepp är bara en fråga om ord och det är lagstiftaren som har demokratins mandat att bända och förändra begrepp som hon önskar. Ibland blir begreppsbildningen inte så lämplig eller hamnar i konflikt med allmänt språkbruk, men det kan vi leva med så länge lagstiftarens vilja är tydlig.
Betydligt värre är att lagstiftarna i citaten hintar om något slags presumtion för brott. Och detta är en allvarlig principiell fråga, som inte enbart har med sexköpslagstiftningen att göra. Det är en direkt rättstatsfientlig inställning. Ohlssons raljanta uttalande om Einstein – vad menar hon med det egentligen? Jag ser det som en antydan om att en okunnighet om omständigheterna skall kunna bestraffas. Och när det gäller uttalandena av Davidsson och Linander är det väl ganska tydligt att det är just detta som avses. Bevisbördan skall läggas över på sexköparen i vissa fall, eller något liknande detta. Sexköparen skall presumeras ha uppsåt även att våldta. Kan han eller hon inte bryta presumtionen kan han/hon dömas för ”att ha köpt våldtäkt” i de här fallen.
Här finns det tydligen ett brett stöd i riksdagen. Om jag inte övertolkar är detta en obehaglig tendens.
DN rapporterar om misstänkte övergrepp där en dörrvakt misshandlat kroggäster. Ännu är det alldeles för tidigt att säga något om detta enskilda fall, förstås. Men fallet illustrerar den mer allmänna fråga som JK tog upp till grankning i våras om det finns en rättssäkerhetsproblematik när det uppstår våldsamheter mellan gäst och vakter på krogen.
Nu skall jag sticka ut hakan: Min egen uppfattning efter att ha suttit med vid ett flertal huvudförhandlingar är att det finns ett problem här. Och problemet är att polisen, åklagare och domstolarna ofta tillmäter uppgifter från vaktpersonalen alltför stor vikt i förhållande till de uppgifter som kommer från motsatt håll. Min bild är att det ofta utvecklar sig på det här sättet: Vakt ingriper mot kroggäst som uppfattas som berusad, kroggäst värjer sig men blir nedbrottad, gästen skadar sig och anmäler krogvakten. Krogvakten kontrar med att anmäla gästen för våldsamt motstånd. Och i en sådan situation så är det mitt intryck att kroggästen ofta har en stor svårighet med att få gehör, även för legitima invändningar. Vakterna är nyktra medan kroggästerna oftast druckit alkohol, vakterna är vana vid situationen medan kroggästen oftast inte är det, osv.
Vad hände egentligen med JK:s granskning för resten? Måste kolla upp det…
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.