You are currently browsing the monthly archive for juli 2009.
I korruptionsindex brukar Sverige ofta klara sig bättre än andra länder. Och visst är Sverige ett lågkorruptionsland på många sätt. Vi kan inte muta oss till ett chefsjobb i förvaltningen, polisen släpper inte fartsyndare mot ett handslag fyllt med pesos och det är inte självklart att kommunalrådets syster skall ta över den kommunala sophämtningen. Å andra sidan så är det många höga positioner som roterar mellan vissa personer som utnämner varandra och om man har rätt kontakter i kombination med rätt bakgrund så har man goda möjligheter att få välbetalda uppdrag (kanske i AMF pension) eller låna en lägenhet (kanske på Södermalm). Korruptionen har många ansikten. Men i stort slipper vi i alla fall de värsta avarterna.
Två korruptionsaffärer rullades upp under de gångna dagarna. En biträdande jurist som blivit glad åt ett uppdrag skickade en liten belöning till en domstolssekreterare vid Solna tingsrätt. En fruktkorg. Värd några hundringar. Vilket är ungefär det mest omdömeslösa man kan göra, men å andra sidan gör vi alla omdömeslösa saker ibland. Fallet har här och där behandlats och verkar mest fungera som ett avtamp för trams eller raljans. Fruktkorgsgivarens försvarare Silbersky ser åtalet som en skam för hela rättsväsendet, vilket han å andra sidan ofta verkar anse om åtal mot just hans klienter. Själv anser jag inte alls att det är tramsigt att försöka motverka sådana gåvor. Särskilt inte nu, när så många verkar anse att juridikens värld kännetecknas av världsfrånvänd elitism och nepotism.
Större intresse ägnas då åt Gotlands landshövding, miljöpartisten som tillät miljonären att bortse från miljöskyddsreglerna. Också omdömeslöst, förstås. Men här finns det inte så många som betraktar det som tramsigt eller roligt, med undantag för några få skojfriska satiriker i tabloiderna. DN:s ledarskribent verkar ha satt sin innerstadscappucino alldeles i halsen av händelsen och glömde bort ledarsidans framtoning av ljummen politisk korrekthet. Istället dundrar tidningen fram att landshövdingen måste avsättas. Ingen LAS där inte. Det var nog länge sedan DN:s ledare hade en sådan stark åsikt om något annat än Zimbabwe. Och nog förvånas man över proportionerna mot tidningens vanliga försiktighet och reaktionen på detta fall, som vi ännu inte fått fullt utrett. Men om de intryck som nu präglar medias rapportering stämmer så är det klart att det är uppseendeväckande – samma regler skall gälla för alla. (Även om nu samma regler inte gäller för alla: Landshövdingen kan knappast påräkna samma anställningstrygghet som en vanlig löntagare.) Dessutom finns hyckleriaspekten här och gör det känsligare för landshövdingen.
In any case. Korruption kan vara många saker. Det kan vara en kopp kaffe vid rätt tillfälle. Det kan vara en fruktkorg till en domstolssekreterare. Det kan vara en gräddfil förbi bygglovskön. Men det kan vara värt att framhålla att för att Sverige skall fortsätta betraktas som ett lågkorruptionsland är fruktkorgen minst lika viktig som strandsskyddsärendet. Det är den lilla och litet oskyldiga korruptionen, den som vi låter passera med ett skratt eller en axelryckning om att ”så där går det ju alltid till”, som får ett civilsamhälle som Sverige att vittra sönder. När nu drevet mot landshövdingen går igång på allvar bör vi komma ihåg också den där fruktkorgen i Solna.
Expressen skriver i en av sina anonyma huvudledare om juridik igen – och jag förstår alltmer anledningen till att tidningen väljer att skriva om juridik anonymt – och framhåller att ”tvångsdömda” (ett i sig intressant uttryck) skall ha rätt till skadestånd. Ledaren tar sitt avstamp i de allvarliga rättssäkerhetsproblem som finns när det gäller psykisk tvångsvård. Samma problem aktualiseras nog även avseende de andra tvångsvårdssystemen om man skrapar på ytan. I sig värt att uppmärksamma alltså.
Expressens ledare avslutas med följande rekommendation: ”De som far illa medan de är i samhällets tvångsförvar borde snarare kunna få ett ordentligt skadestånd. Den typen av civilrättsliga processer ingår inte i den svenska rättstraditionen.
Men de allvarliga bristerna inom tvångsvården har stötts och blötts – men kvarstått – i evigheter. Om patienterna får möjlighet att på allvar utkräva ansvar blir det kanske äntligen bättring.”
Nu antar jag att det inte längre finns så någon som vågar förlita sig på att Expressens ledare faktiskt skriver korrekt om juridiska angelägenheter men det kanske finns någon där ute som tror att tidningen någon gång får till det. Så det kan väl vara värt att ändå poängtera att det inte finns några särskilda ”tvångsdömda”. Uttrycket det låter ju som att domstolarna i dessa fall ägnar sig åt någon särskild typ av dömande. Som om länsrätterna i LPT-ärenden skulle fungera som något slags anläggning för dominans- och SM-lekar. Men så är det inte. Domar innebär i och för sig alltid ett slags tvång, det är just det vi har rättsordningen till: Att reglera tvångsmakten. I domstol kan man också dömas till tvångsvård. Men neologismen är inte så viktigt i sammanhanget – den kan kanske sättas på samma rubrikkonton som ”semesteralkoholist”, ”sex-hån” och ”allsångs-chock”.
Viktigare är att man av ledaren kan få intryck av att personer som inte behandlats korrekt av domstolarna i LPT-ärenden idag inte kan få skadestånd. Det intrycket är falskt. Redan idag kan skadestånd utgå. Kanske borde man underlätta patienter som vill driva sådana ansvarsfall på andra sätt. Det kan nog finnas anledning att se över de strukturella svårigheterna. Men den rättsliga möjligheten att utkräva civilrättsligt ansvar finns redan idag. Inget nytt där.
Man undrar dock vilka ”civilrättsliga processer” det är som inte ingår i svensk rättstradition enligt ledarskribenten. Men Expressen kanske avser s.k. malpractice-krav? Det stämmer i sådana fall. Malpractice-krav har i princip varit dödfödda i svenska domstolar (litet överdrivet), med undantag för vissa särfall. Det finns flera anledningar. En anledning har varit att rättsordningar där vården riskerar omfattande skadeståndsansvar vid brister ger negativa konsekvenser för vården i sig. Åtminstone brukar man gissa att det är så. Intryck (och myter, kanske) av USA spär på bilden: Läkare väljer att undvika att ta svåra fall av risk för ansvar om det inte finns heltäckande ansvarsförsäkringsskydd varvid kostnaderna för ansvarsförsäkringar stiger med konsekvensen att vården blir dyrare med konsekvensen att samhället inte kan finansiera den fullt ut med konsekvensen att privat vård blir vanliga och dyrare med konsekvensen att blivande patienter måste köpa sin egen sjukförsäkring med konsekvensen att fattiga personer inte kan få vård. Så där nånting. Min egen inställning är att det är bra om det finns öppningar även för privata ansvarsprocesser mot sjukhus och vårdgivare (snarare än mot enskilda läkare eller sköterskor annat än i exceptionella fall).
En liten debatt har utbrutit på ledarsidor om straff och prevention. Per på SvD påvisar att hårdare straff visst kan fungera medan Isobel på Expressen försvarar den svenska straffdogmen, kan man väl säga. Den svenska dogmen är hårt kantrad mot konsekvenssynsätt: Straff är bra bara om de avskräcker och om de inte avskräcker skall de vara begränsade men – i linje med den svenska pragmatismens starkt förankrade tradition av att betrakta principer som bra att ha men bara tills principlösheten känns bättre i magen – att man nog ändå skall bestraffa brotten litet grann, för säkerhets skull, för hur skulle det annars se ut? Samma debatt förs ju här ibland.
Såväl Per som Isobel utgår i hög grad från straffets möjliga konsekvenser i sina bedömningar. Själv är jag skeptisk till spekulativa – och alla konsekvensanalyser av straff är svårt spekulativa eftersom man som bäst använder sig av historisk statistik och projicerar den på andra individer i ett hypotetiskt framtidsscenario – förklaringar av strafftanken.
Min egen inställning är att straff inte bara (notera ”bara”) kan eller bör utvärderas utifrån vilka effekter det får på samhället eller den enskilda brottslingen, utan att det istället skall sättas i relation till det moraliskt klandervärda beteende som ger upphov till straffet. Straff får man, om det fungerar, för att man förtjänar det. I Kants ord (man bör alltid leta efter en möjlighet att formulera sig med Kants ord): ”Judicial punishment can never be used merely as a means to promote some other good for the criminal himself or for civil society, but instead it must in all cases be imposed on him only on the ground that he has committed a crime.”
Det är något helt annat än ”vedergällning”. Vedergällning handlar om att ”ge igen”. Retribution handlar om att ”återställa”, återställa den moraliska balansen mellan parterna.
I vilket fall skriver SvD:s Paulina toppen om detta i ett inlägg på tidningens ledarblogg.
(Inlägget sorteras under ”what goes around, comes around.)
Malin Siwe klagar på skadeståndsrättens ”obegriplighet” i Dagens Nyheter. Hon jämför några olika fall och tycker att resultaten i domstolarna blir konstiga. Hennes viktigaste exempel är det med den diskriminerade mannen som fick 15 000 kronor i ersättning vilket ställs mot ett fall med en person som hotats under pistolhot och som fick samma belopp. Integritetskränkningen måste varit så mycket större i hot-fallet menar Malin Siwe, och anser väl att det borde utdömts mer pengar till den hotade personen än den diskriminerade.
Artikeln bygger dock på en sammanblandning mellan olika ersättningsformer. Malin Siwe skriver om brottsskadelagens ersättningar men klagar på skadeståndsrätten. Det är dock egentligen två olika system, om än nära sammankopplade (vilket skadeståndsrätten är till massor med andra juridiska system också). Brottsskadelagen handlar om offrets rätt till ersättning från allmänna medel, medan skadeståndslagen handlar om rätten till ersättning från den som ansvarar för att en skada orsakats (och typiskt sett är det den som själv orsakat skadan som ansvarar – men ibland kan det vara en arbetsgivare eller en förälder eller någon annan som får stå ansvaret). Det finns viktiga skillnader mellan de olika systemen. Vissa har noterats här tidigare.
Det är viktigt att vara tydlig med skillnaderna för annars finns det risk för att man kritiserar fungerande rättsliga institutioner utifrån problem med andra rättsliga institutioner. Skadeståndsrätten fungerar överlag bra och utvecklas i samklang med samhället. Om Malin Siwe hade ägnat mer intresse åt privaträtten hade hon nog funnit utvecklandet av en rättighetsdiskurs inom skadeståndsrätten lovvärd. Brottsskadeersättningssystemet har dock kända brister. Det har delvis att göra med att brottsskadelagen ändrats nyligen och att det därefter tar ett tag för praxis att sätta sig. Men det finns även andra anledningar. En översyn är därför utmärkt.
I vilket fall finns det anledning att kort säga något om skadeståndsrättens kärna eftersom merparten av den kritik som riktas mot skadeståndsrätten bygger på felaktiga uppfattningar om denna kärna. Det är sådana missförstånd som gör att kvällstidningar eller tv-reportrar ställer frågan, efter ett fruktansvärt barnamord där ersättning utdömts till en förälder med 100000 kronor, om ”är inte ett barn värt mer än så?” Det är därför som ersättningsskyldigheten för The Pirate Bay-företrädarna ställs mot ersättningsskyldigheten för en person som dömts för misshandel – med till synes orimliga resultat som följd.
Skadeståndsrättens grundtanke är att om någon på ett otillbörligt sätt skadat en annan så skall den som orsakat skadan ersätta den skadade med skadans värde. Det låter kanske simpelt men är inte alls simpelt. Den mesta kritiken i media och i allmänheten tar sikte på begreppet skada. Vad är en skada? Det definieras överlag inte i lagtext men det finns indikationer här och där. En klassisk uppdelning, som går tillbaka till tiden innan det fanns en skadeståndslag över huvud taget, är den mellan ekonomisk och ideell skada. Ekonomiska skador är sådana skador som låter sig på ett naturligt sett översättas till kronor och ören medan ideella skador är resten. En sönderslagen fönsterruta ersätts med ett ekonomiskt skadestånd medan en söndertrasad själ ersätts med ett ideellt skadestånd.
Här kommer nu det viktiga. Ekonomiska skador ersätts fullt ut enligt en jämförelse mellan skadans värde enligt någon etablerad värderingsmodell – bilens värde enligt tabeller, kostnaden för vården enligt kvitton, priset för att handla in en ersättningsvara på en fungerande marknad – medan ideella skador ersätts schabloniserat och ibland inte alls. Anledningen till det senare är att rättsordningen utgår från att den mänskliga integriteten eller vilket ideellt värde det nu är som skall ersättas inte går att ersätta i pengar på ett rimligt sätt. Det bästa vi kan göra är, dessvärre, att höfta till. De ideella skadestånden syftar inte till att täcka kostnader, i princip, utan går utöver sådant skadestånd som man kan få för till exempel rehabilitering. Om jag blir misshandlad och behöver plastikkirurgi som kostar mycket pengar så kommer skadeståndet att ge mig ersättning för kostnaderna och därutöver, som en schabloniserad ersättning, för angreppet mot min integritet. Integritetsintrånget ger mig kanske 50 000 kronor i skadestånd.
Är det för litet? Det beror på vad man relaterar det till. Om det inte finns något att relatera det till så är frågan om skadeståndets storlek egentligen omöjlig att besvara. Det finns skäl för att hålla nere skadestånden för ideell skada. Om det inte finns några referenspunkter som legitimerar ett högre belopp är det av rent samhällsekonomiska skäl motiverat att hålla nere beloppen. Den tragiska sanningen är att en våldtagen man inte är mer kompenserad av 100 miljoner kronor än av 100 000 kronor.
Det finns emellertid en mängd problem med ersättningssystemen. Ett stort problem är att lagstiftaren och andra normbildare, särskilt europeiska normbildare, har intagit en alltför instrumentell syn på skadeståndsrätten. För sådana normbildare framstår skadeståndssanktionen som ett trollspö, som kan användas för att åstadkomma sociala förändringar genom att verka som incitament eller som en avskräckande sanktion oberoende av hur skadeståndet traditionellt använts. Det är här som diskrimineringsskadestånden kommer in. Liksom andra ersättningar som har sin grund i EG-rätten. I EG-rätten används skadeståndet som ekonomiskt styrmedel. Diskrimineringsersättningarna bygger på EG-direktiv och tvingar därför svensk rätt att på olika sätt förändra våra uppfattningar. I allmänhet anses det att direktivet kräver att diskrimineringsersättningarna läggs på en högre nivå än ideella skadestånd i övrigt eftersom ersättningarna enbart därigenom kan fungera som en avskräckande insitutition: Krogen låter bli att diskriminera mörkhåriga personer om det kostar 100 000 kronor men inte om det kostar 5 000 kronor. Kanske. Det är i alla fall tanken.
Svenska domstolar, eller i alla fall HD, har kämpat emot diskrimineringsrättens urvattning av traditionella skadeståndsföreställningar. Själv anser jag det är bra. Men helt har det inte gått. Nivåerna för diskriminering avviker därför i viss mån uppåt från andra ideella ersättningar. Det samma gäller för vissa andra kränkningar också. Lagstiftaren har nu sonika beslutat sig för att byta namn på diskrimineringsskadestånden. Det heter inte längre skadestånd utan ”diskrimineringsersättning”. Anledningen till det är att lagstiftaren vill signalera att det handlar inte om ersättning för en skada i vanlig bemärkelse här, utan om en annan typ av ersättning. Nu kanske det inte direkt löser grundproblemet, som här är den överdrivet instrumentella synen på historiskt utvecklade normssystem, men det är i alla fall ett försök. Och det finns ju många olika ersättningar i rättssystemet. Det finns i privaträtten värdeersättningar och vinstersättningar och viten, det finns i offentligrätten böter, sanktionsavgifter och straffavgifter. Kanske kan diskrimineringsersättningen hitta sin plats där någonstans, bortom den skadeståndsrättsliga begreppsbildningen.
**
Och för att återigen hamra in det där med ersättning till efterlevande. Om en förälder till ett dödat barn erhåller 50 000 kronor i skadestånd så är det inte en värdering av barnets värde. Barn har inte några ekonomiska värden på det sättet; barn är inte varor. Ersättningen syftar i dessa fall till att ersätta föräldern för schabloniserade kostnader för förälderns skada.
Det är verkligen rötmånad. Då kan DN få för sig att ägna sin huvudledare åt nämndemannainstitutet. Rubriken är ”Akta nämndemännen”. DN framhåller det låga förtroende som allmänheten har för nämndemännen och kommer välvilligt med några kvoteringsförslag som skall bättre på deras image.
Men förtroendeproblemet med nämndemännen kanske inte står att finna i att de har fel ålder, hudfärg eller klädsel – utan att allmänheten inte vill ha sin granne i domstolen över huvud taget. Allmänheten vill ha juridiskt kompetenta domare att lösa juridiska saker. Frågan som tidningen borde ställt sig men inte gjorde är varför en modern rättsstat över huvud taget skall ha bönder – DN:s exempel – i domstolarna som representanter för allmänheten.
Nämndemännen borde inte aktas utan istället avskaffas helt. Argument för det finns nedan:
**
En belackare i kommentarsfältet till detta inlägg vill att jag skall presentera argument för min tes. En samling argument, som delvis bygger på den ovan länkade artikeln i Dagens juridik, finns i dagens publicerade Newsmill-artikel.
I den första större sak jag skrev om juridik i ett icke-juridiskt sammanhang – ”Varför är det så tyst om juristerna?” i Svensk Tidskrft 1999 – så ställde jag frågan varför det är så tyst om juristerna. Varför förklarar juristerna inte oftare sina ageranden och juridiken på ett sätt som kan tänkas nå fram till övriga samhället? En särskilt viktig fråga i sammanhanget var varför så få jurister var beredda att offentligt försvara rättsstatens grundläggande värderingar och principer. Fundamentala tankar som oskuldspresumtionen förtjänar oftare än man kan tro att någon ställer sig upp och försvarar den.
Sedan jag skrev detta för mer än tio år sedan har ganska mycket förändrats. Fler jurister tar plats i medierna och fler söker sig själva ut för att erbjuda sina förklaringar. Som på denna sida. Men det är fortfarande ofta som värderingarna bakom juridiken måste framstå som väldigt oklara för den allmänhet som matas med juridiska nyheter i media.
Ta straffmätningen, till exempel. Igår fick den man, som sexuellt utnyttjat en 14-åring som senare tog livet av sig sitt straff sänkt till ett år och fyra månader i hovrätten, efter att hovrätten friat mannen från ett åtal om våldtäkt. Samtidigt så berättar tidningarna om en värmlänning som döms till tre års fängelse för svartjobbshärva. Hur kan rättsordningen någonsin döma ut ett dubbelt så långt straff för en ekonomisk brottslighet än för ett sexuellt övergrepp?
Jurister brukar inte sällan rycka på axlarna åt sådana frågor och framhålla att man inte kan jämföra äpplen och päron. Men för de flesta är det inte äpplen och päron – det är brott som kan placeras på en skala. Den indignation som domstolarna inte sällan upplever skulle nog kunna mötas genom att någon pedagogiskt förklarar de värderingar som ligger bakom straffmätningen och relaterar situationer till varandra.
Eller ta preskriptionstiderna. Tidningarna rapporterar idag om att alltfler håller sig undan i väntan på att brottet skall preskriberas och därmed undviker de straff. Det framstår väl som en rationell strategi och det är öppet mål för den som vill raljera kring svenska samhällets naivitet. Men vad har vi preskription till över huvud taget i dessa fall – och varför är tiderna så korta som de är? Finns det ingen som är beredd att sjunga preskriptionens lov?
Eller förhållandet mellan hets-brott och yttrandefriheten, ett område som präglas av en rättspraxis i ”en enda röra” enligt en artikel i Expressen. Vem kan bena upp denna ”röra” och är det någon röra egentligen?
Juristerna är inte lika tysta som tidigare. Men det finns många situationer – någon ny visar sig varje dag – där det finns behov av fler jurister som kan förklara, att även om det ofta kan framstå som absurt eller fånigt så finns det, inte alltid men oftast, en tanke och en värdering bakom juridikens märkligheter.
Stockholmsprogrammet: Integritetsskydd eller övervakning? Läs Klambergs reflektioner.
SvD:s ledarsida gläds idag åt att vänsterpartisten Eva-Britt Svensson inte blivit talman i Europaparlamentet. Det kanske det finns anledning att göra. SvD reflekterar även över Svenssons slogan ”a different voice” som, enligt SvD, anspelade på att hon var ”kvinna och vänster”. Frågan är dock om inte denna slogan också var litet varumärkessnyltning. In a Different Voice av Carol Gilligan är en feministisk klassiker och i juridiska sammanhang världens mest citerade icke-juridiska bok. Svensson hoppades kanske på litet draghjälp av Gilligans lyskraft bland parlamentetets akademiker.
När jag studerade rättsekonomi i USA – vi har alla våra ungdomssynder – så hade jag en karismatisk lärare som hette Rowley. Rowley var Locke-anhängare och libertariansk ekonom av österrikiskt snitt. Han framhöll flera gånger att om det hade funnits någon rättvisa i världen så hade Amerikas främste jurist för länge sedan utsetts till USA:s Supreme Court men att det ommöjliggjordes av politiskt käbbel och mygel. USA:s främste jurist enligt Rowley var professor Richard Epstein. Och anledningen till att jag nämner det är att Epstein kommer till Sverige för att hålla föredrag i augusti. Missa inte att gå om du får en inbjudan.
På Dagens Juridik finns nu mitt sommarprogram om integritetsskydd i alla upptänkliga format. Och även om ni inte vill höra min sega röst – min hustru tyckte att jag lät som Bruno K. Öijer i den tidigare versionen – så finns det i alla fall grym musik.
Programmet finns: Här och litet feedback hittar du länkar till här.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.