You are currently browsing the monthly archive for juni 2009.
Enligt SvD och DN så har ett mjukvaruföretag köpt The Pirate Bay för sextio miljoner kr. Det lär bli diskussion. Stämmer det så låter det som att köparen får mycket varumärke för pengarna. Men det finns en möjlig juridisk aspekt av detta också. Inför hovrättens prövning av TPB-målet så var en av de frågor som jag sett fram mest att få ordentligt genomlyst den om skadeståndets jämkning (nedsättning). I tingsrätten avfärdades den lättvindigt. Principfrågan om det över huvud taget är möjligt med s.k. allmän jämkning i immaterialrättsliga fall tycks oklar. Likaså hur det faktum att det (enligt tingsrättens bedömning) var fråga om 1) ett uppsåtligt brott som 2) är osjälvständigt och tämligen ”långt från” huvudbrotten”.
Men en allmän jämkning förutsätter att det är ”oskäligt betungande” att kräva av den skadeståndsskyldiga betalar full ut. Om försäljningen inbringar de i tingsrätten dömda de summor som nu tidningarna talar om är det knappast oskäligt betungande att låta beloppen stå sig. Om det nu inte är så, som Peter Sunde idag berättar, att ägandet av bolaget redan lämnat deras händer – en något diffus uppgift.
Dessutom verkar det ostrategiskt att släppa den här nyheten inför hovrättsförhandlingen när TPB-gänget hela tiden framhållit att det inte finns vinstintressen bakom deras agerande. (Nu kan kanske just skadeståndsskyldigheten vara en anledning till försäljningen men det verkar i sådana fall obetänksamt att göra klart affären innan rättegången nått sitt slut.)
**
Fler på detta spår här .
Apropå rättsrötan. Christian Engström, PP:s nyblivne EP-ledamot, kritiserar nu utslaget i jävsfrågan och använder – tata! – just ordet rättsröta. Engström säger också att han varit nämndeman i sju år och att han ”aldrig sett ett så dåligt åtal”. Och, mer ominöst inför riksdagsvalet är att han framhåller att ”domstolarna inte ens klarar att tillämpa lagarna på ett korrekt sätt”. Vilket ju är ganska magstarkt när nu ett flertal kvalificerade domare – som har till yrke att tillämpa lagen till skillnad från nämndemännen som gör det som en politisk hobby – kommit till samma slutsats.
Engströms uttalande är i och för sig en nyttig påminnelse om varför nämndemän är en dålig idé. Men det illustrerar också en bristande förståelse för hur rättsordningen fungerar från ett parti, som enligt opionsundersökningarna placerar i riksdagen, som oroar. Så låt oss göra ett litet tankeexperiment. (Akademiker älskar hypotetiska resonemang.) Ponera att Piratpartiet kommer in i riksdagen och att i en framtid partiet utser nämndemän som besjälas av samma inställning om rättstillämpning som partiledningen företräder. Nämligen att rättstillämpning som leder till resultat som är politiskt otillfredsställande är ”röta”, även om en majoritet av expertuttolkarna anser att lagstiftningen rimligen måste tolkas på det sättet. Bedöm sedan rättssäkerheten med en sådan lekmannadomare på en skala.
Fundera i ett sådant framtidsscenario över innebörden i ordet ”rättsröta” igen.
Ordföranden i tingsrätten i The Pirate Bay-domen var inte jävig, enligt hovrätten. (DN, SvD). Jag gissar att kritikerna kommer att avfärda även detta som en del av den omtalade rättsrötan.
Förvånande är utslaget i vilket fall inte. I alla fall inte för oss som ingår i den mycket hemliga jurist-illuminati-sekt som finansieras av upphovsrättslobbyn.*
* Ja, jag skämtar.
Och – uppdaterat – mer om SFIR.
På många sätt sympatiserar jag med Piratpartiets agenda. Partiet har fört upp de sorgligt underskattade integritetsfrågorna på bordet när de etablerade partierna gått vilse. Partiet har genom sin medverkan i ett större nätverk av aktörer som förstår sig på informationsteknologins möjligheter och förutsättningar bidragit till att genomlysa rättsliga processer på ett nytt sätt. Partiet har också satt fingret på de risker som den nuvarande – och än mer den möjliga framtida – upphovsrätten kan innebära för avvägningen mot andra intressen.
Men Piratpartiet har ett problem. Nämligen sin retorik. Idag kom beskedet från tingsrätten att Ephone måste lämna ut information om vilka personer som står bakom vissa IP-nummer, i enlighet med reglerna i vad som kommit att kallas för ”IPRED-lagen”. Väntat, anser förlagen, eftersom det var detta som lagen var till för. Min personliga rättspolitiska uppfattning är att avgörandet är ett uttryck för en tendens som i stort är obehagligt, en tendens där integritetsskyddet tillmäts allt för lågt värde i förhållande till andra faktorer. Men så är nu lagen. Det är inte domstolarnas fel. Men så ser inte Piratpartiets företrädare på det.
Piratpartiets ordförande kallar domen för ”En skam för rättsväsendet”. Det är inte den första skammen. Piratpartiets ordförande har tidigare kommenterat andra avgöranden från domstolarna i liknande ordalag. Skamligt, korrumperat, rättsröta – det är sådana ord som Piratpartiets ordförande tidigare använt för att beskriva de svenska domstolarnas arbete. Och på sin blogg skriver Falkvinge följande (och jag kursiverar en aning men fetstilen är Falkvinges):
”Idag inträffade två saker som inte kan beskrivas som annat än rättsskandaler och totala misslyckanden för vårt rättssystems trovärdighet.
Det första var att domaren i Pirate-Bay-målet inte ansågs jävig. Att domaren sitter med i en intresseorganisation för ena parten i målet är alltså helt okej i svenskt rättsväsende.
Eftersom det anses okej, så har tyvärr det svenska rättsväsendet ett omfattande problem med korruption.
Det här är oerhört allvarligt, inte minst eftersom det sänder tydliga signaler till alla under 40 att rättsväsendet är deras ovillkorliga fiende, oavsett om de gör rätt för sig eller inte.
Det var dessutom så att domaren, som skulle avgöra jävighet eller inte, själv har arbetat tillsammans med två av målsägarsidans advokater, och ytterligare två av deras närmaste kollegor. [Det där är i och för sig inte alls sant men det är väl en petitess i sammanhanget.] Det är verkligen som att sätta räven att vakta hönsen. Fast det handlar om grundläggande rättssäkerhet och tilltro till rättssystemet.
Jag vet ärligt talat inte hur man kan börja att angripa det här politiskt. Rättssystemet har helt brutit samman i sådana här mål, vad jag kan se.”
Ja, jävlar, så där bränner man sitt förtroendekapital snabbare än KLF bränner pengar. Nyanserat? Inte så väldigt. Tvärtom är det en sådan retorik som nu placerar Piratpartiet i samma kategori som personer som skickar iväg tvåtusen fax per dag till myndigheter och klagar över att man inte tar tag i ”vargfrågan”. Det kan säkert bidra till ytterligare uppsving bland de yngsta väljarna. Men det alienerar samtidigt väldigt många människor som har litet större respekt för det arbete som utförs i de svenska domstolarna.
Åter igen ett exempel på riksdagsledamöter som kritiserar rättsväsendets aktörer. Den här gången är det en inflytelserik lagstiftare, partiledare [sic!] Peter Eriksson, som inte gillar åklagare van der Kwasts beslut. Men nu skall jag vara rättvis. Erikssons debattartikel andas i och för sig kritik mot en enskild tjänstemans beslut men tar framför allt upp mer övergripande problem med korruptionsbekämpningen i Sverige. Dåliga resurser, lagstiftningsbrister, och en svag förståelse för problemets komplexitet framträder. Det är tankeväckande synpunkter som det finns all anledning att lyssna på.
En ny undersökning om hot och påtryckningar mot rättsväsendets aktörer presenterades idag. Det är BRÅ som ligger bakom. Särskilt åklagarna befinner sig i skottgluggen, visar det sig. När en av BRÅ:s anställda presenterade utredningen i morgonens nyhetsprogram talade hon om de mer subtila hot som kan förekomma. ”Det brukar gå illa för de som intresserar sig för mig…” Sådana saker. Men jag blev litet orolig när hon i det sammanhanget också tar upp en ”obehaglig blick”. Om det senare kvalificerar in i hotbilden enligt den enkät som ligger till grund för omdömet så blir statistiken inte lika intressant. Det kan dock vara förflugna ord i teveintervjun – av BRÅ:s hemsida får man intryck av att det är rejäla hot som tagits upp.
Jag har sett några avsnitt av den nya polisserien Southland. Den vill nog vara en Spanarna på Hill Street för 2000-talet och lyckas ganska bra med sin realistiska framtoning och någorlunda trovärdiga dialog. En sak som är genomgående i de första avsnitten är hur polisen mer eller mindre givit upp hoppet om att hitta människor som vill vittna när brott begås i de mindre flashiga delarna av staden. Det finns ingen som vill vittna eftersom samhället inte kan skydda sina vittnen. Om de klarar sig till rättegång – vilket de många gånger inte gör – så klarar de sig i vart fall inte efteråt. Alla vet det. Så ingen har sett någonting, någonsin, och polisen vet att ingen kommer att ha sett någonting, någonsin. Så kan en rättssamhällets kapitulation se ut.
Så det här är inte okej. Ett vittne attackerades och misshandlades allvarligt i samband med en rättegång. Problemet är större än just denna misshandel. För det här kan hända lite när som helst. De flesta rättegångar är inte som målen mot personer ur MC-gäng. De flesta rättegångar omgärdas av en begränsad säkerhetapparat. Den som väntar utanför en tingsrätt för att attackera ett vittne eller en målsägande skulle sällan uppmärksammas och det kan många gånger ta tid innan det finns vakter på plats. Säkerheten är således ofta bristfällig.
Det är dock inte så lätt att säga hur sådana problem skall åtgärdas. Det finns knappast resurser till att sätta en vakt på varje vittne. Men en sak kan göras: Övergrepp i rättssak bör bedömas som ett oerhört allvarligt brott. Så är det redan idag – men kanske finns det anledning att skruva upp strafflatituderna än mer här. Att misshandla ett vittne är potentiellt att skrämma bort framtida vittnen. Och utan vittnen vittrar rättsstaten.
Den svenska censurinstitutionen Statens Biografbyrå hade i många år en chef som hette Gunnel Arbäck. En av den svenska liberalismens osjungna hjältinnor. Arrbäck var något så ovanligt som en ledare som vågade ifrågasätta den grundläggande politik som hennes position vilade på. Hon framhöll gång på gång det principiellt tvivelaktiga i vuxencensuren. I sina sista uttalanden som ansvarig för verksamheten så gick hon till hård attack mot myndighetens sjäva ratio. Det är inte många som så konsekvent vågar bita den hand som föder en.
Det var inte bara själva censuren i sig som var problematisk. De flesta av oss är beredda att acceptera vissa begränsningar, till exempel när det gäller barnpornografi. Men sådana begränsningar måste göras inom tydliga och rimliga riktlinjer.
Vuxenscensuren har inte några sådana tydliga och rimliga riktlinjer. Den arbetar istället med ett rent nonsensuttryck som centraltbegrepp, begreppet ”förråande”. Med ett sådant begrepp har filmcensuren genom åren lyckats hindra oss från att se estetiskt essentiella saker som slagsmål i Footloose, eller maskingevärsmassakrar i Commando. Eller, det är naturligtvis inte några estetiskt essentiella saker. Faktum är att det är överlag i de dåliga filmerna som censuren klippt. Tortyren i Salo kunde avnjutas i all sin prakt all censur till trots. Men det understryker problemet med censuren snarare än tvärtom.
I realiteten blev censuren en smakcensur. ”Bra” filmer klarade sig bättre än de dåliga, i alla fall i videovåldsdebattens kölvatten. Offer för denna censur är vi som fick ont i huvudet av att titta på gryniga och skakiga piartkopior av Robocop och Commando som spreds på VHS. Det här var en piratverksamhet som verkligen kännetecknades av en kamp för det fria ordet och mot censuren. Och det menar jag på riktigt. När Robocop klipptes ned förstördes filmen också en smula och ett stycke god – om än inte fantastisk – filmkonst föll offer för ett godtyckligt intrampande i våra rättigheter.
I realiteten har inte filmcensuren klippt i vuxenfilm på längre. Den kamp för informationsfrihet som människor som Arrbäck fört lyckades skademinimera effekterna av en ohållbar statlig institution för länge sedan. Och nu kan vi äntligen hoppas att politikerna löper linan ut och avskaffar censuren. Sverige blir därmed även formellt ett litet liberalare samhälle. Till slut lyssnade makten på Arrbäck. Banne mig på tiden.
Stockholms tingsrätt uttalar sig i jävsfrågan i TPB-målet. Föga överraskande anser tingsrätten inte att ordföranden var jävig genom sitt medlemskap i de omdiskuterade föreningarna. Hovrätten skall pröva frågan också men min gissning – och nu avviker jag från min annars allmänt omhuldade princip att inte uttala mig i sak i ännu inte avgjorda frågor – att hovrätten inte kommer att göra någon annan bedömning.
Men mer intressant är att lagmannen ”med kraft” framhåller att det inte fanns några speciella överväganden bakom tillsättandet av domaren i målet. Ordföranden utsågs enligt vanliga rutiner. Inte för att det torde påverka de mer onyanserade rösterna bland kritikerna som utgår från att alla i rättsväsendet konspirerar – men litet mer sansade bedömare borde finna uppgiften lugnande.
Så kan vi nu en gång för alla lägga den här skitsaken åt sidan och istället ägna tiden åt de viktiga sakerna, nämligen målet i sig, den upphovsrättsliga inramningen och de rättspolitiska frågeställningarna.
Sveriges Radio har nu utsett årets sommarpratare. Vilket justitiemord! Jag är inte med i listan över dokusåpadeltagare och journalister. Men jag är inte den som knyter näven i kavajfickan. Jag gör istället mitt eget sommarprogram! Tillsammans med de goda människorna på Blendow. Mitt sommarprogram, som bara skall handa om juridik, kommer att läggas ut på http://www.dagensjuridik.se någon gång i början av juli. Med bara bra musik dessutom.
Så take that, Sveriges Radio.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.