You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.
Som sagt. Rapporteringen om utredningen mot den f.d. polischef som misstänks för sexualbrott och de kommentarer som denna medfört har liksom släppt alla tyglar. Unisont talas det om vad expolischefen har gjort – inte vad han misstänks ha gjort. Effekterna beskrivs som förödande för kåren. Och dessa effekter bedöms utifrån den uttalade uppfattningen att expolischefen självklart är skyldig. Även justitieministern verkade av rubriken i SvD att döma ha fastnat i samma skuldpresumtionstänkande men citaten i artikeln ger glädjande nog en mer nyanserad bild där ministern vill ha fakta innan hon dömer. Bra så.
Nu har han häktats också för koppleri.
Kanske är han skyldig. Kanske är han skyldig till bara en del av vad han anklagats för. Kanske är han helt oskyldig. Rättegången får utvisa. Men fram tills dess finns det all anledning att ha is i magen och att hålla fast vid grundtanken att alla. även poliser, har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.
Men nu var det inte det envetna tjatandet om rättssäkerhetstänkande också i den allmänna debatten som detta inlägg var tänkt att behandla. Vad som fick mig att reagera var en rubrik morgonens SvD om kopplerimisstanken. Rubriken framhöll att expolischefen genom koppleribrottsmisstanken nu ”riskerar fyra års fängelse”. Samma påstående förekom sedan i artikeln: Nu riskerar han fyra års fängelse.
Va, tänker ni nu? Får man fyra års fängelse för koppleri? Och, nej, det får man naturligtvis inte. Vad påståendet utgår ifrån är att det i straffskalan för grovt koppleri anges att fyra år maxstraff. Om expolischefen döms för grovt koppleri och till lagens strängaste straff så kan det bli fyra års fängelse. Men som alla vet så är det ytterst sällan som man döms till lagens strängaste straff med undantag för några, få, brottstyper.
Men det är egentligen inte heller det som jag reagerar mest på med rubriken – det finns ju trots allt en teoretisk möjlighet att han döms för grovt koppleri och att detta koppleribrott anses s.a.s. slå i taket och därför förtjäna fyra års fängelse. Vad som fick mig att reagera är att det straff han riskerar för koppleribrottet är en skitsak i förhållande till de riktigt allvarliga brott som han är misstänkt för. Expolischefen är ju misstänkt för bland annat våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Döms han för dessa brott så riskerar han ingalunda några fyra års fängelse utan då står betydligt hårdare straff till buds. I straffskalan.
Risken för fyra års fängelse för koppleri föreligger alltså enbart om expolischefen frias för alla anklagelser utom grovt koppleri och det grova koppleribrottet anses förtjäna den strängaste sanktion som brottet kan medföra.
För det utfallet finns det ganska så låg risk, tycks det mig.
Idag publiceras på Dagens Juridik min krönika ”Styckmordsdomen övertygar inte”. Sexig titel, va? Finns här.
Katastrofskador har tilldragit sig alltmer uppmärksamhet under senare tid. Ur ett svenskt perspektiv så är det tsunamin som givit upphov till diskussionen, men också – där personskadorna inte var lika omfattande men de ekonomiska skadorna var enorma – effekterna av stormen Gudrun. I ett internationellt perspektiv så har debatten tagit avstamp i olika naturkatastrofer – jordbävningar och epidemier – men kanske främst s.k. ”man made catastrophies” bakom vilket främst terrorattacker som WTC-angreppet gömmer sig.
I vilken mån är det statens ansvar att ta kostnaderna för sådana här katastrofer?
Ur ett rättsligt perspektiv så är utgångspunkten den att staten enbart ska ta kostnaden om det är statens fel. Min uppfattning är att det också är en rimlig utgångspunkt och det särskilt om det finns möjligheter för den enskilda personen att på förhand skydda sig mot risker av det aktuella slaget. Vid resor finns det ofta, t.ex., reseförsäkringar som ersätter merkostnader för det fall oförutsebara händelser tvingar fram alternativa resplaner eller andra kostnader. Varför skall staten betala ersättning till de personer som inte varit tillräckligt förutseende att de tecknat en vanlig reseförsäkring om de skadas utomlands – när den person som själv betalat för sitt skydd inte kan påräkna samma skydd?
Det här kan kanske låta kallhjärtat vid de katastrofala skadorna. I sådana situationer tenderar uppfattningarna att påverkas av omfattningen av skadan: Om en svensk person skadar sig i en surfolycka efter en flodvåg så tycks det vara lättare att lägga en del av ansvaret på den skadelidande om hon inte sett till att ha ett adekvat försäkringsskydd för kostnaderna för vård utomlands. Om däremot 500 svenskar skadas i samma flodvåg så skapas stämningar av att det är ett nationellt problem.
Men det är viktigt att hålla på något slags likabehandlingstanke här. En person som skadas förtjänar inte mer eller mindre insatser på skattebetalarnas bekostnad bara för att hon skadats samtidigt som många andra. När en person avlider efter att hennes lilla båt gått under så drabbas hennes familj och anhöriga med sorg och bestörtning, och det samma gäller om personen avlidit tillsammans med 300 andra personer på ett stort fartyg. Det individuella perspektivet behövs.
Katastrofskador bör behandlas på samma sätt som mindre katastrofala skador. I vissa fall kan staten avkrävas insatser men det bör vara enbart i undantagsfall och i de fall där det inte varit rimligt att avkräva de skadelidande ett förutseende genom tecknande av försäkring, eller ett ansvar för reseföretaget som tagit betalt för att tillhandahålla tjänsten.
Utrikesministerns klargörande om begränsningarna i statens betalningsansvar är rimligt. Och det krävs nog en hel del is i magen för att komma med ett sådant klargörande för situationer som dessa. Då ropen på statens ansvar ofta blir kakafoniska.
Eva Stenborre påminner i en artikel om straffbudet i BrB 17:8 rörande otillbörligt verkande vid röstning. (Se även DN.) Artikeln har naturligtvis sin bakgrund i det påstådda röstfusket i Moderaterna (och kan för all del också ha relevans för Piratpartiets liknande erfarenheter).
BrB 17:8 dök upp i diskussionen också när Aftonbladet ”köpte” röster förra året. Det här är frågor som lämpar sig särskilt bra för hypotetiska juridiska resonemang. Här kommer ett sådant (och nedanstående bygger delvis på det jag skrev i samband med Aftonbladet-historien).
BrB 17:8:
”Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.
[…]
Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig belöning för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott, för tagande av otillbörlig belöning vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.”
Enligt regelns första stycke är det straffbart att förvanska utgången av ett val, eller att ”otillbörligen inverka på omröstningen”. Vad betyder det? Regeln har inte tillämpats så många gånger. Att placera ut lätt förväxlingsbara röstsedlar har i vart fall ansetts vara ett otillbörligt inverkande på en omröstning. I ett annat fall har prövats om det kunde vara straffbart när en suppleant i valnämnden försökte påverka en person att rösta på visst sätt.
I den ofta använda kommentaren till brottsbalken sägs det tämligen kategoriskt att det inte kan vara straffbart att i sig försöka förmå någon att rösta, att utnyttja sin medborgerliga rättighet. Det är således helt lagligt att t.ex. erbjuda någon skjuts till vallokalen.
En sak som inte uppmärksammas i Stenborres debattartikel är om även sådana här val omfattas av regeln. Straffskyddet enligt paragrafen avser såväl val till allmän befattning som varje annan utövning av rösträtt i allmänt ärende, sägs det i brottsbalkskommentaren. Även ”interna” val som Moderaternas torde omfattas av regeln om man läser detta. (Däremot gäller inte regeln, förklarar brottsbalkskommentaren: ”Vid omröstning till dom eller beslut i domstol, jury eller kollegialt ämbetsverk är det inte fråga om utövning av rösträtt i denna mening”.) Men fullt så enkelt är det inte. Vid ”enskilda” val gäller regeln inte. (Jmf. NJA 1956 s. 301 där val till styrelsen av Svenska maskinbefälsförbundet inte ansågs falla under regeln.) Min gissning är dock att Moderaternas val skall anses vara ett sådant allmänt ärende som gör regeln tillämplig: Valen är ett led i att vaska fram riksdagskandidater.
Om regeln är tillämplig så blir det en följdfråga om också de som låtit någon annan betala för sig också har begått en kriminell handling. De som fått sina medlemsavgifter betalade har ju sluppit en kostnad (och vi måste väl förutsätta att partimedlemskapet har något värde för dessa personer för annars skulle de väl inte brytt sig om att rösta över huvud taget).
Än så länge akademiska övningar naturligtvis. Men jag är beredd att sätta en femma på att någon kommer polisanmäla detta inom kort. Politiker verkar ju älska att anmäla varandra numer.
Ett slag under bältet är det kanske. Jag är ju ingen vän av nämndamannainstitutet. Det borde avskaffas. Och har man den uppfattningen så är det lätt att göra en höna av en fjäder. Men den här historien går bara inte att låta bli att ta upp.
Nämndemannen i Gävle uppskattade notariens bakdel. Han beskriver själv vad han gjorde med denna uppskattning. ”– Jag stötte ihop med henne och lade min hand på hennes axel för att bromsa upp. Jag sa ”Förlåt. Men jag blir så tänd när jag ser din bak”, eller något i den stilen”. Notarien verkar mest ha ansett att han kunde ta sin uppfattning och stoppa upp den någonstans. Men nämndemannen tycker inte att han gjorde något fel. ”Jag är väldigt kroppsfixerad. Har styrketränat i hela mitt liv, och alltid gett kvinnor komplimanger för hur de ser ut. Jag har sagt ”Fan, vad du är snygg” i Ica-affären, och kvinnorna säger ”Åh, tack”.” Sade den vänsterpartistiska nämndemannen.
”Åh, tack”, säger kvinnorna. Trovärdigt? I vart fall var det ovälkommet i det här fallet. Domstolschefen konstaterar att det varit ”tråkigt” för notarien. Nämndemannen är avpolleterad.
Men det finns förstås alltid en ny lekmannadomare som kan fylla hans plats. Det finns tydligen nämndemän som verkligen strävar efter att representera folket i stort, inklusive dess snedsteg.
Johan Perhsson, rättspolitisk talesman för Folkpartiet:
”Vi måste ändra lagen så att unga som döms till sluten ungdomsvård för grova brott ges den dubbla tiden. Den nya halvan skall inbegripa eftervård i hemkommunen efter avtjänat straff.”
Skall vi fortsätta straffa efter avtjänat straff?
Under morgongen har det ringt i mobilen. Det är media som vill att jag skall kommentera åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus. Innan åtalet ens kommit in. Inte för att jag har några spännande kommentarer om det, annat än att jag hoppas att de rättsliga processerna kan få arbeta i så mycket lugn och ro som möjligt, för att resultatet skall bli så bra som möjligt. Och ett bra resultat är ett resultat som utifrån ett korrekt underlag kan applicera rättsliga normer på samma sätt som i andra situationer – dvs. utan hänsyn till den enskildas yrke eller vilka eventuella åsikter om straffrätten som kan förekomma i denna yrkeskår.
Andra drar sig inte för att ge uttryck i sak. ”Jag hoppas hon frias”, säger högsta företrädaren för läkarfacket. Notera frånvaron av förbehåll. Fackets företrädare hoppas att läkaren frias oavsett om åtalet är korrekt. Andra ger uttryck för samma sak.
Om det är något positivt som kommit ur denna tragiska historia så är det att rättssamhället blivit uppmärksammat på att det finns inflytelserika personer, som ibland företräder inflytelserika grupper, som på allvar menar att de rättsliga regler som gäller i samhället i stort inte har att göra med deras verksamhet. Argumentet är att juridiken inte förstår sig på deras verklighet. Åklagare, polis, domstolar skall hålla sig borta för de förstår inte vad vi gör.
Litet kusligt, när man tänker på det.
(Se tidigare reflektioner här.)
Mårten Schultz. 