You are currently browsing the tag archive for the ‘kränkning’ tag.
”Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”
Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.
Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”
Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.
Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.
Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.
Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.
Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.
En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)
Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.
Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.
Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)
Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.
*
Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.
Benjamin O J Boman har en gedigen erfarenhet från tvister rörande s.k. näthat. Han har nu skrivit något så ovanligt som ett amicus brief med anledning av det s.k. Instagram-målet. Min egen uppfattning är en helt annan än Benjamins, vill jag tillägga eftersom det ser ut som att jag är avsändare, men uppskattar – som alltid – denna diskussion.
*
Rättsutlåtande i Göteborgs tingsrätts mål nr. B 705-13
Med anledning av det s.k. ”Instagrammålet” vill jag självmant anföra följande. Jag tar, skall påpekas, inte ställning i skuldfrågan i det aktuella målet, utan mitt utlåtande innehåller generella betraktelser.
Legalitetshänsyn motiverar en restriktiv tillämpning av förtalsstadgandet
På senare tid har tendensen i rättspraxis varit, att till skydd för den personliga integriteten utvidga tillämpningsområdet för 5 kap. 1 § brottsbalken, så att paragrafen omfattar även gärningar som näppeligen initialt får anses ha varit avsedda att kriminaliseras genom den (jfr t.ex. NJA 1992 s 594 och NJA 1994 s 637). Detta är självfallet vanskligt ur legalitetssynpunkt (jfr SOU 2008:3 s 288). Det måste vara påräkneligt för den enskilde att denne kan bli bestraffad för en viss gärning. Även om det är lovvärt att skydda den personliga integriteten, kan man inte därför göra våld på lagen på ett sätt som gör den oigenkännlig. Det måste beaktas att förtal inte fordrar annat uppsåt än att gärningsmannen förstått de uppgifter han förmedlat och medvetet förmedlade dem – någon egentlig avsikt att genom spridning av uppgifterna ge upphov till andras missaktning fordras inte (se NJA 1966 s 565 och NJA 1990 s 231; se även Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 om spridning genom s.k. bloggkommentar). Det är således förhållandevis lätt att styrka det subjektiva rekvisitet i förtalsbrottet. Tonvikten synes således ligga på den objektiva delen – själva uppgifternas karaktär. Detta tör motivera att domstolen iakttar påtaglig försiktighet då den bedömer huruvida en uppgift som sådan är förtalande eller ej. Noteras kan, att värdeomdömen i gemen inte skall anses straffbara. I praxis har vissa uttalanden avgivna i vissa situationer legat i gränslandet mellan uppgifter och värdeomdömen – t.ex. ett påstående om att en person är rasist eller nazist – och då har man valt att hellre fria än fälla (Svea hovrätts dom 2011-10-12 i mål nr. FT 3777-11, Justitiekanslerns beslut 1992-02-06 i ärende 470-92-30 och 2010-11-25 i ärende 6319-10-31, samt RH 2009:40 [om ”snuthora” som värdeomdöme]; se dock Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, där påståendet om att en person ”förmodligen” deltagit i ett illdåd, ansågs utgöra en förtalande uppgift). Detta sammanhänger, förutom med den för förtal anklagades möjlighet att åberopa sanningsbevisning, skäligen med det som tas upp under sista rubriken nedan.
En förtalsdom kan ha samhällsmoraliska konsekvenser som bör beaktas
Vidare bör en ansvarskännande domstol beakta vilka moraliska implikationer ett tillämpande av förtalsstadgandet kan få. Att spridande av en uppgift anses förtalande i teknisk mening, dvs. enligt 5 kap. 1 § 1 st. brottsbalken, innebär att uppgiften anses ”ägnad att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. I bestämmelsen tas som exempel upp att man ”utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”. Även om man vid bedömningen ska beakta vilka sociala kretsar den utpekade rör sig i (det anses ”tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör”), värderingar på gärningsorten etc. (NJA 2003 s 567), kan det dock antas att ett stämplande av en uppgift som förtalande ses som samhällsnormerande; om en domstol uttalar att uppgiften X är att bedöma förtal in casu, lär det häri implicit ligga en uppmaning till allmänheten om att undvika att sprida uppgifter lika X. Så är särskilt fallet i känsliga ”pilotmål”, som väl det nu aktuella får anses vara. Domstolarna må avgöra enskilda fall, men även underrätters bedömningar har inte sällan påverkan på kommande rättsfall och den allmänna rättsuppfattningen. När en domstol fäster avgörande betydelse vid omständigheterna i det särskilda fallet – t.ex. värderingarna i en utpekad persons särskilda kretsar – bör detta därför särskilt påpekas i domen.
När en uppgifts andemening exempelvis är att en kvinna är sexuellt lössläppt, kan det, med beaktande av det ovansagda, ifrågasättas om domstolen verkligen indirekt, genom tillämpning av förtalsstadgandet, bör stämpla en kvinnas bejakande av sin sexualdrift som ‘ägnat att utsätta henne för andras missaktning’. Att människor idag har sexuella relationer även med många andra människor, måste betraktas som i huvudsak accepterat, även om vissa grupper inte tillstyrker beteendet. Om en domstol, för att skydda enskilda mot angrepp, såsom brottsliga förklarar även uttalanden som inte i egentlig mening kan misstänkas rendera andras missaktning, har man tänjt förtalsstadgandet för mycket (vide supra). Om domstolen istället gör en in casu-bedömning där den utpekades bakgrund ges stor betydelse, är risken att avgörandet antingen blir meningslöst ur normgivningssynpunkt, eller att det får den besynnerliga konsekvensen (sannolikt grundad på en välment men olyckligt grov generalisering), att vissa grupper anses mer skyddsvärda än andra. Exempelvis vore det vanskligt om en domstols bedömning i ett förtalsmål ledde till den allmänna uppfattningen, att en flicka eller kvinna med invandrarbakgrund finge vara beredd att utstå mindre vad gäller angrepp mot sin sexuella ”hedervärdhet”, än en flicka/kvinna med svenskfödda föräldrar.
En uppgift måste kunna tas på allvar för att vara straffbar som förtal
Vidare kan det konstateras att en uppgift, för att kunna bestraffas som förtal, måste kunna tas på allvar av läsaren. Uppgifterna skall ju typiskt sett kunna ge upphov till andras missaktning mot den utpekade. Om en uppgift förefaller så överdriven eller eljest icke sannolik, att den näppeligen tarvar gendrivande, är den knappast typiskt sett sådan, att den utgör förtal. Från rättspraxis kan noteras ett fall, där den för förtal åtalade, enligt hovrätten ”gjort sig känd för att genom kränkande tillmälen och grundlösa beskyllningar gissla befattningshavare i offentlig verksamhet”, och genom sin klädnad ”uppenbarligen med avsikt spridit ett löjets skimmer kring sin person”. Trots att de skrifter som personen författat ”till ordalagen innehåller förtal” ansåg hovrättens majoritet det ”ytterst osannolikt att någon skulle kunna ta hans alster på allvar”, och således att de måtte ”inte anses ägnade att utsätta [den utpekade] för andras missaktning”. Åtalet ogillades (se hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr. B 969/91). Justitiekanslern har i ett fall om publicering på Internet konstaterat att ”det allmänna intryck som [den aktuella] webbplatsen ger” var ”sådant att det kan ifrågasättas om någon som tar del av innehållet där verkligen kan förledas att tro på alla de uppgifter som publiceras. Till skillnad från vad som är fallet när det gäller mer traditionella medier kan det alltså hävdas att risken för att de publiceringar som skettt på [webbplatsen] ska leda till andras ‘missaktning’ i straffbestämmelsens mening rent faktiskt framstår som förhållandevis liten.” (Justitiekanslerns beslut 2012-06-20 i ärenden 3113-12-31 och 3474-12-31) Härvid kan det konstateras att uppgifter utan angiven källa av gemene man torde betraktas med högre grad av skepsis än källbelagda påståenden (jfr Helsingborgs tingsrätts dom 2009-04-21 i mål nr. FT 31-09).
Linköping den 4 juni 2013,
Benjamin O J Boman, jur. kand.
Det finns ett flertal sajter som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor som antingen misstänks för brott, eller som den som skriver menar är misstänkta för brott, eller rörande personer som redan är dömda för brott.
SvD skriver idag om den senare varianten och speciellt om en sida – som inte nämns vid namn – där dömda sexualförbrytare tas upp. Frågan är om det är tillåtet. PUL kan innebära problem. Den allmänna straff- coh skadeståndsrättens i princip enda möjlighet är att det kan vara förtal. Precis som Daniel Westman – eller som jag brukar kalla honom, Daniel Bäst Man – framhåller i artikeln så kan förtal föreligga även om uppgifterna är sanna, vilket skiljer svenska ärekränkningsregler från andra rättsordningar. I praktiken är det dock så att sanna uppgifter som har ett allmänintresse sällan kan anses som kränkande i förtalsreglernas mening, även om det kan förekomma.
Min reptilhjärna har viss förståelse för att man publicerar uppgifter på dömda sexförbrytare. Det finns dessutom vissa indikationer på att det faktiskt kan bidra till att minska riskerna för nya övergrepp genom att omgivningen varnas.
Vad som är mer intressant enligt min mening är de fall där oskyldiga eller ännu inte dömda personer hängs ut. Här kan det vara så att förtalsreglerna är för lama. I dessa fall gör integritetsskyddet i art. 8 av Europakonventionen sig påmint med större kraft: Svensk rätt är tvingad att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den som säger sig ha blivit kränkt i fall som dessa och det kan ibland ifrågasättas om förtalsreglerna är tillräckliga.
**
Mer i dagens tidningar. Intervju med en person bakom en uthängarsajt som, något ironiskt, vill vara anonym. Det ökar möjligen återfallsrisken, säger en psykiater. Datainspektionen skall granska.
Numer används ordet kränkning vid minsta lilla motgång, har det hävdats i juridiska sammanhang. Av denna rubrik att döma så stämmer onekligen karakteristiken.
(Tack Fredrik, för tips.)
DN har idag en ledare om upprättelse och vedergällning. Många goda synpunkter framförs, om än något spretigt. DN:s text missar dock det juridiska verktyg som vi jurister i första hand numer förknippar med brottsoffers rätt till upprättelse, nämligen ersättning för kränkning. Medan straffet i första hand motiveras med samhällelliga, kollektiva argument så är det kränkningsskadeståndet som antas ge upprättelse eller erkännade åt brottsoffret som individ. Men liksom möjligheten att få göra sin röst som offer hörd i rättegången – en sak som ledaren i DN på ett klokt sätt påvisar riskerna med – sällan kan åstadkomma någon upprättelse i ordets rätta bemärkelse så kan kränkningsersättningen knappast heller göra det, om man tar ordet upprättelse på allvar.
I min kommande bok, som jag så skamlöst gjort reklam för här länge, försöker jag skissera några möjliga åtgärder för att kränkningsskadeståndssanktionen skall kunna fungera på det sätt som den är tänkt att fungera, nämligen som ett verktyg för just upprättelse. En sak som jag föreslår är att domstolarna, inte offren, borde i högre klanda gärningarna. Nedan ett litet utdrag, med noterna kvar. Men det viktigaste tror jag är att upprättelsetanken fordrar tvärdisciplinära juridiska synsätt, och där är civilrätten särskilt viktig, men civilrättens sanktioner måste tänkas om en aning.
Det sägs ofta att det viktigaste för brottsoffret är upprättelsen och erkännandet, inte pengarna. Kan rättsordningen inom ramarna för den nuvarande skadeståndsrätten bidra till att brottsoffer upplever att de fått någon form av upprättelse eller erkännande genom en dom? En typ av beslutsmotivering som förmodligen uppfattas som apart i det rådande rättskulturella klimatet, men som kan bidra till att nå sådana målsättningar, är tydliga motiveringar av mer moraliskt slag, där domstolarna tydligare uttrycker klander.[1] Nota bene: Det är inte nödvändigtvis brottslingen som skall klandras, utan gärningen.[2] I praktiken kan sådana synsätt redan skönjas i svensk rätt, även om det inte kommer till klara verba i själva domskälen.[3] Motiveringar av detta slag måste uttryckas på ett sätt som kan kommunicera budskapet till dem som det riktar sig till. Klander som uttrycks på den ålderdomliga juristprosa som vi alla kan förfalla till tjänar knappast syftet att uttrycka samhällets och domstolens avståndstagande.
[1] Se för ett liknande förslag Richard L. Abel, A Critique of Torts, 37 UCLA Law Review, s. 785 ff., på s. 820 (1989-90).
[2] Det är ”fault in the doing, not fault in the doer” som vi fokuserar på, Jules Coleman, Tort Law and the Demands of Corrective Justice, 67 Indiana Law Journal, s. 349 ff., på s. 371 (1992).
[3] Nu pensionerade justitierådet Staffan Vängby påstår (och Vängby har ju en stabil bas för sådana påståenden) i en spännande uppsats att den uppfattning som ibland ligger bakom HD:s bedömningar är ”uppfattningen att så här får man inte göra”, Staffan Vängby, Så här får man inte göra! – några ord om skadeståndsrättens utveckling genom Högsta domstolens praxis, i Festskrift till Bill W. Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 1185, citatet på s. 1197. (Vängbys iakttagelser tar främst sikte på culpa- och adekvansbedömningen.) I sammanhanget av ideell skada är det kanske just uttryck för denna inställning som skulle behövas litet oftare inte bara i artiklar, utan även i domskälen. ”Så här får man bara inte göra!”
Jag förstår inte vad det betyder. Centerns Fredrik Federley säger så här:
”Vi har lyckats jobba fram ett förslag som borde kunna köpas av regeringen. Vi får stopp på det stora problemet: en generell massavlyssning av svenskar. Signalspaning som börjar eller slutar i Sverige ska inte tillåtas, säger riksdagsledamoten och FRA-kritikern Fredrick Federley (c).”
FRA-kritiker är väl nu inte Federley – jag har inte hört någon kritik mot myndigheten FRA – men han har uttalat oro för den lag som skulle kunna ge FRA möjlighet att granska privat kommunikation. Och nu har han, och Centern, lyckats ”jobba fram ett förslag” om att signalspaning som ”börjar eller slutar i Sverige” inte skall tillåtats. Men vad betyder det? Notera disjunktionen. Varken det ena eller det andra skall tillåtas.
FRA:s personal sitter i Sverige – det är i Sverige själva spaningen, verbet – aktiviteten, både börjar och slutar. Det kan inte gärna göras otillåtet. Det är något annat som avses.
Partiets försvarstalesman förklarar att ”kommunikation där ”en svensk dator eller telefon är inblandad” inte ska utsättas för spaning. All information som skickas till mig eller från mig, till ett annat land eller inom detta land, är alltså enligt förslaget undantaget. Men betyder det verkligen det? Då tappar man väl hela funktionen med lagen? Och går det verkligen att särskilja denna information utan att på något vis granska dess innehåll? Annars är ju Centerns förslag bara tomt och är det på detta sätt tomt så är det riktigt illa, för då är det ett försök att ljuga för oss.
Men, fine, låt oss lagreglera det utifrån förslaget. Om Regeringen i lag förbjuder myndigheten FRA att granska all information – vare sig genom automatiska granskningsverktyg eller manuellt – som kommer till eller från min dator eller telefon så skulle jag vara ganska nöjd för egen del. Det viktiga är här juridiken, inte tekniken. Inskränkningen i myndighetens möjligheter måste förbjudas. Bäst är om det kan göras brottsligt, att införa ett straffansvar. Ett legalt, övervakat och sanktionerat förbud härvid skulle väl tysta de flesta kritiker. Och potentiellt granskade som lämpligen lägger servern i Sverige. Men jag förstår allt mindre vad lagstiftaren då tänkt sig att FRA skulle använda sina nya befogenheter till.
***
Många jublar: Äntligen, säger dom. Men en följdfråga: Hur blev vi så nationalistiska? Borde vi inte bry oss om även våra europeiska vänners rätt till privacy? Förbudet borde väl omfatta även dem, om de inte är terrorister eller brottslingar? Vad gör Sverige när det estniska företaget, vars kommunikation fallit inom FRA:s granskning, begär upprättelse för sin kränkning? När bulgaren som fått sin e-post läst vill ha kompensation?
**
Uppdaterat: Kommentarer och analyser i dagens tidningar: Svd, SvD, DN
Gudmundsson skriver fyndigt om diskrimineringarna i riksdagen. Den inflation som kränkningsbegreppet genomgått blir därmed tydlig även hos lagstiftaren.
Förutom att jag gillar Gudmundsson använde jag mest denna ledare för att få Högtidligt Förkunna att jag igår kväll, 22.48., skickat min bok ”Kränkning” till förlaget. Den konstaterar delvis det som Gudmundsson och Zaremba konstaterat, att kränkningsbegreppet urvattnats till oigenkännlighet. Men min bok lägger också en del av skulden på att begreppet blivit oklart i rättsliga sammanhang på lagstiftaren.
Kommer på ett förlag nära dig framåt slutet på sommaren!
Vidriga saker döljer sig bakom rubrikens ord. På regeringens hemsida kan den senaste utredningen om hur samhället skall beivra människohandel idag läsas. (Finns här.) Enligt pressmeddelandet kommer betänkandet fram till följande:
”Betänkandet innehåller flera förslag som innebär att lagstiftningen mot människohandel skärps och offrens situation förbättras. I betänkandet föreslås ändringar i brottsbalken, utlänningslagen och sekretesslagen. Utformningen av straffbestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken förtydligas och kompletteras genom att utformningen av uppräkningen av de otillbörliga medlen och handelsåtgärderna utökas. Kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret föreslås inte längre finnas kvar. Det nuvarande subjektiva rekvisitet förändras till att även omfatta gärningsmän som handlat med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. För att tydliggöra den utsatta situation som offer som är under 18 år befinner sig i föreslås att det av 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken ska framgå att den som begår ett människohandelsbrott mot ett barn alltid ska anses ha missbrukat barnets skyddslöshet. Förslaget i den delen innebär att det i praktiken inte uppställs något krav på att gärningsmannen använt sig av ett otillbörligt medel om offret är under 18 år. I betänkandet föreslås också att de inledande transaktioner där det till exempel överlämnas pengar när ett offer säljs eller köps ska kriminaliseras.”
Det låter ju som rimliga steg. Men en sak som utredningen inte behandlade – och naturligtvis inte hade i uppdrag att behandla – är vilka möjligheter det finns att använda sig av privaträttens instrument för att undanröja incitamenten för denna hemska brottslighet, och för att skapa möjligheter till upprättelse för offren. Det är sällan privaträttens sanktioner analyseras i sådana här sammanhang. (Vilket bland annat noteras i en mycket intresseväckande bok av Tsachi Keren-Paz.) Det här är en brist.
I media har vi kunnat läsa om hur de brottsbekämpande myndigheterna börjat tänka i termer av ”follow the money”. Genom att slå mot den ekonomiska incitamentstrukturen skall brotten kunna beivras mer effektivt än genom att enbart slå mot huvudbrottet i sig (sexhandeln, till exempel). Men även här missar man privaträttens sanktioner.
I min kommande bok om kränkning kommer jag förmodligen – jag har inte riktigt tänkt klart än – argumentera för en särskild typ av skadestånd för offren för mänsklig slavhandel, vad jag kallar för restituerande skadestånd. Ett sådant skadestånd beräknas utifrån den vinst som brottslingen tjänat på kränkningen. Ingen skall kunna göra en vinst på att sälja en annans kropp, eller för den delen, ära.
Förverkande då? Pengarna – vinsten – kan ju förverkas och tillfalla staten. Men varför skall staten tjäna pengar på någon annans kropp. Om någon skall göra det, så är det väl kroppens, tja, ägare… Skadeståndsrätten kan ha en viktig roll att spela här. Om man bara är öppensinnad.
I förlikning erhåller flickan i det uppmärksammade Vetlanda-ärendet 200 000 kr i skadestånd från kommunen. Flickans advokat anser att det är en bra förlikning och menar att det inte hade gått att få ut mer genom en rättegång. (Advokaten gör en något märklig jämförelse med ersättning för anhöriga till någon som dött, vilket inte framstår som den mest närliggande situationen.)
Det kan nog stämma att en domstol inte skulle givit mer, även om det är svårt att antecipera: Flickans upplevelser verkar här ha varit av sådant fruktansvärt slag att det rimligtvis skulle värderats till ett högt belopp. Däremot så tycks det som att det skulle ha varit svårt för flickan och hennes ombud att visa att kommunens agerande var ansvarsgrundande i skadeståndsrättslig mening.
Det finns nu ett flertal svenska fall rörande skadestånd för kränkningar på nätet. Faktum är att en av de första Internet-relaterade domar från HD som jag såg var en nittiotalsdom rörande förtal på nätet där en pojke/ung man presenterat sin förra flickvän på en porrsida. Skadestånden brukar ligga kring 50000 kr som mest i dessa fall, där ersättningen i allmänhet utgår för den ideella skadan, för själva kränkningen.
Här läste jag om en engelsk dom där beloppet var högre, efter helt hemska kränkningar.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.