2008 var integritetsåret. Det här var året då skyddet för den privata mentala och ideella sfären kom att bli den rättspolitiska frågan vid fikabord och riksdagsdebatter. Vi har lärt oss en massa nya ord och akronymer på köpet. Datalagring och PKU, signalspaning och sambansdpunkter, IPRED och informationsföreläggande och så har alla fått upp ögonen för en myndighet som ingen brydde sig om innan. FRA.

Sanna Rayman kör igenom olika integritetstemata från i år i dagens SvD. Sanna nämner FRA-lagen och Datalagringsdirektivet som exempel på hur integritetsskyddet förlorar kampen mot övervakningssamhället. Hon nämner också det uppgivna integritetsintresse som är effekten av att vi lämnar ifrån oss uppgifter till företag, vilket förutom att det innebär ett de facto-uppgivande av vår privata, ideella sfär även medför risker.

Här finns det en glidning som blivit allt vanligare i den integritetsdiskussion som präglat året och som särskilt gäller det som brukar kallas för informationsintegritet. Uppgifter om oss sammanställs och kartläggs genom dels offentliga, mer eller mindre tvångsmässigt utförda åtgärder (PKU-registret etc.), men även genom privata intressenters sammanställningar av uppgifter som erhålls genom att vi ingår olika överenskommelser (Facebook, ICA-kortet, telebolagens uppgifter om våra samtal, bankernas uppgifter om våra köpmönster). Ofta betraktas dessa två integritetsproblem – om det nu är problem – som sammankopplade eller till och med som samma problem.

Ur ett ideologiskt perspektiv är det enligt min mening helt fundamentalt att särskilja sådana integritetsintrång som sker genom den offentliga maktapparaten och sådana som sker genom att vi frivilligt avstår från våra privata sfär. När vi går med i Facebook accepterar vi att våra kommunikationsmönster kan granskas och det gör vi vare sig vi rent faktiskt vet om det eller inte. Det är vårt ansvar att granska villkoren innan, för det fall vi vill värna våra privatliv, våra hemligheter. Även om en avtalspart missbrukar uppgifterna så är det en väsensskild frågeställning än den som aktualiserades t.ex. i FRA-lagsdebatten, för det är fortfarande så att vi frivilligt ingått överenskommelsen.

Nu sägs det ibland att frivilligheten inte är så frivillig. Vi klarar oss inte utan bankkort och därmed tvingas vi överge vår integritet i vissa fall. Men ur ett rättighetsperspektiv är den argumentationsvägen a no-go: Om vi skall vara lojal den traditionella uppdelningen mellan negativa och positiva rättigheter som är basal för den liberala rättighetstraditionen kan vi inte falla för frestelsen att karakterisera frivilliga överenskommelser som determinerade av samhällets eller strukturernas subtila tvångsmakt. Det är en omöjlig argumentation inom paradigmet.

Det finns en helt avgörande skillnad mellan att Tele2 har tillgång till mina samtalsuppgifter i en månad och att staten genom tvång får del av mina samtalsuppgifter i en månad. Även om Tele2 missbrukar uppgifterna och staten inte gör något med dem alls, så är det statens kartläggning som utgör ett integritetsintrång. När det gäller Tele2 har jag accepterat användandet av mina uppgifter. Jag har som en autonom människa, fri att göra mina egna beslut, även dåliga beslut (om och om igen, uppenbarligen) släppt in någon i min privata sfär.

I det senaste numret av Juridisk tidskrift skriver Torben Spaak att skyddet för integritetsintresset anses betydelsefullt för de flesta men ligger särskilt varmt om hjärtat för liberaler. Så är det nog. Men det tycks som att när det gäller integritetsintresset blir många i den liberala sfären beredda att kompromissa med ideologins axiomatiska utgångspunkter, med tanken om den fria människans rätt att göra sina egna val även när dessa val medför ett köpslående med hennes rättigheter.

Det här gör integritetsskyddet till ett samtidens lackmustest för liberaler, långt viktigare än frågan om fria finansmarknader eller rätten att få dö. Det har synts tydligt i diskussionen om datalagringsdirektivet där liberala debattörer hej vilt blandat ihop frågan om offentligt tvång med det accepterade intrånget. Om man inte kan hålla tungan rätt i mun när det gäller att skilja statens allt mer långtgående möjligheter att samla på sig information om oss genom tvångsmakt och företags möjligheter att samla på sig information om oss genom civilrättsligt bindande överenskommelser mellan rättskapabla personer så har den liberala kompassen gått sönder. Rejält.

Advertisements