You are currently browsing the category archive for the ‘Juridisk information’ category.

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Dagens Juridik lanserar nu en ny version av sin sajt. Det var på tiden, tycker de av oss som letat efter gamla inlägg på sajten och förbannat avsaknaden av en begriplig struktur. Men nu skall det fungera bättre och det ser snyggt ut.

Själv skriver jag ibland krönikor för DJ och har med en idag, med några iakttagelser utifrån TPB-målet.

Assangehistorien är en skandal. Alla tidningar gick ut med namn. Alla får nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.

Några kanske kan se något slags ironi i detta. Att den mest kända företrädaren för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. Vissa kanske till och med gottar sig åt denna ironi. Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Det är ett skamligt beteende av medierna.

Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Det var ju där det började. Jag har svårt att tro att åklagaren som fattade beslutet igår skulle ha gjort något fel. Det här är ju så systemet ska fungera. Ett anhållanbeslut i detta läge framstår som en adekvat åtgärd av utredningsskäl. Kanske kommer den bilden också nyanseras senare. Men i nuläget framstår det som helt i sin ordning: Finns det en person som är på okänd ord, på väg ut ur landet kanske, anklagad av trovärdiga personer för ett allvarligt brott, ja, då är beslutet helt naturligt.  

Mediernas skuld är däremot enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Integritetsskadan är global. Tidningarna översatta sina nyheter till engelska för att få spridning. I det tidigaste av straffprocessens stadier. Det är en skandal.

Det är dessutom ett beteende som förmodligen inte kan sanktioneras. Om Assange förblir oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit.

Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.

Åtalet mot den f.d. polischefen som är misstänkt för allvarliga sexbrott har fått medierna att gå upp i limningen. ”En man fixerad vid förnedringssex”, beskrevs den misstänkta personen i en tidning förra veckan. Klart medierna vill rapportera om en sådan historia. Det här är just en sådan story där varje liten detalj står på Aftonbladets önskelista.

Förra veckan åtalades den f.d. polischefen som – och det kan väl vara särskilt nyttigt att påminna om det i det här fallet när åtalet redan vunnit fullt bifall i den allmänhet som tagit del av fallet i medierna – liksom alla andra ska betraktas som oskyldig tills han är dömd. Det kan dock konstateras att ett antal gärningar redan är erkända och verkar dessutom ha stöd i god bevisning, så det finns nog inte så stor anledning att anta att den åtalade kommer att bli fullt frikänd. Men de allvarliga brotten är inte erkända.

Tills någon fällts till ansvar finns det alltid anledning att slå ett slag för den rättsligt självklara men medialt så osexiga oskuldspresumtionen. Det finns dessutom en särskild anledning att upprepa oskuldspresumtionen i det här fallet, vilket jag strax återkommer till.

Eftersom inte ens den snaskigaste historia kan mjölkas hur mycket som helst har en spin-off-debatt nu formats i åtalets kölvatten. Vad kan och bör sekretessbeläggas? Utgångspunkten är att förundersökningar skall vara transparenta, men så finns det undantag. Och det blir så uppenbart i debatten om åtalet i detta fall att det finns en närmast kompakt brist på förståelse för dessa undantag bland många mediers företrädare. Annorlunda uttryckt: Det finns en kompakt brist på förtståelse för integritetsskyddsaspekter bland många journalister.

Innan integritetsfrågan kan det finnas anledning att skingra ett missförstånd. Det är domstol som fattar det slutliga beslutet om sekretess rörande de uppgifter som medierna vill åt. När tidningarna redan i förra veckan började skissera konspirationsteorier om hur polischefen skyddades av rättsväsendets hemlighållande så jagade man upp sig alldeles för tidigt. Tingsrätten har idag beslutat att delar av den omfattande förundersökningen inte skall omfattas av sekretessen men att uppgifter om målsägandena skall maskas. Det kommer att göra de många kritiska journalisterna glada. Tidningarna har redan börjat återge nya detaljer. Det gör dock ombuden för målsägandena – offren (om vi förutsätter att den åtalade fälls) – oroliga. Det är inte förvånande. Åklagaren motiverade sin inställning med just att målsägandena behövde skydd.

Frågan om sekretess i sådana här fall måste förstås mot bakgrund av ett antal avvägningar mellan å ena sidan yttrandefriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen och å andra sidan integritetsskyddet. I debatten efter att det blivit känt att åklagaren ville sekretessbelägga hela utredningen har integritetsfrågan varit som bortglömd. Det finns tre olika integritetsaspekter i detta mål som förtjänar att beaktas.

1: Först – vilket är viktigast i den rättsliga hanteringen av sekretessfrågan – så förtjänar målsägandenas integritet att skyddas. Denna integritetsaspekt kräver andra överväganden idag än tidigare. I samspelet mellan traditionell journalistik och de nya medierna skapas nya integritetshot. Ett maskat förundersökningsprotokoll kan idag bli föremål först för de etablerade mediernas granskning och där förväntar man sig nog fortfarande att tidningarna bibehåller något slags respekt för de som anser sig vara offer för brotten. (Även om jag vet att det är naivt att tro att medierna skulle respekter offren – jag minns med sorg hur Aftonbladet med lätt maskerad bild fläkte ut en trettonårig flicka som blivit våldtagen, utsatt för mordförsök och som sett sin vän mördas med motiveringen att ”hennes familj ville det”). Efter att de vanliga medierna skrivit om förundersökningen är det emellertid inte ovanligt att de nya medierna sätter tänderna i protokollet: Undersökningen skannas in och sedan är detektiverna på Flashback och andra ställen i gång. I en sådan process kan målsägandena bli exponerade på ett sätt, framför allt i en utsträckning, som tidigare inte förekom. Avvägningarna måste påverkas av denna verklighet.

2: Även den åtalade personens integritet förtjänar att skyddas. Ingen är dömd än. Ännu har vi bara en person som är misstänkt för brott, en person som kan ha familj och vänner som påverkas av det som nu sprids. Den åtalade f.d. polischefen namnges idag överallt (utom här). Till och med på domstolarnas egen hemsida är namnet på den åtalade personen med. När det gäller domstolarnas offentliggörande av namnet på den åtalade personen kan jag bara beklaga att även rättsväsendet medverkar till det personligiserade – japp, ”personligiserade”, det är ett ord som jag har hittat på – snaskandet i ett mål som detta. I åtminstone juridiska sammanhang borde oskuldspresumtionen genomsyra även informationspolicyn. När inte heller domstolarna har bättre omdöme i integritetsskyddsfrågor så blir det tydligt att integritetsskyddet stretar i en orkanstark motvind just nu. För övrigt – och det här blir jag inte populär bland alla haters där ute när jag säger – så försvinner inte den f.d. polischefens integritetsintresse även om han döms. (Däremot påverkas förstås avvägningen.) Även brottslingar har rätt till ett integritetsskydd, men de får naturligtvis räkna med att intresset kan få vika för andra intressen.

3: Ett sidospår: Rättsväsendets aktörer har också rätt till sin integritet. Åklagaren i målet har uttalat att han inte vill låta sig intervjuas eftersom han arbetar mot den grova organiserade brottsligheten vilket gör att det finns risker med att förekomma i tidningarna. Tidningarna saknar förståelse för inställningen. DN skriver i en förstaledare att åklagarens beslut att inte svara på frågor inte är ”en försvarlig lösning”. Enligt DN så måste antingen åklagaren eller i alla fall någon annan från myndigheten svara på tidningens frågor. Nu har jag blivit ganska luttrad av hur förmätna och självupptagna journalister kan vara i diskussionen om offentighet. Men DN:s opinionsbildning mot en enskild tjänstemans som på grund av sitt uppdrag ansett att det kan vara riskabelt eller i alla fall konstrapdouktivt att delta i medierna slår ändå något slags rekord. DN: Åklagaren har inte fått i uppdrag av skattebetalarna att agera content provider åt pressen. Och att ställa upp på intervjuer omfattas inte av offentlighetsprincipen.

*

Ett beslut om att offentliggöra förundersökningen vilar på avvägningen mellan integritetsskydd och offentlighet/yttrandefrihet. Debatten om integritetsskydd kontra offentlighet/yttrandefrihet har fortfarande för få röster som talar för det förra intresset. Offentlighetsprincipens företrädare är många, starka och alltmer fyrkantiga. Faktum är att offentlighetstankens företrädare idag tycks ha glömt principens rötter i just avvägningar mellan olika intressen.

En alltmer tydlig tendens i den debatt som förs om offentlighet och yttrandefrihet är att mediernas företrädare anser att integritetsskyddet alltid skall vika i avvägningen med offentlighetsintresset. Allt skall vara offentligt. Den inställningen kombineras ofta med den arroganta inställningen att det bara är medierna som själva kan göra avvägningen av vad som skall kablas ut och vad som bör hemlighållas.

Lagstiftningen utgår från att medierna inte kan betros med den uppgiften fullt ut. Det är en helt självklar inställning. Medier är med några få undantag företag vars verksamheter präglas också av vinstintressen. Mediernas kultur skapar offer. Samhället blir knappast bättre för att medierna rapporterar om brottsmisstänkta kändisar med namn bara för att snabbt glömma nyheten när kändisen visar sig vara oskyldig. Samhället blir inte bättre av att Aftonbladet fyller hela sin löpsedel med en bild på ett våldtaget och traumatiserat barn. Samhället blir inte bättre av att uppgifterna från förhören med målsägandena i polischefsmålet i detalj förmedlas till kvällstidningspressens läsare.

Juridiken tillåter inte medierna att knäcka vilka ägg som helst för att göra en omelett som många vill köpa. I vissa fall måste integritetsskyddet väga över. I vilka fall så skall ske beror på omständigheterna – alla rättighetsavvägningar måste göras i det enskilda fallet, och inte på en abstrakt, kollektiv nivå. Inom ramen för ett rättighetssamtal är det inte acceptabelt att säga att A:s integritetsskydd skall vika för B:s yttrandefrihet eftersom yttrandefriheten i största allmänhet förtjänar skydd. En sådan inställning underminerar integritetsskyddet fullständigt – ett skydd som är en självklar del i alla rättighetskataloger. A:s integritetsskydd kan däremot få vika för att B:s yttrandefrihet i det enskilda fallet väger tyngre.

Integritetsskyddet dansade en sommar för två år sedan. Då vaknade det sovande integritetsintresset till liv i en FRA-lagsdebatt där även medierna eldade på. Strax innan hade integritetsskyddskommittén presenterat sitt stora slutbetänkande om hur integritetsskyddet skulle kunna stärkas. Det fanns tecken på att den bortglömda rättigheten skulle börja ta plats i det offentliga samtalet även i Sverige. Men så blev det inte. Medierna är inte ingritetsskyddets försvarare och kommer inte att bli det. Politikerna har gått vidare till utspel om gredelina kuvert och tvångslagstiftning om urinprov för barn. Och av integritetsskyddskommitténs lagförslag har det ännu blivit intet.

Integritetsskyddet har aldrig varit så bortkollrat som just nu.

*

Uppdaterat: Rättegången har nu inletts. DN; SvD. Hanne Kjöller skriver bra. Målsägandebiträdet önskedrömmer. Lars Lindström håller sig på sin vanliga nivå.

Karin Olsson skriver i Expressen om ”behovet” av att ”fräscha up sambolagen”. Anledningen till det är att sambor inte orkar med att skriva ett testamente eller gifta sig för att reglera sin gemensamma ekonomi (framför allt för framtiden, då någon av samborna dör). Det är knappast sambolagen som behöver fräschas upp, utan insikten om att det kan finnas anledning att planera sin ekonomi även ur juridiskt perspektiv. Det finns redan en flervalslösning i lagen för den som vill komma åt de effekter som Karin efterlyser: Äktenskap eller testamente. Här finns det en diskussion om det. 

Det finns dessutom uppenbara problem med att göra sambolagen än mer äktenskapsliknande. Det kan ju till att börja med ifrågasättas varför juridiken skall göra samboförhållandet äktenskapsliknande när det redan finns en rättslig institution för det, nämligen äktenskapet.

Det kan finnas starka skäl som talar för att en sambo inte vill reglera sitt förhållandet på samma sätt som äktenskapet. Jag kan till exempel gissa att det gäller för väldigt många som blir sambor på äldre dar, efter att en tidigare partner dött eller efter en skilsmässa tre decennier tidigare. När Karin Olsson talar om det ”allmänna rättsmedvetandets” inställning till samboförhållanden så menar hon naturligtvis sitt allmänna rättsmedvetande. Och det synkar ofta inte med det allmänna rättsmedvetandets inställning till sambor hos nyinflyttade Ahmed eller gamla Agda eller frikyrkliga Anton. Det framstår inte som osannolikt att farfar som i 80-årsåldern flyttar ihop med den trevliga damen från danskursen hellre vill att arvsordningen ska gälla som vanligt om han dör, och inte att hans egendom skall tillfalla den nye sambon.

En sambolag som liknar äktenskapet leder dessutom till uppenbara bevisproblem. Hur ska domstolen i efterhand vid ett bråk kunna avgöra om Agda, 77 år, levde i ett äktenskapsliknande förhållande med Britt, 84 år? Kanske var Agda och Britt bara vänner som ville ha sällskap?

Men det verkar som att det finns en okunskap om sambors rättsliga ställning. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den okunskapen har kunnat uppstå – det verkar som så självklart att rättsordningen inte skulle reglera sambor som gifta när det redan finns en reglering för äktenskapet – men så illa beställt verkar det i alla fall vara med de familjerättsliga kunskaperna.

Det är dock svårt att se hur ny lagstiftning ska kunna förändra det faktum att människor ofta är för lata för att söka reda på information om sin egen privatekonomi. För 25 år sedan hade några filmer på det sexiga tv-programmet Anslagstavlan kunnat göra nytta. Idag finns inte Anslagstavlan. Men å andra sidan finns det juridikbloggar.

Jag gillar inte bilden men texten blev inte så dum: Rättssäkerheten sitter i detaljerna, krönika i domstolsorganet Domkretsen finns här.

Stella Awards är numer närmast en Internet-institution. Priset utgår till det mest bizarra skadeståndsrättsliga avgörandet från en amerikansk domstol under året. Namnet kommer från världens kanske mest kända skadeståndsrättsliga avgörande, fallet med kaffet på McDonalds. Syftet med priset är naturligtvis att få en möjlighet att skratta litet åt juridikens konstigheter. Ett underliggande syfte är dock mindre lustigt: Historier som den om kaffet på McDonalds används ofta som avstamp för att försöka begränsa rätten till skadestånd till fördel för industrin. (Se mer om detta här.) Det hindrar inte att Stella Awards kan vara ganska kul. Årets Stellas ser ni nedan.

*SEVENTH PLACE*
 
Kathleen Robertson of Austin, Texas was awarded $80,000 by a jury of her peers after breaking her ankle tripping over a toddler who was running inside a furniture store. The store owners were understandably surprised by the verdict, considering the running toddler was her own son.
 
Start scratching!
 
 
* SIXTH PLACE *
 
Carl Truman, 19, of Los Angeles , California won $74,000 plus medical expenses when his neighbor ran over his hand with a Honda Accord. Truman apparently didn’t notice there was someone at the wheel of the car when he was trying to steal his neighbor’s hubcaps.
 
Scratch some more…
 
 
* FIFTH PLACE *
 
Terrence Dickson, of Bristol , Pennsylvania , who was leaving a house he had just burglarized by way of the garage Unfortunately for Dickson, the automatic garage door opener malfunctioned and he could not get the garage door to open. Worse, he couldn’t re-enter the house because the door connecting the garage to the house locked when Dickson pulled it shut. Forced to sit for eight, count ’em, EIGHT days and survive on a case of Pepsi and a large bag of dry dog food, he sued the homeowner’s insurance company claiming undue mental Anguish. Amazingly, the jury said the insurance company must pay Dickson $500,000 for his anguish. We should all have this kind of anguish. Keep scratching. There are more….
 
Double hand scratching after this one…
 
 
*FOURTH PLACE*
 
Jerry Williams, of Little Rock, Arkansas, garnered 4th Place in the Stella’s when he was awarded $14,500 plus medical expenses after being bitten on the butt by his next door neighbor’s beagle – even though the beagle was on a chain in its owner’s fenced yard. Williams did not get as much as he asked for because the jury believed the beagle might have been provoked at the time of the butt bite because Williams had climbed over the fence into the yard and repeatedly shot the dog with a pellet gun.
 
Pick a new spot to scratch, you’re getting a bald spot..
 
 
* THIRD PLACE *
 
Amber Carson of Lancaster, Pennsylvania because a jury ordered a Philadelphia restaurant to pay her $113,500 after she slipped on a spilled soft drink and broke her tailbone. The reason the soft drink was on the floor: Ms. Carson had thrown it at her boyfriend 30 seconds earlier during an argument. What ever happened to people being responsible for their own actions?
 
Only two more so ease up on the scratching….
 
 
*SECOND PLACE*
 
Kara Walton, of Claymont , Delaware sued the owner of a night club in a nearby city because she fell from the bathroom window to the floor, knocking out her two front teeth. Even though Ms. Walton was trying to sneak through the ladies room window to avoid paying the $3.50 cover charge, the jury said the night club had to pay her $12,000….oh, yeah, plus dental expenses. Go figure.
 
Ok. Here we go!!
 
 
* FIRST PLACE *
 
This year’s runaway First Place Stella Award winner was: Mrs. Merv Grazinski, of Oklahoma City, Oklahoma, who purchased new 32-foot Winnebago motor home. On her first trip home, from an OU football game, having driven on to the freeway, she set the cruise control at 70 mph and calmly left the driver’s seat to go to the back of the Winnebago to make herself a sandwich. Not surprisingly, the motor home left the freeway, crashed and overturned.. Also not surprisingly, Mrs.. Grazinski sued Winnebago for not putting in the owner’s manual that she couldn’t actually leave the driver’s seat while the cruise control was set. The Oklahoma jury awarded her, are you sitting down?
$1,750,000 PLUS a new motor home. Winnebago actually changed their manuals as a result of this suit, just in case Mrs. Grazinski has any relatives who might also buy a motor home….

Ett problem är dock att ovanstående fall inte är på riktigt. Listan är en Internet-hoax: Myter och förvanskningar sammanblandas med vissa fakta eller inga fakta alls. På samma sätt är det med fallet med McDonalds och kaffet. Trist att spräcka den bubblan för juridikbashers. Men misströsta inte! Det finns lika många bizarra avgöranden bland de riktiga rättsfall från USA. Se för en lista här.

Det förekommer även konstiga, roliga eller bizarra avgöranden från svenska domstolar. Det är sällan som överrätterna faller ur den seriösa ramen men underrätterna gör det då och då, framför allt på så vis att domskälen inkluderar väldigt detaljerade redogörelser för vad de inblandade i rättegången själva uppgivit och där redogörelserna i sig framstår som vridna. Det här är egentligen något av en kulturskatt.

Någon borde samla ihop klassiska svenska domar som den om snattaren som detaljerat framhöll att han inte accepterade domstolens makt eftersom domstolens ledamöter egentligen var ”kopp-kopior” som han skapat i sitt datorprogram och som han, som omnipotent härskare, när som helst kunde stänga av. Eller fallet med kyrkvaktmästaren i Blekinge som åberopade Birger Jarls lag om ”fri lejd till kyrkan” som stöd för att han inte skulle dömas till ansvar för vårdslöshet i trafik när hans hembygda husbil – ett hus byggt på ett flak – kollapsade efter att han kört under en bro som var lägre än den verkade. (Har ni några sådana historier så lägg in dem i kommentarsfältet, gärna också med referens till domstol och liknande, om ni har det.)

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter