You are currently browsing the tag archive for the ‘sexköp’ tag.

Nu pågår Pride-festivalen i Stockholm, en festival som varit central för att sätta hbt-frågor på agendan och till att synliggöra sexuella minoriteter. Festivalen har bidragit till att skapa uppmärksamhet kring homosexuellas situation och erfarenhter. Även på ett seriöst sätt, bortom de gay-glittriga ekipagen och champagnegalopper. Idag så fyller festivalen en lika viktig funktion med synliggöra transpersoner och de med könsöverskridande identiteter vars erfarenheter fortfarande förblir ohörda i de flesta sammanhang.

I offentliga sammanhang syns fortfarande inte HBT-personer (nu ofta med tillägget Q). Det slår mig när jag sneglar igenom utredningen rörande förbud av köp av sexuella tjänster. Utredningen föreslår en straffskärpning av sexköpsbrottet. (Som jag är skeptisk mot på dessa grunder.) Utredningen har kritiserats på många håll. Den har kritiserats för bristande kritiskt synsätt. Den har kritiserats för att den inte lyssnar på sexsäljarna själva. Däremot har jag inte sett kritik mot utredningens fördomsfulla och heteronormativa synsätt. Det kan bero på att hbt-rörelsen är luttrade när det gäller osynliggörande i det offentliga Sverige.

Hbt-perspektivet får sällan komma till tals i några SOU:er eller propositioner med undantag för de publikationer som direkt syftar till att ”hjälpa” just hbt-personer. Men det blir mer påtagligt i de fall där lagstiftningscirkeln snurrar runt kring frågor som i vid mening rör jämställdhetspolitiken. Och det blir särskilt tydligt i en utredning som utvärderingen av sexköpslagen (som finns här). I utredningen sår finns det män och det finns kvinnor. Sexköparen är oftast man och sexsäljaren är oftast kvinna, berättar utredningen. Så är det nämligen ”traditionellt”. Det noteras i och för sig i förbigående att även män säljer sex men eftersom det inte finns någon empiri om dessa säljare så faller man åter på den traditionella bildan – man köper sex av kvinna.  Kvinnor som lämnat prostitutionen får komma till tals men inga män, trots att utredningen närmast i förbigående framhåller att en utredning om mäns sexsäljande nyligen utförts.

Min gissning är att om man skulle genomföra en attitydundersökning bland personer som identifierar sig som hbt-personer så får man andra resultat än om man genomför samma undersökning bland heterosexuella. Min gissning om det finns sådana skillnader är att hbt-personer ibland har andra värderingar kring sexualitet som delvis bottnar i att de brutit sig ur den heteronormativa struktur som förutom att tillhandahålla bilder av mäns beteende och kvinnors beteende också bottnar i föreställningar om hur ett sexuellt liv skall levas. När man bryter sig ur en struktur är det nog naturligt att ifrågasätta stukturens värderingar som den kommer till uttryck i olika skikt.

Men detta är bara gissningar. Det är däremot klart att utredningen om sexköpslagen spelar med i samma heteronormativa spel som lagstiftningsprocessen i stort. Hbt-personers erfarenheter osynliggörs, ingen lyssnar på deras perspektiv innan man underkastar dem lagstiftning – förbudslagstiftning i detta fall – som tar sikte på andra grupper. Kom ihåg: Det är i lagstiftningen, och bara i lagstiftningen, som rikspolitiken blir makt, något reellt. Om den politiska maktens reella maktmedel bygger på enögda synsätt och fördomar är det en angelägenhet för alla.

Det kan kanske vara något att diskutera i regeringens tält på Pride-festivalen.

Annonser

I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.

Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går  reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?    

Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?

Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som  att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.

(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )

Jag blir alltid nervös när tidigare inflammerade frågor närmar sig konsensus och än mer om konsensus uppstår över partigränserna. Nu är det frågan om reformeringen av sexköpslagen som drar till sig gillande från vänster och höger. Själv är jag skeptisk till sexköpslagen över huvud taget. (Inte bara jag…) Jag ser sexköpslagen som en rent moralisk, paternalistisk lagstiftning – helt i linje med forna tiders förbud mot sodomi (homsexualitet – som för inte så länge sedan jämställdes med tidelag i svensk rätt) eller otrohet.

Men så är det i en demokrati, ett folkvälde, att lagar stiftas som inte alla gillar. Det finns fler lagar som jag inte gillar. Det får man som jurist leva med, åtminstone till de principvidriga lagarna når kritisk massa. Men skall man nu ha lagen så skall den väl efterlevas och skall den efterlevas skall kanske straffen vara mer kännbara. Så menar i alla fall sossarnas nya talesman Borgström Och Justitieministern håller med Borgström.

Det verkligt besynnerliga är att sexsäljarna inte kan bestraffas. Här har vi en betydelsefull inkonsekvens i lagen. Om det nu är så att sexköpet är en gärning som bör bestraffas så måste rimligtvis även anstiftare till gärningen – som många gånger rimligen är säljaren – bestraffas. Nuvarande ordning är en mycket märklig anomali.

**
De bästa argumenten mot paternalistisk lagstiftning finns i H.L.A Harts Law, Liberty, and Morality.

**

Andra bloggar om debatten här, här, och här.

Angående skadestånd och den s.k. ”bordellhärvan”. Det finns väl för övrigt ett solitt case för förtalsskadestånd om det stämmer som Olof Johansson säger, att han redan tidigare visat att han inte ens befann sig i landet när han påstods ha köpt sexuella tjänster. Och det samma kan gälla för de andra anklagade sexköparna, till och med om uppgifterna var sanna. I svensk rätt kan en uppgift utgöra förtal även om den är sann. För övrigt: Köp av sexuella tjänster har inte varit kriminaliserat så länge.

Alla media (DN, SvD) har stort uppslaget att skadestånd kommer att krävas av personer som anser sig drabbade i den s.k. bordellhärvan. Nyheten är ett gott exempel på hur medieskickliga jurister kan använda sig av tidningarna för att driva rättsliga frågor. Ännu vet vi nämligen ingenting. Vilka argument vilar skadeståndsanspråken på? Finns det ens på möjligheternas karta att detta skulle kunna ersättas?

Ett uppenbart problem är preskriptionen, till exempel. Skadeståndsanspråk preskriberas efter en viss tid, i allmänhet efter 10 år. Den händelse som nu påstås skadeståndsgrundande inträffade för snart 30 år sedan! Vi får väl se hur advokaten tänkt sig forcera denna gordiska knut.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser