You are currently browsing the tag archive for the ‘kulturdebatt’ tag.

Aftonbladet har i samband med Anna Odell-rättegången tagit fram en liten badge. Den finns med i tidningen i samband med de många texterna om målet mot Odell och har texten ”Fria Anna Odell”. Aftonbladet har fått en alldeles egen Nelson Mandela-ikon. Ja, det är ju naturligtvis tragikomiskt alltihop, hur det här målet kidnappats av kultursidor och förvandlats till ett skal för politiserat snömos av alla färger, allt medan den goda insats som Anna Odell kan ha gjort drunknar i demagogernas tolkningar.

Den kanske allra roligaste artikeln i detta självförsörjande humorsystem är en artikel av Ulrika Stahre. Hon klagar litet över att det är så mycket ”detaljer” i rättegången och att det är så mycket ”ritualer”. (Det där sista syftar på den processuella inramningen). Det är allmänt tråkigt, allting, enligt Stahre. Men tingssalen, som dessvärre är liten och fullsatt, är i alla fall ”fanerad”. Sedan går kulturpennan loss och Stahres reportage från tingsrätten tappar snabbt kontakten med verkligheten:

Statuslöst, kroppsligt och oskönt: det är ganska lätt att se vad som skaver hos belackarna. Anna Odell har varit både konstnär och modell i sitt verk, smält samman sig som subjekt och objekt för en handling, ingått i en konsttradition där undersökningen har gällt både det egna jaget och det omgivande samhället – i detta fall psykvården. ”

Jahaja. Till belackarna tror jag Stahre räknar även rättsväsendet som ju hitintills gjort allt det kan för att bestraffa den statuslösa, kroppsliga och osköna Anna Odell. Som inte alls ser särskilt statuslös eller oskön ut på de snygga powerbilder på henne som illustrerar artikeln.  

Direkt komiskt blir det när Stahre tar sig för att lansera något slags straffrättstaxonomi. Det finns vissa straffbud som ”syftar på konstnärens uppsåt” och andra som aktualiseras ”i olika samspel”. Det här kräver också ett citat.

Skriver Stahre: En konstnär står inte utanför lagen. Men lagen säger knappast att det är brottsligt att spela psykiskt sjuk, eller att vilja undersöka en institution. Ändå syftar en av åtalspunkterna, oredligt förfarande, på konstnärens uppsåt. Den enda som gör det. De andra två, falsklarm och våldsamt motstånd, har så att säga uppkommit i olika samspel – först med de människor som försökte ta hand om henne och larmade för att få en ambulans, sedan med de poliser vars handlande – handfängsel, tvång – provocerade motstånd.”

Härligt! Och slutklämmen är också spännande. Odell, riskerar straffrättsliga påföljder trots att Konstfack gett ”grönt ljus” till projektet. Härigenom borde enligt Stahre skolan också ta notan för eventuella böter. Det borde skolan göra, men inte för att den är ansvarig utan på denna grund: ”När hon ställs inför rätta är hon tydligen inte längre student, eftersom Konstfack deklarerar att man inte tänker betala några eventuella böter – trots att all utbildning i Sverige ska vara avgiftsfri.”

Avgiftsfri! Ett finurligt argument, inte sant?

På den bogen så vill jag också hänvisa till Dagens Arena, där en annan journalist - Per Wirtén - tolkar in Åke Green-fallet, av alla fall, i Odell-målet. Wirtén kommer härvid med en innovativ, halsbrytande, slutsats: Eftersom Åke Green friades med stöd av yttrandefriheten från hets-åtal så borde Anna Odell också frias. Wirténs artikel kommer att bli ett utmärkt avskräckande exempel för 18-åringarna på JIK:en som för första gången får öva på juridisk argumentation. I kombination med hans tidigare alster.  

**

Idag gör Håkan Boström i DN några observationer som påminner om de ovanstående och de som jag gör här.

Har ni märkt att tonläget skruvats upp på kultursidorna? Det börjar bli som på Bööks tid. Nils-Petter Sundgren gör i Expressen ett lustmord på Johan Stael von Holstein, Stael von Holstein svarar med att kalla argumentationen från ”kultureliten” för sandlådenivå. Debatten om tidskriften Mana fick det att skaka i väggarna på redaktionerna. (Det bästa skoptaget i den sandlådan kom från en jurist, Laila Freivalds.)

Inte sällan tippar det över i rena personangrepp. Vad behöver man tåla i kulturdebatten? Är allt tillåtet i den fria debattens tecken? Ganska mycket, är väl svaret. Men hur mycket?

Frågan aktualiseras nu senast när Andreas Malm i en recension av en bok av Bruce Bawer som av Malm beskrivs som islamofobisk – och det kanske boken också är, jag har inte läst den – skriver följande:

”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.” 

Johan Norberg själv har reagerat starkt på uttalandet, som han menar insinuerar att han skulle ställa sig bakom åsikten att Sverige ”kryper för Islam” med mord och barnvåldtäkter till följd. Det här är allvarliga beskyllningar. Behöver man tåla sådana beskyllningar? Kan de till och med vara ansvarsgrundande?

Jag tror att många är av åsikten att det är självklart att sådana här yttranden inte kan vara ansvarsgrundande, att de hör till en mer eller mindre intellektuell debatt som är fredad från juridikens ansvarsregler, att yttrandefrihetsprinciper väger så tungt i ett sådant meningsutbyte att skyddet för integritet och ära närmast med automatik får vika. Att ens tala om rättsligt ansvar i dessa sammanhang tror jag får många – och jag gissar att Johan Norberg själv kan höra till dessa, men jag känner inte Norberg så jag vet inte - att instinktivt reagera. Ibland talas det om hotet bestående i samhällets ”juridikalisering”, det uttryck som ofta används av den som vill kritisera att juridiken griper in i sfärar där den av olika anledningar inte anses betydelsefull. Men juridikens normer är betydelsefulla i alla mänskliga relationer, mer eller mindre, positivt eller negativt. I juridiken kommer de mellanmänskliga och allmänna normerna till konkret uttryck. Det är inget att beklaga, det är en konsekvens av att leva i en normativt strukturerad samhällskonstruktion. (Ja, jag vet att det där lät väldigt pretentiöst men jag har svårt att hitta några bra synonymer.)

I det här fallet kanske inte DN:s angrepp skulle anses räcka för ett rättsligt ansvar. Sannolikt inte. Norberg har själv fått komma till tals i en replik, som dock omedelbart förminskas i en kommentar av Malm som tuffar vidare på guilt-by-association-spåret (åtminstone tror jag att den är skriven av Malm, i DN så står Norberg och Dilsa Demirbag-Sten som avsändare). Men i sak så är det ändå så att Sveriges största tidning har spridit en insinuation av ett allvarligt slag rörande en enskild person och det finns idag, replikskiftet till trots, säkert ganska många människor där ute som förknippar namnet med islamofobi och kanske rentav xenofobi, en association som tycks vara helt grundlös. Är inte det ärekränkande, om något? 

Till syvende og sidst är det förstås DN Kultur och dess ansvariga som har det moraliska ansvaret. Men även det rättsliga ansvaret stannar på tidningens utgivare. Och även om det inte blir aktuellt nu så kommer det att bli det någon annan gång.

Se bloggosfärens reaktioner här.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 9 751 andra följare