You are currently browsing the tag archive for the ‘DN Kultur’ tag.

Här är ett avslöjande. Jag har en mapp i mitt epost-program som heter ”Rättshaverister”. Där ligger mängder med e-post från personer som vill ha min hjälp med att lösa deras vårdnadstvister, överklaga felaktiga domar i brottmål eller – vanligare – vill ha mitt bistånd i bråk med patientförsäkringen, trafikförsäkringen, eller läkemedelsförsäkringen. Det är kort sagt brev från personer som upplever att de hamnat i kläm i rättssamhället. Många gånger är det människor som inte känner att de får stöd någonstans, att de inte har någon på sin sida. Jag svarar ibland, men ganska sällan, eftersom jag annars skulle kunna ägna hela dagarna åt sådana saker. Dessutom så har ganska många – men långt ifrån alla – av de som mejlar ett lätt aggressivt tonfall, säkerligen en konsekvens av upplevelsen att inte tas på allvar.

Bakom dessa berättelser finns det ofta en person som är värd att ta på allvar. JK Göran Lambertz skrev för några år sedan en förnämlig uppsats om hur samhället skapar rättshaverister. Hur det kan börja med en uppslitande vårdnadstvist och slutar med att man skickar 300 fax till myndigheter per dag.  Dessutom: Bakom många rättshaverister finns det ofta en sann oförätt, ett fel som begåtts, och som inte tagits på allvar. Jag skulle aldrig använda ordet ”rättshaverist” om någon som hör det. Det är ett förminskande ord. Det är ett sätt trycka till någon, att från en upphöjd position meddela att man inte tar någon annans upplevelser på allvar. Språkbruket är med andra ord ett typiskt exempel på de manliga härskarteknikerna. Det används således ofta av människor i maktposition som vill tvåla till någon.

Idag är det Maria Schottenius, DN Kulturs chefreddaktör som använder det i DN, om Johan Norberg. (Inte på nätet.) Som jag skrev här tidigare så har Norberg som det tycks falskeligen målats ut som xenofob i tidningen. Efter detta reagerade Norberg och många andra, visade det sig i Schottenius inlägg idag. Schottenius ser emellertid reaktionerna som ett utslag av något slags kotterier och sedan så klämmer hon till med det där rättshaverist-uttrycket.

Ett invektiv läggs till insinuationerna. Nu från chefen för redaktionen. Man behöver inte vara forskare i viktimologi för att inse att sådana yttranden från redaktionens ledning ökar på och fördjupar de skador som den första artikeln påbörjade.

**

Jag reagerar starkt på den här historien utan att känna någon av de inblanade, utan att betrakta mig som en del av någon ”bloggosfär” och utan att ha läst den bok som givit upphov till diskussionen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha läst en del av Norbergs tidigare framställningar så är insinuationerna om främlingsfientlighet helt missvisande. Det är allvarligt. Mer allvarligt är att det sker i Sveriges största tidning i ett sammanhang som läses av just de personer som jag gissar att Norberg minst vill bli betraktad som xenofob av. Sådana här insinuationer kletar av långt efter att alla glömt vad grundfrågan handlade om. ”Just det, ja! Det var han som DN visade var muslimhatare!”. Mest allvarligt blir det när chefredaktören från sin överordnade position efter reaktioner istället för att säga något i sak – kanske genom att visa att det var berättigat att klumpa ihop Norberg med islamofoberna i första artikeln, eller genom att be om ursäkt och säga att det var ett olycksfall i arbetet – hoppar på offret. Så garanterar man att de felaktiga uppgifterna biter sig fast.

Och den stora principfrågan som det slutar i är denna. Svensk tryckfrihet bygger på ett antagande om att ansvariga utgivare har det yttersta ansvaret för en publikation och det i sin tur bygger på ett organisationsansvar där utgivaren måste kunna lita på sina chefredaktörer. På sistone så har vi sett alltfler fall där utgivaransvaret fallerat. Mikael Persbrandt förtalades i Expressen, förmodligen helt utan utgivarens vetskap. Erika Lejonros fick sin tillvaro slagen i spillror efter att falskt anklagats för bidragsfusk i TV4. Och nu DN Kulturs haveri, som på många sätt är värre. Här har chefredaktören istället för att kontrollera sakernas tillstånd, att sträva efter något slags journalistiskt ideal om sanning och heder, valt att gå till attack. Mot offret. Hur skulle det allokerade tryckfrihetsansvaret kunna fungera med sådana redaktioner? 

Annonser

Har ni märkt att tonläget skruvats upp på kultursidorna? Det börjar bli som på Bööks tid. Nils-Petter Sundgren gör i Expressen ett lustmord på Johan Stael von Holstein, Stael von Holstein svarar med att kalla argumentationen från ”kultureliten” för sandlådenivå. Debatten om tidskriften Mana fick det att skaka i väggarna på redaktionerna. (Det bästa skoptaget i den sandlådan kom från en jurist, Laila Freivalds.)

Inte sällan tippar det över i rena personangrepp. Vad behöver man tåla i kulturdebatten? Är allt tillåtet i den fria debattens tecken? Ganska mycket, är väl svaret. Men hur mycket?

Frågan aktualiseras nu senast när Andreas Malm i en recension av en bok av Bruce Bawer som av Malm beskrivs som islamofobisk – och det kanske boken också är, jag har inte läst den – skriver följande:

”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.” 

Johan Norberg själv har reagerat starkt på uttalandet, som han menar insinuerar att han skulle ställa sig bakom åsikten att Sverige ”kryper för Islam” med mord och barnvåldtäkter till följd. Det här är allvarliga beskyllningar. Behöver man tåla sådana beskyllningar? Kan de till och med vara ansvarsgrundande?

Jag tror att många är av åsikten att det är självklart att sådana här yttranden inte kan vara ansvarsgrundande, att de hör till en mer eller mindre intellektuell debatt som är fredad från juridikens ansvarsregler, att yttrandefrihetsprinciper väger så tungt i ett sådant meningsutbyte att skyddet för integritet och ära närmast med automatik får vika. Att ens tala om rättsligt ansvar i dessa sammanhang tror jag får många – och jag gissar att Johan Norberg själv kan höra till dessa, men jag känner inte Norberg så jag vet inte – att instinktivt reagera. Ibland talas det om hotet bestående i samhällets ”juridikalisering”, det uttryck som ofta används av den som vill kritisera att juridiken griper in i sfärar där den av olika anledningar inte anses betydelsefull. Men juridikens normer är betydelsefulla i alla mänskliga relationer, mer eller mindre, positivt eller negativt. I juridiken kommer de mellanmänskliga och allmänna normerna till konkret uttryck. Det är inget att beklaga, det är en konsekvens av att leva i en normativt strukturerad samhällskonstruktion. (Ja, jag vet att det där lät väldigt pretentiöst men jag har svårt att hitta några bra synonymer.)

I det här fallet kanske inte DN:s angrepp skulle anses räcka för ett rättsligt ansvar. Sannolikt inte. Norberg har själv fått komma till tals i en replik, som dock omedelbart förminskas i en kommentar av Malm som tuffar vidare på guilt-by-association-spåret (åtminstone tror jag att den är skriven av Malm, i DN så står Norberg och Dilsa Demirbag-Sten som avsändare). Men i sak så är det ändå så att Sveriges största tidning har spridit en insinuation av ett allvarligt slag rörande en enskild person och det finns idag, replikskiftet till trots, säkert ganska många människor där ute som förknippar namnet med islamofobi och kanske rentav xenofobi, en association som tycks vara helt grundlös. Är inte det ärekränkande, om något? 

Till syvende og sidst är det förstås DN Kultur och dess ansvariga som har det moraliska ansvaret. Men även det rättsliga ansvaret stannar på tidningens utgivare. Och även om det inte blir aktuellt nu så kommer det att bli det någon annan gång.

Se bloggosfärens reaktioner här.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser