Har vi en plikt att en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Några tankar efter domen mot Dan Park

Dan Park, gatukonstnären som klistrar upp affischer med ibland rasistiskt innehåll, har dömts för hets mot folkgrupp och förtal. Park fick fängelse, men det är inte så förvånande eftersom hans prövotid för tidigare brottslighet inte hade gått ut. 

Jag ryckte emellertid till när jag läste en passage i domen. Så här skriver tingsrätten:

Enligt Europadomstolens praxis har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter. Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Det finns ingen hänvisning till några avgöranden från Europadomstolen i sammanhanget. Strax innan uttalandet hänvisar dock tingsrätten till två HD-avgöranden, vari Europadomstolspraxis redovisas. HD läser Europarätten på samma sätt som tingsrätten. I NJA 2006 s. 467 skriver HD:

Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto- Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Det mål som HD hänvisar till från Europadomstolen säger i p. 49 så här:

As the Court has consistently held, freedom of expression constitutes one of the essential foundations of a democratic society, one of the basic conditions for its progress and for the development of everyone. Subject to paragraph 2 of Article 10 (art. 10-2), it is applicable not only to ”information” or ”ideas” that are favourably received or regarded as inoffensive or as a matter of indifference, but also to those that shock, offend or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without which there is no ”democratic society” (see, particularly, the Handyside v. the United Kingdom judgment of 7 December 1976, Series A no. 24, p. 23, para. 49).

However, as is borne out by the wording itself of Article 10 para. 2 (art. 10-2), whoever exercises the rights and freedoms enshrined in the first paragraph of that Article (art. 10-1) undertakes ”duties and responsibilities”. Amongst them – in the context of religious opinions and beliefs – may legitimately be included an obligation to avoid as far as possible expressions that are gratuitously offensive to others and thus an infringement of their rights, and which therefore do not contribute to any form of public debate capable of furthering progress in human affairs.

This being so, as a matter of principle it may be considered necessary in certain democratic societies to sanction or even prevent improper attacks on objects of religious veneration, provided always that any ”formality”, ”condition”, ”restriction” or ”penalty” imposed be proportionate to the legitimate aim pursued (see the Handyside judgment referred to above, ibid.).

Det är något konstigt med den här formuleringen. I Europadomstolsfallet handlade om huruvida en åtgärd var ”necessary in a democratic society”. Det citerade stycket måste förstås i sin kontext, nämligen om den åtgärd som vidtagits i det österrikiska fallet skulle anses tillåten under konventionens regler. Syftet var alltså inte att förtydliga vilka förpliktelser människor har att avhålla sig från olika former av uttalanden.

Varför bryr jag mig? Jo. Jag bryr mig för att jag tycker att formuleringen – Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor – är problematisk.

Moraliskt är den förstås inte problematisk. Det är rimligt att vi som människor försöker visa andra människor empati. Det är rimligt att vi respekterar varandra, att vi inser att människor är olika och att vi avhåller oss från att säga saker om eller till människor som kränker dem. Om det inte finns starka skäl som talar för att säga det som är kränkande. 

Allt det här är rimligt, tycker jag. Men nu är det inte ett moraliskt statement i största allmänhet som tingsrätten gör i Dan Park-domen och som HD gör i 2006 års prejudikat. Uttalandena sker i en kontext av rättsligt ansvar.

Har vi verkligen en förpliktelse att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Mitt svar är: Nej. Någon sådan juridisk förpliktelse har vi inte i svensk rätt.

Vi har en skyldighet att inte bryta mot lagen. Det är ju just det som Park har dömts för, för att han inte respekterat två av riksdagen antagna straffbud som innefattar begränsningar i yttrandefriheten. Men utöver detta finns det ingen rättslig förpliktelse att inte kränka andra på ett omotiverat sätt.

Kan då inte Europadomstolens praxis i sig anses medföra en sådan förpliktelse? Nej. Europadomstolens praxis kan inte utvidga det rättsliga ansvaret för omoraliska yttranden på ett sådant sätt. Dessutom – utan att ha orkat sätta mig in i Europadomstolens praxis – så tycks det som att hänvisningen till Europadomstolen i samband med uttalandet om den påstådda förpliktelsen underskattar betydelsen av kontexten – som alltså var legitimiteten i inskränkningar av yttrandefriheten.

Vidare: Den formulering som jag nu citerat innehåller två satser. Den första satsen tar upp den ”förpliktelse” som jag hittills ägnat mig åt. Men det finns ett ”och” också, som följs av ”sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”. För mig är det här en uppenbar non sequitur.

Det är inte alls givet att omotiverade och otrevligt kränkande yttranden också är angrepp på andras rättigheter. Om jag med elakt tonfall säger till en politiker att hens nya reklamkampanj är det fulaste som producerats i svensk reklamhistoria må det vara omotiverat kränkande men inte är det ett angrepp på politikerns rättigheter? Och inte har jag en förpliktelse att så långt som möjligt undvika att säga något sådant?

Så. Dan Park dömdes för att han brutit mot brottsbalkens regler. Han fick fängelse, delvis också för att han återfallit i brottslighet. Däremot har inte Park eller någon annan en mer långtgående rättslig förpliktelse att avhålla sig från kränkningar än vad som följer av just lagen. Moraliskt ligger det annorlunda till.

 

Annons

Mangadomen

Svea hovrätt har idag dömt den uppländske serietecknare som åtalats för barnpornografibrott. (Se här, pressmeddelande här.) Domen är problematisk ur två perspektiv: Dels vad gäller domskälen, dels var gäller lagregleringen. Men först något om domen i sig.

Serietecknaren hade i sin dator mangaserier med barnpornografiska inslag, som han skulle översätta. Bilderna upptäcktes vid ett tillslag mot mannen. Han åtalades och dömdes i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Hovrättens dom är i det stora hela så gedigen och välskriven som man kan förvänta sig. Domen inleds dessutom med en upplysande redogörelse för rättsläget i allmänhet, och särskilt för de förändringar i barnpornografibrottet som skett under senare tid.

Att de teckningar som återfanns i datorn faller inom det område som den svenska lagstiftaren tänkt skulle vara kriminaliserat framstår som tydligt när man läser domen. Dessutom har hovrätten tagit, s.a.s., rättssäkerhetshöjd: Ett antal teckningar fann domstolen inte tillräckligt tydligt kunna sägas visa upp barn och i dessa fall ogillades åtalet. Vad gäller ytterligare ett antal bilder fann domstolen att det inte stod klar att bildernas syfte var att påverka åskådaren sexuellt och även i dessa fall ogillades åtalet. När det gäller återstående bilder – sammanlagt 39 – finner domstolen:

”Beträffande de resterande 39 bilderna gör hovrätten bedömningen att de ohöljt och utmanande skildrar barn på ett sätt som leder till slutsatsen att de haft som väsentligt ändamål att påverka betraktaren sexuellt. De är därför ur ett straffrättsligt perspektiv att bedöma som pornografiska bilder av barn.”

Vidare skriver domstolen:

”Av de uppgifter som [serieöversättaren] har lämnat och som redovisats i tingsrättens dom framgår att han medvetet har innehaft de angivna bilderna med insikt om deras innehåll. [Hans] innehav av bilderna faller därmed under 16 kap. 10 a § brottsbalken

[Serieöversättaren] har gjort gällande att innehavet av de barnpornografiska bilderna är försvarligt med hänsyn till den yrkesverksamhet han bedriver som föreläsare samt översättare och kännare av manga-serier. De omständigheter som [serieöversättaren] har hänvisat till i denna del leder emellertid enligt hovrättens mening inte till uppfattningen att hans befattning med bilderna har haft ett sådant syfte att det kan anses för-svarligt. Han ska därför dömas för barnpornografibrott avseende de angivna bilderna. Brottet är att rubricera som ringa brott.”

Straffet blev 80 dagsböter om 70 kronor.

*

Hovrättens dom är ur ett traditionellt perspektiv alltså oklanderlig. Det framstår som tydligt att lagstiftaren ville kriminalisera denna form av bildinnehav. Det är inte domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. I allmänhet.

Men ibland är det faktiskt domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. Det finns en aspekt som lyser med sin frånvaro i domskälen. Nämligen yttrandefrihetsaspekten. Serieöversättarens mänskliga rättighet att få yttra sig nämns inte med ett ord. Man får förutsätta att serieöversättarens försvarare påmint domstolen om Europakonventionens skydd för yttrandefriheten, men någon bedömning av om det svenska barnpornografiförbudet i detta avseende kan anses hållbart görs inte i hovrätten.

Det är en brist. Även barnpornografiska yttranden kan aktualisera yttrandefrihetsrättsliga avvägningar.

Om detta är en brist i domskälen så illustrerar domen ytterligare en brist, nämligen en brist i det svenska grundlagsskyddet. Vi brukar ju slå oss för bröstet och framhålla den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som unik och stark. Mangadomen visar att det finns all anledning att tona ned självgodheten. Det brott som serieöversättaren fälldes för faller nämligen helt utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten i svensk rätt.

Barnpornografi är alltså inte bara straffbart. Det finns många yttranden som anses icke-skyddsvärda och som därmed är straffbara inom grundlagens område (förtal, hets mot folkgrupp, etc.). Men barnpornografi faller inte under grundlagen över huvud taget. Det betraktas inte som ett yttrande i grundlagens mening.

Det innebär att grundlagen helt sätts ur spel vid prövningen av ett fall som detta. Om serieöversättaren däremot hade översatt en text med samma innehåll som serierna hade han varit skyddad, starkt skyddat till och med, av den svenska tryckfrihetsrätten.

Det är rättspolitiskt orimligt och dessutom inkonsekvent att en fiktion i form serier helt faller utanför grundlagens skydd.

Det är dessutom orimligt i sak att fiktiva återgivningar av fantasier, även om de är vrickade, får vika för yttrandefriheten i ett fall som detta.

* 

Se tidigare debattartiklar om detta här och här

Människohandel som slaveri

Europadomstolen i Strasbourg har i ett viktigt avgörande tagit upp frågan om statens ansvar för att förhindra människohandelsbrott. Fallet Rantsev mot Cypern och Ryssland kommer tveklöst att bli ett landmärke i diskussionen om trafficking. (En fin redogörelse för fallet finns här i den lysande bloggen ECHR BLOG, som bevakar praxis från Europadomstolen.)

Oxana Rantseva arbetade som ”kabaretartist” på Cypern. Kabaretartister är i realiteten prostituerade och en del av en omfattande prostitutionsmarknad på Cypern. De prostituerade, visar en rapport som tagits fram av en ombudsman på uppdrag av den cypriotiska staten, kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen. Ofta vet de blivande prostituerade om vad som väntar dem i Cypern, men en del luras eller tvingas in i prostitutionsverksamheten. Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden, baracker som bevakas av vakter.

Fallet Rantseva visar att det på Cypern dessutom finns en stark institutionell uppbackning för prositutionsmarknaden. När Oxana Rantseva försökta bryta sig loss från slaveriet på den klubb på vilken hon var verksam tog ägaren av klubben med henne till polisen, för att låta kasta ut henne ur landet. Polisen placerade utan frågor flickan i en cell, konstaterade efter ett antal timmar att det inte fanns någon anledning att hålla henne kvar i cellen, och ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig, att hämta flickan ur cellen.

Därefter fördes flickan till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död. Undersökningen av dödsfallet kan bäst beskrivas som summarisk.

Den klagande i fallet var den döda flickans far. Människohandelsbrottet innebär, konstaterar Europadomstolen, en kränkning mot art. 4 i Europakonventionen, som innehåller ett förbud mot slaveri och tvångsarbete – en artikel som sällan tillämpas. Domstolen fastslår att de nationella staterna har långtgående skyldigheter att tillhandahålla ”safeguards” mot trafficking. Det inkluderar också, ” in addition to criminal law measures to punish traffickers, Article 4 requires member States to put in place adequate measures regulating businesses often used as a cover for human trafficking.” Domstolen beaktade också det s.k. Palermo-protokollet rörande människohandel.

Cypern deklarerade för egen del under målets handläggning att flickans och pappans rättigheter hade kränkts. Vissa åtgärder föreskickades samtidigt. Men det påverkade inte bedömningen.

Cypern hade brutit mot Europakonventionen på flera punkter, konstaderade Europadomstolen. Även Ryssland fälldes för kränkning.

För svenskt vidkommande så kommer målet att läsas i sammanhanget av vilka krav man kan ställa på den svenska rättsordningen att dels ingripa med människohandel och aktiviteter sammanhängande med människohandel, dels vilka rättsmedel som rättsordningen behöver tillhandahålla till offren för brott. De svenska domstolarnas faiblesse för att behandla traffickingbrott som koppleribrott – ett brott enligt vilket den prostituerade inte anses som brottsoffer – kan härvid utgöra ett problem.

Om detta återkommer jag. Men fram tills dess så kan jag tipsa om Per Gudmundssons inlägg om Aftonbladets kommenterarer kring filmen Mammut i samband med ett lustmord på läsvärda tidningen Arena – och hur även Aftonbladets skribenter har svårt att skilja prostituerade från ”kabaretartister”, eller, well, ”gästarbetare”.

Hårda bananer!*

Hamburgerrestauranten Max har slutat servera frukt från företaget Dole. Det är en reaktion på Doles stämning mot svenske dokumentärfilmaren Fredrik Gertten, som i sin film Bananas* visat upp en bild av företaget som det inte uppskattar. Och det är fler som reagerat, många har stört sig på vad som uppfattas som ett fult försök att med juridikens verktyg hindra kritik och debatt. Idag skriver en ny dynamisk duo, Mats Johansson (m) och Luciano Astudillo (s) i Svd och uppmanar Dole att dra tillbaka stämningen. Men Dole-historien kan innebära hårdare bananer för riksdagen än vad deras ledamöter kanske känner till.

Den process som initierats av företaget rör förtal. Dole menar att företaget blivit ärekränkt. I traditionell svensk rätt hade ett sådant krav varit dödfött, vilket också debattörerna i SvD skriver. Men det kan komma att ändra sig, och på ett sätt kanske det redan har ändrats sig. Förtal av företag är inte en skadeståndsgrund enligt svensk lagstiftning. Däremot kan förtal av ett företag vara otillåtet under Europakonventionens integritetsskydd (art. 8). För till skillnad från svenska ärekränkningsregler omfattar konventionens integritetsskydd även företag och kommersiella intressen. Även Dole.

Europakonventionen är en del av svensk rätt, införd genom lag i början på 1990-talet. Den svenska lagstiftaren har enligt konventionen en skyldighet att tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” för de som omfattas av rättigheterna, d.v.s. riksdagen måste tillhandahålla användbara juridiska verktyg som kan användas för att ge upprättelse åt den vars rättigheter kränkts. Och det står numera klart att om den svenska lagstiftaren misslyckas med detta så är staten skadeståndsskyldig. (Se här för en populär skiss av utvecklingen – pdf.) Dessutom finns det nog inget tvivel om att skadeståndsskyldighet för bristande rättsmedel under konventionen kan uppstå även om en grundlag ställer upp hinder för det. Det senare kan till exempel inträffa om tryckfrihetslagstiftningen i Sverige medför att vi inte tillhandahåller ansvarsregler för pressen som når upp till integritetskraven under Europakonventionen.

I svensk rätt har Dole alltså inte någon rätt till skadestånd för förtal. Men om företaget faktiskt blivit förtalat – och det är inte alls säkert – så borde svensk rätt tillhandahålla en sådan möjlighet. Så den märkliga situationen kan således uppstå att Mats och Luciano och deras kollegor i riksdagen ådrar Sverige ett skadeståndsansvar i en svensk domstol för att staten inte ger Dole en möjlighet att klämma åt dokumentärfilmare som ärekränker företaget. Hårda bananer indeed.

Droppen urholkar stenen

HD har nu beviljat prövningstillstånd i en fråga av konstitutionell vikt, nämligen om svenska staten kan bli ansvarig för att ha medverkat till att DDR konfiskerade fast egendom. Den mer konkreta fråga som aktualiseras rör skadeståndslagen 3:7 som är en immunitetsregel för det allmänna när det gäller skador orsakade av riksdagen. Hovrätten satte regeln ur spel med Europakonventionen som stöd. Och nu skall HD pröva saken, skriver Pointlex.

Rättvis rättegång, orättvisa metoder

Om inte annat för familjefriden – men alls inte bara för familjefriden – måste jag tipsa om dagens DN-debatt om otillåtna metoder i samband med utredning av brott.

Skadestånd för långsam handläggning

Sverige är en bananrepublik, skriver Paulina Neuding i SvD. Vi har för långa väntetider i domstolarna, är förklaringen till omdömet. Liknelsen känns haltande. Bananrepubliker är nog sällan nationer där enskilda uppmuntras söka sig till domstolar över huvud taget. 

(BTW: Vad är egentligen en bananrepublik? Alla länder där man odlar bananer? Mest Venezuela, kanske? Enbart något ur Tintin? Varför finns det inte några äppelmonarkier? Vad säger Nogger Black-lobbyn om uttrycket ”bananrepublik”?)

Men nog är det ett problem att väntetiderna är för långa. Europadomstolen, som själv lider av elefantiasis-versionen av det svenska problemet med mål på hög, har slagit fast att för lång väntetid kränker rätten till en rättvis rättegång. Sådan kränkning kan ge en enskild rätt till upprättelse, t.ex. i form av skadestånd. Nivåerna på skadeståndet i ett svenskt perspektiv har diskuterats. Centrum för Rättvisa (CFR), som här lyckats övertyga Neuding (de är bra på det här, CFR), menar att de ersättningsnivåer som JK lagt sig på är för låga. Kanske är det så. JK:s argument för ersättningarnas storlek lät dock även de övertygande.

Är man missnöjd med JK:s bedömning av skadeståndet för att man inte fått tillgång till en domstol får man väl gå till domstol även med det kravet. Då är det bara att ta en kölapp. Och om talan mot JK tar för lång tid i tingsrätten kan man alltid gå till JK (staten) och begära ersättning för den långsamma rättskipningen.

Kompensation till rättslösa

På SvD Brännpunkt idag skriver fyra personer med bakgrund i ett arbete för mänskliga rättigheter att det måste skapas en möjlighet för de idag rättslösa personer som drabbats till följd av internationella ingripanden att erhålla ersättning.

Mer specifikt så är det den konfiskering av pengar som skett av personer som kopplats samman med ”bank-rörelsen” Al Barakaat som är bakgrunden till artikeln. Ingripandet har skett med stöd av ett FN-beslut och det har därför ansetts vara omöjligt enligt gällande regler att erhålla ersättning: Vem skall pröva ersättningsfrågan och enligt vilken måttstock.

Artikeln avslutas med följande krav riktade till den svenska regeringen:

•Effektivt och omedelbart verka för att det införs rättssäkra prövningar av sanktionslistorna på EU- och/eller nationell nivå.

•Omedelbart inleda förhandlingar med Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden samt Abdi Abdulaziz med syfte att kompensera dem ex gratia för de kränkningar och det ­lidande de har fått utstå.

•Försäkra att de personer vars pengar är frysta i Al Barakaat får tillgång till dessa med ränta samt ersättning för kränkningen (såvida Generaladvokatens utlåtande står sig i EG-domstolen).

***

Jag kan bara tillägga att jag håller med artikelförfattarna helt och hållet. Den situation som nu råder innebär för de drabbade ett tillstånd av civilrättslig rättslöshet, en situation som är ovärdig en rättsstat. I en förnämlig uppsats – Frysta tillgångar. Det allmännas ansvar vid riktade sanktioner – har jur kand Henrik Jonsson (beställes här) nyligen granskat Al Barakaat-fallet ur skadeståndsrättslig synvinkel och kommit till slutsatsen att det i nuläget framstår som omöjligt att enligt något regelverk erhålla kompensation för de drabbade. Det framgår också att Jonsson efter sin genomgripande och djuplodande analys finner detta otillfredställande. Det gör jag med.

Samma otillfredställande situation råder i många länder. Men här kan Sverige visa framfötterna och tidigt visa att vi inte anser det rimligt att sanktioner av detta slag kan ske utan att tillförsäkra de drabbade ett skydd i form av civilrättsliga rättsmedel.

Europakonventionen som trumf

Europakonventionen har gjort ett segertåg i svensk rätt. På bara några år har konventionen börjat dyka upp i domar rörande alla möjliga saker: I skadeståndsmål rörande självmord och gruvtäkter, sexualbrottsmisstankar och skattebrott.

En invändning mot Europakonventionens användande som personer som jag respekterar givit uttryck för är att den ibland används på ett slappt sätt. Att Europakonventionen används som ett slags trumfkortsargument. ”Jaså du säger att det inte var ditt fel men jag säger bara” – trummvirvel – ”EUROPAKONVENTIONEN!”. Konventionens allmänna rättighetsformuleringar inbjuder till svepande argument, eller kan i alla fall inbjuda till sådana argument.

Idag så inleds rättegången rörande hemfridsbrott i Rödeby. (SvD, DN). Själv intrånget verkar vara erkänt. Men den skottskadade 17-åringen vill icke desto mindre att åtalet skall ogillas i sin helhet. Argumentet som advokaten anför för detta är enligt TT: ”Europakonventionen stadgar att man ska få en rättvis rättegång. Ett moment i detta är att man inte ska vara fälld i allmänhetens ögon.”

Om jag förstår det rätt så menar advokaten att det faktum att tidningar skrivit om fallet tidigare, på ett sätt som varit ofördelaktigt för hans huvudmans intresse, så skall hela åtalet ogillas. Ja, vad säger man om det? Låter det rimligt?

Trumf!

(För att ge advokaten the benefit of the doubt: Han har kanske blivit felciterad…)

Hovrättsförhandling i Kungsholmenmordet

Så börjar nu hovrättsförhandlingarna i målet om mordet på Kungsholmen. (DN; SvD.) Tidningarna har fokuseras på sociologiska aspekter kring ungdomsvåld och straffmätning/brottsrubricering vid dödlig misshandel. Viktiga frågor förstås. Men när nu hovrättsförhandlingen inleds så pass kort efter tingsrättsförhandlingen så slås jag själv av en annan sak, bortom de tragiska omständigheterna.

Varför kan inte alla brottmål prövas lika snabbt av domstolarna? Här finns det vad som av rättsordningen betraktas som särskilda skäl att pröva målet snabbt – barn/unga är inblandade och vissa av dem, tror jag, häktade. (Mål med häktade prövas snabbare.)

Men varför inte se på alla fall som särskilda? Det finns mycket att vinna på att korta tiderna: Rättssäkerhetsaspekter (ju längre tid från en händelse som rättegången hålles desto sämre blir underlaget för förhandlingen) och mänskliga aspekter (både brottsoffer, vittnen och anklagade vill i allmänhet ha en så snabb prövning som möjligt). Och enligt Europakonventionen så har vi åtagit oss att se till att människor får sin dag i domstol inom rimlig tid. ”Rimlig tid” kan vara längre tid än några månader, men vissa brottmål tar flera år innan en ”färdig” (vad vi jurister kallar för lagakraftvunnen) dom finns.

Varför kan inte målsättningen vara att alla brottmål skall prövas så här snabbt, när väl förundersökningen är klar? Uppenbarligen klarar domstolarna av att riva av förhandlingar i två instanser inom loppet av några månader trots att det är massor med människor – tilltalade, vittnen och inte minst fullbokade advokater och åklagare – som är inblandade.

Rättsväsendet är en billig institution för skattebetalarna. Jag tror nog att skattebetalarna skulle vara beredda att skjuta till litet mer pengar för att få genomströmning i systemet i de fall där det är möjligt. 

**

Idag fortsätter förhandlingen.