Har ni märkt att tonläget skruvats upp på kultursidorna? Det börjar bli som på Bööks tid. Nils-Petter Sundgren gör i Expressen ett lustmord på Johan Stael von Holstein, Stael von Holstein svarar med att kalla argumentationen från ”kultureliten” för sandlådenivå. Debatten om tidskriften Mana fick det att skaka i väggarna på redaktionerna. (Det bästa skoptaget i den sandlådan kom från en jurist, Laila Freivalds.)
Inte sällan tippar det över i rena personangrepp. Vad behöver man tåla i kulturdebatten? Är allt tillåtet i den fria debattens tecken? Ganska mycket, är väl svaret. Men hur mycket?
Frågan aktualiseras nu senast när Andreas Malm i en recension av en bok av Bruce Bawer som av Malm beskrivs som islamofobisk – och det kanske boken också är, jag har inte läst den – skriver följande:
”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.”
Johan Norberg själv har reagerat starkt på uttalandet, som han menar insinuerar att han skulle ställa sig bakom åsikten att Sverige ”kryper för Islam” med mord och barnvåldtäkter till följd. Det här är allvarliga beskyllningar. Behöver man tåla sådana beskyllningar? Kan de till och med vara ansvarsgrundande?
Jag tror att många är av åsikten att det är självklart att sådana här yttranden inte kan vara ansvarsgrundande, att de hör till en mer eller mindre intellektuell debatt som är fredad från juridikens ansvarsregler, att yttrandefrihetsprinciper väger så tungt i ett sådant meningsutbyte att skyddet för integritet och ära närmast med automatik får vika. Att ens tala om rättsligt ansvar i dessa sammanhang tror jag får många – och jag gissar att Johan Norberg själv kan höra till dessa, men jag känner inte Norberg så jag vet inte – att instinktivt reagera. Ibland talas det om hotet bestående i samhällets ”juridikalisering”, det uttryck som ofta används av den som vill kritisera att juridiken griper in i sfärar där den av olika anledningar inte anses betydelsefull. Men juridikens normer är betydelsefulla i alla mänskliga relationer, mer eller mindre, positivt eller negativt. I juridiken kommer de mellanmänskliga och allmänna normerna till konkret uttryck. Det är inget att beklaga, det är en konsekvens av att leva i en normativt strukturerad samhällskonstruktion. (Ja, jag vet att det där lät väldigt pretentiöst men jag har svårt att hitta några bra synonymer.)
I det här fallet kanske inte DN:s angrepp skulle anses räcka för ett rättsligt ansvar. Sannolikt inte. Norberg har själv fått komma till tals i en replik, som dock omedelbart förminskas i en kommentar av Malm som tuffar vidare på guilt-by-association-spåret (åtminstone tror jag att den är skriven av Malm, i DN så står Norberg och Dilsa Demirbag-Sten som avsändare). Men i sak så är det ändå så att Sveriges största tidning har spridit en insinuation av ett allvarligt slag rörande en enskild person och det finns idag, replikskiftet till trots, säkert ganska många människor där ute som förknippar namnet med islamofobi och kanske rentav xenofobi, en association som tycks vara helt grundlös. Är inte det ärekränkande, om något?
Till syvende og sidst är det förstås DN Kultur och dess ansvariga som har det moraliska ansvaret. Men även det rättsliga ansvaret stannar på tidningens utgivare. Och även om det inte blir aktuellt nu så kommer det att bli det någon annan gång.
Se bloggosfärens reaktioner här.
7 kommentarer
Comments feed for this article
februari 14, 2008 den 4:33 e m
Erik
Du missar den grundläggande principen inom västerländskt ansvarsutkrävande vad gäller intellektuell produktion: är du vänster kan du göra vad du vill. Det är inga problem att bli utrikesminister för att du har flörtat med totalitära rörelser och utövat politiskt våld. Det är inga problem att vara journalist eller lärare bara för att du helhjärtat har stöttat regimer som tagit livet av tiotals miljoner människor under de mest barbariska former. Det är inga problem att belöna författare med priser för tolerans trots att de stödjer regimer som dödar homosexuella som de själva påstår att de inte ens har. Det är per definition inte möjligt för människor på vänsterkanten att ställas till svar för vad de skriver, säger eller allmänt påstår.
februari 14, 2008 den 4:41 e m
Erik
Ett ypperligt exempel är väl det brölande som brukar utbryta när Milton Friedman kommer på tal. Att han ens besökte Chile, talade en kort stund med Pinochet och skickade nåt brev – samtidigt som han tog avstånd från hans totalitära metoder! – behandlas bland vänsterintellektuella som ett övertramp av gigantiska proportioner. Detta trots att de själva och de författare de hyllar AKITVT stöttade långt mer mordiska regimer och ägnade en stor del av sin författargärning åt att förvrida verkligheten i syfte att göra just detta. Du kan få försöka övertyga mig om att en utomjotding som kommer till jorden och ska avlägg rapport om hur jordbornas samhällen fungerar INTE skulle ta med tolkningsregeln om vänster-höger, dvs. att samma sak skulle kunna hända men med rollerna omkastade.
februari 14, 2008 den 8:43 e m
U
Klimatet är helt klart både politiserat och polariserat. Även de mest sakliga debatter utmynnar ofta i ren pajkastning om än med finare ord.
februari 14, 2008 den 10:06 e m
populisten
När folk frågar varför jag inte har DN som morgontidning brukar jag svara att jag inte vill ha hem kommunistpropaganda varje dag. Tyvärr verkar DN:s kulturredaktion göra sitt bästa för att förvandla mitt skämt till allvar. Om jag någon gång stöter på på DN så öpnnar jag dock regelmässigt kulturdelen och läser det enda läsvärda i den: Assar på seriesidan.
Att injektiven ökar i antal i kulturdebatten har förståss ett visst underhållningsvärde. Kan man hoppas på musikrecensioner i Pettersson-Bergers anda också?
februari 21, 2008 den 11:09 e m
Lars Johansson
Jag hajar till inför ordet ”ansvarsgrundande”.
Den som ansvarar för en tomatodling, har att se till att tomaterna får vatten och näring och solljus i lagom mängd. Missar man i det ansvaret, med följd att tomaterna vissnar, så kan man kan bli bestraffad (bli tvingad att köpa ny plantor eller något annat straff). Det vill säga brister man i ansvar, får man straff. Med andra ord, en förseelse är ”straffgrundande”. Och detta ord passar bättre än ansvarsgrundande även i ditt inlägg, eller har jag förstått fel?
april 16, 2009 den 3:38 e m
anders
Islam och vetenskap
Islam är orättvist attackeras och alltid presenteras som en religion av underutveckling. i denna korta artikel kommer vi att visa de verkliga ansikte av islam och hur det, i motsats till antikens religioner, kan hyllades den religion vetenskap, det finns många verser som uppmanar muslimer att söka och läsa.
Söker vetenskap inom islam finns huvudprioriteringen över en sak som annars borde det vara målet för alla muslimska sedan första början och det bör inte stoppas av någon anledning. profeten Mohummed säger: Sök vetenskap sedan Temne du är i vaggan till Temne när du dör ”
Dessutom söker vetenskap betonas i Islam, den första avslöjade versen i den Heliga Quran är vers som säger ”Läs ….”, Även Allah (SWT) säger i den Heliga Quran vad betyder ”Nun. Med pennan andthat som de skriver (denna) ”Vetenskapen är Capstone of Islam, den första avslöjade vers: de första prioritet, i andra versen, Allah (SWT) svär som en av de arabiska bokstäverna” Nun ”och penna; bokstaven är en symbol för det språk och pennan är en symbol för kunskap. WhenAllah (SWT) svär, men han behöver inte svära, innebär det att han svär som bör ges stort intresse och uppmärksamhet.
http://video.google.com/videoplay?docid=282105001717383226&q=miracle+of+koran+haron+yahya&ei=JyOSSOOlGoPWigLAtMSeDw
september 4, 2009 den 2:14 e m
”Golbögen” « Mårten Schultz.
[…] av ärekränkning. . Sådana frågor dyker upp litet då och då i sådana här sammanhang. (Se här och här för några tidigare reflektioner.) I en debatt av det här slaget […]