Ärekränkning av dömd brottsling i studentuppsats: nytt PT från HD

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Annons

Nya juridiska media: Ett brandtal

Mediegurun Joakim Jardenberg uppmanade mig för en tid sedan, efter att jag för upmfte gången beklagat mig över den från båda håll underblåsta klyftan mellan journalistik och juridik, att jag istället för att knyta handen i kavajfickan borde försöka göra något åt det. Jag kunde till och med bli en ”professionell bloggare”, framhöll Jocke.

Det vill jag nu för mitt liv inte bli. Men Jocke har en poäng, en poäng som jurister i allmänhet, och vi jurister som bryr oss om rättsstatens integritet (vi som tror på juridikens fundamentala betydelse i demokratin och som vill skydda den mot missförstånd och angrepp) i synnerhet, borde ta till oss. Tiden är förbi då vi kunde låta de mediala missförstånden glida förbi, då domstolarna och juristerna i övrigt kunde krypa upp i elfenbenstornet och titta ned på  journalister och pöbel som kravlar omkring i snaskigheter och falsarier. Juridiken påverkas av informationsssamhället. Vi jurister påverkas av informationen.

Tidigare fanns det vissa förhoppningar om att traditionella media skulle kunna utföra det uppdrag som demokratin lagt i deras knä, nämligen att granska och förklara även händelser inom juridikens värld. Dessa förhoppningar är det nog dags att ge upp. En stämningsbild:

• Inom TT pågår för närvarande en diskussion om att rättsreportrarna skall avskaffas. Den kvalificerade juridiska bevakningen på TT ges således upp, och alla de medier som förlitat sig på TT:s rapportering får leta på annat håll efter information. Den klassiska nyhetsrapporteringen från de juridiska sfärerna åderlåts.
• På de stora ledarsidorna har den juridiska kompetensen utarmats. Kvällstidningarna har uppenbarligen ingen ledarskribent som har någon som helst rättslig kompetens, men det kanske vi inte heller förväntar oss. Värre är att även morgontidningarnas ledarsidor ofta framstår som helt lost i rättsliga frågor. (Folkrätt undantaget.) Även i konstitutionella frågor och rättighetsfrågor – som ligger politiken särskilt nära – vilket kan leda till sådana märkliga konsekvenser som när DN nyligen applåderade kränkningar av meddelarfriheten. Svenska Dagbladet har länge haft det bättre ställt, med Maria Abrahamsson som en fyr av gott juridiskt omdöme på ett ostadigt hav. Men nu har hon slutat. Och den naturliga efterträdaren har lämnat SvD för Neo. Ledarsidorna har tappat greppet om juridiken och rättspolitiken.
• Inte är det bättre på kultursidorna. Kultursidornas rättsstatskänsla har förmodligen aldrig legat på en så låg nivå som just nu, med undantag för de få gånger Maciej Zaremba (ofta lönlöst) försöker hyfsa till debatten. Annars ägnar sig kulturskribenterna idag mest åt att driva kampanjer mot rättsväsendet eller åt att korrumpera det juridiska språket.

Juridiken behöver motbilder till de vrångbilder som allt oftare tillåts prägla det offentliga samtalet. Motbilder som bygger på kunskaper och känsla för rättsstatens underliggande värderingar. Motbilder av personer som delar insikten om att de rättsliga processerna behöver värnas och vårdas. Juridiken är en fantastisk uppfinning, fullt i klass med hjulet och tryckpressen. Den moderna juridiken är en av civilisationens höjdpunkter. Men den bilden får man knappast av media.

Det är dags för nya juridiska media. Arenor där jurister själva försöker förklara vad det är som egentligen sker i domstolarna, på advokatbyrån, på myndigheten. Där jurister försöker förklara värderingarna bakom processerna. En sådan arena håller vi på att utveckla just nu. Jag – och förhoppningsvis riktigt många andra jurister. Tillsammans.

Läget har nämligen aldrig varit bättre. Sociala media ger jurister möjlighet att tala till punkt. Att framföra sina argument utan att förvrängas på vägen. Att visa att det rätten inte är så konstig som den verkar. Dessutom tror jag att det finns många som vill lyssna. Många har tröttnat på envägskommunikationen. De idag existerande juridikbloggarna tyder på att intresset för de insatta perspektiven är stort.

Projektet kommer samtidigt att testa nätverkssamhällets grundtes om att den mest korrekta versionen alltid vinner. Om sociala media klarar av att bryta igenom kakafonin av missförstånd som råder om juridikens värld så är jag beredd att anse den tesen till fullo verifierad.

**

Uppdaterat: En fin illustration av ledarsidornas kapitulation i rättsliga frågor är DN:s serie om tio inlägg på ledarsidan med viktiga frågor inför valet om ett år. Miljön, Stockholm och hälsan pekas ut. Rättspolitiken har emellertid glömts bort.

Juristernas tystnad

I den första större sak jag skrev om juridik i ett icke-juridiskt sammanhang – ”Varför är det så tyst om juristerna?” i Svensk Tidskrft 1999 – så ställde jag frågan varför det är så tyst om juristerna. Varför förklarar juristerna inte oftare sina ageranden och juridiken på ett sätt som kan tänkas nå fram till övriga samhället? En särskilt viktig fråga i sammanhanget var varför så få jurister var beredda att offentligt försvara rättsstatens grundläggande värderingar och principer. Fundamentala tankar som oskuldspresumtionen förtjänar oftare än man kan tro att någon ställer sig upp och försvarar den.

Sedan jag skrev detta för mer än tio år sedan har ganska mycket förändrats. Fler jurister tar plats i medierna och fler söker sig själva ut för att erbjuda sina förklaringar. Som på denna sida. Men det är fortfarande ofta som värderingarna bakom juridiken måste framstå som väldigt oklara för den allmänhet som matas med juridiska nyheter i media.

Ta straffmätningen, till exempel. Igår fick den man, som sexuellt utnyttjat en 14-åring som senare tog livet av sig sitt straff sänkt till ett år och fyra månader i hovrätten, efter att hovrätten friat mannen från ett åtal om våldtäkt. Samtidigt så berättar tidningarna om en värmlänning som döms till tre års fängelse för svartjobbshärva. Hur kan rättsordningen någonsin döma ut ett dubbelt så långt straff för en ekonomisk brottslighet än för ett sexuellt övergrepp?

Jurister brukar inte sällan rycka på axlarna åt sådana frågor och framhålla att man inte kan jämföra äpplen och päron. Men för de flesta är det inte äpplen och päron – det är brott som kan placeras på en skala. Den indignation som domstolarna inte sällan upplever skulle nog kunna mötas genom att någon pedagogiskt förklarar de värderingar som ligger bakom straffmätningen och relaterar situationer till varandra.

Eller ta preskriptionstiderna. Tidningarna rapporterar idag om att alltfler håller sig undan i väntan på att brottet skall preskriberas och därmed undviker de straff. Det framstår väl som en rationell strategi och det är öppet mål för den som vill raljera kring svenska samhällets naivitet. Men vad har vi preskription till över huvud taget i dessa fall – och varför är tiderna så korta som de är?  Finns det ingen som är beredd att sjunga preskriptionens lov?

Eller förhållandet mellan hets-brott och yttrandefriheten, ett område som präglas av en rättspraxis i ”en enda röra” enligt en artikel i Expressen. Vem kan bena upp denna ”röra” och är det någon röra egentligen?

Juristerna är inte lika tysta som tidigare. Men det finns många situationer – någon ny visar sig varje dag – där det finns behov av fler jurister som kan förklara, att även om det ofta kan framstå som absurt eller fånigt så finns det, inte alltid men oftast, en tanke och en värdering bakom juridikens märkligheter.

Propaganda på universitetet

När studenter klagar över att de utsätts för ”propaganda” på universitetet ringer alla mina varningsklockor. Inte sällan så är ”propagandan” bara att läraren uttryckt en från studenten avvikande åsikt. Men också för att det i viss mån är just propaganda som vi universitetslärare borde leverera till våra studenter. Propaganda är väl inte något annat än övertygade redogörelser av våra respektive undersökningsområden utifrån utgångspunkter som vi genom vår forskning kommit att acceptera som överlägsna andra utgångspunkter. Det där är litet överdrivet, men det är en överdrift som är motiverad av att beskyllningar om propaganda ofta bidrar till den allmänna hotbild mot universitetets frihet som under en längre tid växt fram i olika fronter. Det är oerhört viktigt att vi tillåter lärare vid universitetet att ha skilda åsikter, även sådana åsikter som många för tillfället kan anse är olämpliga.

Den engagerade läraren kan ofta misstas för propagandisten – och det är en risk som det är viktigt att ta. Ingen är betjänt av en universitetsundervisning som låter neutralitetsidealet överskugga teoretiskt grundade övertygelser. Själv har jag till exempel svårt att ge positiva bilder av rättsekonomiska perspektiv på rätten, eftersom jag finner dessa teoretiskt och moraliskt orimliga. Jag kan försöka och jag försöker ibland men oftare försöker jag redogöra för varför jag anser att detta perspektiv enligt min mening är orimligt, liksom den utilitarism som perspektivet vilar på. Men det här är min uppfattning. Andra anser att jag inte fattat någonting. (Förmodligen helt sant men även den ignorante har rätt, ibland.) Därför är det viktigt att det finns lärare med olika utgångspunkter, med olika perspektiv, så att studenterna själva – universitetsstudenter är vuxna och klarar av att bilda sig egna uppfattningar – kan välja vilket perspektiv de tycker framstår som rimligast.

Det finns dock vissa krav som kan ställas på oss lärare vid universiteten. Ett krav som inte ställs tillräckligt ofta på lärarna i juridik är att vi borde redogöra för våra teoretiska och ideologiska uppfattningar, så att studenterna vet ”varifrån vi kommer”. Om en juristlärare är en övertygad anhängare av den ideologiskt orienterade rättsdogmatiken (jo, det finns en sådan – den är till och med vanligt förekommande) så bör man kräva att hon förklarar varför, vilken ideologi hon därmed projicerar, och varför den är överlägsen andra, seriösa alternativ.

Det viktigaste kravet är dock att vi inte medvetet får glida på fakta, eller sätta upp skygglappar för sanningen. Vi får inte (medvetet) säga att HD har dömt till X fördel om domstolen dömde till X nackdel. Vi får inte ljuga.

Apropå det: Här finns en redogörelse som manar till eftertanke.

(Jag älskar det uttrycket: ”Manar till eftertanke”. Frågan är om inte användandet av det uttrycket än mer än min nyvunna faiblesse för att dricka kaffe i kopp med fat är det som kommer att placera mig i medelåldern.)

Universitetsrankning och juristutbildningar

Moderna tider var först ut, för sisådär tio-femton år sedan, med att ranka svenska universitet och universitetsutbildningar. Olika nyckelfaktorer mättes och lades till grund för en jämförelse mellan de olika lärosätena. I andra länder är detta vanligt sedan länge, men i Sverige hade det inte skett tidigare. Kanske beror det på att vi trots allt har ganska få universitet och förhållandevis små fakulteter. I vilket fall stod Moderna tider för något nytt och viktigt: Även universitetsutbildningar förtjänar att utvärderas och granskas utifrån tydliga kriterier.  

Därefter har Moderna tider dessvärre gått i graven. Men andra tidskrifter har tagit upp staven. Nu har Fokus i senaste numret publicerat olika listor över svenska lärosäten . Problemet är bara att någon rationell utvärdering utifrån några nyckelfaktorer inte har företagits. Faktum är att Fokus listor – det är flera listor – över huvud taget inte bygger på någon egen analys. I stället har Fokus plockat ihop några listor från annat håll, varav INGEN kan sägas bygga på någon seriös utvärdering av olika utbildningar.

Som jag ser det är Fokus försåtliga sammanställning direkt skadlig för samtalet om universitetsutbildningarnas kvalitet. Även om alla vet att man skall ta listor av sådant här slag med en nypa salt, så tror jag samtidigt att många tänker att det nog måste ligga något korrekt bakom dem. Ingen rök utan eld. ”Detaljerna kan diskuteras men nog måste det betyda något att inga juristutbildningar är med på någon av listorna”, kan man tänka sig att en läsare resonerar. Sådana resonemang kan vara särskilt farliga i en tid av förändring i synen på universitetens ställning och finansiering. Min uppfattning är nämligen att Fokus listor inte visar ett skit. Ingenting alls.

Här finns en lista som återspeglar ”en gammal statistiker, en ex-rektor och en professor […] egen rankning över Sveriges lärosäten”. Jaha. Här finns en lista över lärosäten där Högskoleverket ansett att utbildningen är ”särskilt god” utan några kommentarer kring vad listan egentligen innebär: Är det relativa omdömen eller vad krävs för att en utbildning skall anses särskilt god? Här finns den utan förklaring helt meningslösa listan om vilka lärosäten som fått sin examinationsrätt ifrågasatt av Högskoleverket. Sjukskötersakexaminationen i Örebro är tydligen ifrågasatt. Jahaja. Varför då? För att de beskyllts för könsdiskriminering, kanske? Och så finns det några andra listor som är lika meningslösa utan förklaringar.

Som jurist så slås jag särskilt av att inget universitet i Sverige har med någon juristutbildning bland de goda utbildningarna. Jag är den förste att kasta sten på juristutbildningarna i olika sammanhang: Det finns mycket att göra för att modernisera och förbättra utbildningarna. Men jag är samtidigt fullständigt övertygad om att åtminstone vid de tre stora lärosätena Stockholm, Lund och Uppsala – som är de enda vars juristutbildningar jag kunnat se resultaten av och Stockholm har dessutom vid det här laget ganska extensiva undervisningserfarenheter från – så är utbildningen överlag av mycket hög klass, ja, av internationellt hög klass. Studenterna är enormt motiverade och överlag ambitiösa och seriösa. (Juriststudenter arbetar nog betydligt mer med sina studier än de flesta andra inom hum-sam-facken.)

I Stockholm utbildar vi en väldig massa jurister. Och de allra flesta som tar jur kand-examen kommer ut från utbildningen med en fantastisk kompetens och mitt intryck är att för varje år så blir kandidaterna dessutom bättre: Mer lyhörda för samhällsproblem och olika förutsättningar men med en grundmurad förståelse för rättssäkerhetskrav och rättsstatens värderingar.

Själv har jag för inte så väldigt länge sedan förutom juridik studerat vid en massa andra institutioner. (T.ex. har jag en examen i teoretisk filosofi från Stockholm vilket enligt Fokus granskning hörde till de bra utbildningarna i Sverige. Helt rättvisande.) Jag har massor med idéer om hur juristutbildningen kan förbättras: Mer teori, större krav, mer filosofi, t.ex. Men juristutbildningen är unik i sin organisatoriska helhetssyn och sitt beprövade upplägg och dess kvalitet visar sig i hur arbetsmarknaden bemöter våra studenter år efter år. Att inte ha med någon av dessa elitutbildningar i en rankning illustrerar hur missvisande en jämförelse kan bli om den inte bygger på ett genomarbetat underlag.

***

När det gäller juristutbildningarna borde för övrigt en jämförelse mellan lärosätena bygga på andra kriterier än dem som brukar stå i förgrunden. Utbildningen skall vila på vetenskaplig grund. En viktig jämförelse bör därför vara hur mycket de olika utbildningarnas lärare publicerat sig i olika sammanhang och internationella publikationer bör tillmätas särskild betydelse.