You are currently browsing the category archive for the ‘komparativ rätt’ category.

Det finns fördomar om hur skadeståndsrätten fungerar i USA. Även från jurister får jag ofta höra saker som att ”I USA kan man få hundra miljoner på att halka i trappan”. Fördomarna bygger delvis på medvetet förmedlade bilder av en juridik som gått bananas. Genom denna bild har den amerikanska skadeståndsrätten – som av skadeståndsforskare beskrivits som juridikens instrument för gerillakrigföring, det instrument som David (en vanlig människa) kan använda för att få en chans mot Goliat (ett gigantiskt företag) – inskränkts på olika sätt genom George WH Bushs tort reform. Myten blir sanning och får utgöra grunden för att inskränka rättigheter.

Detta har vi vetat sedan länge. (Även om vissa inte håller med.) Men det finns vissa områden där fördomarna är särskilt starka. Och starkast är de när det gäller skadeståndsriskerna för sjukvården och läkarkåren. Medical malpractice-juridiken i USA betraktas nog även av förhållandevis bildade svenskar, inklusive förhållandevis bildade jurister, som en monstruös företeelse – en ansvarsrätt som tappat all sans. Problemet är att även detta är en myt.

Här finns det information om en ny bok som kan kasta ljus över malpractice-juridikens myter. Eller se klippet.

När ARN-anmälningarna mot bankerna duggar som tätast kan det finnas anledning att ta ett djupt andetag och titta västerut, för exempel på långivare som inte drar sig för att sätta fastighetsägare på gatan efter en försenad amortering. Men har man tur kan man få bistånd av domaren. Som i detta fall, där domaren fann långivarens ovilja att lägga upp en avbetalningsplan för husägarna som hade problem med avbetalningarna ”, unconscionable, vexatious and opprobrious”. Resultat: Domaren strök lånen.

Stella Awards är numer närmast en Internet-institution. Priset utgår till det mest bizarra skadeståndsrättsliga avgörandet från en amerikansk domstol under året. Namnet kommer från världens kanske mest kända skadeståndsrättsliga avgörande, fallet med kaffet på McDonalds. Syftet med priset är naturligtvis att få en möjlighet att skratta litet åt juridikens konstigheter. Ett underliggande syfte är dock mindre lustigt: Historier som den om kaffet på McDonalds används ofta som avstamp för att försöka begränsa rätten till skadestånd till fördel för industrin. (Se mer om detta här.) Det hindrar inte att Stella Awards kan vara ganska kul. Årets Stellas ser ni nedan.

*SEVENTH PLACE*
 
Kathleen Robertson of Austin, Texas was awarded $80,000 by a jury of her peers after breaking her ankle tripping over a toddler who was running inside a furniture store. The store owners were understandably surprised by the verdict, considering the running toddler was her own son.
 
Start scratching!
 
 
* SIXTH PLACE *
 
Carl Truman, 19, of Los Angeles , California won $74,000 plus medical expenses when his neighbor ran over his hand with a Honda Accord. Truman apparently didn’t notice there was someone at the wheel of the car when he was trying to steal his neighbor’s hubcaps.
 
Scratch some more…
 
 
* FIFTH PLACE *
 
Terrence Dickson, of Bristol , Pennsylvania , who was leaving a house he had just burglarized by way of the garage Unfortunately for Dickson, the automatic garage door opener malfunctioned and he could not get the garage door to open. Worse, he couldn’t re-enter the house because the door connecting the garage to the house locked when Dickson pulled it shut. Forced to sit for eight, count ‘em, EIGHT days and survive on a case of Pepsi and a large bag of dry dog food, he sued the homeowner’s insurance company claiming undue mental Anguish. Amazingly, the jury said the insurance company must pay Dickson $500,000 for his anguish. We should all have this kind of anguish. Keep scratching. There are more….
 
Double hand scratching after this one…
 
 
*FOURTH PLACE*
 
Jerry Williams, of Little Rock, Arkansas, garnered 4th Place in the Stella’s when he was awarded $14,500 plus medical expenses after being bitten on the butt by his next door neighbor’s beagle – even though the beagle was on a chain in its owner’s fenced yard. Williams did not get as much as he asked for because the jury believed the beagle might have been provoked at the time of the butt bite because Williams had climbed over the fence into the yard and repeatedly shot the dog with a pellet gun.
 
Pick a new spot to scratch, you’re getting a bald spot..
 
 
* THIRD PLACE *
 
Amber Carson of Lancaster, Pennsylvania because a jury ordered a Philadelphia restaurant to pay her $113,500 after she slipped on a spilled soft drink and broke her tailbone. The reason the soft drink was on the floor: Ms. Carson had thrown it at her boyfriend 30 seconds earlier during an argument. What ever happened to people being responsible for their own actions?
 
Only two more so ease up on the scratching….
 
 
*SECOND PLACE*
 
Kara Walton, of Claymont , Delaware sued the owner of a night club in a nearby city because she fell from the bathroom window to the floor, knocking out her two front teeth. Even though Ms. Walton was trying to sneak through the ladies room window to avoid paying the $3.50 cover charge, the jury said the night club had to pay her $12,000….oh, yeah, plus dental expenses. Go figure.
 
Ok. Here we go!!
 
 
* FIRST PLACE *
 
This year’s runaway First Place Stella Award winner was: Mrs. Merv Grazinski, of Oklahoma City, Oklahoma, who purchased new 32-foot Winnebago motor home. On her first trip home, from an OU football game, having driven on to the freeway, she set the cruise control at 70 mph and calmly left the driver’s seat to go to the back of the Winnebago to make herself a sandwich. Not surprisingly, the motor home left the freeway, crashed and overturned.. Also not surprisingly, Mrs.. Grazinski sued Winnebago for not putting in the owner’s manual that she couldn’t actually leave the driver’s seat while the cruise control was set. The Oklahoma jury awarded her, are you sitting down?
$1,750,000 PLUS a new motor home. Winnebago actually changed their manuals as a result of this suit, just in case Mrs. Grazinski has any relatives who might also buy a motor home….

Ett problem är dock att ovanstående fall inte är på riktigt. Listan är en Internet-hoax: Myter och förvanskningar sammanblandas med vissa fakta eller inga fakta alls. På samma sätt är det med fallet med McDonalds och kaffet. Trist att spräcka den bubblan för juridikbashers. Men misströsta inte! Det finns lika många bizarra avgöranden bland de riktiga rättsfall från USA. Se för en lista här.

Det förekommer även konstiga, roliga eller bizarra avgöranden från svenska domstolar. Det är sällan som överrätterna faller ur den seriösa ramen men underrätterna gör det då och då, framför allt på så vis att domskälen inkluderar väldigt detaljerade redogörelser för vad de inblandade i rättegången själva uppgivit och där redogörelserna i sig framstår som vridna. Det här är egentligen något av en kulturskatt.

Någon borde samla ihop klassiska svenska domar som den om snattaren som detaljerat framhöll att han inte accepterade domstolens makt eftersom domstolens ledamöter egentligen var ”kopp-kopior” som han skapat i sitt datorprogram och som han, som omnipotent härskare, när som helst kunde stänga av. Eller fallet med kyrkvaktmästaren i Blekinge som åberopade Birger Jarls lag om ”fri lejd till kyrkan” som stöd för att han inte skulle dömas till ansvar för vårdslöshet i trafik när hans hembygda husbil – ett hus byggt på ett flak – kollapsade efter att han kört under en bro som var lägre än den verkade. (Har ni några sådana historier så lägg in dem i kommentarsfältet, gärna också med referens till domstol och liknande, om ni har det.)

(Detta dubbelpostas på Juridikbloggen.)

När Jan Hellner, enligt många ”Sveriges främste jurist någonsin”, begravdes 2002 var det i nordismens tecken. Sånger framfördes på olika skandinaviska språk. Dikter likaså. Det var en vacker och värdig ceremoni i den nordiska förbrödringens atmosfär.

Hellner hörde till den generation jurister som såg den nordiska gemenskapen som central och värd att vårda. Under första halvan av 1900-talet så togs magnifika lagstiftningsprodukter fram i ett nordiskt lagstiftningssamarbete och som ett resultat blev stora delar av den centrala förmögenhetsrätten i det stora hela gemensam för Norden. Likheterna är fortfarande stora, även om skillnaderna ökar – inte minst genom att Norden dragits isär genom att enbart Danmark, Finland och Sverige trätt in i EU.

Rättens harmonisering framstår som en ganska torr sak för många som inte haft förmånen att få studera juridik. ”Visst, det är väl praktiskt med likartade reklamationsregler i köprätten men det är inte direkt en Kalmarunion vi talar om här”, tänker ni kanske. Men på sätt och vis är det precis det vi gör. Juridiken är nyckeln till harmonisering och förbrödring. Land byggs med lag. Länder knyts närmare genom lyhört formulerade gemensamma normer. Rätten bygger på ett kulturarv – men är också en (underskattad) kulturfrämjande faktor. När den juristgeneration som Hellner tillhörde kämpade för det nordiska så var det inte reklamationsreglerna i köprätten som de brann för, utan hur sådana regler tillsammans med många andra framtagna i en anda av nordisk enighet kunde främja en större sak: En nordisk gemenskap.

Idag har den nordiska rättsgemenskapen inte samma ”go” som tidigare. Men om det är någonstans nordismen fortfarande lever så är det nog i juridiken, framför allt i civilrätten. Nordens civilrättsspecialister möts i särskilda fora med jämna mellanrum och utbyter erfarenheter. Nordens högsta domstolar tar intryck av varandra. Lagstiftarna likaså. Nordismen lever, men inte lika starkt, i juridiken. Och som sagt. Land byggs på lag. Men även mindre hårda sammanslutningar mellan nationer kan utvecklas i gemensam riktning med rätten som verktyg. Om den politiska viljan finns att skruva på enighetstanken igen så är det rättsliga samarbetet och särskilt lagstiftningssamarbetet centralt. En sådan enighet kan naturligtvis främjas utan att man för den skull vill löpa den Wetterbergska unionslinjen fullt ut.  

Men, självklart. Någon harmonisk enighet uppnås aldrig om vi glömmer bort vissa av våra grannländer.

Genom den förnämliga diskussionsgruppen Obligations Discussion Group fick jag höra talas om ett märkligt fall från Court of Appeals i New South Wales, Australien – fallet Stewart mot Ronalds.  (Domen finns här.) Kontrasterna kan ibland vara stora.

Fallet rörde en kränkt politiker, Stewart, som i rättegången framstår som urtypen för en bufflig och dryg makthavare. Stewart var tidigare minister i en labour-regering i New South Wales och hade blivit avpolleterad från sin post efter påståenden om att han ägnat sig åt mobbning och trakasserier mot en anställd. Anklagelserna mot Stewart var tämligen allvarliga. Premiärministern hade därför innan Stewart fick foten låtit en framstående expert på diskrimineringsrätt och mänskliga rättigheter, vid namn Chris Ronalds, undersöka påståendena. Ronalds fann i sin rapport att Stewart hade betett sig otillbörligt och det var efter detta som Stewart tvingades från sin post som minister (men han hade kvar sin plats i parlamentet). Konkret hade Stewart varit nedlåtande och oförskämd mot en kvinnlig anställd och bland annat handgripligen tvingat ned henne i en stol när hon ville resa sig.

Stewart uppskattade emellertid inte att bli skild från sitt uppdrag utan stämde [sic!] både premiärministern och guvenören för att han skilts från sitt ministeruppdrag. Dessutom stämde han Ronalds för att hennes rapport var vårdslöst framtagen och för att hon inte agerat i enlighet med ”natural justice”.

Domstolen köpte inte Stewarts resonemang. Några sanktioner mot vare sig premiärministern, guvenören eller Ronalds utgick således inte. Men när det gäller Ronads tycks det som att saken inte säkert är slutligt avgjord.

Nu väntar vi bara på det första fallet där 1) ett svenskt statsråd får gå för att han ägnar sig åt manliga härskartekniker och har en nedlåtande, könsdiskriminerande inställning till sina underlydande och 2) statsrådet väler att stämma staten och statsministern för att han fått sparken.

Så det blev i alla fall en stämningsansökan mot Aftonbladet. Med svenska ögon framstår det som en s.k. tokstämning, ett uppebart ohållbart anspråk, men nu är det framfört i New York och under andra natioenella regler. Icke desto mindre: Jag skulle bli förvånad om det slutar med att vare sig AB eller Boström får betala nånting. Men det kan ju bli besvärligt fram tills dess att saken är slutligt avgjord. Och dyrt.

Google ger mig 29 600 000 när jag på svenska skriver in ”Högsta domstolen USA”. Om jag i stället skriver ”Högsta domstolen Sverige” så får jag 521 000 resultat. Skriver jag bara ”Högsta domstolen” så blir siffran drygt 3 000 000.

Många svenskar har mer uppfattningar om det amerikanska rättssystemet än det svenska. Det är symptomatiskt hur Barack Obamas kandidat till US Supreme Court, Sonia Sotomayor, ges helsidor i svenska tidningar. Och inte bara nyhetsbevakningen håller ett öga på processen – Sotomayors tidigare avgöranden kommenteras på ledarsidor och sågas av svenska randianer. Nog finns det i och för sig en del Sotomayor-avgöranden som framstår som intressanta nu när nomineringen får medierna att rikta luppen mot kandidatens tidigare karriär. Som det yttrandefrihetsvänliga avgörandet Dow Jones v. Wall Street Journal eller det upphovsrättsdogmatiska (nåja) avgörandet (rörande Seinfeld) Castle Rock Entertainment, Inc. v. Carol Publishing Group. För att inte tala om de affirmative action-mål som svenska medier nu intresserat sig för.

Men ändå.

Är det inte konstigt att den svenska debatten ägnar mer tid åt en nominering till den amerikanska domstolen än till vad som händer i den svenska domstolsvärlden. Jag är övertygad om att fler svenskar kan nämna ledamöter ur den amerikanska domstolen än den svenska. USA:s federala Högsta domstol har naturligtvis en särskild ställning och är en maktbalanserande faktor med tyngd men – i USA. Betydelen av USA:s HD för svenska förhållanden är överskattad.

Men viktigare är att betydelsen av den svenska Högsta domstolen är kraftigt underskattad. Svenska HD står nu inför viktiga förändringar. Men den svenska Högsta domstolens förändringar handlar inte om någon nomineringsprocess utan om att inom kort en ny ordförande skall utses Därtill kommer justitieråd att tillsättas. Viktiga saker i vilken organisation som helst och när det är vår högsta dömande instans viktigt för hela nationen.(Även om svenska justitieråd överlag nog vill tona ned sin betydelse.) Om detta skriver media intet.

Konstigt.

Särskilt som det finns en ökande medvetenhet om HD:s fundamentala rättspolitiska betydelse. För det svenska rättighetsskyddet, för att dra upp riktlinjerna för diskrimineringsskyddet, för att verka som watchdog mot övergrepp i rättsväsendet, för de alltid känsliga sakerna om bevisreglerna vid påstådda sexualbrott. I massor av viktiga frågor. Icke desto mindre förblir svenska HD anonym och dess arbetssätt för många okänt.  

Konstigt.

**

Uppdatering: Westerberg på DN:s ledarsida hymlar i alla fall inte om varför han intresserar sig för Sotomayor-nomineringen. Det är för att det påminner honom om ett tv-program.

Brittiska tidningar har förlikningsvis beslutat sig för att betala ersättning till den försvunna flickan Madeleines föräldrar. (Se DN, SvD). Dessutom publiceras ursäkter. Pengarna skall gå till en fond som skall användas till att fortsätta eftersökningarna som för en utomstående framstår som tragiskt lönlösa.

Den brittiska pressen har varit pådrivande i att kabla ut budskapet om föräldrarnas skuld i fallet. Det är dessa uppgifter som sedan andra tidningar runtom i världen vidarebefordrat. och jag har nog själv till viss del gått på det tidigare, trots att jag försöker stålsätta mig mot hur brottsutredningar representeras i pressen. Ursäkterna från de engelska tidningarna är i alla fall förbehållslösa. Fulla pudlar. ”Vi har gett sken av att paret orsakade sin försvunna dotters död och sedan dolde det”, säger Daily Express.  

Det ärekränkande i artiklarna står dessutom att finna i antalet artiklar. Uppgifter som upprepas många gånger löper större risk att fastna än sådana som publiceras en enstaka gång. Falska uppgifter kan dessutom framstå som särskilt allvarliga om de publiceras i en kontext av upprepade insinuationer från en tidning – man kan jämföra med Expressens punktmarkering av Persbradt innan tidningens totala haveri när skådespelaren helt grundlöst påstods ha tagits in på en klinik för alkoholister.

Det här ger upphov till principiella frågor. Intressant här är att tidningarna själva, i beaktande av skadeståndsrättens sanktioner, valt att utbetala pengar för att göra rätt för sig. Ibland fungerar tydligen preventionen – i alla fall i skadeståndsrätten. Tydligt är ju just att tidningarna konstaterat att deras tidigare uppgifter var falska och kränkande. Kan skadeståndsrätten bidra till en självsanering av pressen så är det bra. De lama försöken till interngranskning som pressen erbjuder i form av alternativa processförfaranden framstår som helt otillräckliga. (Se för en annan uppfattning här.) Och kanske behövs det till och med mer rejäla verktyg för att förhindra framtida Persbrandt-fall även i svensk rätt.

Vid kvalificerat otillbörliga publikationer av falska uppgifter bör kanske tidningarna tvingas betala ut all vinst som de gjort på publikationen? Det finns liknande regler i andra (demokratiska) rättsordningar. Det finns mycket som talar för en sådan princip. En sådan regel är mjuk mot tryckfriheten – ingen tidning behöver betala mer än just den extra profit som erhållits genom den skadevållande handlingen – men samtidigt ur integritetssynvinkel sympatisk: Om det är Persbradts ära som Expressen säljer ut för att tjäna pengar så bör Persbrant i vart fall få behålla de vinster som exploateringen medfört. Lord Devlin sade i en dom i House of Lords för ett halvsekel sedan att ”No one should be allowed to sell another’s reputation for profit”. Ett diktum som håller fortfarande.  

Ny rättegång mot Calle Johansson i Grekland, rapporterar tidningen (se även här). Det skall bli intressant att se hur tidningarna fortsätter sin rapportering, för det fall rättegången verkligen blir av. Den mediala bevakning som skett i fallet tidigare gjorde mig som komparativrättsligt intresserad bedrövad. Sällan har så många satt sig på så höga hästar. Det grekiska rättsväsendet beskrevs mer eller mindre unisont som fullständigt rättsosäkert och primitivt. Inte alls som det högstående och civiliserade svenska domstolsväsendet. Det här bottnar i vad jag med ett från Edward Said stulet uttryck brukar beskriva som rättskulturell orientalism. På fördomar och dåligt underbyggda grunder konstruerade bilder av ”de andra”. 

Jag ser ingen anledning att förutsätta att grekerna skulle ha organiserat sitt rättsväsende sämre än vi svenskar. Att det var en mäktig grek som gav upphov till hela rättvisetanken är kanske inget argument numer. En något bättre grund för svepande generaliseringar kan vara att de grekiska jurister jag stött på – ganska många vid det här laget – har varit mycket skickliga och komparativt intresserade (och initierade).

Eller så kan man anstränga sig att försöka undvika sådana svepande generaliseringar. Om vi nu skall vara medlemmar i samma klubb som Grekland så vore det smakfullt om vi kunde avhålla oss från den nedlåtande attityden och arrogans. Motargumentet om stenkastning i glashuset ligger nära till hands. Fråga bara Joy Rahman. 

Den ”amerikanska” skadeståndsrätten har blivit ett begrepp. Det är en etikett på en skenande rättsutveckling, på något rättskulturellt ruttet. Och många, även jurister som är specialister på skadeståndsrätt, delar uppfattningen att skadeståndsrätten i USA är ett groteskt rättsområde. Ibland ses det dessutom som närmast en farsot. Det talas således då och då om en ”amerikanisering” av den skandinaviska skadeståndsrätten, vilket undantagslöst betraktas som en negativ utveckling mot ”mer-skadestånd-för-fler-saker”.

Av flera nya undersökningar får man dock en motbild. Det finns inte något särskilt sjukt med ”amerikansk” skadeståndsrätt. I alla fall finns det inte något mer sjukt med den ”amerikanska” skadeståndsrätten än den svenska, tyska eller spanska. Och farhågorna om en amerikaniserad skadeståndsrätt känns mot bakgrund av dessa undersökningar som ett slags juridisk orientalism, en svepande etnisk generalisering baserad på fördomar. Jag klipper här in inledningen till en recension av William Haltons och Michael McCanns mycket intressanta Distorting the Law som jag skrev för något år sedan för en publikation som, ack, sedan inte ville ha den… Artikeln i sin helhet finns här.

Berättelsen om Stella och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt

Recension av: William Haltom och Michael McCann, Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis (University of Chicago Press 2004) 

När jag undervisar juriststudenter som för första gången närmar sig ämnet skadeståndsrätt brukar jag fråga vilket som är det första rättsfall eller rättsprocess som de associerar till när de hör uttrycket ”skadeståndsrätt”. Ingen eller få studenter har någon egentlig bild av svensk skadeståndsrätt men många brukar referera till ett amerikanskt rättsfall. Det är fallet med kvinnan som fick kaffet från McDonalds i knät och erhöll miljoner i skadestånd. Studenter har dessutom ofta en ganska detaljerad uppfattning om vad som egentligen hade hänt där på McDonalds-parkeringen. Berättelsen om kaffet brukar innehålla ingredienser som att kvinnan köpt kaffe på McDonalds Drive-In, satt det i knät och börjat köra och därvid spillt ut kaffet och bränt sig. Efter detta så ”stämde” kvinnan McDonalds och domstolen – juryn – tillerkände henne en löjligt stor summa pengar i skadestånd. (Berättelser från amerikansk skadeståndsrätt innehåller alltid komponenten att någon ”stämmer” någon – trots att det egentligen bara är en domstol som kan ”stämma” i den bemärkelse uttrycket givits i svensk processrätt.)  

Berättelsen om McDonalds och kaffet är intressant eftersom den innehåller alla de detaljer som många – alltifrån ”gemene man” till juristprofessorer (vilket jag erfarit själv) – tror är karakteristiska för amerikansk skadeståndsrätt. Bilden av amerikansk skadeståndsrätt är dessutom, tror jag, en av de starkaste bilder som européer i allmänhet har av amerikansk rätt, vid sidan om de straffrättsliga berättelser som kommer från teveserier som CSI eller Law & Order. Det är skadeståndsrätten som får fungera ”content provider” i populärkulturella sammanhang när det inte är ett brottmål som står i centrum, tänk bara på John Grisham eller de där konstiga diskrimineringsrättegångarna från Ally McBeal. Och det är inte sällan verkliga skadeståndsfall som rapporteras från de amerikanska domstolarna när svensk media intresserar sig för amerikansk rätt, associationerna går kanske till målen mot tobaksbolagen, Agent Orange- eller silkonimplantat-målen eller den andra OJ Simpson-rättegången.  

Bilden av amerikansk skadeståndsrätt innehåller ofta följande komponenter: Amerikaner är mer benägna än andra att vända sig till domstol och kräva skadestånd. Den skadade kan erhålla enorma skadestånd, även för små skador, eller kanske utan att någon skada i mer naturlig bemärkelse uppstått. Vem som helst kan bli skadeståndsskyldig trots att man har agerat helt normalt, t.ex. för att man sålt varmt kaffe som varit just varmt. Skadeståndsmål avgörs av en lättmanipulerad och okunnig jury och juryn låter sig ofta påverkas av känslor, såsom medlidande med offret, och dömer därför ofta fel eller i alla fall för ”hårt”. De riktiga vinnarna i det amerikanska skadeståndssystemet är de profithungriga advokater som jagar ambulanser för att ragga klienter (om de inte stryker omkring i sjukhusens väntrum i sina smutsiga gabardinkostymer). Advokaterna är drivande i skadeståndstvisterna och forcerar fram rättegångar och trissar upp skadeståndsnivåerna eftersom de arbetar på procent. Skadeståndskarusellen är skadlig för samhället eftersom det leder till att i övrigt väl fungerande företag eller verksamheter förlamas av skadeståndsanspråk eller tvingas täcka dyra ansvarsförsäkringar vilket i sin tur drabbar konsumenterna (t.ex. patienterna i vården).  

Fortsättning här…

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter