Efter den diskussion som förts här tidigare har jag funderat litet mer på det där med sexsäljare som brottsoffer. Det är alltså ett förslag som Gudrun Schyman och några andra lanserat, och som – om jag förstår det rätt – ur rent praktisk synvinkel framför allt syftar till att ge prostituerade tillgång till de ersättningsmekanismer som samhället tillhandahåller just brottsoffer.

Rättsligt sett är det kränkningsersättning som är intressant. Kränkningsersättning utgår enligt huvudregeln till en person som offer för ett brott av visst allvar. Om inte brottslingen kan betala kan ersättning istället utgå ur hemförsäkringen eller som brottsskadeersättning. Den senare ersättningsformen kan bli aktuellt till exempel om brottslingen inte kan betala själv (eller kanske inte kan identifieras) och det inte, av någon anledning, går att få pengar ur hemförsäkringen.

För att ersättning skall kunna utgå till en sexsäljare så måste en tungt liggande princip när det gäller kränkningsersättning frångås, nämligen principen att ersättning inte skall utgå till det brottsoffer som själv medverkat till att kränkningen uppstod. När det gäller brottsskadeersättning bortfaller ofta rätten till ersättning redan när offret tagit en risk att utsättas för kränkning, eller om offret medvetet vistats i en miljö där brott kan antas begås.

Om man säljer sex till någon så begår köparen brott. Enligt vanliga principer borde alltså rätten till ersättning falla bort vid prostitution. För att det rent tekniskt skall vara möjligt att betala ut kränkingsersättning till prostituerade behövs således ett undantag. När det gäller brottsskadelagen kan ett sådant undantag göras explicit, det kan skrivas in i lagen. Det skulle se jävligt konstigt ut, eftersom mordförsöksoffer och våldtäktsoffer inte kan påräkna någon sådan undantagsregel men det är möjligt. 

Det innebär att om du umgås med en person som du tror är kriminell och som sedan försöker strypa dig och du nätt och jämnt överlever så kan du bli helt utan ersättning, men enligt Schyman-förslaget skulle den som medvetet och uppsåtligt ger upphov till att ett brott begås ha rätt till ersättning. Orättvisan i en sådan ordning kan man suga på länge.

När det gäller kränkningsersättning genom skadestånd – som alltså sexköparen får betala – så är det svårare att se hur det skulle regleras. Det går teoretiskt att införa en särskild sexköpsregel i skadeståndslagen men det skulle sticka ut som en Ku Klux Klan-kåpa på en Wu Tang-konsert. Skadeståndslagen innehåller inga sådana specifika regler alls och skadeståndsrätten har alltid värjt sig mot detaljreglering i paragraferna.

Men låt oss ändå anta att det går, att lagstiftaren vill rucka på ersättningsrättens traditioner på detta sätt och låt oss för en stund bortse från det rättssystematiskt kulturrevolutionära i en sådan reform och låt oss istället fundera litet över effekterna. Effekten blir – om man inte tänker sig förstöra ersättningsrätten i sin helhet – att för varje gång en sexsäljare säljer sex så är hon ett brottsoffer som har rätt till ersättning.

När det gäller kränkningsersättning så finns det ett sedan länge etablerad minimibelopp, nämligen femtusen kronor. Att det finns ett sådant minimibelopp beror på att kränkningsersättning enbart utgår vid allvarliga brott. Är det mindre allvarligt än att det kan anses medföra femtusen kronors ersättningsnivå når det helt enkelt inte upp till tillräckligt i allvarlighetshänseende. Det innebär att varje såld sexuell tjänst ger rätt till femtusen kronor i ersättning. Det är nog helt omöjligt att betrakta det på annat sätt än att varje sexuell tjänst ska betraktas som en ny kränkning.

Kan den prostiuerade visa att hon sålt sex men ingen blivit dömd för brottet så kan ersättning utgå från skattebetalarna, genom brottsskadeersättning. Och nu kommer vi fram till det fina. Eftersom en sexsäljare enligt förslaget definitionsmässigt anses som ett brottsoffer även om hon medvetet till och med givit upphov till brottet så måste såvitt jag förstår det den prosituerade kunna vända sig till brottsoffermyndigheten och erhålla ersättning för varje gång som hon sålt tjänster, om hon kan dokumentera brottet. Och effekten av det är ju uppenbar:

En prostituerad som dokumenterar sin business kan erhålla ett påslag på 5000 kr från skattebetalarna för varje gång hon säljer sex.

Det blir ju märkligt. En yrkesprostituerad som säljer, för att bara ha ett exempel, tre tjänster om dagen, tjugo dagar i månaden, och som riggar en videokamera skulle kunna inkassera 300 000 kr i månaden från allmänna medel. Ganska mycket pengar.

Jag är själv skeptisk mot tanken att ersättningssystemen tillhandahåller så mycket till incitamentsstruktur. Men man behöver inte vara en särskilt stark anhänga av moral hazard-tänkande för att anta att detta kan leda till oönskade resultat. Mer prostitution, till exempel.   

(Liknande tankar har framförts av åtskilliga i bland annat kommentarsfältet på Juridikbloggen, tack t.ex. till David Bergkvist.)

Annons