You are currently browsing the tag archive for the ‘tryckfrihet’ tag.

Dan Park, gatukonstnären som klistrar upp affischer med ibland rasistiskt innehåll, har dömts för hets mot folkgrupp och förtal. Park fick fängelse, men det är inte så förvånande eftersom hans prövotid för tidigare brottslighet inte hade gått ut. 

Jag ryckte emellertid till när jag läste en passage i domen. Så här skriver tingsrätten:

Enligt Europadomstolens praxis har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter. Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Det finns ingen hänvisning till några avgöranden från Europadomstolen i sammanhanget. Strax innan uttalandet hänvisar dock tingsrätten till två HD-avgöranden, vari Europadomstolspraxis redovisas. HD läser Europarätten på samma sätt som tingsrätten. I NJA 2006 s. 467 skriver HD:

Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto- Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Det mål som HD hänvisar till från Europadomstolen säger i p. 49 så här:

As the Court has consistently held, freedom of expression constitutes one of the essential foundations of a democratic society, one of the basic conditions for its progress and for the development of everyone. Subject to paragraph 2 of Article 10 (art. 10-2), it is applicable not only to ”information” or ”ideas” that are favourably received or regarded as inoffensive or as a matter of indifference, but also to those that shock, offend or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without which there is no ”democratic society” (see, particularly, the Handyside v. the United Kingdom judgment of 7 December 1976, Series A no. 24, p. 23, para. 49).

However, as is borne out by the wording itself of Article 10 para. 2 (art. 10-2), whoever exercises the rights and freedoms enshrined in the first paragraph of that Article (art. 10-1) undertakes ”duties and responsibilities”. Amongst them – in the context of religious opinions and beliefs – may legitimately be included an obligation to avoid as far as possible expressions that are gratuitously offensive to others and thus an infringement of their rights, and which therefore do not contribute to any form of public debate capable of furthering progress in human affairs.

This being so, as a matter of principle it may be considered necessary in certain democratic societies to sanction or even prevent improper attacks on objects of religious veneration, provided always that any ”formality”, ”condition”, ”restriction” or ”penalty” imposed be proportionate to the legitimate aim pursued (see the Handyside judgment referred to above, ibid.).

Det är något konstigt med den här formuleringen. I Europadomstolsfallet handlade om huruvida en åtgärd var ”necessary in a democratic society”. Det citerade stycket måste förstås i sin kontext, nämligen om den åtgärd som vidtagits i det österrikiska fallet skulle anses tillåten under konventionens regler. Syftet var alltså inte att förtydliga vilka förpliktelser människor har att avhålla sig från olika former av uttalanden.

Varför bryr jag mig? Jo. Jag bryr mig för att jag tycker att formuleringen – Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor – är problematisk.

Moraliskt är den förstås inte problematisk. Det är rimligt att vi som människor försöker visa andra människor empati. Det är rimligt att vi respekterar varandra, att vi inser att människor är olika och att vi avhåller oss från att säga saker om eller till människor som kränker dem. Om det inte finns starka skäl som talar för att säga det som är kränkande. 

Allt det här är rimligt, tycker jag. Men nu är det inte ett moraliskt statement i största allmänhet som tingsrätten gör i Dan Park-domen och som HD gör i 2006 års prejudikat. Uttalandena sker i en kontext av rättsligt ansvar.

Har vi verkligen en förpliktelse att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Mitt svar är: Nej. Någon sådan juridisk förpliktelse har vi inte i svensk rätt.

Vi har en skyldighet att inte bryta mot lagen. Det är ju just det som Park har dömts för, för att han inte respekterat två av riksdagen antagna straffbud som innefattar begränsningar i yttrandefriheten. Men utöver detta finns det ingen rättslig förpliktelse att inte kränka andra på ett omotiverat sätt.

Kan då inte Europadomstolens praxis i sig anses medföra en sådan förpliktelse? Nej. Europadomstolens praxis kan inte utvidga det rättsliga ansvaret för omoraliska yttranden på ett sådant sätt. Dessutom – utan att ha orkat sätta mig in i Europadomstolens praxis – så tycks det som att hänvisningen till Europadomstolen i samband med uttalandet om den påstådda förpliktelsen underskattar betydelsen av kontexten – som alltså var legitimiteten i inskränkningar av yttrandefriheten.

Vidare: Den formulering som jag nu citerat innehåller två satser. Den första satsen tar upp den ”förpliktelse” som jag hittills ägnat mig åt. Men det finns ett ”och” också, som följs av ”sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”. För mig är det här en uppenbar non sequitur.

Det är inte alls givet att omotiverade och otrevligt kränkande yttranden också är angrepp på andras rättigheter. Om jag med elakt tonfall säger till en politiker att hens nya reklamkampanj är det fulaste som producerats i svensk reklamhistoria må det vara omotiverat kränkande men inte är det ett angrepp på politikerns rättigheter? Och inte har jag en förpliktelse att så långt som möjligt undvika att säga något sådant?

Så. Dan Park dömdes för att han brutit mot brottsbalkens regler. Han fick fängelse, delvis också för att han återfallit i brottslighet. Däremot har inte Park eller någon annan en mer långtgående rättslig förpliktelse att avhålla sig från kränkningar än vad som följer av just lagen. Moraliskt ligger det annorlunda till.

 

”Information wants to be free.” Uttalandet är ett mantra i den digitaliserade kommunikationens tid. Informationsfrihet är för många ett självklart ideal, med vidsträckta implikationer för såväl yttrandefrihets-, integritetsskydds- och upphovsrättsreglering. Uttalandet brukar tillskrivas Stewart Brand, som sägs ha yttrat det på den första Hackers’ Conference som lämpligt nog hölls 1984.

Det sammmanhang som uttalandet gjordes i brukar inte citeras lika ofta. I sitt sammanhang blir uttalandet mindre naivt, men också mindre klatschigt: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. …That tension will not go away”.

Det är svårt att ta uttalanden som dessa på allvar, annat än som slagord. Det är förstås konstigt att tillskriva information en vilja. Människor kan vilja saker. Andra varelser likaså. Men information kan lika litet som en penna eller en pinne vilja något. När någon (som inte lider av vanföreställningar) säger att information vill vara fri – och någon säger det ofta – så betyder det något annat än att informationen tillskrivs en viss vilja.

Uttalandet är att förstå som en metafor. Men för vad? Här har det visat sig finnas olika tolkningar. Min tolkning är att det oftast framförs som en omformulering av det normativa påståendet att informationsfrihet är önskvärt. Påståendet utgör ett slagfärdigt sätt att uttrycka en uppfattning om ett generellt borde. Det är bra om information får vara fri.

Kanske ska slagordet betraktas som ett uttryck för något mer än ett påstående om det normativt eftersträvansvärda. Formuleringen har ett ontologiskt skimmer över sig. ”Information wants to be free” kanske också bör ses som ett uttryck för att informationsfrihet är intrinsikalt önskvärd.

När man säger att information vill vara fri så kan det tolkas som att man tillskriver information en fundamental egenskap: en strävan att få vara fri, otvungen, gränslös. Informationsfrihetens positiva status fordrar inget stöd. Den tas för given.

Brand ställer informationsfriheten mot profitintresset. Informationens frihet är ena sidan av det mynt som har drivkraften att kapitalisera på informationen på den andra sidan. Det är också denna intressekonflikt som ofta betonas i debatten om upphovrätt och informationsfrihet i digitala sammanhang. Men det finns en lika viktig intressekonflikt, nämligen den mellan informationsfriheten och de negativa effekter information kan medföra i form av integritetsinskränkningar eller andra skador som drabbar någon annan till följd av kommunicerad information.

Båda dessa typer av intressekonflikter hör till den typ av avvägningar som är legio i rättighetssammanhang. Alla friheter och rättigheter kommer förr eller senare brytas mot någon annans frihet eller rättighet. Och då krävs det en avvägning. Men i vissa sammanhang tenderar denna avvägning att glömmas bort.

I en svensk tradition har tanken på en närmast absolut frihet för information, framför allt friheten att få sprida information, ansetts naturligt kunna knytas till vår syn på yttrandefrihet, eller kanske snarast till den syn som vi tror präglar vår yttrandefrihetstradition, en form av yttrandefrihetsabsolutism. En yttrandefrihetsabsolutist är inte någon som förknippar yttrandefrihet med alkoholpolitik utan en person som anser att yttrandefriheten ska vara absolut, total.

Om yttrandefriheten inte kan vara total, så ska den åtminstone vara i det närmaste total. Den senare inställningen kan betecknas som yttrandefrihetsmaximalist. En yttrandefrihetsmaximalist anser att det finns ett egenvärde i så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt och att detta egenvärde ger yttrandefriheten en särskild tyngd i intressekonflikter.

Vare sig yttrandefrihetsabsolutismen eller -maximalismen återspeglas i lagstiftningens reglering. Grundlagarna tar tvärtom upp åtskilliga undantag, hela kataloger av regler, där yttrandefriheten får vika för andra intressen. I dessa fall kan yttranden medföra ansvar. Men det finns icke desto mindre en anda av yttrandefrihetsabsolutism i svensk debatt.

Jag föreslår att denna anda utgör en essentiell beståndsdel av den allmänt omfattade bilden av yttrandefriheten i Sverige. Den obetvingade yttrandefriheten är normalstillståndet, är kärnan i denna anda, och det även när den kommer i konflikt med andra intressen eller rättigheter. Den absoluta eller maximalt vidsträckta yttrandefriheten är i det närmaste ett naturtillstånd och inskränkningar eller begränsningar är undantag från detta naturtillstånd.

Andan kan komma till uttryck när nya inskränkningar föreslås. (Det är mer sällan som inställningen utgör avstamp för kritik av redan etablerade inskränkningar.) När en reglering föreslås som kan antas skava mot yttrandefriheten är den absolutistiska eller maximalistiska inställningen vanligt förekommande. Motståndet mot vad som uppfattas som nya inskränkningar i yttrandefriheten vilar ofta på det implicita argumentet att yttrandefriheten i sig är skyddsvärd, även när den används på ett sätt som t.ex. skadar någon.

Argumentet har under senare tid framförts t.ex. i motståndet mot lagförslaget om förbud mot integritetskränkande fotografering. Den kan komma till uttryck i vår syn på reformbehov i andra länder. Det kan komma till uttryck i vårt stöd för vissa tekniker eller verksamheter.

Denna bild av den svenska yttrandefriheten korresponderar alltså inte med den rättsliga regleringen, trots att det i allmänhet är just den rättsliga regleringen av yttrandefriheten som betonas som central för vår tradition. Yttrandefrihetsabsolutismen och -maximalismen är i denna mening en vrångbild, och inte sällan en idealbild, av den svenska yttrandefrihetstraditionen. Det är en bild som är attraktiv för många, sin förvrängning till trots. Det är denna bild som fick Wikileaks att söka sig till Sverige. Det är denna bild som vi söker exportera i resten av Europa och världen.

Denna anda är fertil jord för argument av typen ”information wants to be free”. Det märks särskilt i diskussionen om kommunikation över Internet. Medan lagstiftningen alltid utgått från att yttrandefriheten kräver begränsningar har kombinationen av den förvrängda självbilden av den svenska yttrandefrihetstraditionen och det ideal som framträder i det inledande Brand-citatet genererat en ny form av yttrandefrihetsabsolutism: Yttrandefriheten på Internet bör inte begränsas. Punkt. Eller så förekommer den i den något mer uppluckrade yttrandefrihetsmaximalistiska formen: En så vidsträckt yttrandefrihet på Internet har ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter saknar.

Det vanligaste exemplet på yttrandefrihetens självklara begränsning är nog scenariot där någon av okynne ropar att elden är lös på en teater. Att ropa att elden är lös är förvisso ett yttrande och yttranden förtjänar förvisso att skyddas, men när yttrandefriheten används till att oberättigat skapa kalabalik får den vika för andra intressen, kanske närmast intresset av personlig säkerhet.

Det finns emellertid skarpare exempel än det falska larmet. Ett absolut skydd för yttrandefriheten skulle innebära att den som anstiftar till brott som mord eller sabotage inte skulle kunna avkrävas ansvar. Om jag anlitar någon att mörda min fiende genom att kommunicera över Facebook så kan naturligtvis inte min yttrandefrihet anföras som ett ansvarsbefriande argument. Det beror emellertid inte på, som ibland antas, att de yttranden som utgör min beställning av ett mord inte skulle omfattas av yttrandefriheten. Alla yttranden omfattas. Men vissa yttranden förtjänar inte att skyddas när de kolliderar med andras intressen.

Ett yttrande som innebär en beställning av ett mord är det mest extrema exemplet på detta. Den totala yttrandefriheten är ohållbar. Men den är inte bara ohållbar. Den utgör inte heller ett idealtillstånd, i sammanhang bestående av mer än en människa. Det finns inte ens på ett abstrakt, principiellt plan utrymme för yttrandefrihetsabsolutism i ett samhälle.

På samma sätt förhåller det sig med den yttrandefrihetsmaximalistiska inställningen. Enligt denna inställning har en vidsträckt yttrandefrihet ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter inte har. Inte heller denna inställning är principiellt försvarbar i ett samhälle. Hur vidsträckt yttrandefriheten ska antas vara, eller göras, beror på vad den används till. Det finns inget egenvärde i en så extensiv yttrandefrihet som möjligt. Det kan finnas ett egenvärde i yttrandefrihet, men inte i dess utsträckning. Jag tror att detta kan uppfattas som kontroversiellt, men låt mig ge ett konkret men världsfrånvänt exempel som illustrerar poängen tydligt.

Säg att vi lever i ett samhälle som har reglerat sin yttrandefrihet på det sätt som vårt samhälle idag har. Lagstiftaren föreslår en marginell, men dramatisk, förändring av systemet: Anstiftan av mord som sker genom yttranden över Internet ska avkriminaliseras, med motiveringen just att yttrandefrihetens har ett egenvärde. Ett samhälle som skulle genomföra en sådan reform är, påstår jag, inte i någon bemärkelse ett bättre samhälle än det tidigare. Det är förstås sämre i flera avseenden. Reformen riskerar att göra livet farligare för potentiella mordoffer och står stick i stäv med grundläggande tankar om retributiv rättvisa. Men det är inte i något avseende bättre. En utvidgning av yttrandefriheten är inte i sig positiv utan bara positiv utifrån vad den mer konkret innebär. Yttrandefrihetsmaximalismen lider av samma brist som sin absolutistiska storebror – det är normativt ohållbara positioner.

Information vill vara fri, säger maximen. Yttrandefriheten strävar mot totalitet eller maximal utsträckning. Men information måste betvingas. Yttrandefriheten måste begränsas. Ett samhälle med total informations- eller yttrandefrihet är ett samhälle som gör transparensen totalitär och integriteten till intet.

*

Detta blogginlägg är inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

För några veckor sedan var jag med i en debatt med bland annat Thomas Mattson, rörande yttrandefrihetens gränser och framför allt förhållandet mellan meddelarfriheten/-skyddet och integritetsskyddet. Min egen inställning är att det finns anledning att ifrågasätta meddelarfrihetens status i vissa fall där dess utövande medför integritetskränkningar – typfallet när polisen i strid med sekretessreglerna ringer till journalister för att tipsa om att kända personen Y gripits misstänkt för ett brott. Samtidigt är jag när det gäller yttrandefriheten i egentlig mening, rätten att få yttra sig utan sanktioner, för en större yttrandefrihet än vad svensk rätt idag medger. Till exempel ärjag skeptisk till hets mot folkgrupp-brottet, när det används mot vissa åsiktsyttranden som generellt ogillas (heilande, till exempel).

I vilket fall. I helgens program Publicerat så diskuterade jag vissa av dessa frågor igen med Thomas Mattson. Programmet finns här.

Justitieministern ryter till mot Stockholmspolisen i samband med utredningen av rånet i Västberga. (Här finns det senaste. Och här en välformulerad kommentar.) Polisen har läckt igen. Polisläckorna är ett problem på många sätt. Det är ett problem eftersom de kan sabotera eller försvåra utredningarna. Det är ett problem eftersom det kan ge misstänkta personer ett orättvist underläge tidigt i en process. Och det är också ett problem eftersom det underminerar meddelarfrihetens ställning i tryckfrihetsrätten.

För det är ju så att den här typen av läckor skyddas i grundlagen. Till och med om läckorna jobbat mot betalning av tidningarna. Det är en orimlig ordning. Meddelarfriheten behöver här ses över. Justitiedepartementet skickade alldeles nyss över en lagrådsremiss som behandlade just meddelarfriheten, men ur andra perspektiv. Men det kommer fler chanser.

Förmodligen ganska snart.

Förtroendet för rättsväsendet är skadat, framhåller DN. Det är Hillegren-affären igen. Men det är inte bara rättsväsendet som fått sig en törn i Hillegren-affären. Själv oroar jag mig över att se hur svensk liberal press och skribenter över huvud taget (med vissa undantag) helt verkar ha tappat bort sin yttrandefrihetskompass bland alla spekulationer.  

Vad har egentligen hänt med svenska media? Liberala tidningar som tidigare haft meddelarfrihetsidealet inpräntat i sitt DNA verkar ha blivit muterade. Principer underkastas ”samhällets förtroende”. DN applåderar idag Hillegrens nya arbetsuppgifter. Som DN uttrycker det: ”gårdagens beslut att Hillegren inte längre ska hantera sexualbrott är klokt”.

Vänta nu. Säger Sveriges största morgontidning att det är rätt beslut att ta ifrån en person hans arbetsuppgifter – för att han givit uttryck för en åsikt i media? Notera att det är enbart uttalandena i media som ligger till grund för DN:s ställningstagande. Ingen har påstått att åklagaren i fråga skulle missköta sitt uppdrag. DN är helt enkelt, för att uttrycka det i tryckfrihetstermer, glada över att en meddelare har drabbats av en sanktion. ””Oberoende liberal”, joråsåatt.

Det blåser kallt i tryckfrihetens gränsland över huvud taget just nu.

Det smärtar mig att behöva göra det jag nu skall göra men principer omfattar även mörkermän. För någon vecka sedan menade jag att Aftonbladet i sitt enträgna arbete med att röka ut pseudonymen Kepler visat bristande lyhördhet för skriftställares rätt att få vara anonyma om de vill. Men nu är Aftonbladet själv i trubbel. Efter en enligt min personliga mening helt vidrig antisemitisk artikel om organhandel så drabbades tidningen av reaktioner. (Åsa Linderborg försöker nu låtsas som att artikeln inte alls handlar om ”judar” utan om ”Israel” – vilket väl inte känns så där särskilt trovärdigt.) på Hillegrens uttalande var reaktionerna delvis välförtjänta. Det står till exempel företrädare för Israel fritt att kritisera – israeliska institutioner står inte, vilket vissa vill tro, under svenska regler. Även hycklandet har vi sett tidigare.

Men inte alla reaktioner är acceptabla. Även svenska ambassaden i Israel tog nämligen för sig att ”tydligt ta avstånd” från artikeln. Därvid förklarade ambassaden också att Aftonbladet inte talar för alla svenskar. Herregud, det hoppas jag verkligen inte att omvärlden tror, att AB Kultur skulle tala för oss alla. Men det borde inte statens utlandsrepresentanter skriva pressmeddelanden om, naturligtvis. Det är inte statens roll att tala om vad tidningar får säga eller inte säga i enskilda fall.  

Det börjar tydligen bli hög tid att skaka liv i det gamla tryckfrihetsförordningsliket igen och påbörja en diskussion, inte bara om vad lagen tillåter, utan även vilka värderingar den bygger på och varför våra friheter är något att värna om. För det framgår allt tydligare att både journalister och offentligheten har glömt bort något viktigt.

Jahaja. Det här är ingen bra dag för svensk tolerans mot oliktänkande. Nu har Hillegren tydligen blivit skild från en del av sina arbetsuppgifter efter sina uttalanden. NB: De uttalanden han gjorde till en tidning. Om inte det anses vara ett problem ur meddelarfrihetssynvinkel så blir jag förvånad. (Var finns Tidingsutgivarna nu?)

edan vi väntar på att någon skriver en JK-anmälan därom kan vi läsa Jakobs utmärkta artikel på Newsmill. Obligatorisk läsning för den som fortfarande bryr sig om offentliganställdes rätt till yttrandefrihet.

Få bloggar har ansökt om utgivningsbevis för att erhålla grundlagsskydd, berättar SvD. ”Bloggare verkar i ett laglöst land” är rubriken.

Men så är det naturligtvis inte. Bara en tidning kan komma på att det skulle vara laglöst att inte omfattas av grundlagarna för medier.

Bloggare verkar utan utgivningsbevis i samma rättssystem som alla andra, däremot inte i det särskilda regelsystem som gäller för t.ex. tidningar.

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att placera mig i det regelssystemet. Det här är inte någon tidning. Mejl till mig omfattas inte av grundlagsskyddad meddelarfrihet. De som kommenterar inlägg svarar själv för sina uppgifter. Jag är inte någon utgivare. Bara så att ni vet.

Det finns ganska många inlägg på denna blogg som har handlat om tidningarnas ansvar för felaktiga och kränkande uppgifter. Men frågan är om inte Expressen gjort det största klavertrampet av dem alla – ja, det är väl ännu värre än Persbrant-fadäsen – när de snaskar runt i ett gammalt självmord men pekar ut fel person!

Uppdatering: Expressen verkar ha betalt en del och är beredd att betala mer. De talar i alla fall om att ge ytterligare kompensation. Det framgår dock inte ”ytterligare än vad”. Om det någonsin funnits ett fall som borde ge upphov till en seriös diskussion om tabloidjournalistikens pris så är det detta.

Dagens media, Expressen, Journalisten

 

 

Här är ett avslöjande. Jag har en mapp i mitt epost-program som heter ”Rättshaverister”. Där ligger mängder med e-post från personer som vill ha min hjälp med att lösa deras vårdnadstvister, överklaga felaktiga domar i brottmål eller – vanligare – vill ha mitt bistånd i bråk med patientförsäkringen, trafikförsäkringen, eller läkemedelsförsäkringen. Det är kort sagt brev från personer som upplever att de hamnat i kläm i rättssamhället. Många gånger är det människor som inte känner att de får stöd någonstans, att de inte har någon på sin sida. Jag svarar ibland, men ganska sällan, eftersom jag annars skulle kunna ägna hela dagarna åt sådana saker. Dessutom så har ganska många – men långt ifrån alla – av de som mejlar ett lätt aggressivt tonfall, säkerligen en konsekvens av upplevelsen att inte tas på allvar.

Bakom dessa berättelser finns det ofta en person som är värd att ta på allvar. JK Göran Lambertz skrev för några år sedan en förnämlig uppsats om hur samhället skapar rättshaverister. Hur det kan börja med en uppslitande vårdnadstvist och slutar med att man skickar 300 fax till myndigheter per dag.  Dessutom: Bakom många rättshaverister finns det ofta en sann oförätt, ett fel som begåtts, och som inte tagits på allvar. Jag skulle aldrig använda ordet ”rättshaverist” om någon som hör det. Det är ett förminskande ord. Det är ett sätt trycka till någon, att från en upphöjd position meddela att man inte tar någon annans upplevelser på allvar. Språkbruket är med andra ord ett typiskt exempel på de manliga härskarteknikerna. Det används således ofta av människor i maktposition som vill tvåla till någon.

Idag är det Maria Schottenius, DN Kulturs chefreddaktör som använder det i DN, om Johan Norberg. (Inte på nätet.) Som jag skrev här tidigare så har Norberg som det tycks falskeligen målats ut som xenofob i tidningen. Efter detta reagerade Norberg och många andra, visade det sig i Schottenius inlägg idag. Schottenius ser emellertid reaktionerna som ett utslag av något slags kotterier och sedan så klämmer hon till med det där rättshaverist-uttrycket.

Ett invektiv läggs till insinuationerna. Nu från chefen för redaktionen. Man behöver inte vara forskare i viktimologi för att inse att sådana yttranden från redaktionens ledning ökar på och fördjupar de skador som den första artikeln påbörjade.

**

Jag reagerar starkt på den här historien utan att känna någon av de inblanade, utan att betrakta mig som en del av någon ”bloggosfär” och utan att ha läst den bok som givit upphov till diskussionen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha läst en del av Norbergs tidigare framställningar så är insinuationerna om främlingsfientlighet helt missvisande. Det är allvarligt. Mer allvarligt är att det sker i Sveriges största tidning i ett sammanhang som läses av just de personer som jag gissar att Norberg minst vill bli betraktad som xenofob av. Sådana här insinuationer kletar av långt efter att alla glömt vad grundfrågan handlade om. ”Just det, ja! Det var han som DN visade var muslimhatare!”. Mest allvarligt blir det när chefredaktören från sin överordnade position efter reaktioner istället för att säga något i sak – kanske genom att visa att det var berättigat att klumpa ihop Norberg med islamofoberna i första artikeln, eller genom att be om ursäkt och säga att det var ett olycksfall i arbetet – hoppar på offret. Så garanterar man att de felaktiga uppgifterna biter sig fast.

Och den stora principfrågan som det slutar i är denna. Svensk tryckfrihet bygger på ett antagande om att ansvariga utgivare har det yttersta ansvaret för en publikation och det i sin tur bygger på ett organisationsansvar där utgivaren måste kunna lita på sina chefredaktörer. På sistone så har vi sett alltfler fall där utgivaransvaret fallerat. Mikael Persbrandt förtalades i Expressen, förmodligen helt utan utgivarens vetskap. Erika Lejonros fick sin tillvaro slagen i spillror efter att falskt anklagats för bidragsfusk i TV4. Och nu DN Kulturs haveri, som på många sätt är värre. Här har chefredaktören istället för att kontrollera sakernas tillstånd, att sträva efter något slags journalistiskt ideal om sanning och heder, valt att gå till attack. Mot offret. Hur skulle det allokerade tryckfrihetsansvaret kunna fungera med sådana redaktioner? 

  • Tingsrätten har nu kommit fram till att det inte var fel att ta Sefastssons dator i beslag.
  • TV4 fortsätter att driva linjen att förundersökningen i detta fall borde skötas på ett annorlunda sätt, eftersom Sefastsson var journalist. Ur SvD: ”- Det är extremt förvånande att tingsrätten sätter sig över meddelarskyddet som är skyddat av grundlagen. Vi får nu överväga om vi ska överklaga beslutet, säger TV 4:s kommunikationsdirektör.” TV4:s linje är med andra ord även fortsättningvis att attack är bästa försvar, i ett uppskruvat tonläge.
  • På andra sidan: Åklagaren Björn Blomqvist ger några goda argument för varför TV4:s argumentation kan vara farlig på DN Debatt i lördags.  

Min personliga åsikt? Tv4:s agerande och tolkningar är betydligt farligare för meddelarfriheten än utredningen. Blotta påståendet om att journalister skulle kunna undgå granskning vid brottsmisstankar genom hänvisningar till källskydd uppfattas i allmänhet som så hårresande att det undergräver meddelarfrihetens legitimitet. ”Inte kan väl tanken bakom källsskyddet vara att göra journalister till ett straffrättsligt frälse?” frågade mig en student. Och han hade ju rätt.

Uppdatering: Dagens ledare verkar i stort tycka som jag. Maria Abrahamsson välkomnar tingsrättens beslut och framhåller: ”Om Trond Sefastsson hade förklarats oåtkomlig för rättvisan hade förtroendet för hela journalistkåren gått i botten. För Justitiekanslern återstår bara att skriva av de anmälningar som har gjorts mot åklagaren.”

Barbro Hedvall på DN ser Sefastssons agerande, om nu anklagelserna är sanna, som ett värre hot för tryckfrihetstanken än myndigheternas agerande. ”Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att anklagelserna om köpt journalistik blir utredda än att en dator hos en person som blandat ihop olika yrkesidentiteter, däribland den som journalist, blir genomgången.”

Men Jan Scherman tuffar på. På DN Debatt kritiserar Scherman åklagare Blomqvists artikel, till synes utan att ha läst den. Mest verkar Scherman ha varit sugen på att dra en Kryzz-liknande ordvits om ”mästerdetektiven Blomqvist” som han kom på i fikarummet. Och nog börjar det bli litet stand-up över TV4.

Scherman spelar trovärdigt rollen som ståuppare Betnér.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter