”Du är en nazist!”
Gränsdragningarna under traditionella ansvarsgrunder blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgit som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse. Och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet.
Hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Även för allmänheten okända personer kan bli förtalade i större sammanhang nu än tidigare. Idag kan, tja, kyrkoherden i Börkelfinga få sitt namn spritt bland kommunens alla kyrkobesökare med stor, om än lokal, skada till följd. Här har vi en av de riktigt intressanta frågeställningarna för juridiken idag och imorgon. Integritetsskyddet. Här finns det fortfarande, trots den stora utredning som nyligen presenterats, mycket att undersöka. (Se för två påminnelser om detta från dagens tidning här och här.)
Tag det här exemplet, som jag läste om i Politikerbloggen. En riksdagsledamot blir av en representant för ett annat parti kallad ”en fjantig liten hög av kodynga”. (I och för sig en rolig illustration av ett invektiv som bara en person i ett politiskt ungdomsförbund skulle kunna formulera.) Det kan man kanske behöva tåla. Han kan kanske också behöva tåla att jämföras med Sverigedemokraterna. Men behöver han verkligen tåla att i ett politiskt sammanhang bli kallad för nazist? Att vara nazist är nog i allmänhet något som är klandervärt. Ofta kan det leda till andras missaktning.
Nu är det i och för sig ett välkänt fenoment att diskussioner i digitala former inte sällan slutar just med att någon kallar den andra för ”nazist”. ”Den som först säger n-ordet förlorar”, är en maxim på många epostlistor. Men det smetar ju ändå ned, särskilt i en kontext där två representanter för de demokratiska riksdagspartierna representeras.
Den baktalade själv säger att yttrandefriheten är vid och verkar tycka eller tro att det är tillåtet att använda sådan här retorik. Jag är inte så säker på det. I och för sig tycks tonläget i politiken, särskilt bland de bloggande politikerna, ha skruvats upp. Men även i ett uppskruvat tonläge kan man ifrågasätta om det är acceptabelt att pekas ut på det här sättet. Särskilt som jag misstänker att just den nazi-stämpel rimmar illa med riksdagsledamotens egen inställning: Upphovet till invektiven var en stödgala för Israel.
11 kommentarer
Comments feed for this article
april 16, 2008 den 11:40 f m
annastidoliv
Jag har precis blivit kallad för psykiskt sjuk, lögnare, tjuv och så vidare på en blogg skriven av min pappas sambo. Hon hotar också med att visa sitt rätta jag. DÄR i de situationerna som den lilla människan är jag maktlös.. Det är förtal och det är hot men det skulle aldrig leda till något vid anmälning ingen uppmärksammar det för det rör sig om då två personer, okända vanliga personer….
I kända och stora sammanhang så kommer sånt fram och det blir oftast någon form av konsekvens för den som skriver tveksamt. Men i alla alldagliga bloggar om vanliga människor stöts och blöts det emellanåt hemska saker som är rent brottsliga och INGEN kan göra något åt det.
april 16, 2008 den 11:51 f m
martenschultz
Jo, men du KAN göra något av det. Ring en advokat, fråga efter en timmes kostnadsfri rådgivning, lägg fram ditt case. Ingen åklagare kanske tar det. Men i skadeståndsrätten är du din egen åklagare och kan själv driva mål mot någon som gjort dig illa.
april 16, 2008 den 3:03 e m
annastidoliv
DET var ett bra tips och det känns skönt att världen har någon som säger att ma KAN göra något åt sånt. TACK ska kika lite hur jag kan gå tillväga.
april 17, 2008 den 4:54 e m
Elisabeth
Gör utskrifter och skärmdumpar (tror jag det heter) och polisanmäl henne. Det finns mängder med ”vanliga personer” som döms för förtal och olaga hot mot andra ”vanliga personer” varenda vecka. Det viktiga är att det finns stödbevisning till dina uppgifter. Skulle åklagaren besluta att lägga ner förundersökningen kan du begära överprövning av beslutet.
maj 3, 2008 den 12:03 f m
Anonym
Men vart går gränsen vid förtal? Och vart går gränsen med yttrandefrihet/åsiktsfrithet. Och för bloggare är det väl tryckfriheten som gäller? När är det brott liksom? Jag har kollat lite på rikslex, men jag blir inte klokare på kapitel 5? i brottsbalken. Det mesta verkar vara lite luddigt, för alla sådana här fall skiljer sig väl från varandra mer eller mindre?
juni 8, 2008 den 9:36 f m
Anonyme Chris
Hej!
Detta med förtal på Internet har vuxit myndigheterna över huvudet. Jag har själv blivit utsatt (för grovt förtal tycker jag själv), där jag hängts ut på en intresseorganisations hemsida sedan år 2000 som skurk, bedragare och oseriös företagare. Jag hade på den tiden ett namn som var ovanligt och därför kände alla igen mig och min familj offentligt. Vi valde därför att byta namn till ett av våra gamla släktnamn eftersom det blev ohållbart att existera på ett normalt sätt i vardagen.
Jag och min hustru polisanmälde denna intresseorganisation sommaren år 2003 för förtal. Polisen sände ärendet vidare till åklagare som i sin tur skickade frågan vidare till JK för utredning om tryckfrihetsbrott. JK tog beslut i ärendet och återremitterade det till berörd åklagare med besked om att organisationens hemsida ej var registrerad som offentligt mediaforum hos Radio- & Televerket, och därför inte ansågs ligga på hans bord. Åklagaren beslutade att lägga ner förundersökningen. Jag begärde på nytt prövning hos överåklagare, men han kom fram till samma beslut.
Åren gick och vi kom nu fram till december 2007. Några illasinnade personer använder nu artiklarna som fortfarande ligger kvar på organisationens hemsida, till att misskreditera mig och min familj i lokala media och i ett konsument program på SvT. De hade snokat reda på mitt tidigare efternamn via offentlig information hos Kronofogdemyndigheten.
Jag polisanmäler ytterligare en gång organisatione för förtal. Men samma procedur upprepas och ingen förundersökning inleds. Jag ringde då upp handläggande åklagare och frågade honom vad han tyckte att jag skulle göra. Hans svar blev att det visste han inte, men han tyckte jag borde ha förståelse för att åklagarmyndigheten inte kan engagera sig i sådana här brott för då skulle de inte få göra annat inom myndigheten.
Så på det viset var det ställt med rättssäkerheten i detta land. Trots att jag inte har ekonomiska resurser att föra min talan och stämma till enskilt åtal, så bryr sig inte myndigheten om att vara behjälplig.
Och de misskrediterade uppgifterna ligger kvar på organsiationens hemsida, men nu även ytterligare klandervärda uppgifter i andra media, som hamnat där på grund av ursprungs förtalet på organisationen hemsida.
Jag och min hustru känner oss helt rättslösa. Det kan väl ändå inte vara lagstiftarens avsikt att lagen skulle tolkas så här. När den senast uppdaterades fanns ju inte ens internet och vanligt förtal mellan människor gick (oftast mun till mun och i lokala tidningar med kort läsvärde).
Vad gör man?
Hälsn Chris
februari 23, 2009 den 5:33 e m
Bibbi Jonasson
Hej,
Jag kollar just nu runt om samma sak…
Att anmäla en liknande hemsida(blogg)där det förekommer hot och grovt förtal.
Vad gör man?
Vi har blivit trakasserade (jag o min sambo) i över 2 år nu och flera hundra polisanmälningar mm men inget händer.
Jag har kontaktat brottsofferjouren nu och de kommer hjälpa oss inom sinom tid….
Men men hur länge ska man behöva få vänta på att få hjälp och stopp på allt?
Fler tips snälla någon. Det måste finnas rättigheter gällande internet åxå?
MVH Bibbi
mars 20, 2009 den 10:14 f m
ann
Sidan http://www.feliciasliv är väl ett synnerligen bra exempel på hur långt det kan gå utan att man kan göra så mycket mer än att påtala det. Det är denna sida Göran Gräslund talar om i sin DN-artikel om maktlösheten hos DI. Tre namngivna personer som aldrig varit i närheten av att misstänkas av ”systemet” har utsatts för en regelrätt pöbelrättegång och anklagas alltså för mord i tjänsten. Fyra åklagare har prövat fallet – alla är överens – det finns ingen anledning att misstänka något annat än självmord, men mamman ger sig inte utanm lobbar lite varstans för sin sida och sin påhittade mordhistoria som hon inte på något sätt kan bevisa. Och de som ifrågasätter henne blir själva förföljda. Själv har jag t.ex. blivit spårad til min arbetsgivare och denne har hotats med JO-anmälan om den inte ser till att göra sig av med mig o.s.v. inblandade åklagare och poliser har blivit anmälda o.s.v. Ett klart fall av rättshaveri alltså.
september 30, 2010 den 10:38 f m
Sjukskriven
Håller som de allra flesta med Ann. Förfärlig historia det där,som endast rent blåögda går på. Helt osant,att någon tog hennes dotter av daga. Myndigheter har redan bedömt fallet som vanligt typiskt suicid,då flickan påträffades knäböjd hängd i trädet. Många suicidala har ju hittas i exakt samma ställning, detta vet ju varje utbildad ,som handhar sådant. Man kan nästan säga,att det var mycket elementärt. Men för en elak person med svaga skuldkänslor (??) är det nog för,att starta en Hemsida,som den nämnda….
mars 20, 2009 den 10:15 f m
ann
http://www.feliciasliv.se skulle det naturligtvis vara!
april 2, 2009 den 12:51 e m
Bibbi Jonasson
Hej igen,
Ja nu kommer det papper och brev om anmälningar till min sambo igen. Mer rättegångar men inget händer. Kan man bara inte låsa in männsikan?
Hade det varit tvärtom och hon blivit traasserad hade han garanterat suttit inne nu. Vilket samhälle. Tvi vale….
//Besviken