You are currently browsing the tag archive for the ‘yttrandefrihet’ tag.

Dan Park, gatukonstnären som klistrar upp affischer med ibland rasistiskt innehåll, har dömts för hets mot folkgrupp och förtal. Park fick fängelse, men det är inte så förvånande eftersom hans prövotid för tidigare brottslighet inte hade gått ut. 

Jag ryckte emellertid till när jag läste en passage i domen. Så här skriver tingsrätten:

Enligt Europadomstolens praxis har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter. Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Det finns ingen hänvisning till några avgöranden från Europadomstolen i sammanhanget. Strax innan uttalandet hänvisar dock tingsrätten till två HD-avgöranden, vari Europadomstolspraxis redovisas. HD läser Europarätten på samma sätt som tingsrätten. I NJA 2006 s. 467 skriver HD:

Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto- Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Det mål som HD hänvisar till från Europadomstolen säger i p. 49 så här:

As the Court has consistently held, freedom of expression constitutes one of the essential foundations of a democratic society, one of the basic conditions for its progress and for the development of everyone. Subject to paragraph 2 of Article 10 (art. 10-2), it is applicable not only to ”information” or ”ideas” that are favourably received or regarded as inoffensive or as a matter of indifference, but also to those that shock, offend or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without which there is no ”democratic society” (see, particularly, the Handyside v. the United Kingdom judgment of 7 December 1976, Series A no. 24, p. 23, para. 49).

However, as is borne out by the wording itself of Article 10 para. 2 (art. 10-2), whoever exercises the rights and freedoms enshrined in the first paragraph of that Article (art. 10-1) undertakes ”duties and responsibilities”. Amongst them – in the context of religious opinions and beliefs – may legitimately be included an obligation to avoid as far as possible expressions that are gratuitously offensive to others and thus an infringement of their rights, and which therefore do not contribute to any form of public debate capable of furthering progress in human affairs.

This being so, as a matter of principle it may be considered necessary in certain democratic societies to sanction or even prevent improper attacks on objects of religious veneration, provided always that any ”formality”, ”condition”, ”restriction” or ”penalty” imposed be proportionate to the legitimate aim pursued (see the Handyside judgment referred to above, ibid.).

Det är något konstigt med den här formuleringen. I Europadomstolsfallet handlade om huruvida en åtgärd var ”necessary in a democratic society”. Det citerade stycket måste förstås i sin kontext, nämligen om den åtgärd som vidtagits i det österrikiska fallet skulle anses tillåten under konventionens regler. Syftet var alltså inte att förtydliga vilka förpliktelser människor har att avhålla sig från olika former av uttalanden.

Varför bryr jag mig? Jo. Jag bryr mig för att jag tycker att formuleringen – Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor – är problematisk.

Moraliskt är den förstås inte problematisk. Det är rimligt att vi som människor försöker visa andra människor empati. Det är rimligt att vi respekterar varandra, att vi inser att människor är olika och att vi avhåller oss från att säga saker om eller till människor som kränker dem. Om det inte finns starka skäl som talar för att säga det som är kränkande. 

Allt det här är rimligt, tycker jag. Men nu är det inte ett moraliskt statement i största allmänhet som tingsrätten gör i Dan Park-domen och som HD gör i 2006 års prejudikat. Uttalandena sker i en kontext av rättsligt ansvar.

Har vi verkligen en förpliktelse att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Mitt svar är: Nej. Någon sådan juridisk förpliktelse har vi inte i svensk rätt.

Vi har en skyldighet att inte bryta mot lagen. Det är ju just det som Park har dömts för, för att han inte respekterat två av riksdagen antagna straffbud som innefattar begränsningar i yttrandefriheten. Men utöver detta finns det ingen rättslig förpliktelse att inte kränka andra på ett omotiverat sätt.

Kan då inte Europadomstolens praxis i sig anses medföra en sådan förpliktelse? Nej. Europadomstolens praxis kan inte utvidga det rättsliga ansvaret för omoraliska yttranden på ett sådant sätt. Dessutom – utan att ha orkat sätta mig in i Europadomstolens praxis – så tycks det som att hänvisningen till Europadomstolen i samband med uttalandet om den påstådda förpliktelsen underskattar betydelsen av kontexten – som alltså var legitimiteten i inskränkningar av yttrandefriheten.

Vidare: Den formulering som jag nu citerat innehåller två satser. Den första satsen tar upp den ”förpliktelse” som jag hittills ägnat mig åt. Men det finns ett ”och” också, som följs av ”sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”. För mig är det här en uppenbar non sequitur.

Det är inte alls givet att omotiverade och otrevligt kränkande yttranden också är angrepp på andras rättigheter. Om jag med elakt tonfall säger till en politiker att hens nya reklamkampanj är det fulaste som producerats i svensk reklamhistoria må det vara omotiverat kränkande men inte är det ett angrepp på politikerns rättigheter? Och inte har jag en förpliktelse att så långt som möjligt undvika att säga något sådant?

Så. Dan Park dömdes för att han brutit mot brottsbalkens regler. Han fick fängelse, delvis också för att han återfallit i brottslighet. Däremot har inte Park eller någon annan en mer långtgående rättslig förpliktelse att avhålla sig från kränkningar än vad som följer av just lagen. Moraliskt ligger det annorlunda till.

 

Annonser

”Information wants to be free.” Uttalandet är ett mantra i den digitaliserade kommunikationens tid. Informationsfrihet är för många ett självklart ideal, med vidsträckta implikationer för såväl yttrandefrihets-, integritetsskydds- och upphovsrättsreglering. Uttalandet brukar tillskrivas Stewart Brand, som sägs ha yttrat det på den första Hackers’ Conference som lämpligt nog hölls 1984.

Det sammmanhang som uttalandet gjordes i brukar inte citeras lika ofta. I sitt sammanhang blir uttalandet mindre naivt, men också mindre klatschigt: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. …That tension will not go away”.

Det är svårt att ta uttalanden som dessa på allvar, annat än som slagord. Det är förstås konstigt att tillskriva information en vilja. Människor kan vilja saker. Andra varelser likaså. Men information kan lika litet som en penna eller en pinne vilja något. När någon (som inte lider av vanföreställningar) säger att information vill vara fri – och någon säger det ofta – så betyder det något annat än att informationen tillskrivs en viss vilja.

Uttalandet är att förstå som en metafor. Men för vad? Här har det visat sig finnas olika tolkningar. Min tolkning är att det oftast framförs som en omformulering av det normativa påståendet att informationsfrihet är önskvärt. Påståendet utgör ett slagfärdigt sätt att uttrycka en uppfattning om ett generellt borde. Det är bra om information får vara fri.

Kanske ska slagordet betraktas som ett uttryck för något mer än ett påstående om det normativt eftersträvansvärda. Formuleringen har ett ontologiskt skimmer över sig. ”Information wants to be free” kanske också bör ses som ett uttryck för att informationsfrihet är intrinsikalt önskvärd.

När man säger att information vill vara fri så kan det tolkas som att man tillskriver information en fundamental egenskap: en strävan att få vara fri, otvungen, gränslös. Informationsfrihetens positiva status fordrar inget stöd. Den tas för given.

Brand ställer informationsfriheten mot profitintresset. Informationens frihet är ena sidan av det mynt som har drivkraften att kapitalisera på informationen på den andra sidan. Det är också denna intressekonflikt som ofta betonas i debatten om upphovrätt och informationsfrihet i digitala sammanhang. Men det finns en lika viktig intressekonflikt, nämligen den mellan informationsfriheten och de negativa effekter information kan medföra i form av integritetsinskränkningar eller andra skador som drabbar någon annan till följd av kommunicerad information.

Båda dessa typer av intressekonflikter hör till den typ av avvägningar som är legio i rättighetssammanhang. Alla friheter och rättigheter kommer förr eller senare brytas mot någon annans frihet eller rättighet. Och då krävs det en avvägning. Men i vissa sammanhang tenderar denna avvägning att glömmas bort.

I en svensk tradition har tanken på en närmast absolut frihet för information, framför allt friheten att få sprida information, ansetts naturligt kunna knytas till vår syn på yttrandefrihet, eller kanske snarast till den syn som vi tror präglar vår yttrandefrihetstradition, en form av yttrandefrihetsabsolutism. En yttrandefrihetsabsolutist är inte någon som förknippar yttrandefrihet med alkoholpolitik utan en person som anser att yttrandefriheten ska vara absolut, total.

Om yttrandefriheten inte kan vara total, så ska den åtminstone vara i det närmaste total. Den senare inställningen kan betecknas som yttrandefrihetsmaximalist. En yttrandefrihetsmaximalist anser att det finns ett egenvärde i så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt och att detta egenvärde ger yttrandefriheten en särskild tyngd i intressekonflikter.

Vare sig yttrandefrihetsabsolutismen eller -maximalismen återspeglas i lagstiftningens reglering. Grundlagarna tar tvärtom upp åtskilliga undantag, hela kataloger av regler, där yttrandefriheten får vika för andra intressen. I dessa fall kan yttranden medföra ansvar. Men det finns icke desto mindre en anda av yttrandefrihetsabsolutism i svensk debatt.

Jag föreslår att denna anda utgör en essentiell beståndsdel av den allmänt omfattade bilden av yttrandefriheten i Sverige. Den obetvingade yttrandefriheten är normalstillståndet, är kärnan i denna anda, och det även när den kommer i konflikt med andra intressen eller rättigheter. Den absoluta eller maximalt vidsträckta yttrandefriheten är i det närmaste ett naturtillstånd och inskränkningar eller begränsningar är undantag från detta naturtillstånd.

Andan kan komma till uttryck när nya inskränkningar föreslås. (Det är mer sällan som inställningen utgör avstamp för kritik av redan etablerade inskränkningar.) När en reglering föreslås som kan antas skava mot yttrandefriheten är den absolutistiska eller maximalistiska inställningen vanligt förekommande. Motståndet mot vad som uppfattas som nya inskränkningar i yttrandefriheten vilar ofta på det implicita argumentet att yttrandefriheten i sig är skyddsvärd, även när den används på ett sätt som t.ex. skadar någon.

Argumentet har under senare tid framförts t.ex. i motståndet mot lagförslaget om förbud mot integritetskränkande fotografering. Den kan komma till uttryck i vår syn på reformbehov i andra länder. Det kan komma till uttryck i vårt stöd för vissa tekniker eller verksamheter.

Denna bild av den svenska yttrandefriheten korresponderar alltså inte med den rättsliga regleringen, trots att det i allmänhet är just den rättsliga regleringen av yttrandefriheten som betonas som central för vår tradition. Yttrandefrihetsabsolutismen och -maximalismen är i denna mening en vrångbild, och inte sällan en idealbild, av den svenska yttrandefrihetstraditionen. Det är en bild som är attraktiv för många, sin förvrängning till trots. Det är denna bild som fick Wikileaks att söka sig till Sverige. Det är denna bild som vi söker exportera i resten av Europa och världen.

Denna anda är fertil jord för argument av typen ”information wants to be free”. Det märks särskilt i diskussionen om kommunikation över Internet. Medan lagstiftningen alltid utgått från att yttrandefriheten kräver begränsningar har kombinationen av den förvrängda självbilden av den svenska yttrandefrihetstraditionen och det ideal som framträder i det inledande Brand-citatet genererat en ny form av yttrandefrihetsabsolutism: Yttrandefriheten på Internet bör inte begränsas. Punkt. Eller så förekommer den i den något mer uppluckrade yttrandefrihetsmaximalistiska formen: En så vidsträckt yttrandefrihet på Internet har ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter saknar.

Det vanligaste exemplet på yttrandefrihetens självklara begränsning är nog scenariot där någon av okynne ropar att elden är lös på en teater. Att ropa att elden är lös är förvisso ett yttrande och yttranden förtjänar förvisso att skyddas, men när yttrandefriheten används till att oberättigat skapa kalabalik får den vika för andra intressen, kanske närmast intresset av personlig säkerhet.

Det finns emellertid skarpare exempel än det falska larmet. Ett absolut skydd för yttrandefriheten skulle innebära att den som anstiftar till brott som mord eller sabotage inte skulle kunna avkrävas ansvar. Om jag anlitar någon att mörda min fiende genom att kommunicera över Facebook så kan naturligtvis inte min yttrandefrihet anföras som ett ansvarsbefriande argument. Det beror emellertid inte på, som ibland antas, att de yttranden som utgör min beställning av ett mord inte skulle omfattas av yttrandefriheten. Alla yttranden omfattas. Men vissa yttranden förtjänar inte att skyddas när de kolliderar med andras intressen.

Ett yttrande som innebär en beställning av ett mord är det mest extrema exemplet på detta. Den totala yttrandefriheten är ohållbar. Men den är inte bara ohållbar. Den utgör inte heller ett idealtillstånd, i sammanhang bestående av mer än en människa. Det finns inte ens på ett abstrakt, principiellt plan utrymme för yttrandefrihetsabsolutism i ett samhälle.

På samma sätt förhåller det sig med den yttrandefrihetsmaximalistiska inställningen. Enligt denna inställning har en vidsträckt yttrandefrihet ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter inte har. Inte heller denna inställning är principiellt försvarbar i ett samhälle. Hur vidsträckt yttrandefriheten ska antas vara, eller göras, beror på vad den används till. Det finns inget egenvärde i en så extensiv yttrandefrihet som möjligt. Det kan finnas ett egenvärde i yttrandefrihet, men inte i dess utsträckning. Jag tror att detta kan uppfattas som kontroversiellt, men låt mig ge ett konkret men världsfrånvänt exempel som illustrerar poängen tydligt.

Säg att vi lever i ett samhälle som har reglerat sin yttrandefrihet på det sätt som vårt samhälle idag har. Lagstiftaren föreslår en marginell, men dramatisk, förändring av systemet: Anstiftan av mord som sker genom yttranden över Internet ska avkriminaliseras, med motiveringen just att yttrandefrihetens har ett egenvärde. Ett samhälle som skulle genomföra en sådan reform är, påstår jag, inte i någon bemärkelse ett bättre samhälle än det tidigare. Det är förstås sämre i flera avseenden. Reformen riskerar att göra livet farligare för potentiella mordoffer och står stick i stäv med grundläggande tankar om retributiv rättvisa. Men det är inte i något avseende bättre. En utvidgning av yttrandefriheten är inte i sig positiv utan bara positiv utifrån vad den mer konkret innebär. Yttrandefrihetsmaximalismen lider av samma brist som sin absolutistiska storebror – det är normativt ohållbara positioner.

Information vill vara fri, säger maximen. Yttrandefriheten strävar mot totalitet eller maximal utsträckning. Men information måste betvingas. Yttrandefriheten måste begränsas. Ett samhälle med total informations- eller yttrandefrihet är ett samhälle som gör transparensen totalitär och integriteten till intet.

*

Detta blogginlägg är inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Svea hovrätt har idag dömt den uppländske serietecknare som åtalats för barnpornografibrott. (Se här, pressmeddelande här.) Domen är problematisk ur två perspektiv: Dels vad gäller domskälen, dels var gäller lagregleringen. Men först något om domen i sig.

Serietecknaren hade i sin dator mangaserier med barnpornografiska inslag, som han skulle översätta. Bilderna upptäcktes vid ett tillslag mot mannen. Han åtalades och dömdes i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Hovrättens dom är i det stora hela så gedigen och välskriven som man kan förvänta sig. Domen inleds dessutom med en upplysande redogörelse för rättsläget i allmänhet, och särskilt för de förändringar i barnpornografibrottet som skett under senare tid.

Att de teckningar som återfanns i datorn faller inom det område som den svenska lagstiftaren tänkt skulle vara kriminaliserat framstår som tydligt när man läser domen. Dessutom har hovrätten tagit, s.a.s., rättssäkerhetshöjd: Ett antal teckningar fann domstolen inte tillräckligt tydligt kunna sägas visa upp barn och i dessa fall ogillades åtalet. Vad gäller ytterligare ett antal bilder fann domstolen att det inte stod klar att bildernas syfte var att påverka åskådaren sexuellt och även i dessa fall ogillades åtalet. När det gäller återstående bilder – sammanlagt 39 – finner domstolen:

”Beträffande de resterande 39 bilderna gör hovrätten bedömningen att de ohöljt och utmanande skildrar barn på ett sätt som leder till slutsatsen att de haft som väsentligt ändamål att påverka betraktaren sexuellt. De är därför ur ett straffrättsligt perspektiv att bedöma som pornografiska bilder av barn.”

Vidare skriver domstolen:

”Av de uppgifter som [serieöversättaren] har lämnat och som redovisats i tingsrättens dom framgår att han medvetet har innehaft de angivna bilderna med insikt om deras innehåll. [Hans] innehav av bilderna faller därmed under 16 kap. 10 a § brottsbalken

[Serieöversättaren] har gjort gällande att innehavet av de barnpornografiska bilderna är försvarligt med hänsyn till den yrkesverksamhet han bedriver som föreläsare samt översättare och kännare av manga-serier. De omständigheter som [serieöversättaren] har hänvisat till i denna del leder emellertid enligt hovrättens mening inte till uppfattningen att hans befattning med bilderna har haft ett sådant syfte att det kan anses för-svarligt. Han ska därför dömas för barnpornografibrott avseende de angivna bilderna. Brottet är att rubricera som ringa brott.”

Straffet blev 80 dagsböter om 70 kronor.

*

Hovrättens dom är ur ett traditionellt perspektiv alltså oklanderlig. Det framstår som tydligt att lagstiftaren ville kriminalisera denna form av bildinnehav. Det är inte domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. I allmänhet.

Men ibland är det faktiskt domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. Det finns en aspekt som lyser med sin frånvaro i domskälen. Nämligen yttrandefrihetsaspekten. Serieöversättarens mänskliga rättighet att få yttra sig nämns inte med ett ord. Man får förutsätta att serieöversättarens försvarare påmint domstolen om Europakonventionens skydd för yttrandefriheten, men någon bedömning av om det svenska barnpornografiförbudet i detta avseende kan anses hållbart görs inte i hovrätten.

Det är en brist. Även barnpornografiska yttranden kan aktualisera yttrandefrihetsrättsliga avvägningar.

Om detta är en brist i domskälen så illustrerar domen ytterligare en brist, nämligen en brist i det svenska grundlagsskyddet. Vi brukar ju slå oss för bröstet och framhålla den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som unik och stark. Mangadomen visar att det finns all anledning att tona ned självgodheten. Det brott som serieöversättaren fälldes för faller nämligen helt utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten i svensk rätt.

Barnpornografi är alltså inte bara straffbart. Det finns många yttranden som anses icke-skyddsvärda och som därmed är straffbara inom grundlagens område (förtal, hets mot folkgrupp, etc.). Men barnpornografi faller inte under grundlagen över huvud taget. Det betraktas inte som ett yttrande i grundlagens mening.

Det innebär att grundlagen helt sätts ur spel vid prövningen av ett fall som detta. Om serieöversättaren däremot hade översatt en text med samma innehåll som serierna hade han varit skyddad, starkt skyddat till och med, av den svenska tryckfrihetsrätten.

Det är rättspolitiskt orimligt och dessutom inkonsekvent att en fiktion i form serier helt faller utanför grundlagens skydd.

Det är dessutom orimligt i sak att fiktiva återgivningar av fantasier, även om de är vrickade, får vika för yttrandefriheten i ett fall som detta.

* 

Se tidigare debattartiklar om detta här och här

För några veckor sedan var jag med i en debatt med bland annat Thomas Mattson, rörande yttrandefrihetens gränser och framför allt förhållandet mellan meddelarfriheten/-skyddet och integritetsskyddet. Min egen inställning är att det finns anledning att ifrågasätta meddelarfrihetens status i vissa fall där dess utövande medför integritetskränkningar – typfallet när polisen i strid med sekretessreglerna ringer till journalister för att tipsa om att kända personen Y gripits misstänkt för ett brott. Samtidigt är jag när det gäller yttrandefriheten i egentlig mening, rätten att få yttra sig utan sanktioner, för en större yttrandefrihet än vad svensk rätt idag medger. Till exempel ärjag skeptisk till hets mot folkgrupp-brottet, när det används mot vissa åsiktsyttranden som generellt ogillas (heilande, till exempel).

I vilket fall. I helgens program Publicerat så diskuterade jag vissa av dessa frågor igen med Thomas Mattson. Programmet finns här.

Adaktusson igår var ett bra program, tycker jag, trots eller kanske snarare tack vare mitt mycket ringa bidrag.

Här kan man se programmet. Några kommentarer finns här och min tidigare artikel på temat finns här.

Eller, egentligen är det inte det som JK uttalar sig om. Men nästan. JK är i vart fall inne på samma linjer som min Newsmill -artikel när han uttalar sig om skillnaden mellan vad man får säga (juridik) och vad man bör säga (moral). JK framhåller också tydligt vad jag inte gick in på i min artikel, nämligen att KU-bedömningar inte har med juridik att göra annat än möjligen inramningen.

Lambertz framhåller: Men ministrarna skulle kunna gå mycket längre i sin kritik, om de så vill, utan att bryta mot lagen. Hotet är snarare politiskt.
– Det är inte alldeles klart var gränserna går. Det är rätt mycket man får göra enligt grundlagen, fast det ändå skulle betraktas som politiskt och juridiskt olämpligt, säger justitiekanslern Göran Lambertz, som är statens advokat och ensam åklagare i tryckfrihetsmål, till TT.

Och om KU säger han: Det var väl så det var med Muhammedkarikatyrerna och Laila Freivalds uppträdande. Det var egentligen inte någon tvekan om att det var lagligt, men det betraktades av KU som klart olämpligt, säger han.

In casu har JK ännu inte tagit ställning. Förutom en anmälan om Israelambassadörens uttalnde har kanslern även fått en anmälan om hets mot folkgrupp på sitt bord, rörande den ursprungliga artikeln

**

Eftersom det finns massor med människor där ute som inte kan läsa eller orka läsa innantill vill jag återigen framhålla att jag inte heller anser att regeringen borde kritisera eller ”fördöma” Aftonbladet. Regeringens inställning är härvid föredömlig. Det enda jag påstått är att det inte är brottsligt och inte heller på något annat sätt ett ”grundlagsbrott”. Vad nu den senare, ofta förekommande, termen egentligen innebär

Det finns ett famöst stycke klotter på en toalett i biblioteket på Stockholms universitet, nedklottrat i början av 1990-talet. ”Per Gahrton är den ende MANNEN i Sverige”. Gahrton hade tidigare några fans i akademin tydligen. 

Undrar hur det står till med den fan-basen idag. Nu har Sveriges ende man skrivit på Newsmill att Israelsambassadören som skrev det beklagande pressmeddelandet om Aftonbladets lilla Shylock-saga ”måste kallas hem och läxas upp av Carl Bildt och undervisas i elementär svensk yttrandefrihet”. Innovativt!

Att låta statsråden kritisera myndighetspersoner för att de använt sin yttrandefrihet till att uttrycka kritik över hur andra använder sin yttrandefrihet verkar vara ett smart drag för att visa hur vi står upp för svensk yttrandefrihet.

Inte.

Jahaja. Det här är ingen bra dag för svensk tolerans mot oliktänkande. Nu har Hillegren tydligen blivit skild från en del av sina arbetsuppgifter efter sina uttalanden. NB: De uttalanden han gjorde till en tidning. Om inte det anses vara ett problem ur meddelarfrihetssynvinkel så blir jag förvånad. (Var finns Tidingsutgivarna nu?)

edan vi väntar på att någon skriver en JK-anmälan därom kan vi läsa Jakobs utmärkta artikel på Newsmill. Obligatorisk läsning för den som fortfarande bryr sig om offentliganställdes rätt till yttrandefrihet.

Få bloggar har ansökt om utgivningsbevis för att erhålla grundlagsskydd, berättar SvD. ”Bloggare verkar i ett laglöst land” är rubriken.

Men så är det naturligtvis inte. Bara en tidning kan komma på att det skulle vara laglöst att inte omfattas av grundlagarna för medier.

Bloggare verkar utan utgivningsbevis i samma rättssystem som alla andra, däremot inte i det särskilda regelsystem som gäller för t.ex. tidningar.

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att placera mig i det regelssystemet. Det här är inte någon tidning. Mejl till mig omfattas inte av grundlagsskyddad meddelarfrihet. De som kommenterar inlägg svarar själv för sina uppgifter. Jag är inte någon utgivare. Bara så att ni vet.

I dagens DN skriver Johannes Åman om de två senaste domarna rörande hets mot folkgrupp från HD, som kom för någon vecka sedan. (Domarna finns här.) Åman noterar att de frågor som Åke Green-domen väckte inte får något svar i HD:s nya avgöranden. Det kan nog stämma. Avvägningarna mellan de grundläggande rättigheterna och hets-lagstiftningen förblir svåra och de nya avgörandena ger kanske inte så mycket till mer nycklar för hur sådana avvägningar skall kunna göras. (Om än vissa.)

En viktig aspekt av de nya domarna är i vilket fall att de gäller passivitet i samband med andras hetsande – det påstådda brottet gällde underlåtenhet att tillse att fördomsfulla uppgifter togs bort från webbplatser/”elektroniska anslagstavlor”. Min egen uppfattning är att det i en sådan situation finns rättspolitiska skäl som talar för straffrättslig återhållsamhet. Yttrandefriheten måste i en sådan avvägning tillmätas stor vikt.  

(Lika bra att vara uppriktig med det här också : I och för sig färgas nog min uppfattning av att jag generellt sett är skeptisk mot hetslagstiftningen och särskilt det sätt som den kommit att tolkas på. ) 

 ***

Finns det någon annan än en jurist som använder ordet ”elektronisk anslagstavla”?

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter