You are currently browsing the category archive for the ‘liberalism’ category.

2008 var integritetsåret. Det här var året då skyddet för den privata mentala och ideella sfären kom att bli den rättspolitiska frågan vid fikabord och riksdagsdebatter. Vi har lärt oss en massa nya ord och akronymer på köpet. Datalagring och PKU, signalspaning och sambansdpunkter, IPRED och informationsföreläggande och så har alla fått upp ögonen för en myndighet som ingen brydde sig om innan. FRA.

Sanna Rayman kör igenom olika integritetstemata från i år i dagens SvD. Sanna nämner FRA-lagen och Datalagringsdirektivet som exempel på hur integritetsskyddet förlorar kampen mot övervakningssamhället. Hon nämner också det uppgivna integritetsintresse som är effekten av att vi lämnar ifrån oss uppgifter till företag, vilket förutom att det innebär ett de facto-uppgivande av vår privata, ideella sfär även medför risker.

Här finns det en glidning som blivit allt vanligare i den integritetsdiskussion som präglat året och som särskilt gäller det som brukar kallas för informationsintegritet. Uppgifter om oss sammanställs och kartläggs genom dels offentliga, mer eller mindre tvångsmässigt utförda åtgärder (PKU-registret etc.), men även genom privata intressenters sammanställningar av uppgifter som erhålls genom att vi ingår olika överenskommelser (Facebook, ICA-kortet, telebolagens uppgifter om våra samtal, bankernas uppgifter om våra köpmönster). Ofta betraktas dessa två integritetsproblem – om det nu är problem – som sammankopplade eller till och med som samma problem.

Ur ett ideologiskt perspektiv är det enligt min mening helt fundamentalt att särskilja sådana integritetsintrång som sker genom den offentliga maktapparaten och sådana som sker genom att vi frivilligt avstår från våra privata sfär. När vi går med i Facebook accepterar vi att våra kommunikationsmönster kan granskas och det gör vi vare sig vi rent faktiskt vet om det eller inte. Det är vårt ansvar att granska villkoren innan, för det fall vi vill värna våra privatliv, våra hemligheter. Även om en avtalspart missbrukar uppgifterna så är det en väsensskild frågeställning än den som aktualiserades t.ex. i FRA-lagsdebatten, för det är fortfarande så att vi frivilligt ingått överenskommelsen.

Nu sägs det ibland att frivilligheten inte är så frivillig. Vi klarar oss inte utan bankkort och därmed tvingas vi överge vår integritet i vissa fall. Men ur ett rättighetsperspektiv är den argumentationsvägen a no-go: Om vi skall vara lojal den traditionella uppdelningen mellan negativa och positiva rättigheter som är basal för den liberala rättighetstraditionen kan vi inte falla för frestelsen att karakterisera frivilliga överenskommelser som determinerade av samhällets eller strukturernas subtila tvångsmakt. Det är en omöjlig argumentation inom paradigmet.

Det finns en helt avgörande skillnad mellan att Tele2 har tillgång till mina samtalsuppgifter i en månad och att staten genom tvång får del av mina samtalsuppgifter i en månad. Även om Tele2 missbrukar uppgifterna och staten inte gör något med dem alls, så är det statens kartläggning som utgör ett integritetsintrång. När det gäller Tele2 har jag accepterat användandet av mina uppgifter. Jag har som en autonom människa, fri att göra mina egna beslut, även dåliga beslut (om och om igen, uppenbarligen) släppt in någon i min privata sfär.

I det senaste numret av Juridisk tidskrift skriver Torben Spaak att skyddet för integritetsintresset anses betydelsefullt för de flesta men ligger särskilt varmt om hjärtat för liberaler. Så är det nog. Men det tycks som att när det gäller integritetsintresset blir många i den liberala sfären beredda att kompromissa med ideologins axiomatiska utgångspunkter, med tanken om den fria människans rätt att göra sina egna val även när dessa val medför ett köpslående med hennes rättigheter.

Det här gör integritetsskyddet till ett samtidens lackmustest för liberaler, långt viktigare än frågan om fria finansmarknader eller rätten att få dö. Det har synts tydligt i diskussionen om datalagringsdirektivet där liberala debattörer hej vilt blandat ihop frågan om offentligt tvång med det accepterade intrånget. Om man inte kan hålla tungan rätt i mun när det gäller att skilja statens allt mer långtgående möjligheter att samla på sig information om oss genom tvångsmakt och företags möjligheter att samla på sig information om oss genom civilrättsligt bindande överenskommelser mellan rättskapabla personer så har den liberala kompassen gått sönder. Rejält.

Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.  Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är  ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.

Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen. 

Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på.  Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.

Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.

De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.

Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.

Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.

***

Se för en mer demoraliserande bild av förslaget denna S-debattartikel.

Det sägs att vi skall vara som mest oroliga när det är staten som vill värna om vår integritet. Icke desto mindre är JK en av de mest vokala försvararna för integritetsintressen i den allmänna debatten. Idag (DN debatt) skriver kanslern om kameraövervakningar på allmän plats, om lagens begränsningar och om relationen trygghet-integritet som övervakningstendensen alltid aktualiserar. I vissa avseenden kan man ifrågasätta Lambertz ”sluttande plan”-argument – man skall ALLTID ifrågasätta sluttande plan-argument – men i det stora hela sätter Lambertz tydligt fingret på övervakningssamhällets stora fara: Vår frihet ges upp.

Rubriken ljuger. Upphovsrätt är naturligtvis inte stöld. Lika litet som skatt eller ägande är stöld. Men illegal fildelning är lika litet stöld som upphovsrätt är det.

Det finns ju en del som påstår det. Att illegal fildelning är stöld. Det stör mig allt mer, trots att jag misstänker att jag själv börjar förlora allt mer på upphovsrättsintrång. (Jag tar således tacksamt emot frivilliga gåvor.) Men illegal fildelning är inte stöld. Lika litet som det är våldtäkt, undandräkt eller fridskränkning. Det finns ett annat straffrättsligt stadgande för detta. upptaget i ett sammanhang det hör hemma. När man kallar det för stöld så exploaterar man en juridisk terminologi för att nå retoriska fördelar. Och det finns få sådana retoriska grepp som tenderar att slå upp i ansiktet på den som säger det som exploaterandet av juridisk terminologi. Språket må förslappas – inte för att jag tror att det egentligen gör det men det sägs ju så ibland – men juristerna slår vakt om sina termer. Begrepp är viktiga för oss. Konceptuella glidningar tar vi inte lättvindigt på.

Men kanske kan upphosvrättsintrång i någon mer metaforisk, eller filosofisk, mening sägas vara stöld. Det är svårt att se hur det skulle hålla. Att stjäla något tror jag brukar anses förutsätta att den som drabbas av stölden äger egendomen eller nästan äger egendomen. Men upphovsrätten är oerhört annorlunda äganderätt i den klassiska bemärkelse som förknippas med saker och fastigheter.

Om jag köper en sak så förväntar jag mig i allmänhet att jag kan fritt göra vad jag vill med saken. Äganderätten har gått över på mig. Det är min sak – jag äger den. Jag kan utnyttja den som jag vill: Jag kan använda den för avsett ändamål, sälja den vidare, förstöra den, eller vad det nu är. Men om jag köper något som är belastad med en upphovsrätt så hindras jag som ägare från att fritt disponera över egendomen. Jag kan inte göra vad jag vill. Upphovsrätten hindrar mig i min äganderätt och tar ifrån mig den handlingsfrihet som förknippas med att äga. Är inte det en stöld?

Nej, det är det naturligtvis inte. Det är en inskränkning i en rättighet men inte en stöld. Jag säger som Latin Kings i Salsakungen. ”Sluta snacka skit, säg som det e.”

***

Uppdatering: I dagens DN finns ett mer nyanserat debattinlägg från ett antal artister. Litet märklig argumentation dock. Artisterna framhåller bland annat att i ett fildelande klimat som dagens minskar möjligheten att få fram morgondagens Abba, Kent eller Roxette. Men det är väl snarast ett argument för motståndarna?

***

Det sagt så har jag ännu svårt att se vad problemet med Ipred är, annat än det problem som immaterialrätten enligt sina kritiker anses utgöra i stort. Om man nu skall vara konsekvent i sitt försvar av immaterialrätten är det helt naturligt att skapa möjligheter för rättighetsinnehavarna att skydda sig när nu inte staten förmår det. Men det här kräver nog mer eftertanke

inte en dag utan nya artiklar om FRA-lagen. Efter att den lista med 103 personer som fastnat i FRA:s granskningar cirkulerat på webben – vilka överlag knappast verkar vara den typ av personer som ligger bakom nedskjutningar av Hercules-plan i Afghanistan – så går nu Ingvar Åkesson ut och försöker lugna ned stämningarna. Det går väl sådär.

Åkesson säger att ingen på listan blivit ”telefonavlyssnad”, vilket är en form av övervakning som jag inte ens hört varit uppe till diskussion i samband med FRA-lagen innan. Och faktum kvarstår: Här är människor som i alla fall till viss del är helt oskyldiga till några brott som hamnat i en granskning som de inte kände till. Det är knappast förenligt med artikel 8, i kombination med artikel 13 och 6, om inga möjligheter skulle finnas för sådana personer att få kännedom om att de hamnat i myndigheternas granskning eller få tillgång till ett effektivt rättsmedel mot intrånget i privatlivet.

Bakom dessa artiklar i Europakonventionen står de stora principfrågorna. Myndigheterna skall inte granska eller kartlägga medborgare om inte just dessa medborgare anses innebära en risk – och om myndigheterna granskat någon skall denna person få reda på det efter att motivet till granskningen inte längre är aktuellt och då skall den oskyldiga som hamnat i nätet få rätt till upprättelse för misstänkliggörandet.

Båda tidningarna har dessutom FRA-lagen som föremål för sina respektive huvudledare. Folkpartiets senkomna men välkomna ifrågasättande står i fokus för SvD:s ledare, med den talande rubriken ”Är du med eller mot?” jämte en bild på Birgitta Ohlsson. Om det räcker för att förhindra att ungdomsväljarna väljer vänsterpartierna pga regeringens sopiga retorik och överlägsna framtoning ifrågor som dessa är väl oklart.  FP:s nya restriktioner räcker enligt min mening långt för att tillgodose just de krav på rättssäkerhet som kritikerna av lagen framhållit; de krav som statsministern avfärdat som ett missförstånd.  Och med den inställningen från statsministern är kanske den regeringskris som DN prognosticerar kanske inte så långt borta.

Kommer även Folkpartiserna avfärdas som mindre vetande? Kommer de att få höra Tolgfors förklara att FRA-granskningarna av mina utlandsmejl, under förutsättning att jag uttrycker mig klumpigt, behövs för att jag inte skall skjuta på Afghanistan-trupperna. (Jag har inte några avsikter att skjuta på några soldater alls.) Kommer även Folkpartisterna få höra den hitintills häpnadsväckande grunda analysen av hur en lagstiftning som denna är förenlig med integritetsskyddet i Europakonventionen ”eftersom det handlar om rikets säkerhet”?

***

I vilket fall. Integritetsskyddet, eller snarare rätten att få bli lämnad ifred, har seglat upp som vår tids stora rättspolitiska fråga. Det är en naturlig utveckling i ljuset av att det genom modern teknik blivit så mycket lättare att kartlägga folk. FRA-lagen är bara en symbol. Det är en symbol för en oro, en oro för vad vårt privatlivs historier används till utan vår vetskap. Det är oron för att någon talar om oss bakom vår rygg, en oro för att bli misstänkliggjord utan att veta om det, en oro för att det hemligaste kanske inte blir hemligt – det kanske läses av riktigt hemliga personer på en myndighet som, om det är riktigt hemliga uppgifter, kanske läcker informationen eller säljer den till någon annan som inte bryr sig om att hålla den hemlig. I en sådan värld behövs rättsliga restriktioner, balanserande institutioner och framför allt en stor medvetenhet om de avvägningar som hela tiden behövs göras.

Regeringen har hitintill inte uttryckt något större intresse för dessa frågor. Statsministern har i intervjuer inte ens verkat velat ge uttryck för att det finns intressekonflikter. Jag har förståelse för argumentet, som Jan Björklund tidigt uttryckte det, att bedömningen om lagens berättigande byggde på en avvägning, där integritetsskyddet tillmättes betydelse, men där andra intressen, såvitt de nu kunde bedömas, fick försteg. Det är ett bra argument! Det är fel slutsats, enligt min uppfattning, men ett bra argument. Men att säga att det här är en fråga om rikets säkerhet, och sedan inte säga något mer alls, det är inte ett bra argument. Det är en approach som kommer att bita regeringen i svansen. För det här – integritetsskydd (privacy), rättssäkerhet, behandlingen av information om oss själva – det här kommer att diskuteras i olika former de kommande åren i alla tänkbara arenor, ur alla tänkbara synvinklar.

Folkvalda företrädare som inte ser det behöver gå till optikern.

Någon på FRA har läckt information till media, vilket har polisanmälts. Polisen utreder nu. Det här verkar ha förbryllat journalisterna. Journalister har nämligen begreppet ”meddelarfrihet” instansade i sina hjärnbarkar. ”Inte kan man väl söka efter våra källor?” Jorå. Ibland kan man både söka och straffa källorna.

Så här är den märkliga regleringen uppbyggd: I princip så är det så att även om man som anställd fått del av hemlig information – antingen för att den faller under regler om sekretess eller för att det finns särskilda regler i anställningsförhållandet – så slipper man straffansvar om man läcker information till media. Egentligen så är det naturligtvis förbjudet, straffbart, att läcka sekretessbelagd information. Om jag arbetar på sjukhus och skvallrar om mina patienter för en kompis så är det straffbart. Men om jag gör det för en journalist för publiceringssyfte så är det straffritt. För att vara tydlig: Man får alltså utan straff läcka sekretessbelagd information till media. Det anses i Sverige, något märkligt, vara tryckfriheten/yttrandefriheten som kräver långtgående straffrihet i dessa fall.

Vissa uppgifter omfattas dock av s.k. kvalificerad sekretess. Det kan röra rikets säkerhet men även särskilt känsliga uppgifter i brottsutredningar (t.ex. om telefonavlyssning). Då får meddelarfriheten vika för intresset bakom sekretessreglerna. Och så kan möjligen vara fallet här. I sådana fall kan källan rökas ut och bestraffas.

**

Men å andra sidan: Är det inte just den här typen av läckor som vi borde ha meddelarfriheten för? Läckan avslöjade något mycket viktigt, något som allmänheten bör känna till, något betydelsefullt för demokratin. Samtidigt: Nog är det som MUF:s Nicklas Wykman, som verkar ha bestämt sig för att reta upp sin partiledning litet mer varje dag, säger: Läckan illustrerar problemet med FRA-lagen. Och det är just läckor som aktualiserat problem med övervakningssystem i andra länder, vilket även Europadomstolen fått anledning att pröva.

En bra sak som FRA-debatten förde med sig har varit att alltfler börjat intressera sig för integritetsfrågor. Plötsligt TALAR vi om integritet och integritetsskydd. Vad innebär det att bli kartlagd eller klassificerad? Spelar det någon roll om det sker i smyg om inte informationen används till något negativt? Varför bör jag bry mig om att staten sparar biologisk information från mig som tagits från ett blodprov för länge sedan?

Integritetsfrågan har vaknat. Folk engagerar sig. Det bådar gott för framtiden. För det politiska samtalet i alla fall.

I FRA-debatten i sig har några nya saker kommit till som varit intressanta och välskrivna och väldigt mycket mer som inte varit det. FRA:s GD hade i helgen en mycket välskriven och avväpnande debattartikel i SvD. (Till skillnad från utrikesministerns kommentar, som inte bidrog till något lugn.) Rubriken lyder ”FRA kan inte spana på folket”. Men som jag förstår det är väl det helt enkelt fel. Om jag skickar ett email via mitt G-mail-konto till en kollega i England med ordet ”uran” i så finns det väl visst en risk att meddelandet snappas upp. Och då har jag, som – vill jag framhålla – inte planerat eller varit inblandad i något brottsligt eller samhällsomstörtande (i alla fall inte de sista veckorna) blivit utsatt för ett integritetsintrång som inte motsvarades av någon reell risk. Och det är ju det som är oacceptabelt.

Andra läsvärda saker har också tillkommit. Lars Berge drar paralleller till de amerikanska erfarenheternai en spännande kolumn. En ovanligt rak DN-ledare tar upp PKU-registret, och i samma tidning så diskuteras patientdatalagen av Anne Lindén.

Det här är bara en början på en fördjupad och viktig debatt. Därtill har vi diskussioner om det vansinniga EU-förslaget om buggning och senare i höst kommer vi att diskutera telefonbolagens skyldigheter att bevaka sina kunder för statens räkning. Integritetskommitténs viktiga slutbetänkande kommer att generera fler analyser än vad det ännu har gjort. De första Caroline von Hannover-anknutna fallen kommer förr eller senare att anhängiggöras vid svenska domstolar. Min gissning är att integritetsfrågorna kommer att prägla det rättspolitiska samtalet under kommande år.

*** 

Och när nu frågan om rättigheter är på agendan: Thomas Gür påminner oss om varför en rättighetsdiskussion som inkluderar även s.k. sociala rättigheter, eller välfärdsrättigheter, gör begreppsbildningen ohållbar. Rättigheter är negativa. Period.

Det är svårt att hålla sig fullt uppdaterad i exilen. Om några dagar skall jag hålla ett föredrag i Oxford om den svenska synen på mänskliga rättigheter och integritetsskydd. Samtidigt, upptäcker jag, rasar en debatt i Sverige – om än inte så mycket i svenska mainstream-media – om den s.k. FRA-lagen. FRA-lagen, som jag förstår det. innebär en potentiell integritetsfara av väldigt omfattande slag. Generellt sett är jag skeptisk mot hot som är ”potentiella” och jag är svårt skeptisk mot s.k. sluttande plan-argument. (”Åtgärden X är farlig, men inte eftersom den i sig är så allvarlig utan för att den är första steget mot en utveckling av typen Y.”)

Generellt sett bör man utvärdera varje åtgärd för sig, snarare än utifrån spekulativa resonemang om hur framtiden kan utveckla sig.

Men när det gäller integritetsskyddet ligger det delvis annorlunda till. Integritetsskyddet hotas nämligen redan genom det potentiella ingreppet. Redan vetskapen om att jag när som helst kan avlyssnas, är en skada för mig, även om det i realiteten inte sker.

Min huvudtes i mitt anförande som jag förberett för Oxford-seminariet var att integritetsskyddet i Sverige värderats väldigt lågt men att det börjat ljusna, med den stora integritetsutredningen som ett tecken, med de nya juridiska muskler som vår progressiva HD försett Europakonventionen med, etc. Men FRA-lagen gör bilden mörkare igen. Har inte integritetsskyddet starkare kraft än att denna lag kan gå igenom utan motstånd i riksdagen, så ser det mörkt ut. Min egen gissning: Det här blir ett riksdagsbeslut som kommer att stå i centrum när vi i framtiden utvärderar 2008 års lagstiftare.

 

En effektiv liten video.

***

Helt plötsligt börjar dinosaurerna leva igen! I DN skriver Niklas Ekdal bra om detta. Och PJ Anders Linder är väldigt tydlig – och lutar åter igen åt det skönlitterära anslaget.

Visst är det glädjande, med överenskommelsen mellan allianspartierna och Mp om en ny grundlag. I presentationen av uppgörelsen finns det mycket som bådar gott: Författningsdomstol, ökat skydd för integritet och fokus på rättigheter. Sedan finns det förstås fortfarande rekationära röster som vill bibehålla maktkoncentrationer. Ohly drar fram det gamla juristföraktet igen: Domare skall inte bestämma över folkviljan, menar Ohly. Och påminner oss alla om vilka miljöer som i historien upptsått i frånvaron av en maktbalans mellan folkvalda, exekutiver, och domstolar.

***

Uppdaterat: Idag har Henrik Berggren en krönika i DN om grundlagsreformen. En riktig DN-krönika får man väl säga. Intetsägande och bredbent på samma gång.

Obligatorisk läsning på SvD Brännpunkt idag. En modern grundlag måste ha en fungerande rättighetskatalog, som faktiskt kan användas. Jag kunde inte sagt det så väldigt mycket bättre själv.

Och med den drucknes envishet: En översyn över rättighetskatalogen fordrar även att privaträttens perspektiv belyses. Det är ju här hos oss i skadeståndsrättten den konstitutionella revolutionen redan har börjat. Sort of.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter