You are currently browsing the category archive for the ‘Civilrätt’ category.

Idag rapporterar Dagens Nyheter om den senaste domen mot Sverigedemokratiska riksdagsledamoten Carina Herrstedt. Jag har själv skrivit utlåtande inför hovrättsprövningen i ett annat mål, som för övrigt också rör en anklagelse mot en Sverigedemokratisk politiker, rörande påstått förtal i bloggkommentarsfält. Sådana utlåtanden brukar jag ta betalt för men måhånda kan det finnas ett, s.a.s., allmänt intresse av dessa frågor. Jag klipper in mina korta kommentarer nedan.

Den principfråga som härvid aktualiseras är om en person som ansvarar för en s.k. modererad blogg kan hållas ansvarig för kommentarer i ett kommentarsfält knutet till bloggen. Frågan är principiellt intressant och det tycks härvid som att underrätterna delvis har kommit till olika slutsatser.

Frågan om huruvida ansvar för förtal skall föreligga kan bedömas utifrån en tämligen summarisk analys. Enligt en sådan analys framstår tingsrättens dom för mig som den enda rimliga: Har jag som moderator aktivt accepterat ett inlägg från en kommentator får jag också anses ha tagit på mig ett eget ansvar för uppgiften. Vem som skrivit inlägget är härvid inte så intressant: Det är moderatorn som har makten att bestämma vilka inlägg som skall publiceras. För det fall moderatorn inte har ett sådant ansvar kan den som vill kränka andra helt enkelt skriva anonyma inlägg på sin egen blogg, eller inlägg under pseudonym, och därmed göra sig själv immun mot ansvar – trots att det står klart att moderatorn aktivt tillsett att informationen publicerats. En sådan ordning framstår som uppenbart orimlig.

Frågan om ansvar kan emellertid också kompliceras en aning. Allmänt kan härvid inledningsvis framhållas att de gränsdragningar som traditionella ansvarsgrunder fordrar blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse – och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. Men hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och i bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Hur bör rättsordningen inrätta skyddet så att det finns tillgång till effektiva rättsmedel även när den som förtalar förhåller sig anonym?

Förtal är en form av ärekränkning. Förtalsförbudet syftar till att i första hand skydda en enskild mot att hennes ära, eller heder, kränks. I praktiken har förtalsreglerna emellertid kommit att tilldelas även en annan funktion i svensk rätt, nämligen att skydda den personliga integriteten. På ett teoretiskt plan kan denna dubbla funktion framstå som problematisk: Ett ärekränkningsförbud syftar till att skydda en enskild från omgivningens missaktning, en integritetsskyddsreglering syftar till att skydda en enskilds rätt till en privat sfär, ett eget rum där hon själv kan välja om hon vill tillåta insyn eller granskning. Men som sagt, i praktiken har förtalsreglerna kommit att spela en viktig roll för att skapa ett rättsmedel för kränkningar av privatlivet (integriteten). Den svenska rättsordningen har en skyldighet att tillhandahålla ett sådant rättsmedel, som dessutom skall vara effektivt. I Europakonventionens art. 8 finns ett kodifierat stöd för ett allmänt integritetsskydd. I art. 13 av Europakonventionen framgår att de underskrivande staterna har en skyldighet att tillhandahålla effektiva rättsmedel för skyddet för de rättigheter som konventionen ställer upp.

Detta har implikationer för svensk skadeståndsrätt. I NJA 2005 s. 462 konstaterade Högsta domstolen att Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna kan utgöra en självständig grund för skadeståndsskyldighet för staten när staten kränkt en enskilds rättigheter enligt konventionen. Om staten (lagstiftaren) inte tillhandahåller ett rättsligt regelverk för den enskilda som fått sina rättigheter kränkta av en annan enskild kan staten också ådra sig skadeståndsskyldighet (jmf. Europakonventionens art. 13). I NJA 2007 s. 295 framhölls att art. 5 i Europakonventionen (liksom ånyo art. 6) var skadeståndsrättslig sanktionerad.[1] Samma år konstaterades att det samma gäller för integritetsskyddet i art. 8 genom NJA 2007 s. 584. Genom dessa mål får det anses stå klart att Europakonventionens artiklar numer är förenade med en skadeståndsrättslig sanktion när det gäller statens ansvar gentemot enskilda.[2]

I NJA 2007 s. 747 konstaterade dock Högsta domstolen att Europakonventionen inte i sig kunde läggas till grund för ett bifall av en skadeståndstalan riktad mot ett privaträttsligt rättssubjekt – i fallet hade en försäkringstagare yrkat ersättning mot ett försäkringsbolag som hon menade hade kränkt hennes integritet genom att låta bevaka henne.

Denna utveckling bör hållas i åtanke när den frågeställning som aktualiseras i förevarande fall approacheras. Det finns emellertid en intressant och komplicerande aspekt som gör sig gällande i fall av förtal. Kränkningsskadeståndet i svensk rätt är i allmänhet uppknutet kring en straffrättslig bedömning (jmf. 2 kap. 3 § skadeståndslagen, enligt vilken skadeståndsskyldighet för kränkning enbart uppkommer vid allvarlig kränkning genom brott). I prövningen av om en gärning är brottslig så gör sig ett annat intresse gällande, nämligen legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen framstår som ett argument mot att utsträcka förtalsreglernas skydd mer än vad som redan står klart. Enligt min mening bör det faktum att kränkningsskadeståndet knutits till en straffrättslig bedömning inte i sig anses innebära att skadeståndsrättens rättsutveckling begränsas av sådana legalitetsprincipsskäl som straffrättens. Det finns förvisso legalitetsprincipsargument som gör sig gällande även i skadeståndsrätten (se härvid HD:s tydliga uttalande för en skadeståndsrättslig legalitetsprincip i NJA 2007 s. 747). Men i civilrätten så måste förutsebarhetskravet på ett annat sätt än i straffrätten kunna vägas mot andra argument.

 I ett fall som det förevarande så ställer Europakonventionen krav på svensk rätt att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den vars privatliv blivit kränkt. För det fall legalitetsprincipen, eller liknande argument, skulle anses innebära att den som kränkts av kommentarer på en blogg som godkänts av bloggens innehavare inte kan erhålla upprättelse från innehavaren så öppnar sig, såvitt jag kan förstå det, staten för skadeståndsskyldighet under art. 13. Det är nu i sig inte ett avgörande argument mot ansvar, men det är ett argument som icke desto mindre förtjänar att framhållas. Av 2007 års dom framgår att Europakonventionen inte i sig kan läggas till grund för en skadeståndsskyldighet för en enskild. Däremot så måste den allmänna möjligheten att tolka ”vanlig” svensk författning i ljuset av Europakonventionens regler – och syften – kunna göra sig gällande även i relationer mellan privaträttsliga subjekt.

Utifrån Europakonventionens krav på svensk rätt att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för skyddet för privatlivet framstår det som uppenbart rimligast att i fall som detta allokera ansvaret till den som har makten över informationens offentliggörande. Det kan knappast ens betraktas som oförutsebart att hålla den ansvarig som medverkar till att sprida andras förtalande uppgifter. I vart fall kan jag inte se att i ett civilrättsligt sammanhang legalitetsprincipen eller andra argument av det slaget kan anses väga över intresset av att tillhandahålla ett juridiskt instrument, i form av en skadeståndssanktion, gentemot en moderator som godkänner kränkande yttranden. Att det finns särskilda regler i lagen (1998:112) kan inte, enligt min mening, ha någon inskränkande inverkan på rätten till ett skadeståndsrättsligt rättsmedel härvidlag. 


[1] Se härom Mårten Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, JT 2007-08, s. 140 ff.

[2] Se härom Philip Mielnicki, Europakonventionen och skadeståndsrätten – till vägs ände? JT 2008-09, s. 357 ff.

Annonser

Malmö tingsrätt har fått ett annorlunda åtal på sitt bord. En man har åtalats efter att i samband med sexuellt umgänge använt våld. Det speciella med målet är att den person som utsattes för våldet samtyckt till det – det var alltså fråga om s.k. BDSM.

Det här målet har rört upp en del känslor. En uppfattning som kommit till uttryck i flera sammanhang är att domstolen inte har att göra med våld över huvud taget om det finns ett samtycke – det är bara en sak för de inblandade, är argumentet. Ett närbesläktat argument är att ”staten inte borde bry sig om vad frivilliga människor ägnar sig åt i sovrummet”. Ett tredje påstående är att det här är ett ”moralåtal”, att åtalet egentligen är ett uttryck för rättsväsendets moralpanik.  

Av åtalet att döma är reaktionerna förhastade och orättvisa.

Det är egentligen enkelt. Samtycke befriar från ansvar men inte från allt ansvar. Det går inte att på ett bindande sätt samtycka till att säljas som slav. Det går inte att samtycka till att lemlästas. Det går inte att samtycka till att bli avskuren kroppsdelar som skall tillagas för att ätas innan man blir uppäten av sin partner. (För att ta det mest extrema exempel ur verkligheten jag kan komma på .) 

Och det går inte att samtycka till vad som klassificeras som grov misshandel. Så är det i Sverige och i de flesta länder. Rättsläget är för övrigt rätt klart numer. Förra året fällde Svea hovrätt en flicka som skurit sin kompis i armen, efter kompisen bett om det och sagt att hon skulle ta livet av sig. (Flickan som skars var i det fallet dock påverkad av droger.)

De mer aggressiva påhoppen på åklagaren som förekommit i blogosfären påminner därför mest om när min sexåring blir arg på mig för att det är dåligt väder när vi ska till Gröna Lund: Jag förstår frustrationen, men den är felkanaliserad. Åklagaren är bunden – no pun intented – av reglerna och de är numer rätt så tydliga. Dessutom är frågan av principiellt intresse.

Om det sedan skall anses vara ett övervåld i detta fall eller om samtycket skall anses täcka våldet återstår förstås att se.

Det finns två typer av rättigheter, förklarade Robert Stevens – den unge professorn som har satt agendan för decennier framåt i angloamerikansk privaträtts- och rättighetsteori – på en stor konferens i Oxford för några veckor sedan. En konferens som av Ken Oliphant vid European Centre for Tort and Insurance Law blev benämnd som ”The Robert Stevens Show”.

 Den ena är rättigheter som vi alla erkänner som självklara. Det är fel att äta barn och vi har en skyldighet att låta bli, vilket (i Hohfelds tradition) korresponderar mot en rättighet för alla barn att inte bli uppätna. Åtskilliga av de rättigheter som vi betraktar som mänskliga rättigheter faller i det här facket. Rätten att inte underkastas tortyr. Rätten att få tänka fritt. Rätten till ett ostört privatliv. Rätten att få yttra sig. Men så finns det också en annan typ av rättigheter. Rättigheter som bara finns där för att lagstiftaren erkänt dem, rättigheter som inte på något vis är självklara i ett civiliserat samhälle utan som finns där för att samhället (som det uttolkats av lagstiftaren – parlamentet – eller annan auktoritativ normbildare – i viss mån alltså domstolarna) antar att ett erkännande av dessa rättigheter kan främja samhället på något sätt. Dessa rättigheter passar inte in i en klassisk rättighetsdiskurs – de är inte vad som tidigare skulle kallats för naturliga, vad vi idag skulle kalla ”mänsklig”. De är istället normer som erkänns av instrumentella skäl: För att de leder till något bra för samhället i stort. Stevens exemplifierade dessa typer av rättigheter med immaterialrätt. Vi kan ha, menade Stevens, ett fullt acceptabelt och civiliserat samhälle även utan upphovsrätt eller varumärkesskydd. Avsaknaden av sådant skydd gör inte ett samhälle till barbariskt eller ”hårt” på något vis.  

Stevens har förstås rätt. Ett samhälle är inte ondare eller sämre utan ekonomiska immaterialrätter. Men lagstiftaren har ansett att det är bra, av något skäl, att införa det monopol som immaterialrättigheterna innebär. Det är bra för att det, är antagandet, leder till något bra. Och det bra som det leder till, eller kan leda till, är en stimulerad kreativitet och samhällsvinster. Idag är en av de stora frågeställningarna om det faktiskt är så att upphovsrätten (och i viss mån gäller det samma för varumärkesrätter) har dessa positiva effekter. Det finns åtskilliga exempel på hur monopolet som rättighetsinnehavaran – idag ofta kapitalstarka företag som samlar på sig rättigheter – innehar används för att motverka kreativa lösningar och en god utveckling.

I Jonathan Zittrains tankeväckande bok The Future of the Internet and How to Stop it – gratis här – visas hur rättighetsinnehavare i den amerikanska telekomsektorn försökte använda immaterialrätten för att förhindra utvecklingen av det som idag blivit fundamentala komponenter av Internet. Dessa försök slogs ned av amerikanska domstolar. Men en hård immaterialrättslinje hade kunnat medföra att vi även idag suttit och faxat våra dokument till varandra istället för att skicka dem via Google Docs.

Immaterialrättigheter är inte, enligt min mening, naturliga inslag i en äganderättstradition. Att ha en rättighet att sälja en låt är inte det samma som att äga låten. Tvärtom: Upphovsrätten står på flera sätt i strid med äganderätten, i det att den ger en rättighetsinnehavara möjlighet att begränsa ägaren av låten (köparen av en mp3-låt på I-tunes t.ex.) att förfoga över det hon köpt. Att ladda ned en låt utan rätt därtill är inte en stöld. Men detta verkar idag de flesta med normalbegåvning insett. Upphovsrätt och varumärkesrätt vilar på andra moraliska grundvalar än äganderätt – traditionellt och analytiskt. Ett försvar för upphovsrättens (eller varumärkesrättens) ställning måste bygga på denna insikt. Om ett traditionellt äganderättssynsätt skulle överföras i den immaterialrättsliga kontexten så innebär det att immaterialrätten försvinner: Det är ju just för att det traditionella äganderättsparadigmet inte ansetts tillräckligt för musik, varumärken eller patent som immaterialrätten utvecklats.

Det är mot sådana här iakttagelser som nutidens och framtidens immaterialrättsstrider måste tolkas. Det finns en ökad aggressitivitet och ett allt mer frekvent användande av metaforer från krig och konflikter i diskussionen om immaterialrätt idag. Det finns nog inte någon juridisk frågeställning som idag engagerar så många och som skapar så stora revor i samhällsdebatten. Till stor del beror det på att de som livnär sig på upphovsrätter varit okänsliga för dynamiken i det digitala samhället. Så brukar det i alla fall hävdas. Men frågan är om inte en större anledning är att företrädare för upphovsrättsintressen idag antingen maliciöst eller av slarv hänför dessa rättigheter till Stevens första grupp, dom ”naturliga” rättigheterna,  istället för till den andra gruppen av rättigheter, de rättigheter vars legitimitet ligger i deras instrumentella kapacitet att främja samhällsnyttiga intressen.

Immaterialrättigheter förtjänar att försvaras i den utsträckning de främjar de målsättningar som vi vill eller tror att dessa rättigheter kan främja. Lord Macauley formulerade detta klart redan i ett tal till Storbrittaniens House of Commons i februari 1841, ett tal rörande ett lagförslag om copyright.

”The principle of copyright is this. It is a tax on readers for the purpose of giving a bounty to writers. The tax is an exceedingly bad one; it is a tax on one of the most innocent and most salutary of human pleasures; and never let us forget, that a tax on innocent pleasures is a premium on vicious pleasures. I admit, however, the necessity of giving a bounty to genius and learning. In order to give such a bounty, I willingly submit even to this severe and burdensome tax. Nay, I am ready to increase the tax, if it can be shown that by so doing I should proportionally increase the bounty. My complaint is, that my honourable and learned friend doubles, triples, quadruples, the tax, and makes scarcely any perceptible addition to the bounty. […]

It is good that authors should be remunerated; and the least exceptionable way of remunerating them is by a monopoly. Yet monopoly is an evil. For the sake of the good we must submit to the evil; but the evil ought not to last a day longer than is necessary for the purpose of securing the good.”

Samtidigt som kriget om upphovsrätten trappats upp med cease and desist-letters och Piratpartier och kommunikationsstrategier direkt hämtade från kriget så finns det levande frågor och avvägningar som handlar om riktigt makt, tillämpad makt, juridisk makt. Skyddstider och rättsmedel är öppna frågor idag. Lord Macauleys evil – monopolet som följer med upphovsrätten – måste vägas mot det ”good” den kan åstadkomma. När det gäller de framskjutna positionerna vad gäller skyddstiden kan jag inte se några instrumentella argument av vikt som kan legitimera att monopolet utsträcks många decennier efter att upphovsmannen dött, t.ex.

*

Samhällsdebatten idag präglas i hög grad av att upphovsrättssystemet, som det ser ut idag, är den självklara utgångspunkten och att det naturliga steget är att ytterligare stärka upphovsrätten. Det är en jävligt konstig grundinställning. Det är en grundinställning som jag tror bottnar i att företrädare för de stora företag som sitter på enorma rättighetsbanker lyckats sälja in till politiker och debattörer att ett skydd för upphovsrätten är som ett skydd för rätten till ett hus. Jan Björklund initierade för några år sedan en debatt om IPRED med att konstatera reservationslöst att ”upphovsrätten är en äganderätt och i mitt parti tror vi på ett skydd för äganderätten”. Med en sådan ahistorisk syn på upphovsrätten försvåras ett samtal om vad vi vill ha för upphovsrätt i framtiden och vad vill ha den till.

Dagens ledande upphovsrättskritiker – med vilket jag menar intellektuella som är kritiska mot den nuvarande regleringen eller starkare skydd, inte att de är kritiska mot ett skydd för immaterialrätter i sig – fokuserar ofta på samhällsekonomiska faktorer. Ett allt starkare skydd för upphovsrätter skapar starkare monopol, motverkar kreativititet och utveckling och åstadkommer onödiga lock-in-effekter. Det är till exempelvis det underliggande argumentet i den mycket starka kritik som framförs i William Patry, Moral Panics and the Copyright Wars (OUP). Vad jag däremot saknar även från kritikerna är rättighetsavvägningsperspektivet. Det är i och för sig ett problem när monopol stärks och det är i och för sig ett problem om monopolet leder till samhällsekonomiskt negativa effekter. Men det är ett större problem om immaterialrätter tillmäts för stor tyngd i avväningen mot andra rättigheter.

I diskussionen om IPRED så anförde många integritetsskyddsaspekter mot de ökade möjligheterna att få reda på vilka personer som döljer sig bakom ett IP-nummer. Det argumentet tror jag för många framstod som ett svepskäl: Integritetsaspekten dolde det bakomliggande syftet, nämligen att kunna fortsätta begå brott mot upphovsrättslagstiftningen. Att det framstod på det sättet hänger samman med att många av de som tog ställning för integritetsskyddet också var emot den rådande upphovsrättsordningen – skyddet för integriteten klingar ihåligt om det framförs av någon som i integritetsskyddets anonymitet vill begå upphovsrättsbrott. Men dessa avvägningar är centrala när det gäller att forma framtidens upphovsrätt. Upphovsrätten står i konflikt med andra rättigheter: Upphovsrätten hindrar ett öppet meningsutbyte. Upphovsrätten hindrar ägare från att fritt disponera över sin egendom. Upphovsrätten kan hamna i strid med integriteten. Och i dessa avvägningar måste argumentationsbördan för att upphovsrätten skall segra ligga på de som menar att det borde vara så: Presumtionen måste ligga för de grundläggande rättigheterna. Det perspektivet hörs inte tillräckligt.

Jag tror att en väl fungerande upphovsrätt kan fungera som en katalysator för kreativitet. Själv händer det att jag skriver saker för att få betalt och någon gång har jag till och med skrivit saker och hoppats på att kunna exploatera min text flera gånger. Men en upphovsrätt som inte främjar det syftet och som inte bidrar till positiv utveckling av ekonomiskt eller annat slag kommer att väga lätt i avvägningar mot andra intressen som alltid kan uppstå.

Det långa talets korta mening är detta. Morgondagens upphovsrättssamtal behöver mindre demagogik och mer reflektion kring vad vi vill ha skyddet till. Det är idag bortglömt, dolt bakom krutrök av ”fildelning är stöld” och ”upphovsrättslobbyn är maffia”. Morgondagens upphovsrätt behöver vara något annat än 1950-talets. Det digitala samhället och utvecklingen mot en fungerande rättighetsdiskurs kräver att vi tänker utanför den låda som lagrad information tidigare förpackades i men som inte längre behövs.

Det behövs en analytisk nystart helt enkelt. Utopiskt, I’m sure. Men det hoppas jag på.

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

Sedan början av 2000-talet finns det i skadeståndslagen en rätt till ersättning för efterlevande till någon som dödats genom ett ansvarsgrundande beteende – d.v.s. när någon dödats genom ett brott eller ett vårdslöst beteende. Anhörigersättningen enligt lagen gäller bara situationer där det primära offret avlidit.

Regeln bottnar i en serie avgöranden från Högsta domstolen från 1990-talet där domstolen på egen hand – d.v.s. utan stöd i lagstiftning – utvecklade skadeståndsrätten från ett tillstånd där efterlevande inte ansågs ha någon rätt till ersättning från t.ex. en mördare eller en rattfyllerist som dödat deras närstående, till ett läge där ersättning kunde utgå för brottsligt dödande.

Genom införandet av regeln i 5 kap 2 § 3 p. i skadeståndslagen så kodifierades denna utveckling och utvidgades till att gälla alla former av ansvarsgrundande dödande. Det innebär att om jag av vårdslöshet som inte är brottslig dödar någon idag så utsträcker sig ansvaret även till de närstående.

Ersättningsbeloppen är schabloniserade. Väldigt schabloniserade till och med. Det har givit upphov till diskussioner och missförstånd i flera kända (hemska) mordfall under senare år – Engla-fallet; Arboga-fallet; Anna-Lindh-mordet. För något år sedan diskuterade jag i TV4 skadestånd till anhöriga med anledning av domen mot barnamördaren Anders Eklund. (Svd). Då skrev jag så här:

”Frågan var om det finns anledning att döma ut högre belopp än de 50 000 kronor som schablonmäsigt utgår till anhöriga i fall som dessa. Jag försökte framhålla det, som jag brukar framhålla, när det gäller ideella skadestånd, nämligen att det finns skäl att vara försiktig med att höja skadeståndsnivåerna innan man gjort klart för sig vad det finns för principer – eller bör finnas för principer – som styr ersättningens bestämmande. Vad tjänar det för syften att döma ut 50 000 kr, 200 000 kr, eller 2000 miljoner kr?

Det här är en viktig sak, även i fall så hemska som detta. (Kanske särskilt i fall som är så hemska som detta.) Juridiken måste vara principiell. Skadeståndsrätten måste vara principstyrd. Det får vi inte rucka på. Att lämna över till domstolarna att skönsmässigt bestämma skadestånd, utan att ta ställning till vad syftet med skadeståndet är och hur ersättningen skall kunna främja det syftet, är inte en möjlighet i en rättsstat.

Nota bene: Det här är inte en ersättning för kränkning utan för den psykiska skada som de anhöriga presumeras ha drabbats av. Anhöriga drabbas fruktansvärt hårt när någon närstående dödats. Men det nu yrkade beloppet motsvarar 400 % den ersättning som rättsordningen brukar medge som schablonmässig ersättning. Det framstår som svårt för en domstol att finna, utan utredning om de anhörigas särskilda situation, att en anhörig i ett mordfall schablonmässigt skall anses fyra gånger mer drabbat än en anhörig i ett annat mordfall. Kanske är schablonen för snål – men då är den för snål överlag.”

Det finns fortfarande mycket att fundera över när det gäller ersättningsbeloppen till de efterlevande. Särskilt inställningen att det schablonmässigt skall anses rimligt att den som drabbas av flera dödsfall – t.ex. när flera familjemedlemmar mördas – inte har rätt till mer ersättning än den som drabbas av ett dödsfall, med den bakomliggande tanken att den efterlevande inte drabbas hårdare av att flera personer gått bort samtidigt. Det framstår för mig som feltänkt.

Men det finns ett annat problem också, ett problem som är mindre uppmärksammat. Ersättningsregeln i skadeståndslagen tar enbart sikte på situationen där den primärt drabbade avlider. Högsta domstolen har emellertid konstaterat att närstående kan ha rätt till ersättning även om den primärt drabbade inte avlider, men där hon (eller han) drabbats på ett sådant sätt att hon svävar mellan liv och död. Det gäller i vart fall vid brottsligt orsakade skador, typiskt sett då mordförsök. Saken har varit uppe i Högsta domstolen enbart en gång. Då utgick tiotusen kronor till de närstående till en person som under en period befann sig i ett livshotande tillstånd. De närstående hade enbart yrkat 10 000 kr. Beloppet i sig borde inte kunna anses vägledande som en schablon för de efterlevandes skada. Men det tycks som att underrätterna gör just det, utgår från det utdömda beloppet i HD:s dom som en schablon. Det kan inte vara rimligt.

Saken har nu aktualiserats i ett fruktansvärt fall från Kristianstad, där en person – som i tingsrätten dömdes till 12 års fängelse – genom ett extremt våld försatt en ung kvinna i ett tillstånd av livslångt lidande. Offret kommer aldrig att repa sig. Hennes liv har tömts på mening. De närstående begärde ersättning och hänförde sig till normerna för efterlevandeersättningen. Tingsrätten utdömde 10 000 kronor med stöd i HD:s praxis.

Det kan inte vara rätt. Det är så lätt att schabloniseringen skymmer den verklighet som de är tänkta att schematiskt återspegla. I denna situation så är verkligheten den att de närstående kommer att dag för dag leva med påminnelsen om hur deras familjemedlem berövats livets alla glädjeämnen, att den skadade och trasiga människa som möter dem på sjukhuset är deras dotter eller syskon trots att de inte längre har något gemensamt språk och kanske aldrig kommer att kunna få det.

Det är de närståendes skada som skall ersättas. Att schablonmässigt utgå från att de efterlevande drabbas mindre i ett fall som detta än där någon avlider framstår som helt världsfrånvänt.

Skadeståndsfrågan förtjänar en prövning i överrätt och helst i Högsta domstolen.

Det finns fördomar om hur skadeståndsrätten fungerar i USA. Även från jurister får jag ofta höra saker som att ”I USA kan man få hundra miljoner på att halka i trappan”. Fördomarna bygger delvis på medvetet förmedlade bilder av en juridik som gått bananas. Genom denna bild har den amerikanska skadeståndsrätten – som av skadeståndsforskare beskrivits som juridikens instrument för gerillakrigföring, det instrument som David (en vanlig människa) kan använda för att få en chans mot Goliat (ett gigantiskt företag) – inskränkts på olika sätt genom George WH Bushs tort reform. Myten blir sanning och får utgöra grunden för att inskränka rättigheter.

Detta har vi vetat sedan länge. (Även om vissa inte håller med.) Men det finns vissa områden där fördomarna är särskilt starka. Och starkast är de när det gäller skadeståndsriskerna för sjukvården och läkarkåren. Medical malpractice-juridiken i USA betraktas nog även av förhållandevis bildade svenskar, inklusive förhållandevis bildade jurister, som en monstruös företeelse – en ansvarsrätt som tappat all sans. Problemet är att även detta är en myt.

Här finns det information om en ny bok som kan kasta ljus över malpractice-juridikens myter. Eller se klippet.

”Man måste komma ihåg att landets utrikesminister var mördad. Har man oturen att bli gripen och häktad som misstänkt för det får man nog räkna med att också ha oturen att bli omskriven”. Orden är Hans Månssons. Månsson är f.d. ansvarig utgivare för tidningen Sydsvenskan. Bakgrunden är att Sydsvenskan i samband med undersökningen av mordet på utrikesministern Anna Lindh hade publicerat uppgifter om den oskyldiga person – ”35-åringen” – som tidigt satt frihetsberövad som misstänkt för mordet.  Den oturlige 35-åringen är idag 41 år och har efter många års väntan till slut kommit fram till sin dag i domstol, efter att ha stämt Sydsvenskan för grovt förtal.

Vilken jävla otur, va? Om jag som oskyldig blir uthängd som mördare i tidningen skulle jag verkligen förbanna min taskiga tur. Eller, vänta, det skulle jag inte alls.

För det har naturligtvis inte något med tur att göra alls. Det var ett övervägt beslut av Sydsvenskan att på ett tidigt stadium i utredningen publicera uppgifterna om 35-åringen. Man kunde också valt att låta bli, om man till exempel ansett det viktigt att väga in integritetsaspekter i sitt publiceringsbeslut. Och hade man låtit bli att publicera de kränkande uppgifterna om 35-åringen så kan det knappast betraktas som att han för den skull hade tur.

Eller så har jag fel. Det kanske inte alls görs några övervägda publiceringsbeslut på Sydsvenskan. Det kan naturligtvis vara så att tidningen låter slumpen fatta besluten – ett jämnt tal på tärningen så publicerar vi, ett udda så låter vi bli.

Men har man oturen att i ett sådant fall publicera falska och kränkande uppgifter som är ägnade att utsätta en person för andras missaktning så får man nog också räkna med att ha oturen att bli dömd till ansvar

Här på bloggen har jag tidigare uttryckt kritiska uppfattningar mot förslaget om ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar rörande barns skadevållande. (Se här och här.) Samma uppfattning uttrycks i Juridiska fakultetsnämndens remissyttrande som finns här (och som jag skrev – vilket i reviderad version kommer att publiceras som en debattartikel i nästa nummer av Juridisk tidskrift).

Kommenterarna i gamla och nya media var när förslaget kom översvallande positiva (se för ett undantag) – vissa gav uttryck för vad Hanna Wagenius fyndigt döpt till det allmänna rättsomedvetandet som att alla redan trodde att förslaget var gällande rätt. Dagens Juridik rapporterar idag om hur förslaget tagits emot av andra remissinstanser. Glädjande noterar jag att även JK uttryckt sig kritiskt mot förslaget, liksom Samfundet.

Det här är som sagt heta frågor just nu. Nästa vecka skall jag diskutera frågor om barns och kanske föräldrar skadeståndsansvar med Barnombudsmannen. Under det kommande året kan vi nog anta att föräldrars- och barns civilrättsliga ansvar kommer stå betydligt högre upp på listan över livligt diskuterade ämnen än det gjort tidigare.

Stella Awards är numer närmast en Internet-institution. Priset utgår till det mest bizarra skadeståndsrättsliga avgörandet från en amerikansk domstol under året. Namnet kommer från världens kanske mest kända skadeståndsrättsliga avgörande, fallet med kaffet på McDonalds. Syftet med priset är naturligtvis att få en möjlighet att skratta litet åt juridikens konstigheter. Ett underliggande syfte är dock mindre lustigt: Historier som den om kaffet på McDonalds används ofta som avstamp för att försöka begränsa rätten till skadestånd till fördel för industrin. (Se mer om detta här.) Det hindrar inte att Stella Awards kan vara ganska kul. Årets Stellas ser ni nedan.

*SEVENTH PLACE*
 
Kathleen Robertson of Austin, Texas was awarded $80,000 by a jury of her peers after breaking her ankle tripping over a toddler who was running inside a furniture store. The store owners were understandably surprised by the verdict, considering the running toddler was her own son.
 
Start scratching!
 
 
* SIXTH PLACE *
 
Carl Truman, 19, of Los Angeles , California won $74,000 plus medical expenses when his neighbor ran over his hand with a Honda Accord. Truman apparently didn’t notice there was someone at the wheel of the car when he was trying to steal his neighbor’s hubcaps.
 
Scratch some more…
 
 
* FIFTH PLACE *
 
Terrence Dickson, of Bristol , Pennsylvania , who was leaving a house he had just burglarized by way of the garage Unfortunately for Dickson, the automatic garage door opener malfunctioned and he could not get the garage door to open. Worse, he couldn’t re-enter the house because the door connecting the garage to the house locked when Dickson pulled it shut. Forced to sit for eight, count ‘em, EIGHT days and survive on a case of Pepsi and a large bag of dry dog food, he sued the homeowner’s insurance company claiming undue mental Anguish. Amazingly, the jury said the insurance company must pay Dickson $500,000 for his anguish. We should all have this kind of anguish. Keep scratching. There are more….
 
Double hand scratching after this one…
 
 
*FOURTH PLACE*
 
Jerry Williams, of Little Rock, Arkansas, garnered 4th Place in the Stella’s when he was awarded $14,500 plus medical expenses after being bitten on the butt by his next door neighbor’s beagle – even though the beagle was on a chain in its owner’s fenced yard. Williams did not get as much as he asked for because the jury believed the beagle might have been provoked at the time of the butt bite because Williams had climbed over the fence into the yard and repeatedly shot the dog with a pellet gun.
 
Pick a new spot to scratch, you’re getting a bald spot..
 
 
* THIRD PLACE *
 
Amber Carson of Lancaster, Pennsylvania because a jury ordered a Philadelphia restaurant to pay her $113,500 after she slipped on a spilled soft drink and broke her tailbone. The reason the soft drink was on the floor: Ms. Carson had thrown it at her boyfriend 30 seconds earlier during an argument. What ever happened to people being responsible for their own actions?
 
Only two more so ease up on the scratching….
 
 
*SECOND PLACE*
 
Kara Walton, of Claymont , Delaware sued the owner of a night club in a nearby city because she fell from the bathroom window to the floor, knocking out her two front teeth. Even though Ms. Walton was trying to sneak through the ladies room window to avoid paying the $3.50 cover charge, the jury said the night club had to pay her $12,000….oh, yeah, plus dental expenses. Go figure.
 
Ok. Here we go!!
 
 
* FIRST PLACE *
 
This year’s runaway First Place Stella Award winner was: Mrs. Merv Grazinski, of Oklahoma City, Oklahoma, who purchased new 32-foot Winnebago motor home. On her first trip home, from an OU football game, having driven on to the freeway, she set the cruise control at 70 mph and calmly left the driver’s seat to go to the back of the Winnebago to make herself a sandwich. Not surprisingly, the motor home left the freeway, crashed and overturned.. Also not surprisingly, Mrs.. Grazinski sued Winnebago for not putting in the owner’s manual that she couldn’t actually leave the driver’s seat while the cruise control was set. The Oklahoma jury awarded her, are you sitting down?
$1,750,000 PLUS a new motor home. Winnebago actually changed their manuals as a result of this suit, just in case Mrs. Grazinski has any relatives who might also buy a motor home….

Ett problem är dock att ovanstående fall inte är på riktigt. Listan är en Internet-hoax: Myter och förvanskningar sammanblandas med vissa fakta eller inga fakta alls. På samma sätt är det med fallet med McDonalds och kaffet. Trist att spräcka den bubblan för juridikbashers. Men misströsta inte! Det finns lika många bizarra avgöranden bland de riktiga rättsfall från USA. Se för en lista här.

Det förekommer även konstiga, roliga eller bizarra avgöranden från svenska domstolar. Det är sällan som överrätterna faller ur den seriösa ramen men underrätterna gör det då och då, framför allt på så vis att domskälen inkluderar väldigt detaljerade redogörelser för vad de inblandade i rättegången själva uppgivit och där redogörelserna i sig framstår som vridna. Det här är egentligen något av en kulturskatt.

Någon borde samla ihop klassiska svenska domar som den om snattaren som detaljerat framhöll att han inte accepterade domstolens makt eftersom domstolens ledamöter egentligen var ”kopp-kopior” som han skapat i sitt datorprogram och som han, som omnipotent härskare, när som helst kunde stänga av. Eller fallet med kyrkvaktmästaren i Blekinge som åberopade Birger Jarls lag om ”fri lejd till kyrkan” som stöd för att han inte skulle dömas till ansvar för vårdslöshet i trafik när hans hembygda husbil – ett hus byggt på ett flak – kollapsade efter att han kört under en bro som var lägre än den verkade. (Har ni några sådana historier så lägg in dem i kommentarsfältet, gärna också med referens till domstol och liknande, om ni har det.)

(Detta dubbelpostas på Juridikbloggen.)

När Jan Hellner, enligt många ”Sveriges främste jurist någonsin”, begravdes 2002 var det i nordismens tecken. Sånger framfördes på olika skandinaviska språk. Dikter likaså. Det var en vacker och värdig ceremoni i den nordiska förbrödringens atmosfär.

Hellner hörde till den generation jurister som såg den nordiska gemenskapen som central och värd att vårda. Under första halvan av 1900-talet så togs magnifika lagstiftningsprodukter fram i ett nordiskt lagstiftningssamarbete och som ett resultat blev stora delar av den centrala förmögenhetsrätten i det stora hela gemensam för Norden. Likheterna är fortfarande stora, även om skillnaderna ökar – inte minst genom att Norden dragits isär genom att enbart Danmark, Finland och Sverige trätt in i EU.

Rättens harmonisering framstår som en ganska torr sak för många som inte haft förmånen att få studera juridik. ”Visst, det är väl praktiskt med likartade reklamationsregler i köprätten men det är inte direkt en Kalmarunion vi talar om här”, tänker ni kanske. Men på sätt och vis är det precis det vi gör. Juridiken är nyckeln till harmonisering och förbrödring. Land byggs med lag. Länder knyts närmare genom lyhört formulerade gemensamma normer. Rätten bygger på ett kulturarv – men är också en (underskattad) kulturfrämjande faktor. När den juristgeneration som Hellner tillhörde kämpade för det nordiska så var det inte reklamationsreglerna i köprätten som de brann för, utan hur sådana regler tillsammans med många andra framtagna i en anda av nordisk enighet kunde främja en större sak: En nordisk gemenskap.

Idag har den nordiska rättsgemenskapen inte samma ”go” som tidigare. Men om det är någonstans nordismen fortfarande lever så är det nog i juridiken, framför allt i civilrätten. Nordens civilrättsspecialister möts i särskilda fora med jämna mellanrum och utbyter erfarenheter. Nordens högsta domstolar tar intryck av varandra. Lagstiftarna likaså. Nordismen lever, men inte lika starkt, i juridiken. Och som sagt. Land byggs på lag. Men även mindre hårda sammanslutningar mellan nationer kan utvecklas i gemensam riktning med rätten som verktyg. Om den politiska viljan finns att skruva på enighetstanken igen så är det rättsliga samarbetet och särskilt lagstiftningssamarbetet centralt. En sådan enighet kan naturligtvis främjas utan att man för den skull vill löpa den Wetterbergska unionslinjen fullt ut.  

Men, självklart. Någon harmonisk enighet uppnås aldrig om vi glömmer bort vissa av våra grannländer.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Annonser