Den svenska censurinstitutionen Statens Biografbyrå hade i många år en chef som hette Gunnel Arbäck. En av den svenska liberalismens osjungna hjältinnor. Arrbäck var något så ovanligt som en ledare som vågade ifrågasätta den grundläggande politik som hennes position vilade på. Hon framhöll gång på gång det principiellt tvivelaktiga i vuxencensuren. I sina sista uttalanden som ansvarig för verksamheten så gick hon till hård attack mot myndighetens sjäva ratio. Det är inte många som så konsekvent vågar bita den hand som föder en.

Det var inte bara själva censuren i sig som var problematisk. De flesta av oss är beredda att acceptera vissa begränsningar, till exempel när det gäller barnpornografi.  Men sådana begränsningar måste göras inom tydliga och rimliga riktlinjer.

Vuxenscensuren har inte några sådana tydliga och rimliga riktlinjer. Den arbetar istället med ett rent nonsensuttryck som centraltbegrepp, begreppet ”förråande”. Med ett sådant begrepp har filmcensuren genom åren lyckats hindra oss från att se estetiskt essentiella saker som slagsmål i Footloose, eller maskingevärsmassakrar i Commando. Eller, det är naturligtvis inte några estetiskt essentiella saker. Faktum är att det är överlag i de dåliga filmerna som censuren klippt. Tortyren i Salo kunde avnjutas i all sin prakt all censur till trots. Men det understryker problemet med censuren snarare än tvärtom.

I realiteten blev censuren en smakcensur. ”Bra” filmer klarade sig bättre än de dåliga, i alla fall i videovåldsdebattens kölvatten. Offer för denna censur är vi som fick ont i huvudet av att titta på gryniga och skakiga piartkopior av Robocop och Commando som spreds på VHS.  Det här var en piratverksamhet som verkligen kännetecknades av en kamp för det fria ordet och mot censuren. Och det menar jag på riktigt. När Robocop klipptes ned förstördes filmen också en smula och ett stycke god – om än inte fantastisk – filmkonst föll offer för ett godtyckligt intrampande i våra rättigheter.

I realiteten har inte filmcensuren klippt i vuxenfilm på längre. Den kamp för informationsfrihet som människor som Arrbäck fört lyckades skademinimera effekterna av en ohållbar statlig institution för länge sedan. Och nu kan vi äntligen hoppas att politikerna löper linan ut och avskaffar censuren. Sverige blir därmed även formellt ett litet liberalare samhälle.  Till slut lyssnade makten på Arrbäck. Banne mig på tiden.

Annonser