You are currently browsing the category archive for the ‘våldtäkt’ category.
Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.
Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.
1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.
2. Assanges integritet ska respekteras.
3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.
4. Anmälarnas integritet ska respekteras.
5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.
6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.
7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.
8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.
9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.
*
Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.
Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.
Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.
I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?
I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade. Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”
Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.
I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:
”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”
Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”
Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.
Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.
Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren. Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.
Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.
I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).
Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.
Roman Polanski kunde inte undkomma rättvisan längre. Efter att mer än trettio år hållit sig undan det amerikanska rättsväsendets tentaklar och kraven på att han skulle fullgöra sitt straff drogs han till slut inför skranket (om än inte bokstavligen).
Gripandet gav reaktioner. Polanski har mäktiga vänner. Framstående regissörer som kräver hans frisläppande och manar till aktioner. Kändisar som revisionistiskt hävdar att det säkert inte var någon riktig våldtäkt – trots att Polanski erkänt. Och ingen mindre än Frankrikes president har ägnat sig åt att försvara Polanski, och bidrar indirekt till fördomen om en fransk elit som ser människor som statister i kulturens tjänst.
Nu har även svenska media ställt sig bakom Polanski-försvaret. Expressen har således liksom många andra tidningar publicerat Polanskis debattartikel – ett förfärligt pekoral BTW – om varför det är synd om honom.
Isobel H-K , i samma tidning, reagerar på publiceringen av Polanskis brev. (Och får omedelbart mothugg av kulturredaktören.) Hon undrar varför ingen bryr sig om brottet. (Som behandlas i förhöret här.) Eller rättare sagt, varför har inte brottet fått alls den uppmärksamhet i diskussionen som frågan om varför en gammal man skall jagas för brott som ligger så långt tillbaka.
Det kan man verkligen undra. Debatten på kultursidorna illustrerar att många kulturskribenter verkar ha trampat sönder sina moraliska kompasser. I en text kan t.ex. man läsa insinuationer att processen mot Polanski är driven av åklagarens äregirighet eller fåfänga. Utan att över huvud taget relatera till brottet i sig.
Frågan här är egentligen den eviga som aktualiseras vid gamla brott där ingen tidigare lagförts: Skall de någonsin preskriberas? I sådana fall varför? Och när? Framför allt så aktualiserar Polanski-fallet alltså frågan om preskriptionens principer.
Vilka borde principerna vara enligt Polanskis apologeter? Det är i vart fall rimligt att avkräva den som nu hävdar att Polanskis brott borde ligga så långt tillbaka att straff inte borde utkrävas att de är konsekventa. Och är man konsekvent så måste man alltså anse att en grov våldtäkt av en trettonåring skall preskriberas inom trettio år, eller något åt det hållet. Jag har själv svårt att se skälen för en sådan allmän preskriptionstid. Särskilt inte när brottet är erkänt.
Det om juridiken. När det gäller debatten så kan man fundera över – som Isobel gör -varför så många tycks ha glömt bort brottet i sig. Och tanken på rättvisa.
31 år efter den påstådda gärningen greps Roman Polanski igår. Det erkända brottet: Sex med en underårig. Utan tvång eller våld. Vilket får en att fundera över preskriptionstiderna. I svensk rätt hade detta brott – som för 30 år sedan inte betraktades som ett av det allvarligare brotten i brottskatalogen – varit preskriberat sedan länge. Utan att öppna lagboken skulle jag gissa att preskriptionstiden för brottet då var fem eller möjligen tio år. Enligt amerikansk rätt verkar brottet anses som i allra högsta grad levande. Själv har jag tidigare uttryckt att ”eviga sanningar” inte preskriberas. Men det var ett mycket allvarligare brott (medverkan till folkmord) än Polanskis. Här är jag mer ambivalent.
Åklagaren Rolf Hillegren har hamnat i blåsväder efter att ha beskrivit sexuella övergrepp inom äktenskapet som något liknande en ”ordningsförseelse”. Det är naturligtvis ett obehagligt uttalande. Det är dessutom svårt att förstå vad han konkret menar. Om en man tvingar sig till sexuellt umgänge från sin partner efter att hon sagt nej så är det långt ifrån ordningsförseelsernas värld. Uttalandet är ogenomtänkt. Dessutom så befäster det stereotypa föreställningar, där mannan ”vill till” och kvinnan ”säger nej”. Samma stereotyper hörs dessutom i kubik i reaktionerna på uttalandet. Så för att en gång för alla klargöra det så är det lika illa med en kvinna som inte respekterar mannens nej, kanske efter att en initial sexuell kontakt tagits, eller att en kvinna inte respekterar sin kvinnliga partners nej, eller en man som inte respekterar sin manliga partners nej. Det vore trevligt om man kunde komma ifrån den här grottmänniskosynen på sexualitet där mannen helst vill dra kvinnan i flätan hem till grottan för att där tvinga sig fram.
Bortom denna diskussion kan det vara värt att påminna om att Hillegren tidigare varit aktuell i diskussioner om våldtäktsbegreppet. Och som jag (och andra) läser hans tidigare artiklar är han främst ute efter att inte urvattna begreppet så att de vidrigaste brotten, våldtäktsbrotten i den mer traditionella bemärkselsen, hamnar i samma kategori som mindre allvarliga övergrepp. En överfallsvåldtäkt på gatan är trots allt värre än en för långsam reaktion när den ena parten ångrar sig i akten.
Det kan jag känna viss förståelse för, att vilja värna om den särskilda offerställningen för de värsta brotten. Men det gör inte yttrandena denna gång rimliga på något sätt.
Någon grund för en JO-amälan kan dock inte gärna finnas. Dessutom: Det finns ingen anledning att skicka in mer än en anmälan.
**
”Hillegren måste bort”, skriver nu Madeleine Leijonhufvud i SvD. Det är litet oklart även vad hon menar. Men om hon menar att åklagaren skall sparkas för sitt uttalande så är det rent förfärligt. Nog måste även en åklagare få uttrycka sig även på sätt vi inte uppskattar utan att han riskerar att få sparken?
Över huvud taget så börjar alla de här dreven som vill avpolletera jurister – eller andra rättsväsendets aktörer – så snart de uttrycker sig på ett misshagligt sätt bli ganska så obehagliga. Det är en sak att en åklagare, liksom alla andra, bör kunna avsättas om hon (eller han) allvarligt åsidosatt sina åligganden. Om Hillegren inte åtalar när han borde så finns det sanktioner att tillgå. Men för ett uttalande? Som dessutom är otydligt? Det hoppas jag verkligen inte.
Leijonhufvuds uttalande blir en del av en obehaglig rörelse, en rörelse vars budskap är: Håll tyst och rätta in dig i ledet, annars måste du gå!
Vad hände med den tolerans mot oliktänkande som tidigare präglat juristerna? Eller den sunda skepsisen mot bombastiska tonlägen?
Madeleine Leijonhufvud kritiserar HD på dagens Brännpunkt. Domstolen är inkonsekvent, hävdar hon, och hänvisar till det s.k. Tumbamålets avgörande. Vidare framhåller hon att problemet är att HD i för hög grad bedömt om hot eller våld förekommit, vilket är mindre viktigt i sammanhanget än om det brister i samtycke.
Det är som vanligt tänkvärda synpunkter. Men om nu det finns påstående om våld från målsäganden måste naturligtvis även det bedömas – gärningen som skall bevisas utgår ju ofta i dessa fall från vad målsäganden säger om gärningen. I vilket fall så ringer varningsklockorna hos mig när jag hör samtyckeskonstruktionen diskuteras. Jag får nämligen en känsla av att de som för argumentationen alltid utgår från situationen man-[påstås] våldta-kvinna.
Sakligt sett är det naturligtvis könsneutralt, men mellan raderna – särskilt i muntligt tal – får man inte sällan en känsla av att situationen att mannen skulle påstå att han saknade samtycke under det sexuella umgänget skulle bedömas annorlunda.
På samma sätt funderar man över hur påstådda homosexuella sexuella övergrepp passar in i den mentala ramen. Från gay-kretsar hör man inte sällan att svensk sexualbrottslagstiftning i stort bygger på heteronormativa föreställningar och en allmänt nedlåtande attityd till från den monogama heteronormen avvikande sexualkulturer.
Högsta domstolen ligger inte på latsidan i sommarvärmen. I alla fall inte hela domstolen. Förra fredagen kom avgöranden i två frågor som många väntat på. Den första saken blev snabbt en nyhet i tidningarna. HD tog ställning för att de höga beviskrav som rättsordningen ställer upp i brottmål skall gälla även i våldtäktsmål. Ett välkommet konstaterande. Om än kontroversiellt, tydligen. Riksdagsledamöter och andra var snabbt ute och kritiserade avgörandet eftersom ”det riskerar att skicka fel signaler”. En ganska ofräsch kritik ur rättssäkerhetsperspektivet. Eftersom det finns en hel människor där ute som väljer att läsa domstolsavgöranden utifrån vilka personer som dömt i målet så kan det väl ändå vara värt att nämna att fler än hälften av HD:s ledamöter i målet var kvinnor. Inte för att det borde spela någon roll.
Samma dag, i fredags, kom ett annat avgörande som nog är mer principiellt betydelsefullt men som hamnar under allmänna medias radar. HD konstaterade nämligen att kommuner kan bli skadeståndsskyldiga direkt på grundval av Europakonventionens normer. Det kan kanske framstå som en självklarhet eller en banalitet för den som inte är så insatt, men i själva verket är det ett viktigt steg framåt i det svenska rättighetsskyddet. Åter igen är det HD, till skillnad från lagstiftaren, som skjutit fram positionerna i det praktiska rättighetsskyddet. Avgörandet är inte okontroversiellt. En annan möjlighet skulle ha kunnat vara att istället staten som en garant svarade för att kommunernas myndighetsuötvning sker i linje med Europakonventionen men att kommunerna inte själva kunde hållas ansvariga för kränkningar därav. Men HD framhöll att bl a av koherensskäl det rimligaste är att konventionen skadeståndssanktioneras även när det gäller kommunerna. Ytterligare ett steg mot en levande rättighetskatalog tas således av HD.
Uppdatering: Idag skriver även SvD om EKMR-målet.
En man beviljades idag resning av HD efter att det uppdagats att den kvinna som anklagat honom för våldtäkt dömts för falsk tillvitelse. I ett annat fall!
Om domen om våldtäkt påminner det minsta om den karakteristik SvD ger av den är det alldeles hemskt. I princip så är det blåmärken och sår i kombination med den anklagandes historia som legat till grund för domen, enligt SvD. Jag hoppas att domen ínte återspeglar tidningens läsning.
***
Tidningarna rapporterar om domen mot en av många ”HIV-män” som tidigare diskuterats i media. (Se här och här. Och här eller här för exempel på tidningar som gjort en annan bedömning av allmänintresset av att publicera namn och bild på brottslingen.) Domen verkar ”hård” – och, nej, för att inte få arga mejl från en massa Sverigedemokrater igen, jag säger inte att den är för hård bara att den är ovanligt sträng – både straffrättsligt och skadeståndsrättsligt.
Straffet blev hela 14 år, för gärningar där de värsta klassificerades som grov misshandel. Skadeståndsrättsligt framstår domen närmast som extrem. Skadeståndet sattes till hela 850000 kr till de två flickor som smittats. Nu har jag inte läst domen – jag hittar den inte på de juridiska nyhetsbyråerna än – men jag gissar att skadeståndet framför allt tar sikte på de ideella skadorna. Det finns inget tvivel om att flickorna har blivit oerhört drabbade. Men om det här är belopp som istort utdömts för kränkning så är det nog det högsta belopp som jag sett. Den sammanlagda kostnaden för den som betalar skadeståndet, knappast HIV-mannen själv, blir avsevärd. Vad kan detta skadestånd göra för nytta här? Det är värt att ställa den frågan oftare. Förhoppningsvis kan i alla fall pengarna bidra till att något roligt eller distraherande för de drabbade.
Nu skall jag försöka leta upp domen.
SvD berättar att rättegången mot de s.k. Stureplans-profilerna skall flyttas eftersom polisen befarar att demonstrationer kan komma att störa rättegången. Här har vi något verkligt obehagligt som håller på att ske. Det är, beskriver polisen, att vanligare att grupper tar sig för att försöka påverka domstolarna i deras bedömningar, genom demonstrationer och på andra sätt. Ibland genom regelrätta hot. När påtryckningar riktas mot domstolarnas bedömningar av det här slaget – bedömningar om vad som hänt, till skillnad från bedömningar om juridikens innebörd – bidrar det till en hotbild för hela rättsordningen.
Här är en truism: Inställningen måste vara att domstolen dömer, inte folket. Manifestationer och demonstrationer utanför domstolen respekterar inte denna inställning. Sådana yttringar syftar, direkt eller indirekt, till att försöka påverka domstolen. Det är en påverkan som jag helst ser att domstolen slipper.
Om de tilltalade är skyldiga i det här fallet – vilket jag inte vet något om för jag var inte där – så hoppas jag att de döms till långa fängelsestraff. Men om de inte är skyldiga så hoppas jag att domstolen inte låter sig påverkas av alla de röster från människor som inte heller var där och som är övertygade om vad som hänt. Helst så hade jag velat helt slippa fundera över hur domstolarna påverkas av att det sitter övertygade människor med plakat utanför rättegångssalarna.
Uppdatering: Se DN , (och här) och SvD, samt om rättegången i sig här.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.