You are currently browsing the category archive for the ‘immaterialrätt’ category.

I ett antal sammanhang har jag påstått att den stolta tryckfrihetstraditionen i Sverige glömts bort av journalistskrået. Vad som framför allt skavt är den okänslighet som närmast undantagslöst uppvisas av de stora medierna när det gäller intressen som hör ihop med skyddet för källor och deras anonymitet och meddelares skydd mot repressalier och sanktioner. Allt vanligare är således att journalistiken deltar i rena drev mot meddelare. När journalistens instinkt, om man intresserar sig för tryckfriheten, borde vara att reagera som presidentens livvakt: Att slänga sig på källan/meddelaren och skydda henne mot angrepp.

Journalisternas historielösa och slafsiga förhållande till tryckfrihetstraditionen har under året visat sig med olika styrka i några av mediestormarna: Genom reaktionerna i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, ämbetsmannen som uttryckte en åsikt i en morgontidning och därefter brännmärktes av medier och arbetsgivare i en ohelig allians. Till slut var det bara den offentlighet som meddelarfriheten syftar till att möjliggöra granskning av som reagerade på hur Hillegren behandlades av sin arbetsgivare. Olämpligt, tyckte JK. Om det meddelarfrihetskränkande beteende som tidigare applåderats av till exempel Dagens Nyheter som föll in i den bestraffande vibb som präglade bloggosfären och debatten: Hillegren måste bort!

DN:s ledare var ett obehagligt exempel på insinuant och kränkande journalistik: Hillegren får bära hundhuvudet för allmän statistik och dessutom så tas uttalanden från en annan åklagare upp som ett argument för Hillegrens bristande lämplighet.

(Inlägget dubbelpostas på Juridikbloggen.)

Litet så här efteråt börjar det dock röra på sig. Fler än jag reagerar på hur DN drivit på drevet mot meddelaren. Radioprogrammet Medierna – ett jävligt bra radioprogram för övrigt – tog i helgen upp Hillegren-affären (liksom Israel-historien). DN:s Hanne Kjöller fick försvara den numer famösa DN-ledaren och föll in i samma insinuanta tonfall som i tidningen: Eftersom statistiken på fällande våldtäktsdomar från den kammare där Hillegren verkade var lägre än vad Hanne Kjöller tycker är rimlig så tyder det på att Hillegren är olämplig. Ungefär. Utan att det över huvud taget nämns att Hillegrens arbetsuppgifter inte alls varit inskränkta till sexualbrott och utan att på något vis knyta de alllmänna misstankarna om åklagarväsendets slapphänthet mot sexualbrott till Hillegren. (Själv tror jag inte att det finns någon sådan slapphänthet alls.) Här undrar jag om inte Hanne Kjöllers uttalanden närmar sig rent förtal – utan sakligt stöd pekas en person ut som sällsynt klandervärd: När man hör Kjöller så låter det som att Hillegren på grund av sin inställning medfört att våldtäktsmän inte lagförs.

Idag följer också SvD upp med en utmärkt ledare av Sanna Rayman. Sanna Rayman reagerar liksom jag på de Hillegrens uttalanden som finns med i inlagan från RÅ till Justitiekanslern i ärendet om övertramp mot repressalieförbudet. Där Hillegren beskriver hur hans chef kritiserat Hillegrens uttalanden med argumentet att de stört åklagarkammarens ”varumärke”. Kanske är det där – i varumärkesfrågor – sådana här debatter i framtiden kommer att landa. Allt blir en fråga om immaterialrätt. (DN har gått i bräschen för det – både i sin journalistik och i domstolarna, där DN använt upphovsrätten för att kväva meningsmotståndare.) Men i immaterialrättens paradigm finns det dessvärre inte mycket svängrum för tryck- eller yttrandefriheten. Det är därför glädjande att se att några motståndsfickor finns även bland journalister. Alla är tydligen inte beredda att servera meddelaren på ett fat till pöbeln bara för att han uttryckt sig klumpigt. Ännu.

Annonser

Musik kan vara plågsam. Det är däremot sällan som musiker vidgår att deras egen musik kan vara plågsam. Ett antal amerikanska musiker har i en gemensam aktion krävt att få veta om deras musik ackompanjerat den tortyr som bedrevs i Guantanamo.

Svenska rättighetshavare borde använda sin musikaliska makt och engagera sig i aktionen. Det är oförenligt med upphovsrätten att använda upphovsmännens musik i samband med waterboarding och sömnberövandetortyr. Utan att tydligt ange vem som är upphovsman. Och så måste förstås STIM-avgift utgå. Eller något motsvarande. Det är hög tid att ställa sig upp och försvara upphovsmännens rättigheter i tortyrcentra runt om i världen.

(Sorteras under ”sinne för proportioner”.)

I en ledare i SvD skriver tidningens nya opinionsjournalistiska stjärnskott – och jag menar det på allvar – Johan Wennström  idag om behovet av en djupare diskussion om upphovsrätten. Ett avstamp för diskussionen är det nymornade intresset för Googles enorma och i min bok fantastiska projekt med att skapa en bas bestående av all världens böcker. Kritiken mot Google Books har varit stark under de senaste dagarna. Dessvärre verkar det inte som at Google har haft någon på plats som kunde förklara de fantastiska möjligheter det digitala Alexandriabiblioteket innebär. (Kritiken mot Google bottnar bland annat i ett misstänkliggörande av företagets intentioner – själv ser jag inte större anledning att misstro Googles avsiktsförklaringar än statens.) Ur ett principiellt perspektiv, inte minst ett kulturarvsperspektiv, finns det  minst lika starka skäl som talar för skapandet av denna fantastiska litteraturskatt, även om det sker på bekostnad av upphovsrätten.

[Litet lugnande för de som är ängsliga för att Google kommer att kidnappa hela världslitteraturen kan vara att påminna om att staten har möjlighet att expropriera egendom om det ligger i allmänhetens intressen. Så kan ske även med immateriella rättigheter. Att rädda en litteraturhistoria ligger naturligtvis i allmänhetens intresse.]

I SvD så efterlyser Wennström idag hur som helst djupare perspektiv i upphovsrättsfrågan. Paradoxalt nog så gör han det genom att falla in i samma ytliga lingo som de flesta andra som är i grunden positiva till den rådande upphovsrättsordningen. De som är kritiska till upphovsrätten vill att allt skall vara gratis. De som är positiva till upphovsrätten inser att upphovsmännen måste få betalt.  

Så skriver Wennström i sin av ett mediebolag betalade ledarstycke. Många andra av oss tror på den kreativa kraften i sig, att text och bild kan skapas och kommuniceras utan ett vinstintresse och vissa av oss tar oss till och med för och skriver eller målar eller komponerar utan att relatera vårt skapande till pengar.

Mitt problem med så många av de som försvarar den rådande upphovsrättsordningen är just att de är så fixerade vi pengar. Diskussionen kretsar kring positivt laddade ord som ”ersättning”, ”arvode”, ”kompensation”, ”vederlag” eller negativt laddade formuleringar som ”gratisgenerationen”, ”tiggande upphovsmän”, ”parasiter” osv. En sådan terminologi gör oss knappast klokare.

Debatten behöver andra argument och en större pluralism – fler slags argument. Dessutom behövs det en lyhörd och välvillig inställning till varandras uppfattningar. Det är därför särskilt trist när Wennström hoppar på Isobel Hadley-Kamptz som konsekvent och – faktiskt – djupsinnigt försökt att ifrågasätta dogmer i upphovsrättsdiskussionen.

Ett djup i upphovsrättsdebatten fordrar, åtminstone för de av oss som tror på rättighetstanken, att vi går förbi ekonomismen, bortom diskussionen om kronor och ören, och istället reflekterar över vilka moraliska värderingar som upphovsrätten vilar på och hur dessa värderingar skall vägas mot de djupt liggande värderingar varpå konkurrerande intressen vilar. Är det rimligt att intressena bakom upphovrätten definitionsmässigt skall tillåtas övertrumfa intressena bakom informationsfriheten? Knappast rent generellt.

I vilket fall så är det fetischistiska förhållandet till pengar inte så övertygande i det sammanhanget.

Nätoperatören Ephones stridsvilja när det gäller att värna om sina kunders integritet är inspirerande. (Se här och här.) Hur avvägningen mot Europarättens privatlivsskydd skall göras förtjänar en genomlysning. Vi får väl se om invändningarna håller. Men om de håller så kan det innebära oöverstigliga problem för hela informationsföreläggandeinstitutet.

Nu är det klart att Watchmen-filmen kan få premiär, efter rättighetsbråk. Boken är förstås fantastisk i sin framställning av den institutionaliserade trygghetens pris i en värld där alla (utom en) är beredd att kompromissa med sina principer. Den som minns sin Watchmen minns också det citat som sätter stämningen: Quis custodiet ipsos custodes?

Vem vaktar väktarna?

It’s all about checks and balances. Demokratin bygger på maktbalanser och ömsesidig granskning. När det gäller den tredje statsmakten har det funnits ett underskott på granskningsmakten. Media har fått långtgående privilegier genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, men det har inte funnits någon självklar motvikt. Lagstiftningen ger fördelar men inrättar inga medietribunaler (vilket kan kännas självklart), och undandrar de rättsliga möjligheterna för drabbade individer att själv sörja för upprättelse genom långtgående immuniteter för ansvar även för tydliga kränkningar. 

Till viss del är det priset för det fria ordet. En nödvändigt kostnad. Men när medias egna granskningar av interna övergrepp är otillräckliga uppstår ett glapp. Detta demokratiska underskott har dock delvis börjat fyllas upp genom den moderna medborgarjournalistiken, genom att tekniken i kombination med klassiska journalistiska verktyg kan göra vem som helt till grävare. Vi har fått en gräsrotsrörelse av nya vakthundar som vill hålla även media ”in check”. Ibland blir kvaliteten dålig när aktivisterna och bloggarna gör lösa. Men det blir den banne mig i etablerade media också, ibland rent brottsligt dålig.

DN skrev igår yrvaket om hur reaktionerna bland medias nya granskare efter falsarieanklagelserna mot Marklund visar på ett misstroende för media. Enligt DN beror det mest på att vi som inte jobbar på tidningar inte vet hur det går till när redaktioner sorterar bland sina uppslag, vilket – på grund av vår okunnighet – kan ge upphov till spekulationer, konspirationer, misstankar. 

Jag vill lansera en annan teori som tar sikte på tidningarna. Konspirationerna beror också på att tidningarna undanhåller sanningar, att deras representanter ljuger, att deras representanter begår brott och att det sker på ett systematiskt sätt. Det gäller framför allt den kvällstidningspress som Marklund för många representerar. 

Det här är naturligtvis väldigt tillspetsat men det är kanske ändå intressant att se hur pass ofta kvällstidningarnas arbete ger upphov till straffansvar. Under den senaste dryga tioårsperioden ungefär har följande saker prövats av domstolar och jag inskränker mig till uppmärksammade mål rörande enbart de två stora kvällstidningarna.

  • En redaktör för Aftonbladet åtalas för hets mot folkgrupp, eftersom han ansvarat för att rasistisk propagande publicerats på tidningens sajt. Redaktören försvarar sig med Sveriges största tidning som megafon. Han döms i domstol till straffansvar.
  • Tidningen Expressen ärekränker en partiledare genom att förvanska hennes uttalanden på ett sätt som får det att framstå som att hon deltar i pornografiska sammanhang. Chefredaktören döms.
  • En journalist från Aftonbladet kokar tillsammans med några unga nazister ihop en hotbildshistoria mot en känd journalist, en legendarisk punkare och en polis. När det uppmärksammas reagerar tidningen med ett frontalangrepp mot rättsväsendet på löpsedlar. Enligt en senare granskning av en oberoende reporter på ETC ljuger Aftonbladets chefredaktör. Alla inblandade går fria med stöd av tryckfrihetsförordningen men en förändring av grundlagen genomförs. (I detta fall har jag en personlig bias, skall framhållas.)
  • Tidningen Expressen publicerar falska uppgifter om att en skådespelare tagits in på alkoholistklinik. Chefredaktören döms. 
  • I artiklar skriver Aftonbladet att ”advokater fifflar för miljoner” och illustrerar med advokaters fakturor med namn synligt, och skriver att advokaten ”åkt dit”. (Räkningen prutades, vilket numer verkar vara mer regel än undantag i de stora brottmålen – rätta mig gärna om jag har fel här.) Chefredaktören döms.
  • Tidningen Östgöta-Correspondenten hade unika bilder efter Malexander-händelsen som Aftonbladet ville publicera. Aftonbladets chefredaktör ringde Corren och försökte övertyga tidningen att låta Aftonbladet publicera bilderna men fick nej. Chefredaktören lät sig inte bekommas och publicerade bilderna ändå, utan tillstånd. Han dömdes till straffansvar för uppsåtligt upphovsrättsbrott.  

Därtill finns det mängder med mål där Aftonbladet eller Expressen suttit på de anklagades bänk och undkommit ansvar enbart tack vare tryckfrihetsförordningens generösa regler. Det finns därtill fall där tidningarna assisterat eller uppviglat andra människors brottslighet. Som i fallet med nämndemannaläckandet i Göteborgsbrandsrättegången, där nämndemannen dömdes för att ha läckt till Aftonbladet.

Det här är bara de senaste tio årens domstolspraxis, rörande enbart två tidningar, och nästan bara överrättsdomar. Finns det något annat yrke, med sådan maktbas där innehavaren skulle kunna dömas för så många brott och förekomma i så många brottsutredningar och ändå sitta kvar, som redaktörsjobbet på kvällstidningen? Jag förstår inte hur Aftonbladets chefredaktörer hinner arbeta alls med alla dessa brott, alla rättegångar och alla förundersökningar. Det hade ju varit en sak om de flest målen rört publiceringar av viktiga saker, IB-avslöjanden eller nåt, men det finns ju inga sådana fall alls här. Det är hittepå, lögner och slarv.

Trots domstolarnas granskning av dessa fall så har det länge funnits en skev maktbalans när det gäller mediemakten. För även om det finns åtskilliga fall av fällande domar är det ändå klart att det har varit svårt för enskilda att få gehör för kränkningar, t.ex. ärekränkningar, som skett i pressen. Tryckfrihetsförordningen ger ett starkt skydd. Makten över Sveriges största tidningar skrämmer bort en del, inte minst eftersom det finns flera fall där tidningarna använts just för att driva linjer inför rättegångar. Tidningarna har råd att betala dyra advokater, vars blotta tonfall kan skrämma bort den juridiskt ovane. Allt detta har underminerat förtroendet för media under en längre tid, särskilt pressen. Sammantaget är den deprimerande bild av en korrumperad kultur som DN suckar över inte alls så konspiratorisk utan ganska välgrundad. 

Men där övergreppen tidigare sällan kom till allmänhetens kännedom så finns det idag nya kanaler. Medias agerande skärskådas på ett annat sätt idag, ibland till och med av etablerade journalister. Granskningen av Marklund är inte ett tecken på ett obehagligt drev av patriarket eller de avundsjuka, utan ett tecken på att det idag finns människor som vill att även mediamakten skall granskas. Idag går det inte att som företrädare för den mest omedelbart påverkande makten kunna gömma undan övertrampen, i vart fall inte med samma lätthet som tidigare. Det är sunt. För här behövs fler granskare, fler vakthundar, fler väktare på gräsrotsnivå. Väktare som kan bevaka glidningar på sanningen, övertramp, bully-attityder. Eller som Busta säger i refrängen: 

Got you all in check.

I ett alternativt universum:

Jackie Arklöv, Malexander-mördaren, har ansökt till PRV att få sitt namn registrerat som varumärke, skriver Dagens Juridik. Ansökan har godkänts.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter