You are currently browsing the tag archive for the ‘mänskliga rättigheter’ tag.

Svea hovrätt har idag dömt den uppländske serietecknare som åtalats för barnpornografibrott. (Se här, pressmeddelande här.) Domen är problematisk ur två perspektiv: Dels vad gäller domskälen, dels var gäller lagregleringen. Men först något om domen i sig.

Serietecknaren hade i sin dator mangaserier med barnpornografiska inslag, som han skulle översätta. Bilderna upptäcktes vid ett tillslag mot mannen. Han åtalades och dömdes i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Hovrättens dom är i det stora hela så gedigen och välskriven som man kan förvänta sig. Domen inleds dessutom med en upplysande redogörelse för rättsläget i allmänhet, och särskilt för de förändringar i barnpornografibrottet som skett under senare tid.

Att de teckningar som återfanns i datorn faller inom det område som den svenska lagstiftaren tänkt skulle vara kriminaliserat framstår som tydligt när man läser domen. Dessutom har hovrätten tagit, s.a.s., rättssäkerhetshöjd: Ett antal teckningar fann domstolen inte tillräckligt tydligt kunna sägas visa upp barn och i dessa fall ogillades åtalet. Vad gäller ytterligare ett antal bilder fann domstolen att det inte stod klar att bildernas syfte var att påverka åskådaren sexuellt och även i dessa fall ogillades åtalet. När det gäller återstående bilder – sammanlagt 39 – finner domstolen:

”Beträffande de resterande 39 bilderna gör hovrätten bedömningen att de ohöljt och utmanande skildrar barn på ett sätt som leder till slutsatsen att de haft som väsentligt ändamål att påverka betraktaren sexuellt. De är därför ur ett straffrättsligt perspektiv att bedöma som pornografiska bilder av barn.”

Vidare skriver domstolen:

”Av de uppgifter som [serieöversättaren] har lämnat och som redovisats i tingsrättens dom framgår att han medvetet har innehaft de angivna bilderna med insikt om deras innehåll. [Hans] innehav av bilderna faller därmed under 16 kap. 10 a § brottsbalken

[Serieöversättaren] har gjort gällande att innehavet av de barnpornografiska bilderna är försvarligt med hänsyn till den yrkesverksamhet han bedriver som föreläsare samt översättare och kännare av manga-serier. De omständigheter som [serieöversättaren] har hänvisat till i denna del leder emellertid enligt hovrättens mening inte till uppfattningen att hans befattning med bilderna har haft ett sådant syfte att det kan anses för-svarligt. Han ska därför dömas för barnpornografibrott avseende de angivna bilderna. Brottet är att rubricera som ringa brott.”

Straffet blev 80 dagsböter om 70 kronor.

*

Hovrättens dom är ur ett traditionellt perspektiv alltså oklanderlig. Det framstår som tydligt att lagstiftaren ville kriminalisera denna form av bildinnehav. Det är inte domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. I allmänhet.

Men ibland är det faktiskt domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. Det finns en aspekt som lyser med sin frånvaro i domskälen. Nämligen yttrandefrihetsaspekten. Serieöversättarens mänskliga rättighet att få yttra sig nämns inte med ett ord. Man får förutsätta att serieöversättarens försvarare påmint domstolen om Europakonventionens skydd för yttrandefriheten, men någon bedömning av om det svenska barnpornografiförbudet i detta avseende kan anses hållbart görs inte i hovrätten.

Det är en brist. Även barnpornografiska yttranden kan aktualisera yttrandefrihetsrättsliga avvägningar.

Om detta är en brist i domskälen så illustrerar domen ytterligare en brist, nämligen en brist i det svenska grundlagsskyddet. Vi brukar ju slå oss för bröstet och framhålla den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som unik och stark. Mangadomen visar att det finns all anledning att tona ned självgodheten. Det brott som serieöversättaren fälldes för faller nämligen helt utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten i svensk rätt.

Barnpornografi är alltså inte bara straffbart. Det finns många yttranden som anses icke-skyddsvärda och som därmed är straffbara inom grundlagens område (förtal, hets mot folkgrupp, etc.). Men barnpornografi faller inte under grundlagen över huvud taget. Det betraktas inte som ett yttrande i grundlagens mening.

Det innebär att grundlagen helt sätts ur spel vid prövningen av ett fall som detta. Om serieöversättaren däremot hade översatt en text med samma innehåll som serierna hade han varit skyddad, starkt skyddat till och med, av den svenska tryckfrihetsrätten.

Det är rättspolitiskt orimligt och dessutom inkonsekvent att en fiktion i form serier helt faller utanför grundlagens skydd.

Det är dessutom orimligt i sak att fiktiva återgivningar av fantasier, även om de är vrickade, får vika för yttrandefriheten i ett fall som detta.

* 

Se tidigare debattartiklar om detta här och här

Turkiet visar igen att det är väldigt långt från Ankara till Strasbourg.

Obligatorisk läsning på SvD Brännpunkt idag. En modern grundlag måste ha en fungerande rättighetskatalog, som faktiskt kan användas. Jag kunde inte sagt det så väldigt mycket bättre själv.

Och med den drucknes envishet: En översyn över rättighetskatalogen fordrar även att privaträttens perspektiv belyses. Det är ju här hos oss i skadeståndsrättten den konstitutionella revolutionen redan har börjat. Sort of.

SvD Brännpunkt idag skriver fyra personer med bakgrund i ett arbete för mänskliga rättigheter att det måste skapas en möjlighet för de idag rättslösa personer som drabbats till följd av internationella ingripanden att erhålla ersättning.

Mer specifikt så är det den konfiskering av pengar som skett av personer som kopplats samman med ”bank-rörelsen” Al Barakaat som är bakgrunden till artikeln. Ingripandet har skett med stöd av ett FN-beslut och det har därför ansetts vara omöjligt enligt gällande regler att erhålla ersättning: Vem skall pröva ersättningsfrågan och enligt vilken måttstock.

Artikeln avslutas med följande krav riktade till den svenska regeringen:

•Effektivt och omedelbart verka för att det införs rättssäkra prövningar av sanktionslistorna på EU- och/eller nationell nivå.

•Omedelbart inleda förhandlingar med Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden samt Abdi Abdulaziz med syfte att kompensera dem ex gratia för de kränkningar och det ­lidande de har fått utstå.

•Försäkra att de personer vars pengar är frysta i Al Barakaat får tillgång till dessa med ränta samt ersättning för kränkningen (såvida Generaladvokatens utlåtande står sig i EG-domstolen).

***

Jag kan bara tillägga att jag håller med artikelförfattarna helt och hållet. Den situation som nu råder innebär för de drabbade ett tillstånd av civilrättslig rättslöshet, en situation som är ovärdig en rättsstat. I en förnämlig uppsats – Frysta tillgångar. Det allmännas ansvar vid riktade sanktioner – har jur kand Henrik Jonsson (beställes här) nyligen granskat Al Barakaat-fallet ur skadeståndsrättslig synvinkel och kommit till slutsatsen att det i nuläget framstår som omöjligt att enligt något regelverk erhålla kompensation för de drabbade. Det framgår också att Jonsson efter sin genomgripande och djuplodande analys finner detta otillfredställande. Det gör jag med.

Samma otillfredställande situation råder i många länder. Men här kan Sverige visa framfötterna och tidigt visa att vi inte anser det rimligt att sanktioner av detta slag kan ske utan att tillförsäkra de drabbade ett skydd i form av civilrättsliga rättsmedel.

Igår kom en dom från HD som jag väntat på ett tag. En häktad person hade hängt sig efter att personalen underlåtit att avlägsna hans livrem. De efterlevande ville ha skadestånd. Frågan har uppmärksammats i många rättsordningar och är inte helt lätthanterlig i svensk rätt heller. HD gjorde klart att orsakssamband mellan häktespersonalens slarv och skadan förelåg – allt annat hade varit absurt. Skadeståndsskyldighet förelåg dock inte eftersom det inte fanns anledning att anta att staten (genom personal) hade insett eller bort inse att det kunde inträffa.

Vad det konkret innebär är inte helt solklart. Staten hade medgivit fel eller försummelse. Den bristande förutsebarheten kan således inte läggas på statens plus-konto i en culpabedömning, vari möjligheten att inse risken för skadan kan spela en viktig roll. Snarare så kan det här ses som ett adekvansargument: Det var inte påräkneligt att statens culpa av detta slag här skulle leda till skadan. Å andra sidan noterar HD att ”erfoderligt” orsakssamband förelegat. Betyder det att sambandet är adekvat? Kanske skall domen snarast betraktas som fallandes under normskyddsresonemang. Hellner var inne på sådana linjer när han anteciperade denna situation redan för länge sedan. Domen förtjänar i vilket fall att närmare granskas.

Det finns dock en annan aspekt av domen som framstår som något märklig: HD tar återigen upp Europakonventionen i sammanhanget och framhåller att frågan måste ses i ljuset av konventionens skydd. Närmare bestämt tas konventionens skydd för ”rätt till liv” upp. Själv har jag svårt att se behovet av en sådan argumentation, det verkar helt onödigt här. HD:s relativt nyvakna intresse för Europakonventionen i skadeståndsmål är i och för sig lovvärt. Men inte behöver väl konventionen tas upp i alla skadeståndsavgöranden.

På dagens DN debatt skriver Centrum för Rättvisas företrädare Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer om problemet med oskäliga väntetider i domstolarna. Alltför långa handläggningstider i domstolarna kan utgöra en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen – rätten till ”fair trial” – och det står numer klart att kränkningar av artikel 6 i konventionen kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna redan i en svensk domstol. (Det vill säga: Om någon kan visa att hennes rättigheter enligt konventionen kränkts så kan det ge rätt till skadestånd i en svensk tingsrätt – hon behöver inte gå till Europadomstolen för att få konventionskränkningen erkänd.)

Crafoord och Strömmer har tagit sig an fall rörande handläggningen i regeringsrätten där, i vart fall såvitt man kan bedöma av debattartikeln, väntetiderna är än längre än i andra domstolar. Jag tror att de flesta som arbetar vid domstol ett tag känner till någa ”surdegar” som legat som dåliga samveten längst ner i högarna med ”balanser”. Problemet verkar vara nästan värre på förundersökningssidan, att utredningar kan ta så lång tid på sig att brottet hinner bli preskriberat har uppmärksammats på sistone.

För att någon skall få en rättvis rättegång krävs det att saken prövas inom en rimlig tid. Att hålla ned domstolarnas handläggningstider är således en fundamental målsättning för rättsväsendet. Kan skadeståndsrätten bidra till att främja denna målsättning så är det utmärkt.

I senaste Juridisk tidskrift, som kom ut i dagarna, har jag en artikel som heter Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst. Artikeln är en rättsfallskommentar som ser litet närmare på relationen mellan Europakonventionen och skadeståndsrätten. Avslutningen av artikeln följet nedan.

Det finns inget tvivel om att det kommer att följa fler fall som berör förhållandet mellan Europakonventionen och skadeståndsrätten. Dessa kommer att kasta ljus över de många gränsytor som fortfarande är höljda i dunkel. Kan staten enligt Europakonventionen bli skadeståndsskyldig för underlåtenhet att tillse att polisen förhindrar ett brott som anmälts? Vilka krav ställer konventionen på integritetsskyddet? Eller vid felaktig rättstillämpning?  En annan fråga är om det är skadeståndsrätten som borde tillhandahålla verktyget för gottgörelse vid konventionskränkningar. Är skadeståndsrätten ett lämpligt verktyg för att tillhandahålla sanktioner mot konventionskränkningar? Bör i sådana fall rätten till skadestånd kanske till och med skrivas in i skadeståndslagen? Förslaget att skadeståndslagen bör ändras och kompletteras med en särskild regel om ersättning för konventionskränkningar bottnar synbarligen i en uppfattning att denna typ av ersättning avviker i sådan betydande grad från traditionella skadeståndskrav att de etablerade verktygen – reglerna, principerna och begreppen – inte är helt passande för uppgiften. Och nog är skadeståndskraven vid konventionskränkningar något av en främmande fågel i systemet. Borde i stället gottgörelse vid kränkningar av Europakonventionen kanske brytas loss och separeras från skadeståndsrätten för att rättssystematiskt behandlas som en frikopplad sanktion av mer offentligrättslig karaktär?  Min egen tentativa – jag skriver ”tentativa” eftersom jag kan komma ändra mig – uppfattning är att skadeståndsrätten redan i sin nuvarande tappning är väl rustad för att ta sig an de nya uppgifter som den tilldelas genom den mer lojala inställning till Europakonventionen som nu kan skönjas i domstolarna. Genom att använda sig av traditionella skadeståndsrättsliga begrepp och föreställningar kan utvecklingen rörande gottgörelse vid konventionskränkningar på ett mjukt sätt föras in i rättssystemet. Skadeståndsrätten är därtill tillräckligt flexibel för att hantera de avvägningar som därvid kan behöva göras. Framtiden får utvisa om förhållandet mellan skadeståndsrätten och Europakonventionen kommer att hålla och fördjupas eller glida isär och bli främlingar för varandra. Själv tror jag på en livslång gemenskap.  

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter