I en ledare i SvD skriver tidningens nya opinionsjournalistiska stjärnskott – och jag menar det på allvar – Johan Wennström  idag om behovet av en djupare diskussion om upphovsrätten. Ett avstamp för diskussionen är det nymornade intresset för Googles enorma och i min bok fantastiska projekt med att skapa en bas bestående av all världens böcker. Kritiken mot Google Books har varit stark under de senaste dagarna. Dessvärre verkar det inte som at Google har haft någon på plats som kunde förklara de fantastiska möjligheter det digitala Alexandriabiblioteket innebär. (Kritiken mot Google bottnar bland annat i ett misstänkliggörande av företagets intentioner – själv ser jag inte större anledning att misstro Googles avsiktsförklaringar än statens.) Ur ett principiellt perspektiv, inte minst ett kulturarvsperspektiv, finns det  minst lika starka skäl som talar för skapandet av denna fantastiska litteraturskatt, även om det sker på bekostnad av upphovsrätten.

[Litet lugnande för de som är ängsliga för att Google kommer att kidnappa hela världslitteraturen kan vara att påminna om att staten har möjlighet att expropriera egendom om det ligger i allmänhetens intressen. Så kan ske även med immateriella rättigheter. Att rädda en litteraturhistoria ligger naturligtvis i allmänhetens intresse.]

I SvD så efterlyser Wennström idag hur som helst djupare perspektiv i upphovsrättsfrågan. Paradoxalt nog så gör han det genom att falla in i samma ytliga lingo som de flesta andra som är i grunden positiva till den rådande upphovsrättsordningen. De som är kritiska till upphovsrätten vill att allt skall vara gratis. De som är positiva till upphovsrätten inser att upphovsmännen måste få betalt.  

Så skriver Wennström i sin av ett mediebolag betalade ledarstycke. Många andra av oss tror på den kreativa kraften i sig, att text och bild kan skapas och kommuniceras utan ett vinstintresse och vissa av oss tar oss till och med för och skriver eller målar eller komponerar utan att relatera vårt skapande till pengar.

Mitt problem med så många av de som försvarar den rådande upphovsrättsordningen är just att de är så fixerade vi pengar. Diskussionen kretsar kring positivt laddade ord som ”ersättning”, ”arvode”, ”kompensation”, ”vederlag” eller negativt laddade formuleringar som ”gratisgenerationen”, ”tiggande upphovsmän”, ”parasiter” osv. En sådan terminologi gör oss knappast klokare.

Debatten behöver andra argument och en större pluralism – fler slags argument. Dessutom behövs det en lyhörd och välvillig inställning till varandras uppfattningar. Det är därför särskilt trist när Wennström hoppar på Isobel Hadley-Kamptz som konsekvent och – faktiskt – djupsinnigt försökt att ifrågasätta dogmer i upphovsrättsdiskussionen.

Ett djup i upphovsrättsdebatten fordrar, åtminstone för de av oss som tror på rättighetstanken, att vi går förbi ekonomismen, bortom diskussionen om kronor och ören, och istället reflekterar över vilka moraliska värderingar som upphovsrätten vilar på och hur dessa värderingar skall vägas mot de djupt liggande värderingar varpå konkurrerande intressen vilar. Är det rimligt att intressena bakom upphovrätten definitionsmässigt skall tillåtas övertrumfa intressena bakom informationsfriheten? Knappast rent generellt.

I vilket fall så är det fetischistiska förhållandet till pengar inte så övertygande i det sammanhanget.

Advertisements