You are currently browsing the category archive for the ‘paternalism’ category.

Malmö tingsrätt har fått ett annorlunda åtal på sitt bord. En man har åtalats efter att i samband med sexuellt umgänge använt våld. Det speciella med målet är att den person som utsattes för våldet samtyckt till det – det var alltså fråga om s.k. BDSM.

Det här målet har rört upp en del känslor. En uppfattning som kommit till uttryck i flera sammanhang är att domstolen inte har att göra med våld över huvud taget om det finns ett samtycke – det är bara en sak för de inblandade, är argumentet. Ett närbesläktat argument är att ”staten inte borde bry sig om vad frivilliga människor ägnar sig åt i sovrummet”. Ett tredje påstående är att det här är ett ”moralåtal”, att åtalet egentligen är ett uttryck för rättsväsendets moralpanik.  

Av åtalet att döma är reaktionerna förhastade och orättvisa.

Det är egentligen enkelt. Samtycke befriar från ansvar men inte från allt ansvar. Det går inte att på ett bindande sätt samtycka till att säljas som slav. Det går inte att samtycka till att lemlästas. Det går inte att samtycka till att bli avskuren kroppsdelar som skall tillagas för att ätas innan man blir uppäten av sin partner. (För att ta det mest extrema exempel ur verkligheten jag kan komma på .) 

Och det går inte att samtycka till vad som klassificeras som grov misshandel. Så är det i Sverige och i de flesta länder. Rättsläget är för övrigt rätt klart numer. Förra året fällde Svea hovrätt en flicka som skurit sin kompis i armen, efter kompisen bett om det och sagt att hon skulle ta livet av sig. (Flickan som skars var i det fallet dock påverkad av droger.)

De mer aggressiva påhoppen på åklagaren som förekommit i blogosfären påminner därför mest om när min sexåring blir arg på mig för att det är dåligt väder när vi ska till Gröna Lund: Jag förstår frustrationen, men den är felkanaliserad. Åklagaren är bunden – no pun intented – av reglerna och de är numer rätt så tydliga. Dessutom är frågan av principiellt intresse.

Om det sedan skall anses vara ett övervåld i detta fall eller om samtycket skall anses täcka våldet återstår förstås att se.

Annonser

Jag blir alltid nervös när tidigare inflammerade frågor närmar sig konsensus och än mer om konsensus uppstår över partigränserna. Nu är det frågan om reformeringen av sexköpslagen som drar till sig gillande från vänster och höger. Själv är jag skeptisk till sexköpslagen över huvud taget. (Inte bara jag…) Jag ser sexköpslagen som en rent moralisk, paternalistisk lagstiftning – helt i linje med forna tiders förbud mot sodomi (homsexualitet – som för inte så länge sedan jämställdes med tidelag i svensk rätt) eller otrohet.

Men så är det i en demokrati, ett folkvälde, att lagar stiftas som inte alla gillar. Det finns fler lagar som jag inte gillar. Det får man som jurist leva med, åtminstone till de principvidriga lagarna når kritisk massa. Men skall man nu ha lagen så skall den väl efterlevas och skall den efterlevas skall kanske straffen vara mer kännbara. Så menar i alla fall sossarnas nya talesman Borgström Och Justitieministern håller med Borgström.

Det verkligt besynnerliga är att sexsäljarna inte kan bestraffas. Här har vi en betydelsefull inkonsekvens i lagen. Om det nu är så att sexköpet är en gärning som bör bestraffas så måste rimligtvis även anstiftare till gärningen – som många gånger rimligen är säljaren – bestraffas. Nuvarande ordning är en mycket märklig anomali.

**
De bästa argumenten mot paternalistisk lagstiftning finns i H.L.A Harts Law, Liberty, and Morality.

**

Andra bloggar om debatten här, här, och här.

Ny rättegång mot Calle Johansson i Grekland, rapporterar tidningen (se även här). Det skall bli intressant att se hur tidningarna fortsätter sin rapportering, för det fall rättegången verkligen blir av. Den mediala bevakning som skett i fallet tidigare gjorde mig som komparativrättsligt intresserad bedrövad. Sällan har så många satt sig på så höga hästar. Det grekiska rättsväsendet beskrevs mer eller mindre unisont som fullständigt rättsosäkert och primitivt. Inte alls som det högstående och civiliserade svenska domstolsväsendet. Det här bottnar i vad jag med ett från Edward Said stulet uttryck brukar beskriva som rättskulturell orientalism. På fördomar och dåligt underbyggda grunder konstruerade bilder av ”de andra”. 

Jag ser ingen anledning att förutsätta att grekerna skulle ha organiserat sitt rättsväsende sämre än vi svenskar. Att det var en mäktig grek som gav upphov till hela rättvisetanken är kanske inget argument numer. En något bättre grund för svepande generaliseringar kan vara att de grekiska jurister jag stött på – ganska många vid det här laget – har varit mycket skickliga och komparativt intresserade (och initierade).

Eller så kan man anstränga sig att försöka undvika sådana svepande generaliseringar. Om vi nu skall vara medlemmar i samma klubb som Grekland så vore det smakfullt om vi kunde avhålla oss från den nedlåtande attityden och arrogans. Motargumentet om stenkastning i glashuset ligger nära till hands. Fråga bara Joy Rahman. 

Sexköpslagen behöver en översyn, menar dess förespråkare. Själv är jag skeptisk mot sexköpslagen av ungefär samma skäl Herbert Hart var skeptisk till förbud mot homosexualitet – jag ser det som ett utslag av paternalism och bristande respekt för individuell autonomi. (Se Lernestedts och Hamdors ”Sexköpskriminaliseringen – till skydd för vad?” för en utmärkt analys av sexköpslagen.) Ur ett mer praktiskt, principlöst relativiseande perspektiv ser jag dock inte avskaffandet av denna inskränkning i mänsklig frihet som den mest angelägna arbegsuppgiften. Särskilt inte som prostitution inte sällan hänger samman med en av de vidrigaste brotten, människohandeln (trafficking).

Men ibland blir jag nervös. Fokpartiets förslag om att det skall finnas en kvalificerad form av sexköpsbrottet är en anledning till att jag blir nervös. Än värre blir den föreslagna brottsrubriceringen ”köpt våldtäkt” som nämns i dagens DN. Om någon utnyttjar en annan person som är, vilket ofta är fallet vid trafficking-brotten, mer eller mindre förslavad, fången så skall han (eller hon) dömas till ett strängt straff. För det finns det redan lagrum i brottsbalken. Varför kan då inte dessa lagrum användas? Ja, av DN-artikeln att döma så är anledningen att riksdagsledamöterna vill luckra upp beviskraven. Riktigt nervös kan man bli av de i DN citerade uttalandena av förslagets förespråkare.

”- Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det handlar om människohandel när tjejen gråter hela tiden och är inspärrad, säger riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson.”

”Bara språket borde räcka för att en köpare ska ha förstått vad det handlar om, säger Inger Davidsson.”

”Den enda skillnaden från en våldtäkt är att det är någon annan än sexköparen som hotar kvinnan till att gå med på att ha sex, resonerar Johan Linander. ”

Det här bådar inte gott. Att köpa sex med någon som pratar ett annat språk skall alltså räcka för att dömas för att ”ha köpt våldtäkt”? Då har våldtäktsbegreppet fjärmat sig ganska mycket från sitt kärnområde, nämligen att någon med våld tvingar sig på en annan. Jag kan inte tro att denna urvattning av begreppet på sikt kan vara önskvärd. Graderingarna mellan olika typer av vidrigheter behövs. Genom fortsatt urvattning av begreppet blir de progressiva sina egna fiender. 

Men det är inte det som gör mig nervös. Begrepp är bara en fråga om ord och det är lagstiftaren som har demokratins mandat att bända och förändra begrepp som hon önskar. Ibland blir begreppsbildningen inte så lämplig eller hamnar i konflikt med allmänt språkbruk, men det kan vi leva med så länge lagstiftarens vilja är tydlig.

Betydligt värre är att lagstiftarna i citaten hintar om något slags presumtion för brott. Och detta är en allvarlig principiell fråga, som inte enbart har med sexköpslagstiftningen att göra. Det är en direkt rättstatsfientlig inställning. Ohlssons raljanta uttalande om Einstein – vad menar hon med det egentligen? Jag ser det som en antydan om att en okunnighet om omständigheterna skall kunna bestraffas. Och när det gäller uttalandena av Davidsson och Linander är det väl ganska tydligt att det är just detta som avses. Bevisbördan skall läggas över på sexköparen i vissa fall, eller något liknande detta. Sexköparen skall presumeras ha uppsåt även att våldta. Kan han eller hon inte bryta presumtionen kan han/hon dömas för ”att ha köpt våldtäkt” i de här fallen.

Här finns det tydligen ett brett stöd i riksdagen. Om jag inte övertolkar är detta en obehaglig tendens.  

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser