Högsta domstolen ligger inte på latsidan i sommarvärmen. I alla fall inte hela domstolen. Förra fredagen kom avgöranden i två frågor som många väntat på. Den första saken blev snabbt en nyhet i tidningarna. HD tog ställning för att de höga beviskrav som rättsordningen ställer upp i brottmål skall gälla även i våldtäktsmål. Ett välkommet konstaterande. Om än kontroversiellt, tydligen. Riksdagsledamöter och andra var snabbt ute och kritiserade avgörandet eftersom ”det riskerar att skicka fel signaler”. En ganska ofräsch kritik ur rättssäkerhetsperspektivet. Eftersom det finns en hel människor där ute som väljer att läsa domstolsavgöranden utifrån vilka personer som dömt i målet så kan det väl ändå vara värt att nämna att fler än hälften av HD:s ledamöter i målet var kvinnor. Inte för att det borde spela någon roll.

Samma dag, i fredags, kom ett annat avgörande som nog är mer principiellt betydelsefullt men som hamnar under allmänna medias radar. HD konstaterade nämligen att kommuner kan bli skadeståndsskyldiga direkt på grundval av Europakonventionens normer. Det kan kanske framstå som en självklarhet eller en banalitet för den som inte är så insatt, men i själva verket är det ett viktigt steg framåt i det svenska rättighetsskyddet. Åter igen är det HD, till skillnad från lagstiftaren, som skjutit fram positionerna i det praktiska rättighetsskyddet. Avgörandet är inte okontroversiellt. En annan möjlighet skulle ha kunnat vara att istället staten som en garant svarade för att kommunernas myndighetsuötvning sker i linje med Europakonventionen men att kommunerna inte själva kunde hållas ansvariga för kränkningar därav.  Men HD framhöll att bl a av koherensskäl det rimligaste är att konventionen skadeståndssanktioneras även när det gäller kommunerna. Ytterligare ett steg mot en levande rättighetskatalog tas således av HD.

Uppdatering: Idag skriver även SvD om EKMR-målet.