Dagens fällande dom mot Anna Odell framstår som en no-brainer i beaktande av vad den åtalade Odell själv berättade under rättegången. Straffet är väl inte heller så mycket att säga något om. Säkert kan Anna Odells handlande också i förlängningen visa sig ha gjort en del nytta.

Vad vi däremot kan tala mer om är hur rättegången behandlats i media och framför allt på Kultursidorna. ”Fria Anna Odell”, kampanjade Aftonbladet. Expressen är inne på samma spår. Många har betraktat det hela ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I dagens DN ifrågasatte en journalist om inte rättegången mot Odell kostade mer än de onödiga åtgärder som Odell själv orsakade.

Så där har det låtit mer eller mindre unisont i tidningarna. Att Odell borde ”frias” antingen för att hon åstadkommit något bra, eller för att det kostar mycket att lagföra henne. Unisont. Det finns alltså en kompakt uppfattning bland åtminstone kulturjournalister att om bara ett brott begås med goda syften eller för att driva hem en poäng, eller om det är dyrt att hålla en domstol i gång, så kan hela processen ifrågasättas.

Lås oss suga på den underliggande demokratiasynen i den argumentationen egentligen innebär ett tag till. Vi kan börja med att läsa de här särbehandlingsivrarna, som häpnadsväckande nog representerar alla de fyra stora tidningarna 1, 2, 3, 4, 5. Alla tidningarnas ledande kulturjournalister framhåller att det är något ”fel” med antingen domen eller åtalet. 

Så mycket för en svensk press som tar sitt demokratiska mandat på allvar.

Uppdaterat: Bytte rubrik för att bättre passa inläggets tema och vill passa på att hänvisa till de rent rättsliga kommentarerna hos Jakob H.

Advertisements