You are currently browsing the tag archive for the ‘Skadeståndsrätt’ tag.

Idag inleds huvudförhandling i Högsta domstolen i det s.k. Landskronamålet. Målet handlar om skadestånd och aktualiserar en mängd intressanta juridiska men också politiska frågeställningar. Passa på att gå och titta, om ni har en chans. Det är inte så ofta man får chansen att bevista rättegångar i HD och än mer sällan i så principiellt intressanta mål.

Pläderingarna är den 12 februari, om inget ändrats de senaste dagarna.

Annonser

Detta har hänt. En person äger ett hus. Framför huset stod det träd. Träden skymde husägarens utsikt över vattnet. Husägaren lät hugga ned träden, som inte stod på hans tomt utan på kommunens mark. Kommunen har nu begärt ungefär två miljoner kronor för att återställa träden. Dessutom riskerar villaägaren att straffas för skadegörelsebrott.

Ungefär detta har hänt. Stämmer det att det gått till på detta sätt – och det verkar inte helt säkert att det är så, villaägaren tycks mena att han trott sig ha haft tillstånd att agera på det sätt han gjorde – så är det förstås klandervärt och skadeståndsgrundande dessutom. Samtidigt så är det knappast något av de värre brotten som begåtts under denna tid. Men reaktionerna har varit överväldigande. I tidningar och sociala media vädras närmast hatiska uppfattningar mot villaägaren. Och det beror på en sak som jag glömde i min beskrivning. Villan ligger i Bromma.

Bromma anses för många synonymt med överklass. Det finns ett grundmurat förakt för överklassen i många kretsar. Den kritik som har riktats mot den påstådda skövlingen bottnar i detta klassförakt. Hade villaägaren ägt en femhundratusenkronorshydda i Sorunda hade inte många brytt sig. Det är nämligen så paradoxalt att överklassens belackare ofta bryr sig mer om överklassens miljöer än om de miljöer som vi i de lägre klasserna rör oss i. I vilket fall kan man förvånas över reaktionerna från normalt sansade personer. Sanna Rayman – vanligtvis en bastion av omdömesgillhet när andra tappar koncepten – började utifrån fallet resonera kring ”hårda straffsatser”. Nu är det väl ett skämt, men hon leker med tanken på att döma ut skamstraff som att tvinga [den ej dömde] husägaren till att jobba som butler. Hanne Kjöller funderar i liknande straffskärpningsbanor. Natalia Kazmierska, en annan vanligtvis grym skribent, tar fram den stora klassmärkpennan och menar att ”överklassen” hugger ned träd ”för att de kan”. Överklassen har tydligen med adressen att göra, eftersom inget har framkommit om vad villaägaren har för förmögenhet eller inkomst. Bor man t.ex. granne med Aftonbladets chef Jan Helin i Bromma så är man alltså överklass och då har man fått med sig att man kan ta sig friheter.

Det finns något olustigt över hur Bromma-fallet behandlas i medierna. Det olustiga är att frågan om brottsligheten och de rättsliga konsekvenserna av denna blandas ihop med frågan om personens sociala status. Om snubben är rik är det värre än om han är fattig. Det är också olustigt eftersom det finns en underliggande ton av att träden i Bromma skulle vara viktigare än träden i Haparanda: Att det finns ett intrinsikalt högre värde i de burgna svenskarnas närmiljö än i fattigare områden.

Hur är det då med juridiken? Döms villaägaren för skadegörelse så kommer det att ge honom ett straff. Utan att orka kontrollera vilka straff som skadegörelse av det här slaget brukar medföra skulle jag bli förvånad om det leder till annat än böter. Viktigare är att villaägaren i sådana fall kommer att bli skyldig att betala för träden. En sådan ersättningsskyldighet uppstår även om han trodde sig ha rätt att hugga ner träden om hans misstag var slarvigt (vårdslöst). Hur värderar man då sådana träd? Den frågan är inte enkel att besvara kategoriskt, men grundregeln är straight-forward enough.

Utgångspunkten är att när man orsakar en sakskada, och att hugga ner andras träd är en sakskada, så får man betala full ersättning för skadan. Full ersättning när det gäller egendom som försvunnit innebär som utgångspunkt kostnaden för återanskaffning, menar i alla fall jag. (Se för en akademisk artikel på temat här: fullersättning.) I vissa fall kan undantag från denna beräkningsmodell göras, men det är i sådana fall undantag. I vissa fall kan ersättningen jämkas. Med andra ord: Om det har gått till på det sätt som påståtts är utgångspunkten att villaägaren får betala för kostnaderna för att i så stor utsträckning det är möjligt återställa platsen till sitt ursprungliga skick.

I vissa fall har HD tagit upp frågan om hur ideella värden, som t.ex. skada i form av dödande av fridlysta djur (NJA 1995 s. 249) , ska behandlas. I dessa fall har HD tvingats till svåra avvägningar i frågan om vilken form av skada det skall anses vara. Här kan knappast den frågan ha någon större relevans: Full ersättning ska utgå. Någon vinstbaserad ersättning – ersättning för de fördelar som villaägaren erhållit till följd av agerandet – blir inte relevant heller, i ett sådant scenario. Uppförs träden så får han ju inga fördelar och om kommunen väljer att inte använda skadeståndet till att återställa träden så kan knappast det läggas till grund för en vinstbaserad ersättning.

Och då kommer vi tillbaka till grundtemat. Om nu villaägaren får betala för trädens värde, och dessutom bestraffas, så är det svårt att se varför just denne förövare ska förtjäna allt det hat som sipprar ur redaktionerna och de sociala nätverken. Om det nu inte är så att man betraktar hans ägande av en villa i Bromma som i sig en anledning till hat.

Det finns fördomar om hur skadeståndsrätten fungerar i USA. Även från jurister får jag ofta höra saker som att ”I USA kan man få hundra miljoner på att halka i trappan”. Fördomarna bygger delvis på medvetet förmedlade bilder av en juridik som gått bananas. Genom denna bild har den amerikanska skadeståndsrätten – som av skadeståndsforskare beskrivits som juridikens instrument för gerillakrigföring, det instrument som David (en vanlig människa) kan använda för att få en chans mot Goliat (ett gigantiskt företag) – inskränkts på olika sätt genom George WH Bushs tort reform. Myten blir sanning och får utgöra grunden för att inskränka rättigheter.

Detta har vi vetat sedan länge. (Även om vissa inte håller med.) Men det finns vissa områden där fördomarna är särskilt starka. Och starkast är de när det gäller skadeståndsriskerna för sjukvården och läkarkåren. Medical malpractice-juridiken i USA betraktas nog även av förhållandevis bildade svenskar, inklusive förhållandevis bildade jurister, som en monstruös företeelse – en ansvarsrätt som tappat all sans. Problemet är att även detta är en myt.

Här finns det information om en ny bok som kan kasta ljus över malpractice-juridikens myter. Eller se klippet.

I senaste numret av SvJT har jag med en kort artikel om revisorers ansvar mot bakgrund av ett lagförslag. Artikelns inledning finns här.

I den nu så heta diskussionen om ”skyddet för personlig integritet” (se några nya exempel här, här, här och här) – som jag tidigare menat bättre låter sig uttryckas som skyddet för privacy eller rätten att få vara ifred – kan man ibland få intryck av att det inte finns mycket till rättsligt skydd alls i svensk rätt. Men så är det inte.

Det finns åtskilliga regler och principer som skyddar rätten att få vara ifred och rätten att slippa dela med sig av sin personliga information. Att det inte finns ett skydd för privacy i grundlagen (än) behöver inte betyda så mycket i praktiken, om det finns ett tillräckligt reellt skydd genom andra regler och principer. Och det finns trots allt ett flertal viktiga normer som i samspel ger ett ganska gott skydd för privacy i många olika situationer. Men det är inte tillräckligt. Det krävs därtill allmänna principer och en ny juridisk disciplin.

Den viktigaste allmänna normen står att finna i Europakonventionens märkliga artikel 8, som ser ut att ge ett allmänt skydd för privatlivets helgd. (Artikel 8 ger en rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens” men har i Europadomstolens praxis täckt allt från skydd mot inbrottstjuvar och våldsbrott i bostaden, störningar av miljön genom utsläpp och privacy-intrång.) När konventionen införlivades i svensk rätt för drygt femton år sedan var det inte många som särskilt reflekterade över privacy-skyddets betydelse för svensk rätt. Det har att göra med att konventionen inledningsvis, trots sitt nya SFS-nummer, hade en oklar status för inhemska förhållanden.

Införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har med ett bevingat uttryck av EG-rättsexperten Ulf Bernitz beskrivits som en halvmesyr. Konventionen fick status av en vanlig lag. På samma nivå som sekretesslagen eller konsumentkreditlagen. Och det är en status i lagarnas hierarki som passar illa med den principiella karaktär som en rättighetsstadga förknippas med. I tanken på mänskliga rättigheter som en del av en nationell lagstiftning förutsätts rättigheterna i allmänhet vara överordnade annan lag. För vad är annars poängen med att tillförsäkra individer rättigheter även mot lagstiftaren och samhället?

Att konventionen skulle kunna användas för att i inhemska domstolar, under skadeståndsansvar, tvinga staten att aktivt skydda medborgarnas rättigheter torde få kunnat förutse i 1990-talets början. Men genom att Högsta domstolen givit Europakonventionen muskler, genom att i ett koppel fall successivt klarlägga att Europakonventionens regler är en normkälla för svensk skadeståndsrätt, befinner vi oss i ett nytt läge. (I NJA 2007 s. 584 konstaterade HD också att en kränkning av art. 8 som samhället gjort sig skyldigt till medförde en rätt till skadestånd för de drabbade.)

Europakonventionen är idag en maktfaktor i svensk civilrätt. Det konstitutionella rättighetsskyddet har blivit det civilrättsliga rättighetsskyddet. Det kan tyckas klent, att rättighetsskyddet blev en angelägenhet för den del av rätten som sysslar med fordringar och konsumentskydd. Men det räcker långt. Och det är i detta nya läge som art. 8 kommer att visa sig vara en av de mest kontroversiella artiklarna i en svensk rättstradition där privacy i allmänhet tonats ned till fördel för yttrandefriheten och liknande rättigheter.

Europakonventionen kräver av det svenska rättssystemet att det ska tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rättsordningen måste med andra ord innehålla lämpliga rättsliga instrument som vi som individer kan använda oss av när våra rättigheter blivit kränkta, t.ex. genom att vi ges möjlighet att begära ersättning när någon kränkt oss. När det gäller skyddet för privatlivet innehåller ”vanlig” svensk rätt ett antal tämligen disparata normer som kan ge oss rätt till upprättelse i någon form. Inte bara är dessa regler disparata, de anses i den rättsliga kategorisering som mer eller mindre tas för given i de flesta juridiska sammanhang höra till helt olika delar av det rättsliga systemet vilket gör reglerna svåröverskådliga.

Det finns en särskild liten lag som kan ge en rätt till ersättning om någon använder sig av identifierbara personers namn eller bild i reklamsammanhang. Lagen brukar ofta studeras inom ramen för immaterialrätten. Det finns en personuppgiftslag, som intar en svårbestämd systematisk position och som främst engagerat förvaltningsrätten och hybrid-genren ”IT-rätt”. Det finns betydelsefulla regler i (den svårgenomträngliga) sekretesslagstiftningen och liknande lagstiftning som allmänt hör till den offentliga rätten, främst kanske förvaltningsrätten.

Men när det gäller mer allmänna principer så är det främst genom några få normer i skadeståndsrätten som svensk rätt säkrar effektiva rättsmedel för den enskilda för alla de situationer som faller utanför speciallagstiftningen. Och det är många situationer.

Betänk den situation som Europadomstolen prövade i det sorgliga målet Peck mot Storbritannien. En person i psykisk kris filmas av kameror på allmän plats när han försöker ta livet av sig men räddas. En tid efter händelsen sitter mannen och ser på teve med sitt barn, där filmsekvensen från det desperata självmordsförsöket visas upp efter att filmen läckt ut. I Europadomstolen ansågs händelsen vara en kränkning av den självmordsbenägnes rättigheter enligt art. 8. Men hur hanterar vi det i en svensk situation? Om den som läckt filmen är offentliganställd så är hon i Sverige i allmänhet skyddad av meddelarskyddsregler (om filmen lämnas till en tevekanal eller tidning). Kan medierna hållas ansvariga? Knappast. Svensk rätt uppfyller inte de krav som art. 8 ställer upp.

Eller tag den situation som de svenska domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I fallet hade den kränkande personen klätt av offret ”på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han – för eget bruk – videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och ”två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan, att han därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet”. En närmast beklagande hovrätt tvingas konstatera att det ”i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen” varför filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen – agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande). De nya regler om förbud mot smygfotografering som föreslagits i integritetskommitténs slutbetänkande fångar in en del av dessa situationer, för det fall riksdagen gör förslaget till lag, men inte alla variationer på temat.

Det finns med andra ord centrala fall av privacy-skydd där svensk rätt knappast når upp till Europakonventionens krav. Faktum är att de allmänna normerna inte är tillräckligt effektiva, och inte heller tillräckligt långtgående, för att ens inom det område de är tänkta att täcka uppnå de krav som Europakonventionen med en lojal läsning kan antas kräva.  

Tag skyddet för ära, heder eller rykte. I Europakonventionens praxis har det gjorts tydligt att ett skydd för dessa intressen omfattas av skyddet för privacy enligt art. 8. Det finns inte någon fullständig överlappning mellan skyddet för ära och heder och privacy. Istället kan dessa intressen betraktas som specificerade underkategorier av den allmänna rätten till skydd för privatlivet för vissa fall: Privatlivet skyddas mot intrång i allmänhet, t.ex. när ärekränkande information om privatlivet lämnas ut. En typ av regler som i svensk rätt fått bära en ganska stor börda för att åstadkomma ett rimligt skydd för en fredad privat sfär är härvid ärekränkningsreglerna, d.v.s. regler om förtal och förolämpning. Ärekränkningsreglerna har en speciell interdisciplinär karaktär med implikationer för flera rättsområden: Straffrätten, skadeståndsrätten, tryckfrihetsrätten och processrätten.

”Ära”, ”ärekränkning”, ”heder”. Orden har en konservativ klang. Det finns något arkaiskt över skyddet för ”äran”; det påminner om svunna tider med adelsnamn som omgärdades med sträng varumärkesvård och en (inte sällan akademisk) överklass fixering vid att säkra sina eftermälen. Men reglerna om ärekränkning har uppdaterats och har använts för att i praktiken skydda även andra intressen än ”ära”. Det har åstadkommits genom extensiva tolkningar av vad sådana regler kan täcka. Ärekränkningsreglerna kan användas även vid spridandet av sanna uppgifter om någon, för det fall uppgifterna kan leda till ”missaktning”. (Det kan t.ex. vara fallet om någon sprider ut den sanna uppgiften att en annan person för länge sedan dömts för brott, om en sådan spridning inte är försvarlig.)

Faktum är att ärekränkningsreglerna använts för att säkra rättsmedel för den kränkta personen även när den spridda uppgiften endast med ansträngning kan sägas innebära en risk för missaktning. Att sprida filmer på frivilligt sexuellt umgänge anses kunna utgöra förtal, till exempel, trots att den förevigade aktiviteten inte i sig var vare sig klandervärd eller ens särskilt ovanlig.

Men trots den extensiva tolkningen så räcker inte ärekränkningsreglerna till för att ge drabbade ett fullgott instrument mot privacy-intrång. Det krävs att det legala instrumentet, rättsmedlet är effektivt, enligt Europakonventionen. Är ärekränkningsersättningarna effektiva när en ärekränkning inträffat? Ibland kan det ifrågasättas. Om jag är en känd person, säg en skådespelare som kvällspressen är särskilt intresserad av, och jag utsätts för ett allvarligt förtal, säg att kvällstidningen falskt påstår att jag tagits in på en alkoholistklinik, så kan jag ha rätt till kränkningsersättning. Jag kan till och med få statens hjälp med att nå upprättelse i vissa fall, om jag har medgång, genom att Justitiekanslern kan agera mot den tidning (eller rättare sagt dess utgivare) som publicerat uppgiften. I praktiken så kommer utgivaren i ett sådant fall att riskera att behöva betala böter och skadestånd, och i praktiken så kommer skadeståndet hamna kring 50 000 kr (kanske upp till 100 000 kr om jag har än mer medgång än vad jag brukar ha) och i praktiken kommer hela kostnaden att stanna på tidningen. I praktiken kan det också vara så att tidningen tjänar betydligt mer i rent ekonomiska termer på att publicera den uppgift som kränkte mig än vad det kostar att betala ut böter och skadestånd. Har jag då ett effektivt rättsmedel? ”Effektivitet” – det är ekonomernas språk, det ger associationer till cost-benefit-bedömningar och till måttstockar som potentiell Pareto eller Kaldor-Hicks. Måste inte i en sådan begreppsapparat det finnas effektiva, ekonomiska incitament för att ett effektivt rättsmedel mot övergrepp mot mina rättigheter skall anses tillräckligt skyddade?

Det mest intressanta är de situationer som även med den extensiva synen på ärekränkning fortfarande faller utanför skyddet helt och hållet. Omständigheterna i det famösa Caroline von Hannover-fallet borde ge kalla kårar för den som beräknar riskerna för statens potentiella skadeståndsskyldigheter. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

I svenska domstolar som inte låtit sig influeras av Strasbourgs praxis – och sådana domstolar kan man fortfarande finna – är det svårt att se att prinsessan Caroline skulle vinna någon framgång ens för det intrång som utgjordes av de bilder som gav henne rätt till ersättning redan enligt tysk, nationell rätt. Den statssekreterare som fotograferas på en restaurant i Stockholm skulle inte ha så mycket till framgång enligt svenska regler således. Men enligt Europakonventionens regelverk ligger det annorlunda till. Även om det anses vara intressant att statssekreteraren bälgar vin med journalister så är det inte säkert att det är tillåtligt enligt art. 8 att publicera bilder på henne – och det särskilt inte om bilderna tagits i en intim och privat situation.

Det är nog helt enkelt så att svensk rätt fäst för stora förhoppningar vid möjligheten att kunna lösa stora frågor med små svar. Det är en förhoppning som svensk rätt ofta klamrar sig fast vid. Istället för att ta itu med de allmänna principerna och nyanserna och avvägningarna så ser rättens uttolkare gud i detaljerna. Integritetsskyddet ska lösas med instrumentellt hållna tillämpningar av partikulära skadeståndsprinciper och med nischad speciallagstiftning som BBS-lagen eller personuppgiftslagen. Men ibland räcker inte pragmatism och ad hoc-lagstiftning till. Allt går inte att lösa med in casu-analogier från kommissionslagen. Ibland krävs det att de allmänna frågorna får stå i förgrunden, att samtliga möjliga svar inventeras och ibland krävs det att de allmänna frågorna tillåts generera allmänna principer.

I svensk rätt föreslog integritetskommittén att en allmän princip om ett skydd för rätten att få vara ifred skulle tas in i regeringsformen. Det är en bra början. Det ger en principiell inramning åt de regler som redan finns och ger uttryck för att åtminstone i regeringsformens tämligen lama regelverk skyddet för privacy jämställs med andra rättigheter. Men det räcker inte. Vi behöver en mer systematisk granskning av hur svensk rätt skyddar rätten till privatlivet, hur skyddet förhåller sig till Europakonventionen och till grundläggande rättighetstankar och vilka moraliska (eller rättspolitiska om man blir nervös av ordet moral i juridiska sammanhang) värderingar som en avvägning mellan intressen bör beakta. Och jag tror att vi behöver en ny syn på juridiska discipliner, nya systematiska glasögon. Rättsliga discipliner härleds inte från naturen – de skapas. Vi behöver börja skissera på en privacy-disciplin i svensk rätt.

Obligatorisk läsning på SvD Brännpunkt idag. En modern grundlag måste ha en fungerande rättighetskatalog, som faktiskt kan användas. Jag kunde inte sagt det så väldigt mycket bättre själv.

Och med den drucknes envishet: En översyn över rättighetskatalogen fordrar även att privaträttens perspektiv belyses. Det är ju här hos oss i skadeståndsrättten den konstitutionella revolutionen redan har börjat. Sort of.

Zaremba rundar av sin fantastiska kränkningsartikelserie – och diskussionen – i dagens DN. Det enda jag kan beklaga är att det blev litet för litet juridik i denna diskussion. För i grund och botten är problemet att ett så diffust och lättmanipulerat begrepp som kränkningsbegreppet används för att ådöma människor ansvar, för sanktioner.Problemet är inte att inställningen att varje person själv kan bedöma när hon upplever sig kränkt. Problemet är att denna uppfattning kan förenas med rättsligt ansvar under ett statligt tvång. När dessutom den som känner sig kränkt kan få stöd av en statlig myndighet för att i en domstol kräva ut ansvar av en annan person så har vi kommit långt från tanken om rättsordningens neutralitet och jämlikhet.

Roligt också att Zaremba så tydligt i DN reagerar på hur en kulturjournalist tillskrivit honom falska uppgifter.

Här finns för resten ett digitalt särtryck av min artikel i Svensk Juristtidning.

Ny skadeståndsdom från Högsta domstolen idag. Efter en delning av en kommun – Uppsala och Knivsta – har de två nybildade kommunerna ansetts svara solidariskt för skadeståndsskyldighet som uppstått innan delningen. Domen är intressant även för att den drar paralleller med aktiebolagsrättens regler.

Tidningarna rapporterar om domen mot en av många ”HIV-män” som tidigare diskuterats i media. (Se här och här. Och här  eller här för exempel på tidningar som gjort en annan bedömning av allmänintresset av att publicera namn och bild på brottslingen.)  Domen verkar ”hård” – och, nej, för att inte få arga mejl från en massa Sverigedemokrater igen, jag säger inte att den är för hård bara att den är ovanligt sträng – både straffrättsligt och skadeståndsrättsligt.

Straffet blev hela 14 år, för gärningar där de värsta klassificerades som grov misshandel. Skadeståndsrättsligt framstår domen närmast som extrem. Skadeståndet sattes till hela 850000 kr till de två flickor som smittats. Nu har jag inte läst domen – jag hittar den inte på de juridiska nyhetsbyråerna än – men jag gissar att skadeståndet framför allt tar sikte på de ideella skadorna. Det finns inget tvivel om att flickorna har blivit oerhört drabbade. Men om det här är belopp som istort utdömts för kränkning så är det nog det högsta belopp som jag sett. Den sammanlagda kostnaden för den som betalar skadeståndet, knappast HIV-mannen själv, blir avsevärd. Vad kan detta skadestånd göra för nytta här? Det är värt att ställa den frågan oftare. Förhoppningsvis kan i alla fall pengarna bidra till att något roligt eller distraherande för de drabbade.

Nu skall jag försöka leta upp domen.

Igår kom en dom från HD som jag väntat på ett tag. En häktad person hade hängt sig efter att personalen underlåtit att avlägsna hans livrem. De efterlevande ville ha skadestånd. Frågan har uppmärksammats i många rättsordningar och är inte helt lätthanterlig i svensk rätt heller. HD gjorde klart att orsakssamband mellan häktespersonalens slarv och skadan förelåg – allt annat hade varit absurt. Skadeståndsskyldighet förelåg dock inte eftersom det inte fanns anledning att anta att staten (genom personal) hade insett eller bort inse att det kunde inträffa.

Vad det konkret innebär är inte helt solklart. Staten hade medgivit fel eller försummelse. Den bristande förutsebarheten kan således inte läggas på statens plus-konto i en culpabedömning, vari möjligheten att inse risken för skadan kan spela en viktig roll. Snarare så kan det här ses som ett adekvansargument: Det var inte påräkneligt att statens culpa av detta slag här skulle leda till skadan. Å andra sidan noterar HD att ”erfoderligt” orsakssamband förelegat. Betyder det att sambandet är adekvat? Kanske skall domen snarast betraktas som fallandes under normskyddsresonemang. Hellner var inne på sådana linjer när han anteciperade denna situation redan för länge sedan. Domen förtjänar i vilket fall att närmare granskas.

Det finns dock en annan aspekt av domen som framstår som något märklig: HD tar återigen upp Europakonventionen i sammanhanget och framhåller att frågan måste ses i ljuset av konventionens skydd. Närmare bestämt tas konventionens skydd för ”rätt till liv” upp. Själv har jag svårt att se behovet av en sådan argumentation, det verkar helt onödigt här. HD:s relativt nyvakna intresse för Europakonventionen i skadeståndsmål är i och för sig lovvärt. Men inte behöver väl konventionen tas upp i alla skadeståndsavgöranden.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser