You are currently browsing the tag archive for the ‘skadestånd’ tag.

Ny skadeståndsdom från Högsta domstolen idag. En person B med lärarexamen nekades en anställning som textillärare vid en skola till förmån för en icke-behörig person (en tidigare ”skolvärdinna” – vad nu än det är för arbete).  B begärde skadestånd för att hon inte erhållit anställningen och fick gehör för detta hos hovrätten. I HD förlorade emellertid B.

Det intressanta är att såväl trepersonersmajoriteten som tvåpersonersminoriteten underkänner anspråket men på två olika sätt. B hade som rättsligt stöd för sin talan anfört skollagens regel 2 kap. 3 § med innebörd att skolan måste anställa lärare som har en utbildning inom det område som de skall undervisa. Majoriteten av HD menade att denna regel inte gav något stöd för B:s talan eftersom den motiverades av att tillgodose elevernas intresse av att få god undervisning. Vidare anförde HD: ”Kommunens beslut att inte anställa B har ostridigt grundats på uppfattningen att B inte var tillräckligt kompetent för tjänsten. Även om denna bedömning skulle ha gjorts på ett bristfälligt underlag, kan beslutet inte anses ha tillkommit på grund av ett grovt fel i proceduren eller vara grundat på ovidkommande omständigheter. Under sådana förhållanden kan kommunen inte anses ha gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande fel eller försummelse.”

Annonser

I morse diskuterade jag i TV4 skadestånd till anhöriga med anledning av den dom som faller idag mot barnamördaren Anders Eklund. (Svd). Frågan är om det finns anledning att döma ut högre belopp än de 50 000 kronor som schablonmäsigt utgår till anhöriga i fall som dessa. Jag försökte framhålla det, som jag brukar framhålla, när det gäller ideella skadestånd, nämligen att det finns skäl att vara försiktig med att höja skadeståndsnivåerna innan man gjort klart för sig vad det finns för principer – eller bör finnas för principer – som styr ersättningens bestämmande. Vad tjänar det för syften att döma ut 50 000 kr, 200 000 kr, eller 2000 miljoner kr?

Det här är en viktig sak, även i fall så hemska som detta. (Kanske särskilt i fall som är så hemska som detta.) Juridiken måste vara principiell. Skadeståndsrätten måste vara principstyrd. Det får vi inte rucka på. Att lämna över till domstolarna att skönsmässigt bestämma skadestånd, utan att ta ställning till vad syftet med skadeståndet är och hur ersättningen skall kunna främja det syftet, är inte en möjlighet i en rättsstat.

Nota bene: Det här är inte en ersättning för kränkning utan för den psykiska skada som de anhöriga presumeras ha drabbats av. Anhöriga drabbas fruktansvärt hårt när någon närstående dödats. Men det nu yrkade beloppet motsvarar 400 % den ersättning som rättsordningen brukar medge som schablonmässig ersättning. Det framstår som svårt för en domstol att finna, utan utredning om de anhörigas särskilda situation, att en anhörig i ett mordfall schablonmässigt skall anses fyra gånger mer drabbat än en anhörig i ett annat mordfall. Kanske är schablonen för snål – men då är den för snål överlag.

En annan sak. Det verkar tas för givet att ersättningarna i svensk rätt är låga. Jag undrar om det verkligen stämmer, om man jämför alla rättssystemets ersättningslösningar. Att jämföra domstolsutdömda skadeståndettill anhöriga mellan Sverige, Tyskland och Kalifornien är ju helt ointressant om man inte samtidigt beaktar andra ersättningslösningar och skillnader i synsättet på skadeståndets funktioner.

**

Domen har nu kommit. Livstids fängelse (DN, Svd). Skadeståndsdomen har ännu inte tydligt rapporterats i pressen. Några kommentarer kring skadeståndet finns härhär och här.

DN har idag en ledare om upprättelse och vedergällning. Många goda synpunkter framförs, om än något spretigt. DN:s text missar dock det juridiska verktyg som vi jurister i första hand numer förknippar med brottsoffers rätt till upprättelse, nämligen ersättning för kränkning. Medan straffet i första hand motiveras med samhällelliga, kollektiva argument så är det kränkningsskadeståndet som antas ge upprättelse eller erkännade åt brottsoffret som individ. Men liksom möjligheten att få göra sin röst som offer hörd i rättegången – en sak som ledaren i DN på ett klokt sätt påvisar riskerna med – sällan kan åstadkomma någon upprättelse i ordets rätta bemärkelse så kan kränkningsersättningen knappast heller göra det, om man tar ordet upprättelse på allvar.  

I min kommande bok, som jag så skamlöst gjort reklam för här länge, försöker jag skissera några möjliga åtgärder för att kränkningsskadeståndssanktionen skall kunna fungera på det sätt som den är tänkt att fungera, nämligen som ett verktyg för just upprättelse. En sak som jag föreslår är att domstolarna, inte offren, borde i högre klanda gärningarna. Nedan ett litet utdrag, med noterna kvar. Men det viktigaste tror jag är att upprättelsetanken fordrar tvärdisciplinära juridiska synsätt, och där är civilrätten särskilt viktig, men civilrättens sanktioner måste tänkas om en aning.

Det sägs ofta att det viktigaste för brottsoffret är upprättelsen och erkännandet, inte pengarna. Kan rättsordningen inom ramarna för den nuvarande skadeståndsrätten bidra till att brottsoffer upplever att de fått någon form av upprättelse eller erkännande genom en dom? En typ av beslutsmotivering som förmodligen uppfattas som apart i det rådande rättskulturella klimatet, men som kan bidra till att nå sådana målsättningar, är tydliga motiveringar av mer moraliskt slag, där domstolarna tydligare uttrycker klander.[1] Nota bene: Det är inte nödvändigtvis brottslingen som skall klandras, utan gärningen.[2] I praktiken kan sådana synsätt redan skönjas i svensk rätt, även om det inte kommer till klara verba i själva domskälen.[3] Motiveringar av detta slag måste uttryckas på ett sätt som kan kommunicera budskapet till dem som det riktar sig till. Klander som uttrycks på den ålderdomliga juristprosa som vi alla kan förfalla till tjänar knappast syftet att uttrycka samhällets och domstolens avståndstagande.


[1] Se för ett liknande förslag Richard L. Abel, A Critique of Torts, 37 UCLA Law Review, s. 785 ff., på s. 820 (1989-90).

[2] Det är ”fault in the doing, not fault in the doer” som vi fokuserar på, Jules Coleman, Tort Law and the Demands of Corrective Justice, 67 Indiana Law Journal, s. 349 ff., på s. 371 (1992).

[3] Nu pensionerade justitierådet Staffan Vängby påstår (och Vängby har ju en stabil bas för sådana påståenden) i en spännande uppsats att den uppfattning som ibland ligger bakom HD:s bedömningar är ”uppfattningen att så här får man inte göra”, Staffan Vängby, Så här får man inte göra! – några ord om skadeståndsrättens utveckling genom Högsta domstolens praxis, i Festskrift till Bill W. Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 1185, citatet på s. 1197. (Vängbys iakttagelser tar främst sikte på culpa- och adekvansbedömningen.) I sammanhanget av ideell skada är det kanske just uttryck för denna inställning som skulle behövas litet oftare inte bara i artiklar, utan även i domskälen. ”Så här får man bara inte göra!”

Sverige är en bananrepublik, skriver Paulina Neuding i SvD. Vi har för långa väntetider i domstolarna, är förklaringen till omdömet. Liknelsen känns haltande. Bananrepubliker är nog sällan nationer där enskilda uppmuntras söka sig till domstolar över huvud taget. 

(BTW: Vad är egentligen en bananrepublik? Alla länder där man odlar bananer? Mest Venezuela, kanske? Enbart något ur Tintin? Varför finns det inte några äppelmonarkier? Vad säger Nogger Black-lobbyn om uttrycket ”bananrepublik”?)

Men nog är det ett problem att väntetiderna är för långa. Europadomstolen, som själv lider av elefantiasis-versionen av det svenska problemet med mål på hög, har slagit fast att för lång väntetid kränker rätten till en rättvis rättegång. Sådan kränkning kan ge en enskild rätt till upprättelse, t.ex. i form av skadestånd. Nivåerna på skadeståndet i ett svenskt perspektiv har diskuterats. Centrum för Rättvisa (CFR), som här lyckats övertyga Neuding (de är bra på det här, CFR), menar att de ersättningsnivåer som JK lagt sig på är för låga. Kanske är det så. JK:s argument för ersättningarnas storlek lät dock även de övertygande.

Är man missnöjd med JK:s bedömning av skadeståndet för att man inte fått tillgång till en domstol får man väl gå till domstol även med det kravet. Då är det bara att ta en kölapp. Och om talan mot JK tar för lång tid i tingsrätten kan man alltid gå till JK (staten) och begära ersättning för den långsamma rättskipningen.

Vidriga saker döljer sig bakom rubrikens ord. På regeringens hemsida kan den senaste utredningen om hur samhället skall beivra människohandel idag läsas. (Finns här.) Enligt pressmeddelandet kommer betänkandet fram till följande:

”Betänkandet innehåller flera förslag som innebär att lagstiftningen mot människohandel skärps och offrens situation förbättras. I betänkandet föreslås ändringar i brottsbalken, utlänningslagen och sekretesslagen. Utformningen av straffbestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken förtydligas och kompletteras genom att utformningen av uppräkningen av de otillbörliga medlen och handelsåtgärderna utökas. Kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret föreslås inte längre finnas kvar. Det nuvarande subjektiva rekvisitet förändras till att även omfatta gärningsmän som handlat med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. För att tydliggöra den utsatta situation som offer som är under 18 år befinner sig i föreslås att det av 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken ska framgå att den som begår ett människohandelsbrott mot ett barn alltid ska anses ha missbrukat barnets skyddslöshet. Förslaget i den delen innebär att det i praktiken inte uppställs något krav på att gärningsmannen använt sig av ett otillbörligt medel om offret är under 18 år. I betänkandet föreslås också att de inledande transaktioner där det till exempel överlämnas pengar när ett offer säljs eller köps ska kriminaliseras.”

Det låter ju som rimliga steg. Men en sak som utredningen inte behandlade – och naturligtvis inte hade i uppdrag att behandla – är vilka möjligheter det finns att använda sig av privaträttens instrument för att undanröja incitamenten för denna hemska brottslighet, och för att skapa möjligheter till upprättelse för offren. Det är sällan privaträttens sanktioner analyseras i sådana här sammanhang. (Vilket bland annat noteras i en mycket intresseväckande bok av Tsachi Keren-Paz.) Det här är en brist.

I media har vi kunnat läsa om hur de brottsbekämpande myndigheterna börjat tänka i termer av ”follow the money”. Genom att slå mot den ekonomiska incitamentstrukturen skall brotten kunna beivras mer effektivt än genom att enbart slå mot huvudbrottet i sig (sexhandeln, till exempel). Men även här missar man privaträttens sanktioner.

I min kommande bok om kränkning kommer jag förmodligen – jag har inte riktigt tänkt klart än – argumentera för en särskild typ av skadestånd för offren för mänsklig slavhandel, vad jag kallar för restituerande skadestånd. Ett sådant skadestånd beräknas utifrån den vinst som brottslingen tjänat på kränkningen. Ingen skall kunna göra en vinst på att sälja en annans kropp, eller för den delen, ära.

Förverkande då? Pengarna – vinsten – kan ju förverkas och tillfalla staten. Men varför skall staten tjäna pengar på någon annans kropp. Om någon skall göra det, så är det väl kroppens, tja, ägare… Skadeståndsrätten kan ha en viktig roll att spela här. Om man bara är öppensinnad.

I förlikning erhåller flickan i det uppmärksammade Vetlanda-ärendet 200 000 kr i skadestånd från kommunen. Flickans advokat anser att det är en bra förlikning och menar att det inte hade gått att få ut mer genom en rättegång. (Advokaten gör en något märklig jämförelse med ersättning för anhöriga till någon som dött, vilket inte framstår som den mest närliggande situationen.)

Det kan nog stämma att en domstol inte skulle givit mer, även om det är svårt att antecipera: Flickans upplevelser verkar här ha varit av sådant fruktansvärt slag att det rimligtvis skulle värderats till ett högt belopp. Däremot så tycks det som att det skulle ha varit svårt för flickan och hennes ombud att visa att kommunens agerande var ansvarsgrundande i skadeståndsrättslig mening.

SvD Brännpunkt idag skriver fyra personer med bakgrund i ett arbete för mänskliga rättigheter att det måste skapas en möjlighet för de idag rättslösa personer som drabbats till följd av internationella ingripanden att erhålla ersättning.

Mer specifikt så är det den konfiskering av pengar som skett av personer som kopplats samman med ”bank-rörelsen” Al Barakaat som är bakgrunden till artikeln. Ingripandet har skett med stöd av ett FN-beslut och det har därför ansetts vara omöjligt enligt gällande regler att erhålla ersättning: Vem skall pröva ersättningsfrågan och enligt vilken måttstock.

Artikeln avslutas med följande krav riktade till den svenska regeringen:

•Effektivt och omedelbart verka för att det införs rättssäkra prövningar av sanktionslistorna på EU- och/eller nationell nivå.

•Omedelbart inleda förhandlingar med Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden samt Abdi Abdulaziz med syfte att kompensera dem ex gratia för de kränkningar och det ­lidande de har fått utstå.

•Försäkra att de personer vars pengar är frysta i Al Barakaat får tillgång till dessa med ränta samt ersättning för kränkningen (såvida Generaladvokatens utlåtande står sig i EG-domstolen).

***

Jag kan bara tillägga att jag håller med artikelförfattarna helt och hållet. Den situation som nu råder innebär för de drabbade ett tillstånd av civilrättslig rättslöshet, en situation som är ovärdig en rättsstat. I en förnämlig uppsats – Frysta tillgångar. Det allmännas ansvar vid riktade sanktioner – har jur kand Henrik Jonsson (beställes här) nyligen granskat Al Barakaat-fallet ur skadeståndsrättslig synvinkel och kommit till slutsatsen att det i nuläget framstår som omöjligt att enligt något regelverk erhålla kompensation för de drabbade. Det framgår också att Jonsson efter sin genomgripande och djuplodande analys finner detta otillfredställande. Det gör jag med.

Samma otillfredställande situation råder i många länder. Men här kan Sverige visa framfötterna och tidigt visa att vi inte anser det rimligt att sanktioner av detta slag kan ske utan att tillförsäkra de drabbade ett skydd i form av civilrättsliga rättsmedel.

Det finns nu ett flertal svenska fall rörande skadestånd för kränkningar på nätet. Faktum är att en av de första Internet-relaterade domar från HD som jag såg var en nittiotalsdom rörande förtal på nätet där en pojke/ung man presenterat sin förra flickvän på en porrsida. Skadestånden brukar ligga kring 50000 kr som mest i dessa fall, där ersättningen i allmänhet utgår för den ideella skadan, för själva kränkningen.

Här läste jag om en engelsk dom där beloppet var högre, efter helt hemska kränkningar.

Brittiska tidningar har förlikningsvis beslutat sig för att betala ersättning till den försvunna flickan Madeleines föräldrar. (Se DN, SvD). Dessutom publiceras ursäkter. Pengarna skall gå till en fond som skall användas till att fortsätta eftersökningarna som för en utomstående framstår som tragiskt lönlösa.

Den brittiska pressen har varit pådrivande i att kabla ut budskapet om föräldrarnas skuld i fallet. Det är dessa uppgifter som sedan andra tidningar runtom i världen vidarebefordrat. och jag har nog själv till viss del gått på det tidigare, trots att jag försöker stålsätta mig mot hur brottsutredningar representeras i pressen. Ursäkterna från de engelska tidningarna är i alla fall förbehållslösa. Fulla pudlar. ”Vi har gett sken av att paret orsakade sin försvunna dotters död och sedan dolde det”, säger Daily Express.  

Det ärekränkande i artiklarna står dessutom att finna i antalet artiklar. Uppgifter som upprepas många gånger löper större risk att fastna än sådana som publiceras en enstaka gång. Falska uppgifter kan dessutom framstå som särskilt allvarliga om de publiceras i en kontext av upprepade insinuationer från en tidning – man kan jämföra med Expressens punktmarkering av Persbradt innan tidningens totala haveri när skådespelaren helt grundlöst påstods ha tagits in på en klinik för alkoholister.

Det här ger upphov till principiella frågor. Intressant här är att tidningarna själva, i beaktande av skadeståndsrättens sanktioner, valt att utbetala pengar för att göra rätt för sig. Ibland fungerar tydligen preventionen – i alla fall i skadeståndsrätten. Tydligt är ju just att tidningarna konstaterat att deras tidigare uppgifter var falska och kränkande. Kan skadeståndsrätten bidra till en självsanering av pressen så är det bra. De lama försöken till interngranskning som pressen erbjuder i form av alternativa processförfaranden framstår som helt otillräckliga. (Se för en annan uppfattning här.) Och kanske behövs det till och med mer rejäla verktyg för att förhindra framtida Persbrandt-fall även i svensk rätt.

Vid kvalificerat otillbörliga publikationer av falska uppgifter bör kanske tidningarna tvingas betala ut all vinst som de gjort på publikationen? Det finns liknande regler i andra (demokratiska) rättsordningar. Det finns mycket som talar för en sådan princip. En sådan regel är mjuk mot tryckfriheten – ingen tidning behöver betala mer än just den extra profit som erhållits genom den skadevållande handlingen – men samtidigt ur integritetssynvinkel sympatisk: Om det är Persbradts ära som Expressen säljer ut för att tjäna pengar så bör Persbrant i vart fall få behålla de vinster som exploateringen medfört. Lord Devlin sade i en dom i House of Lords för ett halvsekel sedan att ”No one should be allowed to sell another’s reputation for profit”. Ett diktum som håller fortfarande.  

En kvinna döms för grov egenmäktighet med barn sedan hon efter att ha förlorat en vårdnadstvist gömt sig med två av sina barn i Norge i 17 månader. Trots att brottet bedöms som grovt slipper kvinnan fängelse. Skadestånd utgår till barnen. Däremot ingen ersättning till fadern eftersom hans ”personliga integritet inte är så kränkt att han kan få skadestånd”. Enligt SvD i alla fall.

Det här låter märkligt. I ett tidigare fall har HD utdömt skadestånd till en förälder som skilts från barnen genom ett egenmäktighetsbrott. Brottet ansågs i det fallet riktat även mot modern. Varför gäller inte det här?

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser