Det sägs att det bränns ned ungefär en skola eller daghem per dag i Sverige. Kostnaderna för dessa byggnader är sammanlagt om inte astronomiska så i alla fall väldigt höga. I praktiken så är det antingen försäkringsbolag eller, i vissa fall, skattebetalarna (kommunerna) som brukar bli sittandes med notan.

Tidigare så har kostnaden också rättsligt oftast stannat där, på de kollektiva enheterna. I praktiken så har ofta de som orsakat bränderna – pojkar eller flickor, men oftast pojkar, med tändstickor och dåligt omdöme – inga pengar att betala kostnader i denna storleksordningen.

Men nu tycks försäkringsbolagen kvicknat till. Åtskilliga regresskrav mot de som orsakat branden eller på annat sätt ansvar för de ungdomar som orsakat branden har på sistone aktualiserats. I SvD beskrivs idag ett fall, Brunflobadet, där Länsförsäkringar kräver 27 miljoner kronor från de ungdomar som tänt på badet. Ett spännande fall av ansvar för annans vållande är på gång i Skåne, där ett försäkringsbolag regressvis yrkar ersättning för att en känd pyroman (en flicka i det fallet för övrigt) inte kontrollerats bättre. Och det finns fler fall.

I praktiken kan nog försäkringsbolagen inte få ut så mycket ur kidsen under överskådlig tid. Prövas målen i sak blir det dessutom ofta fråga om jämkning, i alla fall om ungdomarna är väldigt unga. Men på vägen kan försäkringsbolagen generera en hel del intressant praxis.