You are currently browsing the tag archive for the ‘straffrätt’ tag.

Jahaja. Det här är ingen bra dag för svensk tolerans mot oliktänkande. Nu har Hillegren tydligen blivit skild från en del av sina arbetsuppgifter efter sina uttalanden. NB: De uttalanden han gjorde till en tidning. Om inte det anses vara ett problem ur meddelarfrihetssynvinkel så blir jag förvånad. (Var finns Tidingsutgivarna nu?)

edan vi väntar på att någon skriver en JK-anmälan därom kan vi läsa Jakobs utmärkta artikel på Newsmill. Obligatorisk läsning för den som fortfarande bryr sig om offentliganställdes rätt till yttrandefrihet.

Nu framstår det som att Konstfack-studenten Anna Odells aktion att spela psyksjuk egentligen var ett slags wallraffande för att påvisa psykvårdens problem. Även om det undersökande syftet riskerar att skymmas genom den diffusa och lösa inramningen – säga vad man vill om klassisk journalistik men den är i alla fall för det mesta tydlig och transparent - så är det faktiskt ett intressant projekt. Den slutna psykvården är otroligt sluten, och de skyddsmekanismer som rättsordningen sätter upp för att säkra människors frihet, integritet och rättssäkerhet är så oerhört sårbara i psykvårdens miljö. Alla vi som någon gång sett insidan av psykvården har nog fått intryck av en miljö där den personliga autonomin lever riskabelt. Farorna för individen förtjänar att sättas under lupp.

Det gör dock inte någon skillnad ur straffrättslig synvinkel.

Uppdatering. Nu får vi dessutom veta om det är straffbart. Odell åtalas enligt Svd och DN. Åklagaren säger att konstnärer inte står utanför demokratin. Så klart.

Bland jurister är det inte riktigt accepterat att stämma in ”allmänhetens” klagomål på för korta straff. Krav på längre strafftid uppfattas av jurister ofta som en pöbelmässig och gammaltestamentlig inställning, med sin grund i okunskap om straffets funktioner och verklighet. Kombinera detta med litet av juristens realism/defaitism – ytterligare några år på anstalt gör inte någon positiv skillnad ur rehabiliteringssynvinkel – så är det inte så förvånande att juristen ofta försvarar domstolarnas vana av att ligga i botten av straffskalorna.

Men ibland tränger sig verkligheten på. Två tonåringar – en femtonåring och en sjuttonåring – mördade under vidriga former en homosexuell man och mordet konstaterades vara överlagt. Så här sammanfattas det lakoniskt i Dagens Juridik:

”Under förespegling att de skulle ha sex, besökte de två ungdomarna senare mannens lägenhet. I sängen tog sjuttonåringen ett judogrepp om mannens hals, och femtonåringen hjälpte till att hålla fast hans armar. När mannen var på väg att förlora medvetandet gick femtonåringen och hämtade fickkniven och högg denna två gånger i mannens bröstkorg. Sedan det visade sig att mannen fortfarande andades hämtade han en 25 centimeter lång kökskniv, med vilken han tilldelade mannen ytterligare minst två knivhugg i bröstet. Sedan gick de två runt i lägenheten och tillgrep bland annat dator, mobiltelefoner, kamera, DVD-filmer och kontanter, som placerades i medhavda väskor.”

För detta dömdes förövarna till 18 månaders respektive tre års sluten ungdomsvård.

Det känns inte okej. Det är en sak om rättsordningen skulle ha intagit inställningen att tonåringar i de här åldersgrupperna inte skulle dömas till straff över huvud taget. Alternativet kunde ha varit ett icke-tidsbestämt vårdande, till exempel. Men nu har lagstiftaren kommit fram till att en sjuttonåring och en femtonåring skall falla under de straffrättsliga reglerna. Är det då egentligen inte ganska konstigt att ett överlagt och hatbrottsbetonat mördande ger 18 månaders ungdomsvård?

Förvarare av den rådande ordningen säger då att ett längre straff knappast skulle göra någon nytta. Det finns då ingen anledning att döma ut ett längre straff än så här, är argumentet. Men den inställningen är det ingen som konsekvent omfattar: Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för individualpreventionen skulle det vara meningslöst att döma den beroende knarkaren till korta straff varje gång hon påträffas med amfetamin. Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för allmänpreventionen skulle vi ha livstidsstraff för trolöshet mot huvudman. Straff får man för att man förtjänar det. Nog förtjänar en straffmyndig person mer än 18 månaders frihetsberövande för ett bestialiskt mord? Och nog påverkar en sådan här ordning allmänhetens redan sargade förtroende för rättsordningen.

Längre straff för våldsbrott? Det verkar finnas många som anser att straffen är för korta. 3-4 års fängelse för en grov misshandel är inte tillräckligt, skriver Maria Abrahamsson i SvD. Nog sticker det i ögonen. Men varför? Vad kan ett längre straff åstadkomma?

Jag tillhör vad jag trodde var en försvinnande liten minoritet i Sverige som tycker att straff är något som samhället dömer ut för att den dömda förtjänar det. Inte för att den dömda skall rehabiliteras och inte för att den dömda skall hållas borta från möjligheten att begå brott igen. Straff är en åtgärd som man förtjänar om man gör fel. (I den bästa av världar, förstås. En sådan retributiv rättvisesyn på straffet förutsätter rimliga kriterier för kriminalisering.) För denna inställning brukar jag beskyllas vara gammaltestamentlig, konsverativ och fast i ett föråldrat öga-för-öga-tänkande.

Men att straff är något en person rättvist kan förtjäna betyder inte att straffet är vedergällning, eller hämnd. Om mitt barn slår sitt mindre syskon med en leksak kan jag bestraffa henne med att ta ifrån henne leksaken under en tid. Det är naturligtvis inte en hämnd. Det är en sanktion relaterad till handlingen.

Icke desto mindre brukar retributiv rättvisa i den allmänjuridiska debatten betraktas som en avknoppning av äldre tiders hämndtankar.

Men kanske är det nya vindar som blåser. Dessa frågor tas upp i en ny utredning. Utredningens namn ger i alla fall intryck av ett synsätt som bygger på retributiv rättvisa: ”Straff i proportion till brottets allvar.” Det låter ju bra. I betänkandet föreslås bland annat följande:

  • Straffen för allvarliga våldsbrott skärps genom att domstolen, när den mäter ut straff, särskilt ska beakta om brottet har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person
  • Straffskalorna för grov misshandel och för utpressning, grovt brott, ändras
  • När straffet bestäms ska rätten ta större hänsyn till om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter
  • Återfall i brott ska leda till strängare straff på ett mer konsekvent sätt
  • I rättegången ska åklagaren alltid lämna ett fullständigt förslag till påföljd för brottet

Det låter ju också bra. En särskild fråga gäller återfall. Skall återfallsförbryterskan straffas hårdare än förstagångsförbryterskan? Den allmänna uppfattningen tycks vara att det är självklart att den som misshandlar en person en månad efter att ha misshandlet en annan person skall ha ett strängare straff än den som enbart utfört den senare misshandeln. Men frågan är svårare än man kan tro. Om det är gärningen som står i centrum så är det svårt att se varför tidigare gärningar skall påverka synen på den senare.

Dagens Juridik berättar att straffnivåutredningen kritiseras av sina egna ingående experter.

I den nu så heta diskussionen om ”skyddet för personlig integritet” (se några nya exempel här, här, här och här) – som jag tidigare menat bättre låter sig uttryckas som skyddet för privacy eller rätten att få vara ifred - kan man ibland få intryck av att det inte finns mycket till rättsligt skydd alls i svensk rätt. Men så är det inte.

Det finns åtskilliga regler och principer som skyddar rätten att få vara ifred och rätten att slippa dela med sig av sin personliga information. Att det inte finns ett skydd för privacy i grundlagen (än) behöver inte betyda så mycket i praktiken, om det finns ett tillräckligt reellt skydd genom andra regler och principer. Och det finns trots allt ett flertal viktiga normer som i samspel ger ett ganska gott skydd för privacy i många olika situationer. Men det är inte tillräckligt. Det krävs därtill allmänna principer och en ny juridisk disciplin.

Den viktigaste allmänna normen står att finna i Europakonventionens märkliga artikel 8, som ser ut att ge ett allmänt skydd för privatlivets helgd. (Artikel 8 ger en rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens” men har i Europadomstolens praxis täckt allt från skydd mot inbrottstjuvar och våldsbrott i bostaden, störningar av miljön genom utsläpp och privacy-intrång.) När konventionen införlivades i svensk rätt för drygt femton år sedan var det inte många som särskilt reflekterade över privacy-skyddets betydelse för svensk rätt. Det har att göra med att konventionen inledningsvis, trots sitt nya SFS-nummer, hade en oklar status för inhemska förhållanden.

Införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har med ett bevingat uttryck av EG-rättsexperten Ulf Bernitz beskrivits som en halvmesyr. Konventionen fick status av en vanlig lag. På samma nivå som sekretesslagen eller konsumentkreditlagen. Och det är en status i lagarnas hierarki som passar illa med den principiella karaktär som en rättighetsstadga förknippas med. I tanken på mänskliga rättigheter som en del av en nationell lagstiftning förutsätts rättigheterna i allmänhet vara överordnade annan lag. För vad är annars poängen med att tillförsäkra individer rättigheter även mot lagstiftaren och samhället?

Att konventionen skulle kunna användas för att i inhemska domstolar, under skadeståndsansvar, tvinga staten att aktivt skydda medborgarnas rättigheter torde få kunnat förutse i 1990-talets början. Men genom att Högsta domstolen givit Europakonventionen muskler, genom att i ett koppel fall successivt klarlägga att Europakonventionens regler är en normkälla för svensk skadeståndsrätt, befinner vi oss i ett nytt läge. (I NJA 2007 s. 584 konstaterade HD också att en kränkning av art. 8 som samhället gjort sig skyldigt till medförde en rätt till skadestånd för de drabbade.)

Europakonventionen är idag en maktfaktor i svensk civilrätt. Det konstitutionella rättighetsskyddet har blivit det civilrättsliga rättighetsskyddet. Det kan tyckas klent, att rättighetsskyddet blev en angelägenhet för den del av rätten som sysslar med fordringar och konsumentskydd. Men det räcker långt. Och det är i detta nya läge som art. 8 kommer att visa sig vara en av de mest kontroversiella artiklarna i en svensk rättstradition där privacy i allmänhet tonats ned till fördel för yttrandefriheten och liknande rättigheter.

Europakonventionen kräver av det svenska rättssystemet att det ska tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rättsordningen måste med andra ord innehålla lämpliga rättsliga instrument som vi som individer kan använda oss av när våra rättigheter blivit kränkta, t.ex. genom att vi ges möjlighet att begära ersättning när någon kränkt oss. När det gäller skyddet för privatlivet innehåller ”vanlig” svensk rätt ett antal tämligen disparata normer som kan ge oss rätt till upprättelse i någon form. Inte bara är dessa regler disparata, de anses i den rättsliga kategorisering som mer eller mindre tas för given i de flesta juridiska sammanhang höra till helt olika delar av det rättsliga systemet vilket gör reglerna svåröverskådliga.

Det finns en särskild liten lag som kan ge en rätt till ersättning om någon använder sig av identifierbara personers namn eller bild i reklamsammanhang. Lagen brukar ofta studeras inom ramen för immaterialrätten. Det finns en personuppgiftslag, som intar en svårbestämd systematisk position och som främst engagerat förvaltningsrätten och hybrid-genren ”IT-rätt”. Det finns betydelsefulla regler i (den svårgenomträngliga) sekretesslagstiftningen och liknande lagstiftning som allmänt hör till den offentliga rätten, främst kanske förvaltningsrätten.

Men när det gäller mer allmänna principer så är det främst genom några få normer i skadeståndsrätten som svensk rätt säkrar effektiva rättsmedel för den enskilda för alla de situationer som faller utanför speciallagstiftningen. Och det är många situationer.

Betänk den situation som Europadomstolen prövade i det sorgliga målet Peck mot Storbritannien. En person i psykisk kris filmas av kameror på allmän plats när han försöker ta livet av sig men räddas. En tid efter händelsen sitter mannen och ser på teve med sitt barn, där filmsekvensen från det desperata självmordsförsöket visas upp efter att filmen läckt ut. I Europadomstolen ansågs händelsen vara en kränkning av den självmordsbenägnes rättigheter enligt art. 8. Men hur hanterar vi det i en svensk situation? Om den som läckt filmen är offentliganställd så är hon i Sverige i allmänhet skyddad av meddelarskyddsregler (om filmen lämnas till en tevekanal eller tidning). Kan medierna hållas ansvariga? Knappast. Svensk rätt uppfyller inte de krav som art. 8 ställer upp.

Eller tag den situation som de svenska domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I fallet hade den kränkande personen klätt av offret ”på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han – för eget bruk – videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och ”två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan, att han därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet”. En närmast beklagande hovrätt tvingas konstatera att det ”i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen” varför filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen – agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande). De nya regler om förbud mot smygfotografering som föreslagits i integritetskommitténs slutbetänkande fångar in en del av dessa situationer, för det fall riksdagen gör förslaget till lag, men inte alla variationer på temat.

Det finns med andra ord centrala fall av privacy-skydd där svensk rätt knappast når upp till Europakonventionens krav. Faktum är att de allmänna normerna inte är tillräckligt effektiva, och inte heller tillräckligt långtgående, för att ens inom det område de är tänkta att täcka uppnå de krav som Europakonventionen med en lojal läsning kan antas kräva.  

Tag skyddet för ära, heder eller rykte. I Europakonventionens praxis har det gjorts tydligt att ett skydd för dessa intressen omfattas av skyddet för privacy enligt art. 8. Det finns inte någon fullständig överlappning mellan skyddet för ära och heder och privacy. Istället kan dessa intressen betraktas som specificerade underkategorier av den allmänna rätten till skydd för privatlivet för vissa fall: Privatlivet skyddas mot intrång i allmänhet, t.ex. när ärekränkande information om privatlivet lämnas ut. En typ av regler som i svensk rätt fått bära en ganska stor börda för att åstadkomma ett rimligt skydd för en fredad privat sfär är härvid ärekränkningsreglerna, d.v.s. regler om förtal och förolämpning. Ärekränkningsreglerna har en speciell interdisciplinär karaktär med implikationer för flera rättsområden: Straffrätten, skadeståndsrätten, tryckfrihetsrätten och processrätten.

”Ära”, ”ärekränkning”, ”heder”. Orden har en konservativ klang. Det finns något arkaiskt över skyddet för ”äran”; det påminner om svunna tider med adelsnamn som omgärdades med sträng varumärkesvård och en (inte sällan akademisk) överklass fixering vid att säkra sina eftermälen. Men reglerna om ärekränkning har uppdaterats och har använts för att i praktiken skydda även andra intressen än ”ära”. Det har åstadkommits genom extensiva tolkningar av vad sådana regler kan täcka. Ärekränkningsreglerna kan användas även vid spridandet av sanna uppgifter om någon, för det fall uppgifterna kan leda till ”missaktning”. (Det kan t.ex. vara fallet om någon sprider ut den sanna uppgiften att en annan person för länge sedan dömts för brott, om en sådan spridning inte är försvarlig.)

Faktum är att ärekränkningsreglerna använts för att säkra rättsmedel för den kränkta personen även när den spridda uppgiften endast med ansträngning kan sägas innebära en risk för missaktning. Att sprida filmer på frivilligt sexuellt umgänge anses kunna utgöra förtal, till exempel, trots att den förevigade aktiviteten inte i sig var vare sig klandervärd eller ens särskilt ovanlig.

Men trots den extensiva tolkningen så räcker inte ärekränkningsreglerna till för att ge drabbade ett fullgott instrument mot privacy-intrång. Det krävs att det legala instrumentet, rättsmedlet är effektivt, enligt Europakonventionen. Är ärekränkningsersättningarna effektiva när en ärekränkning inträffat? Ibland kan det ifrågasättas. Om jag är en känd person, säg en skådespelare som kvällspressen är särskilt intresserad av, och jag utsätts för ett allvarligt förtal, säg att kvällstidningen falskt påstår att jag tagits in på en alkoholistklinik, så kan jag ha rätt till kränkningsersättning. Jag kan till och med få statens hjälp med att nå upprättelse i vissa fall, om jag har medgång, genom att Justitiekanslern kan agera mot den tidning (eller rättare sagt dess utgivare) som publicerat uppgiften. I praktiken så kommer utgivaren i ett sådant fall att riskera att behöva betala böter och skadestånd, och i praktiken så kommer skadeståndet hamna kring 50 000 kr (kanske upp till 100 000 kr om jag har än mer medgång än vad jag brukar ha) och i praktiken kommer hela kostnaden att stanna på tidningen. I praktiken kan det också vara så att tidningen tjänar betydligt mer i rent ekonomiska termer på att publicera den uppgift som kränkte mig än vad det kostar att betala ut böter och skadestånd. Har jag då ett effektivt rättsmedel? ”Effektivitet” – det är ekonomernas språk, det ger associationer till cost-benefit-bedömningar och till måttstockar som potentiell Pareto eller Kaldor-Hicks. Måste inte i en sådan begreppsapparat det finnas effektiva, ekonomiska incitament för att ett effektivt rättsmedel mot övergrepp mot mina rättigheter skall anses tillräckligt skyddade?

Det mest intressanta är de situationer som även med den extensiva synen på ärekränkning fortfarande faller utanför skyddet helt och hållet. Omständigheterna i det famösa Caroline von Hannover-fallet borde ge kalla kårar för den som beräknar riskerna för statens potentiella skadeståndsskyldigheter. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

I svenska domstolar som inte låtit sig influeras av Strasbourgs praxis – och sådana domstolar kan man fortfarande finna – är det svårt att se att prinsessan Caroline skulle vinna någon framgång ens för det intrång som utgjordes av de bilder som gav henne rätt till ersättning redan enligt tysk, nationell rätt. Den statssekreterare som fotograferas på en restaurant i Stockholm skulle inte ha så mycket till framgång enligt svenska regler således. Men enligt Europakonventionens regelverk ligger det annorlunda till. Även om det anses vara intressant att statssekreteraren bälgar vin med journalister så är det inte säkert att det är tillåtligt enligt art. 8 att publicera bilder på henne – och det särskilt inte om bilderna tagits i en intim och privat situation.

Det är nog helt enkelt så att svensk rätt fäst för stora förhoppningar vid möjligheten att kunna lösa stora frågor med små svar. Det är en förhoppning som svensk rätt ofta klamrar sig fast vid. Istället för att ta itu med de allmänna principerna och nyanserna och avvägningarna så ser rättens uttolkare gud i detaljerna. Integritetsskyddet ska lösas med instrumentellt hållna tillämpningar av partikulära skadeståndsprinciper och med nischad speciallagstiftning som BBS-lagen eller personuppgiftslagen. Men ibland räcker inte pragmatism och ad hoc-lagstiftning till. Allt går inte att lösa med in casu-analogier från kommissionslagen. Ibland krävs det att de allmänna frågorna får stå i förgrunden, att samtliga möjliga svar inventeras och ibland krävs det att de allmänna frågorna tillåts generera allmänna principer.

I svensk rätt föreslog integritetskommittén att en allmän princip om ett skydd för rätten att få vara ifred skulle tas in i regeringsformen. Det är en bra början. Det ger en principiell inramning åt de regler som redan finns och ger uttryck för att åtminstone i regeringsformens tämligen lama regelverk skyddet för privacy jämställs med andra rättigheter. Men det räcker inte. Vi behöver en mer systematisk granskning av hur svensk rätt skyddar rätten till privatlivet, hur skyddet förhåller sig till Europakonventionen och till grundläggande rättighetstankar och vilka moraliska (eller rättspolitiska om man blir nervös av ordet moral i juridiska sammanhang) värderingar som en avvägning mellan intressen bör beakta. Och jag tror att vi behöver en ny syn på juridiska discipliner, nya systematiska glasögon. Rättsliga discipliner härleds inte från naturen – de skapas. Vi behöver börja skissera på en privacy-disciplin i svensk rätt.

Två nya domar från Högsta domstolen behandlar vad som kan anses som våldtäkt och var gränserna går för våldtäktsbegreppet. Här finns en uppgift för gender-forskningen: Det är våldtäkt att föra in fingrarna i sovande kvinnors underliv, men däremot inte att onanera en sovande man. Könsneutralt?

Se DN, SvD eller HD:s hemsida för domarna i sig.

Europakonventionen har gjort ett segertåg i svensk rätt. På bara några år har konventionen börjat dyka upp i domar rörande alla möjliga saker: I skadeståndsmål rörande självmord och gruvtäkter, sexualbrottsmisstankar och skattebrott.

En invändning mot Europakonventionens användande som personer som jag respekterar givit uttryck för är att den ibland används på ett slappt sätt. Att Europakonventionen används som ett slags trumfkortsargument. ”Jaså du säger att det inte var ditt fel men jag säger bara” – trummvirvel – ”EUROPAKONVENTIONEN!”. Konventionens allmänna rättighetsformuleringar inbjuder till svepande argument, eller kan i alla fall inbjuda till sådana argument.

Idag så inleds rättegången rörande hemfridsbrott i Rödeby. (SvD, DN). Själv intrånget verkar vara erkänt. Men den skottskadade 17-åringen vill icke desto mindre att åtalet skall ogillas i sin helhet. Argumentet som advokaten anför för detta är enligt TT: ”Europakonventionen stadgar att man ska få en rättvis rättegång. Ett moment i detta är att man inte ska vara fälld i allmänhetens ögon.”

Om jag förstår det rätt så menar advokaten att det faktum att tidningar skrivit om fallet tidigare, på ett sätt som varit ofördelaktigt för hans huvudmans intresse, så skall hela åtalet ogillas. Ja, vad säger man om det? Låter det rimligt?

Trumf!

(För att ge advokaten the benefit of the doubt: Han har kanske blivit felciterad…)

Rättsstaten har kapitulerat inför vardagsbrotten. Hur kan man annars förklara den statistik som visar hur många av de mindre allvarliga brotten i princip aldrig blir lösta. Polisen lägger sina krafter på att fånga in mördarna och rånarna och sina resurser på oanvändbar utrustning. Under tiden slipper tjuvarna, Internet-bedragarna och sol-och-vårarna undan.

Så har det låtit de senaste veckorna. Det är en debatt som behövs. Det finns nämligen inget vardagligt bakom ”vardagsbrotten”. Uttrycket kan få det att låta som något som hör till vardagen, som hör till sådant man bara bör vänta sig. Men för de som utsätts för vardagsbrott är det väldigt sällan något vardagligt. Att bli utsatt för ett inbrott eller en misshandel på tunnelbanan kan tvärtom bryta sönder en vardag fullständigt för de som drabbas.

Kampen mot vardagsbrotten borde med andra ord prioriteras. Vi behöver litet mer Rudy Guiliani i svensk kriminalpolitik. Och en helhetssyn som går bortom ”Mer pengar till polisen” och ser på rättssväsendet istort.    

Så börjar nu hovrättsförhandlingarna i målet om mordet på Kungsholmen. (DN; SvD.) Tidningarna har fokuseras på sociologiska aspekter kring ungdomsvåld och straffmätning/brottsrubricering vid dödlig misshandel. Viktiga frågor förstås. Men när nu hovrättsförhandlingen inleds så pass kort efter tingsrättsförhandlingen så slås jag själv av en annan sak, bortom de tragiska omständigheterna.

Varför kan inte alla brottmål prövas lika snabbt av domstolarna? Här finns det vad som av rättsordningen betraktas som särskilda skäl att pröva målet snabbt – barn/unga är inblandade och vissa av dem, tror jag, häktade. (Mål med häktade prövas snabbare.)

Men varför inte se på alla fall som särskilda? Det finns mycket att vinna på att korta tiderna: Rättssäkerhetsaspekter (ju längre tid från en händelse som rättegången hålles desto sämre blir underlaget för förhandlingen) och mänskliga aspekter (både brottsoffer, vittnen och anklagade vill i allmänhet ha en så snabb prövning som möjligt). Och enligt Europakonventionen så har vi åtagit oss att se till att människor får sin dag i domstol inom rimlig tid. ”Rimlig tid” kan vara längre tid än några månader, men vissa brottmål tar flera år innan en ”färdig” (vad vi jurister kallar för lagakraftvunnen) dom finns.

Varför kan inte målsättningen vara att alla brottmål skall prövas så här snabbt, när väl förundersökningen är klar? Uppenbarligen klarar domstolarna av att riva av förhandlingar i två instanser inom loppet av några månader trots att det är massor med människor – tilltalade, vittnen och inte minst fullbokade advokater och åklagare – som är inblandade.

Rättsväsendet är en billig institution för skattebetalarna. Jag tror nog att skattebetalarna skulle vara beredda att skjuta till litet mer pengar för att få genomströmning i systemet i de fall där det är möjligt. 

**

Idag fortsätter förhandlingen.

På DN Debatt berättar idag Skatteverkets generaldirektör om att det finns konton i Liechtenstein där svenskar undanhåller staten skattepengar (även kommenterat i SvD). Upplägget tycks ha uppmärksammats när tyska myndigheter fått del av stulna uppgifter från banker i Liechtenstein, uppgifter som nu skattemyndigheterna vill använda för att fånga in skattesmitarna.

Det är förstås bra om skattebrottslingar lagförs och påförs skatt. Men är det inte aningen besvärande om informationen härstammar från ”stulna uppgifter”? Är det här uppgifter som tagits fram genom kriminella handlingar i strid med banksekretessen i ett annat europeiskt land? I sådana fall borde det mana till försiktighet.

***

Uppdatering. I DN förtydligar nu Skatteverkets generaldirektör att han är beredd att köpa brottsligt åtkommen information för att komma åt skattesmitarna. I kommentarerna till ovanstående inlägg så blev jag hånad för att jag uttryckte mig så lamt, ”mana till försiktighet”. Nu när myndigheternas inställning klarlagts kan jag väl säga att jag tycker det är direkt stötande att man är beredd att finansiera allvarlig brottslighet i sin kamp mot en annan brottslighet.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 9 751 andra följare