You are currently browsing the tag archive for the ‘straff’ tag.

Bland jurister är det inte riktigt accepterat att stämma in ”allmänhetens” klagomål på för korta straff. Krav på längre strafftid uppfattas av jurister ofta som en pöbelmässig och gammaltestamentlig inställning, med sin grund i okunskap om straffets funktioner och verklighet. Kombinera detta med litet av juristens realism/defaitism – ytterligare några år på anstalt gör inte någon positiv skillnad ur rehabiliteringssynvinkel – så är det inte så förvånande att juristen ofta försvarar domstolarnas vana av att ligga i botten av straffskalorna.

Men ibland tränger sig verkligheten på. Två tonåringar – en femtonåring och en sjuttonåring – mördade under vidriga former en homosexuell man och mordet konstaterades vara överlagt. Så här sammanfattas det lakoniskt i Dagens Juridik:

”Under förespegling att de skulle ha sex, besökte de två ungdomarna senare mannens lägenhet. I sängen tog sjuttonåringen ett judogrepp om mannens hals, och femtonåringen hjälpte till att hålla fast hans armar. När mannen var på väg att förlora medvetandet gick femtonåringen och hämtade fickkniven och högg denna två gånger i mannens bröstkorg. Sedan det visade sig att mannen fortfarande andades hämtade han en 25 centimeter lång kökskniv, med vilken han tilldelade mannen ytterligare minst två knivhugg i bröstet. Sedan gick de två runt i lägenheten och tillgrep bland annat dator, mobiltelefoner, kamera, DVD-filmer och kontanter, som placerades i medhavda väskor.”

För detta dömdes förövarna till 18 månaders respektive tre års sluten ungdomsvård.

Det känns inte okej. Det är en sak om rättsordningen skulle ha intagit inställningen att tonåringar i de här åldersgrupperna inte skulle dömas till straff över huvud taget. Alternativet kunde ha varit ett icke-tidsbestämt vårdande, till exempel. Men nu har lagstiftaren kommit fram till att en sjuttonåring och en femtonåring skall falla under de straffrättsliga reglerna. Är det då egentligen inte ganska konstigt att ett överlagt och hatbrottsbetonat mördande ger 18 månaders ungdomsvård?

Förvarare av den rådande ordningen säger då att ett längre straff knappast skulle göra någon nytta. Det finns då ingen anledning att döma ut ett längre straff än så här, är argumentet. Men den inställningen är det ingen som konsekvent omfattar: Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för individualpreventionen skulle det vara meningslöst att döma den beroende knarkaren till korta straff varje gång hon påträffas med amfetamin. Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för allmänpreventionen skulle vi ha livstidsstraff för trolöshet mot huvudman. Straff får man för att man förtjänar det. Nog förtjänar en straffmyndig person mer än 18 månaders frihetsberövande för ett bestialiskt mord? Och nog påverkar en sådan här ordning allmänhetens redan sargade förtroende för rättsordningen.

Annonser

Längre straff för våldsbrott? Det verkar finnas många som anser att straffen är för korta. 3-4 års fängelse för en grov misshandel är inte tillräckligt, skriver Maria Abrahamsson i SvD. Nog sticker det i ögonen. Men varför? Vad kan ett längre straff åstadkomma?

Jag tillhör vad jag trodde var en försvinnande liten minoritet i Sverige som tycker att straff är något som samhället dömer ut för att den dömda förtjänar det. Inte för att den dömda skall rehabiliteras och inte för att den dömda skall hållas borta från möjligheten att begå brott igen. Straff är en åtgärd som man förtjänar om man gör fel. (I den bästa av världar, förstås. En sådan retributiv rättvisesyn på straffet förutsätter rimliga kriterier för kriminalisering.) För denna inställning brukar jag beskyllas vara gammaltestamentlig, konsverativ och fast i ett föråldrat öga-för-öga-tänkande.

Men att straff är något en person rättvist kan förtjäna betyder inte att straffet är vedergällning, eller hämnd. Om mitt barn slår sitt mindre syskon med en leksak kan jag bestraffa henne med att ta ifrån henne leksaken under en tid. Det är naturligtvis inte en hämnd. Det är en sanktion relaterad till handlingen.

Icke desto mindre brukar retributiv rättvisa i den allmänjuridiska debatten betraktas som en avknoppning av äldre tiders hämndtankar.

Men kanske är det nya vindar som blåser. Dessa frågor tas upp i en ny utredning. Utredningens namn ger i alla fall intryck av ett synsätt som bygger på retributiv rättvisa: ”Straff i proportion till brottets allvar.” Det låter ju bra. I betänkandet föreslås bland annat följande:

  • Straffen för allvarliga våldsbrott skärps genom att domstolen, när den mäter ut straff, särskilt ska beakta om brottet har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person
  • Straffskalorna för grov misshandel och för utpressning, grovt brott, ändras
  • När straffet bestäms ska rätten ta större hänsyn till om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter
  • Återfall i brott ska leda till strängare straff på ett mer konsekvent sätt
  • I rättegången ska åklagaren alltid lämna ett fullständigt förslag till påföljd för brottet

Det låter ju också bra. En särskild fråga gäller återfall. Skall återfallsförbryterskan straffas hårdare än förstagångsförbryterskan? Den allmänna uppfattningen tycks vara att det är självklart att den som misshandlar en person en månad efter att ha misshandlet en annan person skall ha ett strängare straff än den som enbart utfört den senare misshandeln. Men frågan är svårare än man kan tro. Om det är gärningen som står i centrum så är det svårt att se varför tidigare gärningar skall påverka synen på den senare.

Dagens Juridik berättar att straffnivåutredningen kritiseras av sina egna ingående experter.

Idag kom tre beslut från Högsta domstolen rörande omvandling av livstids fängelsestraff till tidsbestämt straff. I alla tre besluten tidsbestämdes straffen, delvis i motsats till vad som beslutats i de tidigare hovrättsdomarna. Det är långa, resonerande och informativa beslut från domstolen – med historiska utvecklingar av livstidsstraffets ideologi. Påbjuden läsning för alla som intresserar sig för straff.

Omvandlingsreglerna har härmed fått en betydelsefull ställning, samtidigt som livstidsstraffet som tanke blivit rejält sargat.

***

Kommentarer i tidningana med litet snaskiga detaljer om de bakomliggande brotten finns här och här (fr TT).

Så börjar nu hovrättsförhandlingarna i målet om mordet på Kungsholmen. (DN; SvD.) Tidningarna har fokuseras på sociologiska aspekter kring ungdomsvåld och straffmätning/brottsrubricering vid dödlig misshandel. Viktiga frågor förstås. Men när nu hovrättsförhandlingen inleds så pass kort efter tingsrättsförhandlingen så slås jag själv av en annan sak, bortom de tragiska omständigheterna.

Varför kan inte alla brottmål prövas lika snabbt av domstolarna? Här finns det vad som av rättsordningen betraktas som särskilda skäl att pröva målet snabbt – barn/unga är inblandade och vissa av dem, tror jag, häktade. (Mål med häktade prövas snabbare.)

Men varför inte se på alla fall som särskilda? Det finns mycket att vinna på att korta tiderna: Rättssäkerhetsaspekter (ju längre tid från en händelse som rättegången hålles desto sämre blir underlaget för förhandlingen) och mänskliga aspekter (både brottsoffer, vittnen och anklagade vill i allmänhet ha en så snabb prövning som möjligt). Och enligt Europakonventionen så har vi åtagit oss att se till att människor får sin dag i domstol inom rimlig tid. ”Rimlig tid” kan vara längre tid än några månader, men vissa brottmål tar flera år innan en ”färdig” (vad vi jurister kallar för lagakraftvunnen) dom finns.

Varför kan inte målsättningen vara att alla brottmål skall prövas så här snabbt, när väl förundersökningen är klar? Uppenbarligen klarar domstolarna av att riva av förhandlingar i två instanser inom loppet av några månader trots att det är massor med människor – tilltalade, vittnen och inte minst fullbokade advokater och åklagare – som är inblandade.

Rättsväsendet är en billig institution för skattebetalarna. Jag tror nog att skattebetalarna skulle vara beredda att skjuta till litet mer pengar för att få genomströmning i systemet i de fall där det är möjligt. 

**

Idag fortsätter förhandlingen.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter