You are currently browsing the tag archive for the ‘Rödeby’ tag.

DN skrev igår på ledarplats att Rödeby-domen påminner om en brist i svensk lagstiftning som aktualiserades i Flink-fallet. Men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är ”bristen”, eller som DN uttrycker det, ”glappet som måste täppas till”. Så här skriver DN:

Rödeby är en påminnelse om det rättsliga glapp som finns i fall där gärningsmannen ansetts sjuk då men frisk nu. Däremot är det inte något starkt argument för att glappet måste täppas till. Men det finns andra fall som visat att denna lucka i vår lagstiftning verkligen är problematisk.
      I gårdagens intervju i DN tog Sten Heckscher, som är ordförande i Regeringsrätten, upp Mattias Flink som 1994 sköt ihjäl sju människor i Falun. Även han bedömdes vara allvarligt psykiskt störd när gärningen begicks men frisk efteråt. Att fria honom framstod som orimligt. Högsta domstolens väg ur dilemmat blev att hålla honom ansvarig för att ha berusat sig trots att han visste i vilket tillstånd han då försatte sig. Domen blev därmed livstids fängelse.
      Tänk om Flink aldrig tidigare tappat kontrollen när han berusat sig. Hade rätten då bara kunnat döma honom till skyddstillsyn? Som svensk lagstiftning ser ut är svaret ja. Men den slutsatsen ligger alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen. Därför behöver lagen ändras. ”

 

Lagen måste ändras! Jag har läst den här ledaren flera gånger. Många gånger. Den är ju egentligen häpnadsväckande. Vad är felet, menar DN? Ja, felet är att vi inte kan döma psykiskt sjuka till ansvar om de blivit friska efter gärningen. Men det är väl inget glapp? Varför skall vi vårda friska människor? Varför skall vi döma den som inte förstod vad hon gjorde till straff?

Om vi över huvud taget skall ha en ansvarsfrihet för psykiskt sjuka, där tillståndet var så allvarligt att gärningspersonen inte inse vad hon gjorde, så måste väl ansvarsfrihet föreligga i sådana fall. Att ansvarsfrihet skulle ligga ”alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen” i dessa fall är väl en mycket märklig inställning från en liberal tidning: Hela poängen är ju att den psykiskt sjuka i dessa fall inte HAR något individuellt ansvar.

Hur har DN tänkt sig att man skall rätta till denna lucka och fortfarande upprätthålla grundinställningen att individuellt ansvar förutsätter att man faktiskt fattade vad man gjorde?

Vidare: Jag läser inte Flink-domen som att HD försökt hitta något slags svepskäl som tillgodoser opinionen och reglerna på en och samma gång. Det ser jag som en illojal läsning av domen. Varför inte bara utgå från att HD faktiskt menar vad den säger, nämligen att Flink försatte sig i sitt tillstånd medvetet och att han då får ta konsekvenserna av sitt handlande även om han därmed hamnade i en psykisk störning.

***

En annan sak är att domstolarna nog ofta lägger alltför stor vikt vid psykologiska undersökningar. Var verkligen Rödeby-pappan så pass störd att han inte förstod konsekvenserna av sitt agerande? Huruvida gärningspersonens psykiska tillstånd är ansvarsbefriande eller inte är en rättslig bedömning, inte en psykologisk bedömning. Domstolen måste dessutom värdera den expertbevisning som finns. Kanske finns det skäl att ibland betrakta denna med mer kritiska ögon. (Min personliga gissning är att det rimligen måste vara väldigt, väldigt sällan som vuxna och fysiskt friska människor faktiskt inte vet vad de gör, om de inte självmant försatt sig i ett drogat tillstånd.)

 

Det får nog ändå betraktas som något av en sensation, om man ser till omständigheterna i sig (och inte lägger in empatiaspekter), att pappan i Rödeby friades. Rapporterna är fortfarande knapphändiga och jag har inte fått tag i domen. Tydligen menade tingsrätten att skytten inte var medveten om sitt agerande, vilket väl betyder att det är pappans psykiska tillstånd som var av ett sådant slag att han inte kan anses ansvarig för sitt agerande. Men förstod han inte vad han gjorde, vilka konsekvenser det kunde få?

Det är en sak att agerandet kanske kan framstå som ursäktligt givet omständigheterna. Mycket talar ju för att situationen var extremt pressad. Mycket talar för en långtgående förståelse för pappan. Men det är inte samma sak som att han inte kunde värdera sina handlingars konsekvenser.

**

Försvararen är ”mycket nöjd”. Adjunkten – av SvD litet lustigt benämnd ”rättsexpert” (det vill jag bli! Expert på ”rätt”!) anser att domen är ”ovanlig”.

Snart kommer domen i Rödeby-målet. Att den åtalade mannen släppts ur häktet tolkas unisont, även av experterna, som en indikation på att han inte döms till fängelse. Så är det kanske – det brukar i alla fall vara så. (Men släpptes inte Tito Beltran innan sin fängelsedom?)

Det skulle i sådana fall vara i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Om man skall lita på pressen. ”Det allmänna rättsmedvetandet” är en term på hur någon som uppfattar sig själv som en god kännare av människor i grupp tolkar inställningen till juridik bland folk i gemen. Det är sällan så mycket till statistik eller empiri bakom påståenden av vad ”det allmänna rättsmedvetandet” anser. Sådana självutnämnda tolkare har haft fullt upp med Rödeby-målet. Idag är det SvD som på ledarplats tolkar strömningarna: Det allmänna rättsmedvetandet skulle inte tåla en hård fängelsedom här, konstaterar SvD.

Det hade varit trevligt om SvD, vars ledarsida är bäst i Sverige på att skriva om juridik, hade haft omdömet att vänta litet med spekulationerna. Vad betyder egentligen insinuationen om att det allmänna rättsmedvetandet inte skulle ”tåla” en dom? Blir det revolution mot domstolen? Vad är det som ligger bakom Svenskans antagande om befolkningens åsikter? Skulle tidningen varit beredd att på samma lösa boliner tolka folkets inställning till, säg, EMU? Och är det inte egentligen ganska så onödigt att som en av Sveriges viktigaste tidningar gå ut och skriva en domstol på näsan hur den skall döma i ett mål precis innan domen kommer? Det är en påtryckning som den redan medialt pressade tingsrätten kunnat slippa.

(Inledningen i DN:s rapportering är intressant som en perspektivvändare…)

Europakonventionen har gjort ett segertåg i svensk rätt. På bara några år har konventionen börjat dyka upp i domar rörande alla möjliga saker: I skadeståndsmål rörande självmord och gruvtäkter, sexualbrottsmisstankar och skattebrott.

En invändning mot Europakonventionens användande som personer som jag respekterar givit uttryck för är att den ibland används på ett slappt sätt. Att Europakonventionen används som ett slags trumfkortsargument. ”Jaså du säger att det inte var ditt fel men jag säger bara” – trummvirvel – ”EUROPAKONVENTIONEN!”. Konventionens allmänna rättighetsformuleringar inbjuder till svepande argument, eller kan i alla fall inbjuda till sådana argument.

Idag så inleds rättegången rörande hemfridsbrott i Rödeby. (SvD, DN). Själv intrånget verkar vara erkänt. Men den skottskadade 17-åringen vill icke desto mindre att åtalet skall ogillas i sin helhet. Argumentet som advokaten anför för detta är enligt TT: ”Europakonventionen stadgar att man ska få en rättvis rättegång. Ett moment i detta är att man inte ska vara fälld i allmänhetens ögon.”

Om jag förstår det rätt så menar advokaten att det faktum att tidningar skrivit om fallet tidigare, på ett sätt som varit ofördelaktigt för hans huvudmans intresse, så skall hela åtalet ogillas. Ja, vad säger man om det? Låter det rimligt?

Trumf!

(För att ge advokaten the benefit of the doubt: Han har kanske blivit felciterad…)

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter