You are currently browsing the tag archive for the ‘upphovsrätt’ tag.

Piratpartiet har lanserat sitt valmanifest. Jag kommer inte att rösta på Piratpartiet av ungefär tusen olika anledningar. Men jag blir ändå något bekymrad när jag ser de raljanta och nedlåtande reaktioner som manifestet får i traditionella media. Det är framför allt Piratpartiets förslag om en kriminalisering av missbruk av upphovsrätten – PP:s uttryck, inte mitt – som fått ledarskribenter att ta fram det syrligaste bläcket. Piratpartister har reagerat och förvånats över att det ger så starka reaktioner att vilja förbjuda ”okynnesanmälningar”.

Piratpartisternas förvåning är förståelig om man läser i deras kommentarer vad de försökt åstadkomma. Det är faktiskt inte så konstigt att göra det förbjudet att använda sig av rättsväsendets makt mot andra genom t.ex. polisanmälningar eller för den delen skadeståndskravom anmälningarna eller kraven uppenbart saknar stöd i lag. Och det är som PP:s Falkvinge påpekar något som förekommer, eller åtminstone något liknande det som förekommer, i andra rättsordningar. Som jag förstår de kommentarer till förslaget som mer sansade Piratpartister tillhandahållit så är syftet helt enkelt att inom ramen för immaterialrättens regelverk åstadkomma ett förbud mot s.k. legal blackmail och då särskilt sådan legal blackmail som sker utan att ”utpressaren” har stöd i lag.

Redan idag finns det flera regler som motverkar att man i ogjort väder använder sig av juridiken för att chikanera eller otillbörligt påverka. Vi har sett åtskilliga fall där t.ex. inom ramen för vårdnadstvister den ena parten falskeligen anklagat den andra för att ha begått brott. I sådana fall kan den som anklagar dömas för brottet falsk tillvitelse. I vissa fall kan det vara förtal eller förolämpning att anklaga någon för en brottslig eller klandervärd gärning.

Problemet är dock att Piratpartiets förslag, om man läser det, inte innebär ett förbud av legal blackmail inom upphovsrättens hägn. Det är något annat och betydligt läskigare. Så här ser förslaget ut (jag saxar från Christian Engström):

Portalförändringar av upphovsrätten

Det skrivs in i upphovsrättens portalparagraf omedelbart, alltså före den 1 januari 2011, att den endast gäller verksamhet som utförs inom och som en del av näringsverksamhet.

Upphovsrättsmissbruk kriminaliseras. Den som medvetet missbrukar upphovsrätten ska kunna få straffsatserna vända mot sig själv. Följande skrivs in i upphovsrätten snarast, alltså före den 1 januari 2012:

  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot enskild person, där gärningen som lägger grund för talan inte skett som del av och inom näringsverksamhet, döms för försvårande av kulturspridning till fängelse mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot en förmedlare av ett meddelande döms för sabotage mot infrastruktur till fängelse i mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot någon som meddelat en referens (t.ex. en länk) till verk döms på samma sätt som om denne väckt talan mot förmedlare av meddelande.
  • Om brott som ovan har utförts inom näringsverksamhet och som del av en organiserad verksamhet, ska näringsverksamhetens tillgångar förverkas. Om brottet har utförts på uppdrag av en annan näringsverksamhet, ska även dennas tillgångar förverkas.

*

Till att börja med kan man fundera över varför Piratpartiet valt att försöka skriva lagtext i sitt manifest istället för att skriva vad man faktiskt vill åstadkomma. Som lagförslag betraktat ser det ju mycket märkligt ut. Det ser dessutom, vilket Johannes Forssberg på Expressen har helt rätt i när han i sin ledare totalsågar förslaget, inkonsekvent ut. Och själva uttrycken som används för de påhittade brottstyperna låter märkliga och vissa formuleringar är direkt komiska (som första punkten, ”där gärningen som lägger grund för talan” – say what?). Men det vikigaste är innehållet.

Förslaget till regel som PP lägger fram och som partiet alltså döpt till ”försvårande av kulturspridning” innebär om man läser det inte att det blir förbjudet att använda sig av domstolarna som påtryckningsmedel. Det innebär att det blir förbjudet att gå till domstol för att få sin sak prövad. Förslaget skall förstås mot bakgrund av att PP vill tillåta tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk så länge det sker privat och inte inom ramen för en kommersiell verksamhet. Om det senare förslaget röstas igenom så innebär det att det inte heller finns något brott som en upphovsrättsinnehavare kan falla tillbaka på om hon vill vidta rättsliga aktioner mot en privatperson som t.ex. fildelat hennes musik.

Men det kan ju finnas oklarheter. Det kan vara så att upphovsmannen menar att den enskilda person som tillgängliggjort verket faktiskt har gjort det kommersiellt. Hur skall en sådan upphovsman, givet lagförslaget, få sin sak prövad? Vidare: Det tycks som att kriminaliseringen även tar sikte på det ombud som kan bistå den som vill gå till domstol – också i ett legitimt fall. Det är i sådana fall en konstig form av kollektivt ansvar som vi inte sett tidigare i västerländska rättsstater.

Om tanken bakom förslaget varit att kriminalisera missbruk av domstolarna så är det i sig inte så dumt. Men nu är det inte missbruk av domstolarna som förslaget kriminaliserar utan även fullt legitima propåer. Ett förbud mot att gå till domstol i legitima fall, även om det bara är i begränsat antal situationer, är ett allvarligt insteg i grundprincipen om att alla skall ha tillgång till en rättslig prövning. En rättsstatlig grundbult, om man så vill. Rätten att få använda sig av ett ombud är också fundamental. Om ombudet riskerar att dömas till fängelse för att hon bistår någon så blir det svårt att hitta advokater som vågar sig på att biträda vad som även enligt PP skulle vara att betrakta som brottsoffer.

Piratpartister brukar ofta anklaga andra politiska partier och politiker för att sakna känsla för rättssäkerhet. Piratpartiet borde nog jobba med sin egen rättssäkerhetskänsla först.

Uppdaterat: Ser några liknande tankar hos Tallmo i dagens SvD, som jag inte har med mig till semester och därför försöker läsa i min telefon. Det går sådär.

Det finns två typer av rättigheter, förklarade Robert Stevens – den unge professorn som har satt agendan för decennier framåt i angloamerikansk privaträtts- och rättighetsteori – på en stor konferens i Oxford för några veckor sedan. En konferens som av Ken Oliphant vid European Centre for Tort and Insurance Law blev benämnd som ”The Robert Stevens Show”.

 Den ena är rättigheter som vi alla erkänner som självklara. Det är fel att äta barn och vi har en skyldighet att låta bli, vilket (i Hohfelds tradition) korresponderar mot en rättighet för alla barn att inte bli uppätna. Åtskilliga av de rättigheter som vi betraktar som mänskliga rättigheter faller i det här facket. Rätten att inte underkastas tortyr. Rätten att få tänka fritt. Rätten till ett ostört privatliv. Rätten att få yttra sig. Men så finns det också en annan typ av rättigheter. Rättigheter som bara finns där för att lagstiftaren erkänt dem, rättigheter som inte på något vis är självklara i ett civiliserat samhälle utan som finns där för att samhället (som det uttolkats av lagstiftaren – parlamentet – eller annan auktoritativ normbildare – i viss mån alltså domstolarna) antar att ett erkännande av dessa rättigheter kan främja samhället på något sätt. Dessa rättigheter passar inte in i en klassisk rättighetsdiskurs – de är inte vad som tidigare skulle kallats för naturliga, vad vi idag skulle kalla ”mänsklig”. De är istället normer som erkänns av instrumentella skäl: För att de leder till något bra för samhället i stort. Stevens exemplifierade dessa typer av rättigheter med immaterialrätt. Vi kan ha, menade Stevens, ett fullt acceptabelt och civiliserat samhälle även utan upphovsrätt eller varumärkesskydd. Avsaknaden av sådant skydd gör inte ett samhälle till barbariskt eller ”hårt” på något vis.  

Stevens har förstås rätt. Ett samhälle är inte ondare eller sämre utan ekonomiska immaterialrätter. Men lagstiftaren har ansett att det är bra, av något skäl, att införa det monopol som immaterialrättigheterna innebär. Det är bra för att det, är antagandet, leder till något bra. Och det bra som det leder till, eller kan leda till, är en stimulerad kreativitet och samhällsvinster. Idag är en av de stora frågeställningarna om det faktiskt är så att upphovsrätten (och i viss mån gäller det samma för varumärkesrätter) har dessa positiva effekter. Det finns åtskilliga exempel på hur monopolet som rättighetsinnehavaran – idag ofta kapitalstarka företag som samlar på sig rättigheter – innehar används för att motverka kreativa lösningar och en god utveckling.

I Jonathan Zittrains tankeväckande bok The Future of the Internet and How to Stop it – gratis här – visas hur rättighetsinnehavare i den amerikanska telekomsektorn försökte använda immaterialrätten för att förhindra utvecklingen av det som idag blivit fundamentala komponenter av Internet. Dessa försök slogs ned av amerikanska domstolar. Men en hård immaterialrättslinje hade kunnat medföra att vi även idag suttit och faxat våra dokument till varandra istället för att skicka dem via Google Docs.

Immaterialrättigheter är inte, enligt min mening, naturliga inslag i en äganderättstradition. Att ha en rättighet att sälja en låt är inte det samma som att äga låten. Tvärtom: Upphovsrätten står på flera sätt i strid med äganderätten, i det att den ger en rättighetsinnehavara möjlighet att begränsa ägaren av låten (köparen av en mp3-låt på I-tunes t.ex.) att förfoga över det hon köpt. Att ladda ned en låt utan rätt därtill är inte en stöld. Men detta verkar idag de flesta med normalbegåvning insett. Upphovsrätt och varumärkesrätt vilar på andra moraliska grundvalar än äganderätt – traditionellt och analytiskt. Ett försvar för upphovsrättens (eller varumärkesrättens) ställning måste bygga på denna insikt. Om ett traditionellt äganderättssynsätt skulle överföras i den immaterialrättsliga kontexten så innebär det att immaterialrätten försvinner: Det är ju just för att det traditionella äganderättsparadigmet inte ansetts tillräckligt för musik, varumärken eller patent som immaterialrätten utvecklats.

Det är mot sådana här iakttagelser som nutidens och framtidens immaterialrättsstrider måste tolkas. Det finns en ökad aggressitivitet och ett allt mer frekvent användande av metaforer från krig och konflikter i diskussionen om immaterialrätt idag. Det finns nog inte någon juridisk frågeställning som idag engagerar så många och som skapar så stora revor i samhällsdebatten. Till stor del beror det på att de som livnär sig på upphovsrätter varit okänsliga för dynamiken i det digitala samhället. Så brukar det i alla fall hävdas. Men frågan är om inte en större anledning är att företrädare för upphovsrättsintressen idag antingen maliciöst eller av slarv hänför dessa rättigheter till Stevens första grupp, dom ”naturliga” rättigheterna,  istället för till den andra gruppen av rättigheter, de rättigheter vars legitimitet ligger i deras instrumentella kapacitet att främja samhällsnyttiga intressen.

Immaterialrättigheter förtjänar att försvaras i den utsträckning de främjar de målsättningar som vi vill eller tror att dessa rättigheter kan främja. Lord Macauley formulerade detta klart redan i ett tal till Storbrittaniens House of Commons i februari 1841, ett tal rörande ett lagförslag om copyright.

”The principle of copyright is this. It is a tax on readers for the purpose of giving a bounty to writers. The tax is an exceedingly bad one; it is a tax on one of the most innocent and most salutary of human pleasures; and never let us forget, that a tax on innocent pleasures is a premium on vicious pleasures. I admit, however, the necessity of giving a bounty to genius and learning. In order to give such a bounty, I willingly submit even to this severe and burdensome tax. Nay, I am ready to increase the tax, if it can be shown that by so doing I should proportionally increase the bounty. My complaint is, that my honourable and learned friend doubles, triples, quadruples, the tax, and makes scarcely any perceptible addition to the bounty. […]

It is good that authors should be remunerated; and the least exceptionable way of remunerating them is by a monopoly. Yet monopoly is an evil. For the sake of the good we must submit to the evil; but the evil ought not to last a day longer than is necessary for the purpose of securing the good.”

Samtidigt som kriget om upphovsrätten trappats upp med cease and desist-letters och Piratpartier och kommunikationsstrategier direkt hämtade från kriget så finns det levande frågor och avvägningar som handlar om riktigt makt, tillämpad makt, juridisk makt. Skyddstider och rättsmedel är öppna frågor idag. Lord Macauleys evil – monopolet som följer med upphovsrätten – måste vägas mot det ”good” den kan åstadkomma. När det gäller de framskjutna positionerna vad gäller skyddstiden kan jag inte se några instrumentella argument av vikt som kan legitimera att monopolet utsträcks många decennier efter att upphovsmannen dött, t.ex.

*

Samhällsdebatten idag präglas i hög grad av att upphovsrättssystemet, som det ser ut idag, är den självklara utgångspunkten och att det naturliga steget är att ytterligare stärka upphovsrätten. Det är en jävligt konstig grundinställning. Det är en grundinställning som jag tror bottnar i att företrädare för de stora företag som sitter på enorma rättighetsbanker lyckats sälja in till politiker och debattörer att ett skydd för upphovsrätten är som ett skydd för rätten till ett hus. Jan Björklund initierade för några år sedan en debatt om IPRED med att konstatera reservationslöst att ”upphovsrätten är en äganderätt och i mitt parti tror vi på ett skydd för äganderätten”. Med en sådan ahistorisk syn på upphovsrätten försvåras ett samtal om vad vi vill ha för upphovsrätt i framtiden och vad vill ha den till.

Dagens ledande upphovsrättskritiker – med vilket jag menar intellektuella som är kritiska mot den nuvarande regleringen eller starkare skydd, inte att de är kritiska mot ett skydd för immaterialrätter i sig – fokuserar ofta på samhällsekonomiska faktorer. Ett allt starkare skydd för upphovsrätter skapar starkare monopol, motverkar kreativititet och utveckling och åstadkommer onödiga lock-in-effekter. Det är till exempelvis det underliggande argumentet i den mycket starka kritik som framförs i William Patry, Moral Panics and the Copyright Wars (OUP). Vad jag däremot saknar även från kritikerna är rättighetsavvägningsperspektivet. Det är i och för sig ett problem när monopol stärks och det är i och för sig ett problem om monopolet leder till samhällsekonomiskt negativa effekter. Men det är ett större problem om immaterialrätter tillmäts för stor tyngd i avväningen mot andra rättigheter.

I diskussionen om IPRED så anförde många integritetsskyddsaspekter mot de ökade möjligheterna att få reda på vilka personer som döljer sig bakom ett IP-nummer. Det argumentet tror jag för många framstod som ett svepskäl: Integritetsaspekten dolde det bakomliggande syftet, nämligen att kunna fortsätta begå brott mot upphovsrättslagstiftningen. Att det framstod på det sättet hänger samman med att många av de som tog ställning för integritetsskyddet också var emot den rådande upphovsrättsordningen – skyddet för integriteten klingar ihåligt om det framförs av någon som i integritetsskyddets anonymitet vill begå upphovsrättsbrott. Men dessa avvägningar är centrala när det gäller att forma framtidens upphovsrätt. Upphovsrätten står i konflikt med andra rättigheter: Upphovsrätten hindrar ett öppet meningsutbyte. Upphovsrätten hindrar ägare från att fritt disponera över sin egendom. Upphovsrätten kan hamna i strid med integriteten. Och i dessa avvägningar måste argumentationsbördan för att upphovsrätten skall segra ligga på de som menar att det borde vara så: Presumtionen måste ligga för de grundläggande rättigheterna. Det perspektivet hörs inte tillräckligt.

Jag tror att en väl fungerande upphovsrätt kan fungera som en katalysator för kreativitet. Själv händer det att jag skriver saker för att få betalt och någon gång har jag till och med skrivit saker och hoppats på att kunna exploatera min text flera gånger. Men en upphovsrätt som inte främjar det syftet och som inte bidrar till positiv utveckling av ekonomiskt eller annat slag kommer att väga lätt i avvägningar mot andra intressen som alltid kan uppstå.

Det långa talets korta mening är detta. Morgondagens upphovsrättssamtal behöver mindre demagogik och mer reflektion kring vad vi vill ha skyddet till. Det är idag bortglömt, dolt bakom krutrök av ”fildelning är stöld” och ”upphovsrättslobbyn är maffia”. Morgondagens upphovsrätt behöver vara något annat än 1950-talets. Det digitala samhället och utvecklingen mot en fungerande rättighetsdiskurs kräver att vi tänker utanför den låda som lagrad information tidigare förpackades i men som inte längre behövs.

Det behövs en analytisk nystart helt enkelt. Utopiskt, I’m sure. Men det hoppas jag på.

Musik kan vara plågsam. Det är däremot sällan som musiker vidgår att deras egen musik kan vara plågsam. Ett antal amerikanska musiker har i en gemensam aktion krävt att få veta om deras musik ackompanjerat den tortyr som bedrevs i Guantanamo.

Svenska rättighetshavare borde använda sin musikaliska makt och engagera sig i aktionen. Det är oförenligt med upphovsrätten att använda upphovsmännens musik i samband med waterboarding och sömnberövandetortyr. Utan att tydligt ange vem som är upphovsman. Och så måste förstås STIM-avgift utgå. Eller något motsvarande. Det är hög tid att ställa sig upp och försvara upphovsmännens rättigheter i tortyrcentra runt om i världen.

(Sorteras under ”sinne för proportioner”.)

Tidningarna räknar ned till domen i The Pirate Bay-målet. DN laddar med en artikel om ”Kriget mot Internet” och SvD med Arne Hegerfors-vitsiga rubriker. Jurister vid universiteten har redan blivit nedringda av media som vill ha expertkommentarer direkt när domen släpps. Även vi som inte gärna kan betraktas som experter på upphovsrätt blir uppkrokade om vi inte kan värja oss. Själv sade jag ja till en tidning att komma med kommentarer på uppstuds imorgon, fast förvissad om att jag kommer att uttala mig med så många disclaimers att ingen kommer vilja referera till mina lama synpunkter.

Men vi behöver inte vänta på domen för att få den analyserad! Johan Axhamn vilar inte på hanen utan gör en konsekvensanalys redan idag. Läsvärd – finns här.

Rubriken ljuger. Upphovsrätt är naturligtvis inte stöld. Lika litet som skatt eller ägande är stöld. Men illegal fildelning är lika litet stöld som upphovsrätt är det.

Det finns ju en del som påstår det. Att illegal fildelning är stöld. Det stör mig allt mer, trots att jag misstänker att jag själv börjar förlora allt mer på upphovsrättsintrång. (Jag tar således tacksamt emot frivilliga gåvor.) Men illegal fildelning är inte stöld. Lika litet som det är våldtäkt, undandräkt eller fridskränkning. Det finns ett annat straffrättsligt stadgande för detta. upptaget i ett sammanhang det hör hemma. När man kallar det för stöld så exploaterar man en juridisk terminologi för att nå retoriska fördelar. Och det finns få sådana retoriska grepp som tenderar att slå upp i ansiktet på den som säger det som exploaterandet av juridisk terminologi. Språket må förslappas – inte för att jag tror att det egentligen gör det men det sägs ju så ibland – men juristerna slår vakt om sina termer. Begrepp är viktiga för oss. Konceptuella glidningar tar vi inte lättvindigt på.

Men kanske kan upphosvrättsintrång i någon mer metaforisk, eller filosofisk, mening sägas vara stöld. Det är svårt att se hur det skulle hålla. Att stjäla något tror jag brukar anses förutsätta att den som drabbas av stölden äger egendomen eller nästan äger egendomen. Men upphovsrätten är oerhört annorlunda äganderätt i den klassiska bemärkelse som förknippas med saker och fastigheter.

Om jag köper en sak så förväntar jag mig i allmänhet att jag kan fritt göra vad jag vill med saken. Äganderätten har gått över på mig. Det är min sak – jag äger den. Jag kan utnyttja den som jag vill: Jag kan använda den för avsett ändamål, sälja den vidare, förstöra den, eller vad det nu är. Men om jag köper något som är belastad med en upphovsrätt så hindras jag som ägare från att fritt disponera över egendomen. Jag kan inte göra vad jag vill. Upphovsrätten hindrar mig i min äganderätt och tar ifrån mig den handlingsfrihet som förknippas med att äga. Är inte det en stöld?

Nej, det är det naturligtvis inte. Det är en inskränkning i en rättighet men inte en stöld. Jag säger som Latin Kings i Salsakungen. ”Sluta snacka skit, säg som det e.”

***

Uppdatering: I dagens DN finns ett mer nyanserat debattinlägg från ett antal artister. Litet märklig argumentation dock. Artisterna framhåller bland annat att i ett fildelande klimat som dagens minskar möjligheten att få fram morgondagens Abba, Kent eller Roxette. Men det är väl snarast ett argument för motståndarna?

***

Det sagt så har jag ännu svårt att se vad problemet med Ipred är, annat än det problem som immaterialrätten enligt sina kritiker anses utgöra i stort. Om man nu skall vara konsekvent i sitt försvar av immaterialrätten är det helt naturligt att skapa möjligheter för rättighetsinnehavarna att skydda sig när nu inte staten förmår det. Men det här kräver nog mer eftertanke

I en enkät som DN presenterar idag visar det sig att allt färre svenskar tycker att illegal fildelning – att ladda ned upphovsrättsligt skyddat material från Internet – är stöld. Det är inte så konstigt. Bara den som är väldigt sloppy med sitt språk kan säga att det är stöld att ladda ned en film från Pirate Bay.

Illegal fildelning – vare sig den sker ner eller upp – är inte alls stöld. Inte heller är det förskingring, bedrägeri eller våldtäkt. Det finns massor med brott som inte är stöld, och en hel del av de brotten innebär att man tar saker som tillhör någon annan. Som förskringring. Förskingring är inte heller stöld.  Det är samma gäller för brott mot upphovsrätten. Och det är något helt annat än stöld. Vad man än tycker i sakfrågan.

Idag kom nyheten att företrädarna för The Pirate Bay stäms på 93 miljarder, nej, vänta, 93 miljoner kr var det, för medverkan till upphovsrättsintrång. Miljarder, miljoner – enormt mycket pengar är det i vilket fall.

Återigen slogs jag av hur närliggande stöldanalogin tydligen är, den används av kärandeombudet, trots att den egentligen passar ganska illa.

Samtidigt som jag såg denna nyhet på webbupplagorna av tidningarna läste jag Lawrence Lessigs tämligen färska sammanfattning av tankar bakom Creative Commons. Lessig visade att upphovsrätten i USA fram tills relativt nyligen var en helt nationell affär och dessutom hade en betydligt kortare skyddstid. Och jag slogs då av följande citat:

”Our outrage at China notwithstanding, we should not forget that until 1891, American copyright law did not protect foreign copyrights. We were born a pirate nation.”

 

I samma artikel ger Lessig även analogin mellan upphovsrätt och traditionell sakrätt (property) en ordentlig omgång. Se 55 Florida Law Rev. s. 763 ff (2003). Förhoppningsvis finns artikeln som gratis nedladdning någonstans.

Jag har egentligen inte någon välgrundad uppfattning i den stora fildelningsdiskussionen annat än att samma proportionalitetstankar som i övrigt råder i straffrätten skall gälla även här. (Se för ett exempel på en åtgärd där proportionaliteten kan ifrågasättas här och här.) Jag har däremot ett problem med argumentationen. Det stör mig när det hävdas att fildelning, i allmänhet inskränkt till den illegala aspekten av den, är stöld. Det är inte alls stöld. Det kan vara en brottslig handling men det är inte stöld eller för den delen, mord, förskingring eller koppleri. Det enda gemensamma är att det här är brottsliga handlingar. Stöld är ett straffrättsligt tekniskt begrepp som används med en viss lagligt definierad innebörd inom juridiken.

Nu kan man naturligtvis använda sig av rättslig terminologi av pr-syften. Det går till exempel att kalla skatt för stöld om man tror på oinskränkt äganderätt eller att kalla en politiker från USA för mördare om man är emot Irak-kriget. Men man bör vara medveten om att det då inte har alls med det juridiska språket att göra och att man bara nyttjar sig av juridikens begrepp för att skaffa sig argumentativa fördelar.

Men kan det inte finnas en alternativ användning av de rättsliga begreppen? Våldtäktsparagrafen ändrades för att stå bättre i samklang med det allmänna rättsmedvetandet – ett uttryck som jag djupt ogillar – när det ansågs att våldtäkter i folkmun betydde något annat än brottsbalkens definition. Men skulle vi i allmänhet anse att, tja, utlåning av en film till ett antal kamrater är ”stöld” i något annat än metaforisk mening? Eller, om vi smakar på ordet, skulle vi om vi tvingades tänka igenom det kalla översändandet av en mp3-fil till någon annan – för stöld? Jag tvivlar. Jag tror att empiriska undersökningar skulle tala emot en sådan innebörd. Ordets historia talar också emot det.

Rättighetsinnehavarna själva kallar det ibland för stöld. Bör denna deras användning av uttrycket betraktas som att  en meningsförskjutning skett som motiverar en omtolkning av det i grunden juridiska uttrycket ”stöld”? Knappast. Att rättighetsinnehavare blir upprörda och använder överord är inte konstigare än att den uppsagda personen i media säger att hon upplever det som ”en mental våldtäkt”, vilket jag såg för inte så länge sedan. Det är metaforer som inte har någon annan betydelse än att fungera förstärkande. Det skall vi vara medvetna om.

I praktiken så tror jag att det ofta är kontraproduktivt, efter att oräkneligt antal gånger ha sett yngre personer skratta åt den där reklamsnutten som körts på bio om att ”You wouldn’t steal a car…”. Varför tycker upphovsrättsinnehavare att det är så viktigt att få in intrången under ett regelsystem där de inte hör hemma? Räcker det inte med att det är ett upphovsrättsintrång? Är inte det viktigt nog?

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter