You are currently browsing the category archive for the ‘källskydd’ category.

Inflationen i Watergate-anspelningar är skyhög. Senast ut är Primegate. Primegate är etiketten på avslöjandet att Svenskt Näringsliv betalat konsulter på företaget Prime, konsulter med förflutet i Socialdemokraterna, för att försöka påverka S att ”gå högerut” (vad nu det innebär – sänkta skatter eller?). Avslöjandet ledde till spekulationer: Vem var det som berättade för Aftonbladet om uppdraget? Dagens Opinion och Makthavare.se presenterade sina hypoteser efter ett samarbetande luskande (se här och här). Den misstänkta källan identifierades som en medarbetare till S:s valberednings ordförande Berit Andnor, men namngavs inte.

Avslöjandet av källan bakom avslöjandet har givit upphov till reaktioner. Åsa Linderborg på Aftonbladet kultursida menar att identifieringen av källan är ”förbluffande”. Linderborg skriver: ”Meddelarskyddet är en avgörande del i den byggnadsställning som upprätthåller demokratin. Det gör att vi alls kan ha en granskande samhällsjournalistik. Meddelarskyddet är inskrivet i tryckfrihetslagstiftningen och upprätthålls dagligen och stundligen genom praxis. Det är inte, som en del tycks tro, till för att medierna ska få scoop, utan för att den som saknar makt och inflytande ska kunna avslöja den som har makt och inflytande.”

I sig helt korrekt. Men i sammanhanget fel. Primegate har nämligen inte med meddelarskyddet att göra, om man med meddelarskyddet menar den juridiska regleringen. När Linderborg framhåller det som en meddelarskyddsfråga att journalister på en tidning efterforskar en annan tidnings källor så återspeglar det en grumlig syn på regleringens innehåll och syfte. När hon, kulturchef på Sveriges största tidning, dessutom jämför detta efterforskande med Ungerns hårt kritiserade lagreform och hotet om dödsstraff för den soldat som läckt dokument till Wikileaks visar det att det uppenbarligen finns ett skriande behov av kunskap om vad yttrandefrihetsregleringen innebär.

2011 kommer förhoppningsvis kantras av yttrandefrihetsdiskussioner. I år kommer nämligen Yttrandefrihetskommittén att lägga sitt förslag till en ny grundlagsreglering av yttrandefriheten. Den gamla tryckfrihetsförordningen och dess modernare syster yttrandefrihetsgrundlagen kommer att ersättas med modernare lagstiftningar. I detta reformarbete är källskyddet och andra regler om skydd för meddelare centrala.

Källskyddet hör till den svenska tryck- och yttrandefrihetsrättens ”grundbultar”, kan vi läsa i Yttrandefrihetskommitténs delbetänkande från i fjol. Skyddet för källor innebär t.ex att min arbetsgivare, Uppsala universitet, inte får efterforska vem det är som har läckt information om något missförhållande på universitetet till en tidning. Detta är kärnan i källskyddet.

Källskyddet i denna mening – efterforskningsförbudet – är ett meddelarskydd. Meddelaren skyddas emellertid inte bara genom ett efterforskningsförbud. Det finns dessutom regler som syftar till att skapa en frihet för meddelare att kommunicera med media. Dessa regler innebär att meddelare som bryter mot regler om sekretess inte kan straffas för sekretessbrottet: Meddelarfrihetsreglerna i grundlagen får försteg.

Det gäller dock inte alla uppgifter. I åtskilliga fall gäller en kvalificerad sekretess – t.ex. rörande uppgifter som kan påverka rikets säkerhet – och den som i strid med sekretessen läcker sådana uppgifter till media kan dömas för brott. Det här glöms ibland bort. Ibland kan man nästan få intryck av att medier medvetet låter bli att informera sina potentiella uppgiftslämnare om detta.

Googlar man ”källskydd” kommer som första träff en beskrivning från Politikerbloggen.com. Där kan man läsa denna uppmuntrande instruktion för den potentiella källan: ”Meddelarfriheten garanterar frihet från straffansvar för att ha spridit uppgifter, även om uppgifterna omfattas av sekretess eller liknande begränsningar.” Det här är en uppenbar överdrift av hur långtgående skyddet är. Politikerbloggen har här, säkerligen enbart av förbiseende, glömt bort att upplysa om att för det fall uppgiftslämnaren bryter mot kvalificerad sekretess, t.ex. en polis som avslöjar uppgifter som inhämtats genom hemlig telefonavlyssning, så kan hon bestraffas för detta. Politikerbloggen upplyser inte heller om vilka risker det finns finns för anställda i privat sektor med att kommunicera hemliga uppgifter till journalister.

Meddelarfriheten har begränsningar. Efterforskningsförbudet likaså. Efterforskningsförbudet gäller för myndigheter. Det gäller inte för världen i stort. Jag får efterforska Aftonbladets källor hur mycket jag vill. Flashbacks anonyma läsare får efterforska källan. Makthavare.se får efterforska. Det finns inte någon mot alla gällande rätt att få förbli anonym.

Åsa Linderborg själv initierade en massundersökning, med stöd av sina läsare, för att avslöja vem som stod bakom pseudonymen Lars Kepler för något år sedan. Fullt tillåtet. Pressetiska skäl kan tala för att vara försiktig med sådant efterforskande. Men pressetiken kan knappast hindra efterforskande av källor i största allmänhet.

Vissa källor förtjänar faktiskt inte sin anonymitet. Bilden av ”källan” i dessa sammanhang är den rakryggade tjänstemannen som avslöjar missförhållanden. Men det kan finnas många andra, mindre lovvärda, anledningar till att vilja uttala sig för en journalist.

Källan kan agera chikanöst gentemot sin arbetsgivare i samband med uppstartande av en konkurrande verksamhet, till exempel. Eller så kanske källan vill påverka ett val. Det ligger i yttrandefrihetens intresse att exponera när sådant chikanerande eller påverkande sker i lönndom.

Pressetiska skäl kan dock tala för att vara försiktigt med namngivande av en källa som efter efterforskning identifierats. Särskilt om källan är en läcka inom den privata sfären. En sådan läcka kan nämligen ha gjort sig skyldig till brott om hon läckt information som hon fått reda på inom ramen för sin anställning. Meddelarfriheten hindrar inte att en privat arbetsgivare vidtar rättsliga åtgärder mot en läckande medarbetare. Det kan dessutom bli dyrt – läckandet kan vara ett sådant illojalt beteende som ger upphov till ersättningsskyldighet gentemot arbetsgivare. I ett sådant läge kan etiska skäl tala för restriktivitet med namngivning. Även rättsliga skäl kan för övrigt tala för en sådan restriktivitet – det kan vara förtal att hänga ut källor.

Primegate illustrerar en okunskap om yttrandefrihetsregleringens innebörd. Men affären illustrerar även en bristande fingertoppskänsla för de etiska aspekterna av yttrandefriheten. Den svenska yttrandefrihetsregleringen står inför en omvälvande process. En ny generations yttrandefrihetsreglering ska tas fram. I denna process är skyddet och friheten för meddelare centrala aspekter. Vi kommer få höra åtskilliga representanter för medierna uttala sig om vikten om att värna den svenska regleringen i reformarbetet.

Men vet de ssa representanter vad reglerna innebär?

*

Se även Fokus-Martins text på samma tema.

Annonser

Vem som är författaren bakom Lars Kepler – som ligger bakom sommarens succébok Hypnotisören – har varit sommarens snackis. Det visar sig nu att det inte var utan till och med två författare som stod bakom pseudonymen: Makarna Ahndoril. Pseudonymen överlevde inte så lång tid. Efter avslöjandet radar sig nu de kritiska upp. Valet att ge ut boken under pseudonym var bara ett pr-trick, säger vissa. Precis som att det skulle vara något negativt att göra pr för sin bok. Vissa kritiker går ett steg längre. Bizarrast är kanske Jan Guillou, som idag  kallar pseudonympublikationen för ”juridiskt svindleri” i någon av morgontidningarna. Vilket det naturligtvis inte är ur juridisk synvinkel. Det är inte alls svindleri, det är inte brottsligt över huvud taget.

Varför skulle det ens vara klandervärt? Kepler-historien visar att många kulturjournalister har ett väldigt konstigt förhållande till anonymitet över huvud taget. Medan de flesta riktiga journalister har en grundmurad förståelse för att meddelare eller informationslämnare av olika skäl kan vilja vara anonyma och att den anonymiteten är oerhört viktig så ser man hos kulturjournalister en helt annan uppfattning.

Att det kan finnas tusen anledningar till att vilja ge ut en bok anonymt – och att den enda som egentligen kan ha något att säga om det är författaren själv (och möjligen dennas förlag om hon vill ge ut boken på traditionellt vis – tycks inte ha föresvävat kulturredaktionerna. Kanske vill författarna inte förknippas med sin bok, kanske vill de inte att journalister skall ringa dem på natten, kanske upplever de att det skulle kunna medföra hot eller obehag att associeras med sin bok, kanske tycker de att det bara är roligt att testa marknaden utan att förknippas med sina tidigare böcker. Alla dessa anledningar är legitima. Och valet är bara författarens. Läsarna kan sedan välja att inte läsa boken om man nu fortfarande lever i något slags föreställning om att litteratur skall vara ”autentisk” och ”sann”. Men valet att vara anonym kan inte tillhöra någon annan än författaren.

Men så ser man inte på det bland kulturjournalister. Pseudonymer är ett otyg! I alla fall om man inte är hotad. Istället för att försvara rätten till anonymitet så ikläder sig kulturjournalisterna sig ett slags inkvisitorisk roll. Aftonbladet, som enligt kulturchefen Åsa Linderborg avstod från att intervjua Kepler anonymt (eller gjorde tidningen verkligen det?) eftersom det – håll i er nu –  innebar att förlaget ”ogenerat försökte talla […] på kritikerns integritet” (hon säger faktiskt så), genomförde tillsammans med sina läsare en regelrätt undersökning för att avslöja hemligheten bakom pseudonymen. (Linderborg har drivit sin egna lilla svarta humorfestival i sommar.) Det har tydligen länge varit en viktig sak för Linderborg, att få reda på vem som låg bakom anonymitetens slöja. Stolt beskrivs i AB hur grävandet gick till och hur journalisterna därefter försökte klämma ur författarna sanningen. Så kan man gå till väga om man vill avslöja personer som valt anonymiteten i Sveriges största tidning. Andra kulturjournalister ser inte heller något problem med detta. Björn Wiman på Expressen applåderar tilltaget: ”Heder åt det gedigna indiciearbetet på Aftonbladet”, säger Wiman.

”Heder”?

Själv har jag svårt att se någon heder i journalister som försöker röka ut och avslöja skriftställare som vill vara anonyma.

Nu är det klart att Watchmen-filmen kan få premiär, efter rättighetsbråk. Boken är förstås fantastisk i sin framställning av den institutionaliserade trygghetens pris i en värld där alla (utom en) är beredd att kompromissa med sina principer. Den som minns sin Watchmen minns också det citat som sätter stämningen: Quis custodiet ipsos custodes?

Vem vaktar väktarna?

It’s all about checks and balances. Demokratin bygger på maktbalanser och ömsesidig granskning. När det gäller den tredje statsmakten har det funnits ett underskott på granskningsmakten. Media har fått långtgående privilegier genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, men det har inte funnits någon självklar motvikt. Lagstiftningen ger fördelar men inrättar inga medietribunaler (vilket kan kännas självklart), och undandrar de rättsliga möjligheterna för drabbade individer att själv sörja för upprättelse genom långtgående immuniteter för ansvar även för tydliga kränkningar. 

Till viss del är det priset för det fria ordet. En nödvändigt kostnad. Men när medias egna granskningar av interna övergrepp är otillräckliga uppstår ett glapp. Detta demokratiska underskott har dock delvis börjat fyllas upp genom den moderna medborgarjournalistiken, genom att tekniken i kombination med klassiska journalistiska verktyg kan göra vem som helt till grävare. Vi har fått en gräsrotsrörelse av nya vakthundar som vill hålla även media ”in check”. Ibland blir kvaliteten dålig när aktivisterna och bloggarna gör lösa. Men det blir den banne mig i etablerade media också, ibland rent brottsligt dålig.

DN skrev igår yrvaket om hur reaktionerna bland medias nya granskare efter falsarieanklagelserna mot Marklund visar på ett misstroende för media. Enligt DN beror det mest på att vi som inte jobbar på tidningar inte vet hur det går till när redaktioner sorterar bland sina uppslag, vilket – på grund av vår okunnighet – kan ge upphov till spekulationer, konspirationer, misstankar. 

Jag vill lansera en annan teori som tar sikte på tidningarna. Konspirationerna beror också på att tidningarna undanhåller sanningar, att deras representanter ljuger, att deras representanter begår brott och att det sker på ett systematiskt sätt. Det gäller framför allt den kvällstidningspress som Marklund för många representerar. 

Det här är naturligtvis väldigt tillspetsat men det är kanske ändå intressant att se hur pass ofta kvällstidningarnas arbete ger upphov till straffansvar. Under den senaste dryga tioårsperioden ungefär har följande saker prövats av domstolar och jag inskränker mig till uppmärksammade mål rörande enbart de två stora kvällstidningarna.

  • En redaktör för Aftonbladet åtalas för hets mot folkgrupp, eftersom han ansvarat för att rasistisk propagande publicerats på tidningens sajt. Redaktören försvarar sig med Sveriges största tidning som megafon. Han döms i domstol till straffansvar.
  • Tidningen Expressen ärekränker en partiledare genom att förvanska hennes uttalanden på ett sätt som får det att framstå som att hon deltar i pornografiska sammanhang. Chefredaktören döms.
  • En journalist från Aftonbladet kokar tillsammans med några unga nazister ihop en hotbildshistoria mot en känd journalist, en legendarisk punkare och en polis. När det uppmärksammas reagerar tidningen med ett frontalangrepp mot rättsväsendet på löpsedlar. Enligt en senare granskning av en oberoende reporter på ETC ljuger Aftonbladets chefredaktör. Alla inblandade går fria med stöd av tryckfrihetsförordningen men en förändring av grundlagen genomförs. (I detta fall har jag en personlig bias, skall framhållas.)
  • Tidningen Expressen publicerar falska uppgifter om att en skådespelare tagits in på alkoholistklinik. Chefredaktören döms. 
  • I artiklar skriver Aftonbladet att ”advokater fifflar för miljoner” och illustrerar med advokaters fakturor med namn synligt, och skriver att advokaten ”åkt dit”. (Räkningen prutades, vilket numer verkar vara mer regel än undantag i de stora brottmålen – rätta mig gärna om jag har fel här.) Chefredaktören döms.
  • Tidningen Östgöta-Correspondenten hade unika bilder efter Malexander-händelsen som Aftonbladet ville publicera. Aftonbladets chefredaktör ringde Corren och försökte övertyga tidningen att låta Aftonbladet publicera bilderna men fick nej. Chefredaktören lät sig inte bekommas och publicerade bilderna ändå, utan tillstånd. Han dömdes till straffansvar för uppsåtligt upphovsrättsbrott.  

Därtill finns det mängder med mål där Aftonbladet eller Expressen suttit på de anklagades bänk och undkommit ansvar enbart tack vare tryckfrihetsförordningens generösa regler. Det finns därtill fall där tidningarna assisterat eller uppviglat andra människors brottslighet. Som i fallet med nämndemannaläckandet i Göteborgsbrandsrättegången, där nämndemannen dömdes för att ha läckt till Aftonbladet.

Det här är bara de senaste tio årens domstolspraxis, rörande enbart två tidningar, och nästan bara överrättsdomar. Finns det något annat yrke, med sådan maktbas där innehavaren skulle kunna dömas för så många brott och förekomma i så många brottsutredningar och ändå sitta kvar, som redaktörsjobbet på kvällstidningen? Jag förstår inte hur Aftonbladets chefredaktörer hinner arbeta alls med alla dessa brott, alla rättegångar och alla förundersökningar. Det hade ju varit en sak om de flest målen rört publiceringar av viktiga saker, IB-avslöjanden eller nåt, men det finns ju inga sådana fall alls här. Det är hittepå, lögner och slarv.

Trots domstolarnas granskning av dessa fall så har det länge funnits en skev maktbalans när det gäller mediemakten. För även om det finns åtskilliga fall av fällande domar är det ändå klart att det har varit svårt för enskilda att få gehör för kränkningar, t.ex. ärekränkningar, som skett i pressen. Tryckfrihetsförordningen ger ett starkt skydd. Makten över Sveriges största tidningar skrämmer bort en del, inte minst eftersom det finns flera fall där tidningarna använts just för att driva linjer inför rättegångar. Tidningarna har råd att betala dyra advokater, vars blotta tonfall kan skrämma bort den juridiskt ovane. Allt detta har underminerat förtroendet för media under en längre tid, särskilt pressen. Sammantaget är den deprimerande bild av en korrumperad kultur som DN suckar över inte alls så konspiratorisk utan ganska välgrundad. 

Men där övergreppen tidigare sällan kom till allmänhetens kännedom så finns det idag nya kanaler. Medias agerande skärskådas på ett annat sätt idag, ibland till och med av etablerade journalister. Granskningen av Marklund är inte ett tecken på ett obehagligt drev av patriarket eller de avundsjuka, utan ett tecken på att det idag finns människor som vill att även mediamakten skall granskas. Idag går det inte att som företrädare för den mest omedelbart påverkande makten kunna gömma undan övertrampen, i vart fall inte med samma lätthet som tidigare. Det är sunt. För här behövs fler granskare, fler vakthundar, fler väktare på gräsrotsnivå. Väktare som kan bevaka glidningar på sanningen, övertramp, bully-attityder. Eller som Busta säger i refrängen: 

Got you all in check.

Någon på FRA har läckt information till media, vilket har polisanmälts. Polisen utreder nu. Det här verkar ha förbryllat journalisterna. Journalister har nämligen begreppet ”meddelarfrihet” instansade i sina hjärnbarkar. ”Inte kan man väl söka efter våra källor?” Jorå. Ibland kan man både söka och straffa källorna.

Så här är den märkliga regleringen uppbyggd: I princip så är det så att även om man som anställd fått del av hemlig information – antingen för att den faller under regler om sekretess eller för att det finns särskilda regler i anställningsförhållandet – så slipper man straffansvar om man läcker information till media. Egentligen så är det naturligtvis förbjudet, straffbart, att läcka sekretessbelagd information. Om jag arbetar på sjukhus och skvallrar om mina patienter för en kompis så är det straffbart. Men om jag gör det för en journalist för publiceringssyfte så är det straffritt. För att vara tydlig: Man får alltså utan straff läcka sekretessbelagd information till media. Det anses i Sverige, något märkligt, vara tryckfriheten/yttrandefriheten som kräver långtgående straffrihet i dessa fall.

Vissa uppgifter omfattas dock av s.k. kvalificerad sekretess. Det kan röra rikets säkerhet men även särskilt känsliga uppgifter i brottsutredningar (t.ex. om telefonavlyssning). Då får meddelarfriheten vika för intresset bakom sekretessreglerna. Och så kan möjligen vara fallet här. I sådana fall kan källan rökas ut och bestraffas.

**

Men å andra sidan: Är det inte just den här typen av läckor som vi borde ha meddelarfriheten för? Läckan avslöjade något mycket viktigt, något som allmänheten bör känna till, något betydelsefullt för demokratin. Samtidigt: Nog är det som MUF:s Nicklas Wykman, som verkar ha bestämt sig för att reta upp sin partiledning litet mer varje dag, säger: Läckan illustrerar problemet med FRA-lagen. Och det är just läckor som aktualiserat problem med övervakningssystem i andra länder, vilket även Europadomstolen fått anledning att pröva.

Det ser ju mörkt ut för rättigheterna på fler kanter. Förslaget om ”kontroll” över bloggar som nu aktualiserats genom en rapport till EU:s Kultur och utbildningsutskott är inte lika vittgående integritetshotande som FRA-lagen men å andra sidan ingripande och riktigt dumt.

För svenskt vidkommande aktualiserar rapporten dessutom en viktig principfråga: Hur skall Sverige förhålla sig till europeiska initiativ som står i strid med den unika svenska inställningen till tryck- och yttrandefrihet? En gång i tiden fanns det en svensk minister som agerade med styrka för att värna om den svenska tryckfrihetsmodellen i EG/EU. Hon hette Britta Leijon.

Vad har den nuvarande regeringen för inställning?

Få bloggar har ansökt om utgivningsbevis för att erhålla grundlagsskydd, berättar SvD. ”Bloggare verkar i ett laglöst land” är rubriken.

Men så är det naturligtvis inte. Bara en tidning kan komma på att det skulle vara laglöst att inte omfattas av grundlagarna för medier.

Bloggare verkar utan utgivningsbevis i samma rättssystem som alla andra, däremot inte i det särskilda regelsystem som gäller för t.ex. tidningar.

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att placera mig i det regelssystemet. Det här är inte någon tidning. Mejl till mig omfattas inte av grundlagsskyddad meddelarfrihet. De som kommenterar inlägg svarar själv för sina uppgifter. Jag är inte någon utgivare. Bara så att ni vet.

Det kan vara berusande med makt. Bokstavligen talat. Har man makt ökar sannolikheten för att bli bjuden på gratis champagne i baren. Eller i alla fall husets vin. Statssekreteraren Schenström lät sig nyligen bjudas på ganska mycket vin av en företrädare för näringslivet. Även om det inte brukar uttryckas så med journalister från kommersiella media. Men inte var journalisten där som privatperson. Det är ju TV4 som tar notan. Och att Schenström var i tjänst har klargjorts med omvälvande tydlighet. 

Av bilderna att döma så tyckte företrädaren för regeringen att det var en lyckad tillställning. Utan att insinuera det som tidigare insinuerades så framstod det klart som att skattebetalarnas företrädare hade en trevlig kväll, på det kommersiella företagets bekostnad. En nota på en tusenlapp är naturligtvis ett billigt pris för en nära relation med statssekreteraren. Även om det nu utvecklades åt ett annat håll. 

Korruption är ett allvarligt problem men inte bara i Burkina Faso eller Argentina, utan även i Sverige. Korruption handlar inte bara om husköp åt domare och ett fett kuvert med dollarsedlar till byggnadsnämnden. Det handlar lika mycket om det regionala bussbolagets chef som bjuder kommunalrådet på julbord, om en flaska whiskey från det globala spritföretaget till chefen för Systembolagsbutiken eller om säkerhetsbolagsföreträdaren som bjuder SL-chefen på nattklubb.

Korruption kan vara en kopp kaffe vid rätt tillfälle. Korrumperande är de åtgärder som påverkar relationen mellan makthavare och allmänheten utanför de fastställda kanaler som finns för sådan påverkan. Ibland kan det vara lika illa med sådan här ekonomiskt understödd vänskapskorruption som med det feta kuvertet med sedlar: De mer subtila korruptionskulturer som kan utvecklas, kanske särskilt i mindre svenska samhällen, är så svåra att genomskåda och att få tillträde till. Det har nog många nyinflyttade entreprenörer i svenska orter upplevt. 

Christer van der Kwast har fått mycket skit för sin förundersökning i Schenström-affären. Det har varit högt och lågt, omvartannat. Mest lågt. En obegåvad person på Expressens ledarsida tog sig till och med för att förlöjliga åklagarens hela karriär. Jag kan förstå att det här kan framstå som problematiskt för pressens företrädare om de trodde att det fanns särskilda bestickningsprivilegier för medias företrädare. Det verkar nämligen som om vissa journalister tror det, att det är mer okej att en reporter bjuder statsrådet på drinkar än om Ladbrokes eller Volvo gör det. Och som vanligt hamnar Journalistförbundet fel och attackerar rättsväsendet som undersöker brottsmisstanken utan att fundera över det för hela kåren farliga i att en journalist, åter igen på TV4, misstänks för ett förhållandevis allvarligt brott. Men även journalisternas gåvor kan naturligtvis vara bestickande. Hela syftet är väl just att skapa en relation med myndighetsutövaren, att få ett bättre läge än konkurrenten, att kanske få information före andra.

Att få en gräddfil till makten. Är inte det alltid mutans syfte?

Jag förstår inte hur någon demokratiskt sinnad person kan vara negativt inställd till att åklagaren undersöker  (se även här)denna historia. Gåvor från enskilda till höga makthavare i tjänst som slutar med omfamningar måste alltid genomlysas. Sedan kanske det i slutändan inte finns anledning att döma någon för brott, men det kan man ju inte veta förrän en undersökning har gjorts. Maria Abrahamsson har rätt (igen): Hur skulle det se ut om åklagarna undvek att utreda anmälningar av det här slaget, där de riktigt höga makthavarna står som misstänkta? 

***

Apropå bias. Christer van der Kwast arbetar på samma enhet som min pappa. Jag har dock aldrig träffat honom, tror jag. Och jag har inte frågat min pappa vad han anser om det här. Men det skall jag nog göra nu.

Igår visade f.ö. SvT en spännande dokumentär om Geijer-affären. I denna affär var problemet med källskyddet främst att journalister inte respekterade anonymiteten. Och detta är i praktiken minst lika allvarligt som att myndigheter snokar.

Nu kan det kanske antas att det var värre förr, att DN idag inte skulle fallit undan som den gjorde för påtryckningarna under Geijer-affären. Men det är nog lika illa nu. För inte så länge sedan dömdes en journalist från en av Sveriges största tidningar just för att ha röjt sin källa. Förra året var det en chefredaktör för en, öhm, tidsskrift som dömdes. Det går med andra knappast som meddelare att helt förlita sig på att journalisterna skall skydda anonymiteten…

Mest fick dokumentären mig att minnas att en gång i tiden så var kvällstidningarna även nyhetstidningar, med ambition och hjärta. Det kan man ändå sakna litet.

Mer om journalistrollen och innebörden av tryckfriheten på ledarplats idag: Maria AbrahamssonBarbro Hedvall på DN

  • Tingsrätten har nu kommit fram till att det inte var fel att ta Sefastssons dator i beslag.
  • TV4 fortsätter att driva linjen att förundersökningen i detta fall borde skötas på ett annorlunda sätt, eftersom Sefastsson var journalist. Ur SvD: ”- Det är extremt förvånande att tingsrätten sätter sig över meddelarskyddet som är skyddat av grundlagen. Vi får nu överväga om vi ska överklaga beslutet, säger TV 4:s kommunikationsdirektör.” TV4:s linje är med andra ord även fortsättningvis att attack är bästa försvar, i ett uppskruvat tonläge.
  • På andra sidan: Åklagaren Björn Blomqvist ger några goda argument för varför TV4:s argumentation kan vara farlig på DN Debatt i lördags.  

Min personliga åsikt? Tv4:s agerande och tolkningar är betydligt farligare för meddelarfriheten än utredningen. Blotta påståendet om att journalister skulle kunna undgå granskning vid brottsmisstankar genom hänvisningar till källskydd uppfattas i allmänhet som så hårresande att det undergräver meddelarfrihetens legitimitet. ”Inte kan väl tanken bakom källsskyddet vara att göra journalister till ett straffrättsligt frälse?” frågade mig en student. Och han hade ju rätt.

Uppdatering: Dagens ledare verkar i stort tycka som jag. Maria Abrahamsson välkomnar tingsrättens beslut och framhåller: ”Om Trond Sefastsson hade förklarats oåtkomlig för rättvisan hade förtroendet för hela journalistkåren gått i botten. För Justitiekanslern återstår bara att skriva av de anmälningar som har gjorts mot åklagaren.”

Barbro Hedvall på DN ser Sefastssons agerande, om nu anklagelserna är sanna, som ett värre hot för tryckfrihetstanken än myndigheternas agerande. ”Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att anklagelserna om köpt journalistik blir utredda än att en dator hos en person som blandat ihop olika yrkesidentiteter, däribland den som journalist, blir genomgången.”

Men Jan Scherman tuffar på. På DN Debatt kritiserar Scherman åklagare Blomqvists artikel, till synes utan att ha läst den. Mest verkar Scherman ha varit sugen på att dra en Kryzz-liknande ordvits om ”mästerdetektiven Blomqvist” som han kom på i fikarummet. Och nog börjar det bli litet stand-up över TV4.

Scherman spelar trovärdigt rollen som ståuppare Betnér.

Justitiekanslern har fått in en anmälan  (se även här) om att tillslaget mot Sefastsson skulle vara i strid med skyddet för källor. Den (potentiellt) misstänka är åklagaren som fattat beslutet.

Jag har svårt att se att det skulle vara i strid med källskyddet eftersom det inte är källorna som efterforskas. Syftet var inte att efterforska källor. En sådan långtgående tolkning av källskyddet skulle kunna få mycket konstiga konsekvenser.

Vi får nu se vad JK kommer fram till.  

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • Jean was in her turtleneck. I was much happier then.* 7 hours ago
  • RT @jonathancoe: - Hello, I’d like to buy a unicorn please. - Sorry, we don’t sell unicorns. - But I promised one for my children. - Sor…* 8 hours ago
  • RT @JoelFredin: Idag höjer vi glaset för att fira en av de största: Grattis Ricki Lake på femtioårsdagen!* 8 hours ago
  • RT @rickardjakbo: Big Lebowski-fredag önskas er alla. 20 år sen nu bröderna Coen och Jeff Bridges skapade sin mest minnesvärda och skönaste…* 10 hours ago
  • noterar att sökorden samtyckeslagstiftning eller samtyckeslag ger noll träffar i @Juristtidningen* 13 hours ago
Annonser