DN skrev igår på ledarplats att Rödeby-domen påminner om en brist i svensk lagstiftning som aktualiserades i Flink-fallet. Men jag kan inte för mitt liv förstå vad som är ”bristen”, eller som DN uttrycker det, ”glappet som måste täppas till”. Så här skriver DN:
”Rödeby är en påminnelse om det rättsliga glapp som finns i fall där gärningsmannen ansetts sjuk då men frisk nu. Däremot är det inte något starkt argument för att glappet måste täppas till. Men det finns andra fall som visat att denna lucka i vår lagstiftning verkligen är problematisk. I gårdagens intervju i DN tog Sten Heckscher, som är ordförande i Regeringsrätten, upp Mattias Flink som 1994 sköt ihjäl sju människor i Falun. Även han bedömdes vara allvarligt psykiskt störd när gärningen begicks men frisk efteråt. Att fria honom framstod som orimligt. Högsta domstolens väg ur dilemmat blev att hålla honom ansvarig för att ha berusat sig trots att han visste i vilket tillstånd han då försatte sig. Domen blev därmed livstids fängelse. Tänk om Flink aldrig tidigare tappat kontrollen när han berusat sig. Hade rätten då bara kunnat döma honom till skyddstillsyn? Som svensk lagstiftning ser ut är svaret ja. Men den slutsatsen ligger alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen. Därför behöver lagen ändras. ”
Lagen måste ändras! Jag har läst den här ledaren flera gånger. Många gånger. Den är ju egentligen häpnadsväckande. Vad är felet, menar DN? Ja, felet är att vi inte kan döma psykiskt sjuka till ansvar om de blivit friska efter gärningen. Men det är väl inget glapp? Varför skall vi vårda friska människor? Varför skall vi döma den som inte förstod vad hon gjorde till straff?
Om vi över huvud taget skall ha en ansvarsfrihet för psykiskt sjuka, där tillståndet var så allvarligt att gärningspersonen inte inse vad hon gjorde, så måste väl ansvarsfrihet föreligga i sådana fall. Att ansvarsfrihet skulle ligga ”alltför långt från den syn på individuellt ansvar som utgör själva grunden för rättsskipningen” i dessa fall är väl en mycket märklig inställning från en liberal tidning: Hela poängen är ju att den psykiskt sjuka i dessa fall inte HAR något individuellt ansvar.
Hur har DN tänkt sig att man skall rätta till denna lucka och fortfarande upprätthålla grundinställningen att individuellt ansvar förutsätter att man faktiskt fattade vad man gjorde?
Vidare: Jag läser inte Flink-domen som att HD försökt hitta något slags svepskäl som tillgodoser opinionen och reglerna på en och samma gång. Det ser jag som en illojal läsning av domen. Varför inte bara utgå från att HD faktiskt menar vad den säger, nämligen att Flink försatte sig i sitt tillstånd medvetet och att han då får ta konsekvenserna av sitt handlande även om han därmed hamnade i en psykisk störning.
***
En annan sak är att domstolarna nog ofta lägger alltför stor vikt vid psykologiska undersökningar. Var verkligen Rödeby-pappan så pass störd att han inte förstod konsekvenserna av sitt agerande? Huruvida gärningspersonens psykiska tillstånd är ansvarsbefriande eller inte är en rättslig bedömning, inte en psykologisk bedömning. Domstolen måste dessutom värdera den expertbevisning som finns. Kanske finns det skäl att ibland betrakta denna med mer kritiska ögon. (Min personliga gissning är att det rimligen måste vara väldigt, väldigt sällan som vuxna och fysiskt friska människor faktiskt inte vet vad de gör, om de inte självmant försatt sig i ett drogat tillstånd.)
Mårten Schultz. 
23 kommentarer
Comments feed for this article
maj 9, 2008 den 9:20 f m
oppe
Men varför är det ingen som kan förstå familjen? Varför får inte dem här killarna skuld för deras ständiga trakaserier på denna stackars familj? Inte för att det var rätt av pappan att döda en av dem och skade skjuta den andra, men man måste också tänka på varför gick det så långt? Hur kan man få låta ett gäng ungdommar skrämma en familj så att det går så ångt att man känner att man måste ha ett vapen för att skydda sig och dessutom avfyra det. Kom ihåg att ungdommarna kom själv ditt mitt i natten för att döda pojken. Jag tycker dem får skylla sig själv. jag kan förstå att pappan ville skydda sin familj. ad skulle ni gjort i samma situation, efter att blivit mobbade och trakaserade under flera år och erat barn blir dödshotad? Vad skulle ni göra när nga föräldrar, vuxna eller myndigheter kommer till eran hjälp? Bra blundar? Vad ska man göra? Varför har dessa unga killar ett sånt stort begär att hota och själv kanske begå ett mord på en utvecklingstörd pojke? Vad är det för fel på dem ungarna? Vad finns uppfostrn? Varför har inte skola och vuxna reagerat och satt ner foten från början? Varför ska den familj som utasts för hemskheter, trakaserier, dödshot m.m. straffas hårdare än dessa killar? Det är vell killarna som ska ta sin konskekvens dem med, dem behöver psykhjälp och en omgång vett och fason. Usch jag blir arg och rädd när jag hör er andra att dem som är svaga ska lynchas och att dem som får trakasera, dödshota, mobba ska strykas medhårs på huvudet. Dessutom så undrar jag hur man kan förknippa det här med Anna Lindh mordet. Han var inte mobbad på det visset och under en pressad situation där han behövde försvara sig, men det var den här pappan, som var rädd för sin sons liv och kände att han fick nog eftersom lagen intre hjälper honom trots att han har dessa rättigheter. Att döda någon är att gå för långt, men ändå jag tycker han ska släppas.
maj 9, 2008 den 9:27 f m
neurotica73
Jag håller med Oppe.Människor kan inte drivas hur långt som helst utan att något slutligen brister,speciellt om deras familjer och liv hotas.Att döda någon är aldrig rätt,men att det gick så långt i det här fallet är inte i första hand rödebypappans fel utan ett kollektivt ansvar som delas av pojkarnas föräldrar,polisen,socialtjänsten och i slutänden hela samhället.Pappan hade försökt få hjälp,men ingen brydde sig.
maj 9, 2008 den 10:18 f m
jonas
När man hör föräldrarna beklaga sig över att deras son skadades eller dödades den natten och sen att deras son var en sån trevlig fin kille. Så börjar jag undra:
1. Var föräldrarna fulla den kvällen då deras fina ungar var ute o rände omkring i Rödeby? Hade inte föräldrarna något ansvar alls för detta?
2. De som kände den skottskadade 17-åringen tyckte det var synd att inte han dog strök med också. Konstigt när han var en sån fin liten pojk..!
maj 9, 2008 den 10:26 f m
cicci
Jag undrar också varför så fina ungar trakassera en familje?
Jag bo litet by på Sörmland var händer liknande saker polis eller
social gör inget. Dom pojkar är so fina att ingen bryr om vad dom gör till
andra medmänniskor.
maj 9, 2008 den 1:20 e m
GTT
”Jag undrar också varför så fina ungar trakassera en familje?” Uhh fina? Drägg är ett mer passande ord.
maj 9, 2008 den 4:09 e m
Ron
Varför undviker tingsrätten den allra viktigaste frågan – den om nödvärn?
Att jämföra med Flink och Mihailovic är att jämföra äpplen med päron. Vare sig Flink eller Mihailovic blev angripna i sitt eget hem.
Däremot finns det en mamma i Arboga som också blev angripen i sitt eget hem nyligen. Ni vet säkert hur det gick i det fallet.
Hon var obeväpnad.
maj 9, 2008 den 4:19 e m
Elisabeth
Varför skall vi vårda friska människor? Varför skall vi döma den som inte förstod vad hon gjorde till straff?
Exakt, Mårten. Och – vad inte många verkar tänka på: Om man straffar den som inte förstod vad han/hon gjorde finns knappast någon anledning att inte ställa barn inför rätta…
maj 9, 2008 den 5:15 e m
jheidbrink
Ron: Nödvärn blev inte aktuellt, eftersom den som är psykiskt störd inte kan begå något brott – uppsåt saknas, och det är ett grundkrav för att brott skall föreligga. Nödvärn är en ursäkt för att ha begått ett brott, så när inget brott begåtts, behövs heller ingen ursäkt. Det är därför tingsrätten inte kommer in på nödvärn.
Vad gäller Oppes inlägg tror jag vi alla kan ha förståelse för familjen, och att många av oss kan ha förståelse för pappan. Faktum är att sådana tragiska händelser förekommer, och att de alltid kommer att förekomma. Ibland kan det gå riktigt illa och det finns ändå ingen som kan straffas. Det får vi faktiskt acceptera.
I övrigt håller jag med Mårten i allt han säger, till punkt och pricka.
maj 9, 2008 den 5:19 e m
Rödebymålet « Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum
[…] längre göra, eftersom Mårten Schultz i anledning av Dagens Nyheters huvudledare igår sagt allt som behöver sägas. Jag rekommenderar läsning av vad han har att […]
maj 9, 2008 den 5:48 e m
Ron
Tack för det tydliga svaret Heidbrink, då förstår jag lite bättre hur rätten resonerat.
Mvh Ron
maj 9, 2008 den 8:36 e m
Jeppen
Enkel och tydlig argumentation av Mårten. Men vad är lagen till för, varför ska vi döma gärningsmän överhuvudtaget? Jag ser flera skäl:
1. förhindra brottslingen från att begå brottet igen – skydda allmänheten
2. ge ”upprättelse” till offret – ett erkännande av att orätt begåtts honom
3. ställföreträdande hämnd – att demokratiskt kunna motivera ett statligt våldsmonopol som gör att vi slipper ett vendettasamhälle.
När det gäller folk som vid provokation eller drogbruk hamnar i psykostillstånd och inte vet vad de gör, vilka av dessa skäl faller bort? Knappast ettan – för vad säger att inte gärningsmannen får frispel igen snart bara för att han är tillfälligt frisk? Möjligen tvåan – offret kanske kan finna sig att drabbats av en olycka, ungefär som att bli biten av en haj. Inte trean – att släppa ut en Flinck-typ som knäppt ett antal personer för att han lidit av en ”alkoholinducerad psykos” är inte acceptabelt i det allmänna rättsmedvetandet eller för offrets släkt och vänner. Minst två av tre skäl att ge straff.
Att bara konstatera att någon antingen är sjuk och ska ha vård eller frisk och ska ha fängelse räcker liksom inte till om vi går tillbaka och funderar på vad straffen är till för. Visst, man kan argumentera för att det är ett ovärdigt övergrepp från statens sida att straffa en person som inte förstod vad hon gjorde, men jag ser ärligt talat ingen jättestor skillnad mot att på samma sätt hävda att det vore ett ovärdigt övergrepp att fängsla den som visste vad hon gjorde men haft en så taskig uppväxt och en taskig bokstavsdiagnos att hon inte heller hade någon verklig chans att bli en bättre människa. (Den tillfälligt psykiskt rubbade – som Flinck – hade säkert inte heller begått något hemskt brott om han inte haft vissa personlighetsdrag sen tidigare.)
Rent allmänt är det rätt konstigt att så binärt, 0% eller 100%, placera folk på skalan automat/fritt väljande och låta påföljden bli helt avgjord av denna placering. Det är för enkelt, precis som Mårtens argumentation är för enkel!
maj 10, 2008 den 8:31 f m
jheidbrink
Nu är det kanske mera Mårtens sak än min att försvara honom, men han resonerar ju faktiskt ifrån antagandet att vi vill behålla ansvarsfriheten för psykiskt störda personer. Som du helt rikigt säger, Jeppe, förändras argumentationen om vi ifrågasätter själva ansvarsfriheten. Det som vi då får acceptera är dock att också personer som inte alls förstår vad de håller på med får sitta i fängelse. Konsekvensen av det blir att vi måste ifrågasätta huruvida vi skall ha kvar uppsåt som ett krav för straffrättsligt ansvar: om den som inte kan ha uppsåt skall sitta i fängelse, är det väl konstigt att kräva uppsåt av de som skulle ha kunnat ha uppsåt, men det facto inte hade det. I så fall kommer vi att hamna i ett samhälle som straffar folk alldeles oavsett om de velat ställe till med ofog eller bara råkade uppfylla kriterierna för brott.
Det ligger mycket i det du säger, tycker jag, men ditt ställningstagande har konsekvenser som jag tycker känns rätt obehagliga. Vi bör nog ha kvar ansvarsfriheten för psykiskt störda, och med den utgångspunkten håller jag fortfarande helt med det som Mårten säger.
maj 10, 2008 den 9:01 f m
Ia
Jonas: Bara vi som har fina killar har rätt att sörja! Vad synd att inte domstolen kunde slå fast det också. *djupt ironisk*
”Nödvärn blev inte aktuellt, eftersom den som är psykiskt störd inte kan begå något brott – uppsåt saknas, och det är ett grundkrav för att brott skall föreligga.” Kan någon då vara snäll och svara på varför andra som är psykiskt störda anses ha uppsåt och döms (det heter väl döms) till rättspsykiatrisk vård? Har de inte begått ett brott? Det skulle vara en gradskillnad, inte en artskillnad: De som är psykiskt störda och allmänt omedvetna vet ibland vad de gör, ibland inte? Och hittills har de flesta ansetts veta vad de gjort, på något sätt, eftersom de döms till antingen vård eller fängelse? Är tvångsvård inget straff?
maj 10, 2008 den 12:00 e m
olof
Är man fullständigt omedveten om vad man gör så kan man ju inte rimligen ha någon skuld. Det är lika meningslöst att straffa någon som inte har någon skuld som att straffa någon för en ren olycka eller för den delen att försöka straffa jorden för en jordbävning. I den mån personen ändå är i behov av vård får det väl tillgodoses genom den ”vanliga” vården i samhället. Men då sker det utan samband med föremålet för rättegången. Sen lär det väl bara vara i extremfall av psykisk störning som man är omedveten i sådan utsträckning att inget brott har begåtts.
maj 10, 2008 den 5:13 e m
Jeppen
JHeidbrink, jag tror att vi ska vara noga med tempus. De som inte FÖRSTOD vad de höll på med kan få sitta i fängelse, ja. De som inte FÖRSTÅR vad de höll på med får vård, åtminstone tills de förstår. Precedenter för straff utan uppsåt finns väl redan, eller har jag missförstått innebörden av ”vållande till annans död”? (Jag är inte jurist.)
För min del har jag svårt att acceptera att Flinck-typer skulle kunna slippa ifrån straff, bara för att de inte som Flinck varit medvetna om att de kan hamna i alkoholpsykos. Däremot så tror jag att jag skulle, som hypotetisk tillfrisknad mordisk psykosnisse, antagligen ha nog med skuldkänslor och ödmjukhet för att acceptera att jag skulle få sitta av en tid i fängelse, även om mina omständigheter skulle kunna motivera kortare straff eller snabbare nåd. Kanske vore det tillochmed milt terapeutiskt att få känna att man sonat brottet?
maj 10, 2008 den 11:12 e m
Ron
J Heidbrink – jag undrar om du kan förtydliga detta för mig:
Någonstans (jag minns inte var) läste jag en kommentar där någon ansåg att staten inte ens hade rätt att åtala pappan, pga att staten brutit ”samhällskontraktet” i och med att polisen inte kom, och att fyra polisanmälningar ignorerats. Samt att socialen m.fl. inte reagerat på gängets framfart.
Man måste ju respektera rättens beslut, jag förstår detta, och det är inte min sak att ifrågasätta. Rätten har dömt som den har dömt.
Men fallet är ju av yttersta intresse för alla svenska medborgare som sköter sig och betalar sina skatter dag efter dag – eftersom fallet driver följande fråga till sin spets:
”Vad får man göra för att försvara sig i sitt eget hem när man blir angripen mitt i natten?”
Jag tror att många hade väntat sig att tingsrätten skulle svara på den frågan.
Detta har rätten inte gjort, eftersom rätten i stället friade med hänvisning till mannens psykiska tillstånd.
Vilket leder fram till nästa fråga:
Åklagare Clevenhult yrkade ju endast på mord (10 års fängelse). Han hade själv sagt att det hade varit den lättaste sak i världen för honom att överlämna mannen till psykvården (Blekinge Läns Tidning). Men han valde att yrka en annan påföljd. Dvs mord, på premissen att pappan var vid sina sinnens fulla bruk.
ÄNDÅ drar tingsrätten upp just de psykologiska aspekterna. ÄNDÅ använder tingsrätten ett mycket långt stycke i domen till att stödja sitt beslut på just Socialstyrelsens rapport och utlåtandena från dr Tuck och dr Andiné.
Hur kan tingsrätten göra det, när åklagaren ENDAST yrkade på mord (utan psykaspekten)?
maj 11, 2008 den 9:36 f m
jheidbrink
Ojdå, så här var det egentligen inte tänkt att det skulle bli. Jag skall försöka svara på frågorna (och hoppas att Mårten rättar mig om jag får det om bakfoten någonstans, eftersom jag förvisso är jurist, men ingen straffrättsexpert precis).
Jeppe: Det finns vissa brott där vårdslösheten räcker för straff, men dels är de få, dels måste det vara särskilt stadgat om det i brottsbalken. Grundregeln är att uppsåt krävs, och sedan har man infört särskild lagstiftning för vissa brott som är av sådan dignitet att även vårdslöshet räcker. I något enstaka fall räcker det till och med att ha framkallat en viss fara (någon skada behöver alltså inte ha uppstått), men även här krävs normalt vårdslöshet. Jag kan för övrigt hålla med dig i långa stycken i det du säger, men utgår vi från nuvarande rättsläges värdegrund, är Mårtens argumentation den enda rätta. Jag tror dessutom att det nuvarande rättsläget är bättre än den förändring du föreslår, eftersom jag blir lite skrämd av att det allmänna skall sköta enskilda personers hämnd (även fast den funktionen finns i det straffrättsliga systemet och är underskattad).
Ron: Man får försvara sig när man blir angripen mitt i natten, men även i en nödvärnssituation måste man hålla koll på läget. Att några tonåringar hotfullt skränar i trädgården innebär inte att de är lovliga att skjuta av. När det kommer till användning av vapen över huvud taget är svensk rätt ytterst restriktiv (på goda grunder); dödligt våld i en nödvärnssituation godtas nästan aldrig. I princip krävs att man blir angripen med vapen för att man skall få försvara sig med vapen, och i alla fall krävs att man använder det lindrigaste våld som står till förfogande för att freda sig. Kan man alltså freda sig mot ett angrepp med kniv genom att dela ut en välmåttad högersväng, får man inte ta till skjutjärnet. Kraven på vad man skall förstå och hur rationell man skall vara i en nödvärnssituation är alltså ganska höga. Det finns vissa säkerhetsventiler här (om man ”svårligen kunnat besinna sig”), men exakt hur de tillämpas vet jag faktiskt inte; jag vet bara att de finns. (Mårten, vet du något?)
Att tingsrätten kommer in på ett spår som åklagaren inte följt har att göra med att det finns två parter i målet. När åklagaren yrkar på mord, påstår han implicit att den tilltalade haft uppsåt att döda. Ett uppenbart försvar i det läget är att säga att man varit psykiskt störd och därför inte haft uppsåt, vilket innebär att man inte gjort sig skyldig till mord. Eftersom rätten bara får döma för gärningar som åklagaren åtalat för (och alltså inte får komma in på andra brott som kanske har begåtts, men som inte omfattas av åklagarens gärningspåstående; det är det som är bakgrunden till styckmordsrättegången), måste – när uppsåt saknas – den tilltalade gå fri.
Tingsrätten har alltså gått på försvarets linje.
maj 11, 2008 den 11:32 f m
Ron
Tack så mycket, det var återigen klart och tydligt. Som sagt, jag är inte alls jurist, dessa sammanhang är inte tydliga för mig, det är därför jag frågar. Frågar man inte så får man ju garanterat inga svar.
Dagstidningarna är så fulla av sensationsskriverier att det blir ytterligt svårt att hitta ner till ”kärnan” om man säger så, och frågan är dessutom ytterst polariserad.
”No further questions.” 🙂
maj 12, 2008 den 6:28 f m
martenschultz
I all hast: Det där med ”svårligen besinna sig” avser vad som brukar betecknas som nödvärnsexcess, vilket alltså – som man kan utläsa ur ordet i sig – innebär att man går utöver den rätt som omfattas av nödvärnet. Nödvärnsexcessen är en överdriven reaktion i en självförsvarsssituation (eller, för den delen, en situation där man försvarar någon annan som behöver hjälp för att försvara sig själv).
Grundtanken är nämligen denna, vilket ofta glömts bort i diskussionen efter Rödeby: Nödvärnsrätten, rätten att försvara sig eller annan, medger bara så mycket våld som behövs för att faktiskt (till skillnad från vad någon tror) värja sig mot det brottsliga angreppet. Dessutom måste det brottliga angreppet innebära en överhängande, påtaglig fara. (Mer abstrakta faror eller risker för framtida skador medger i princip inte nödvärnsrätt – jag kan inte skjuta den person som har slagit mig medvetslös hundra gånger medan hon sover… I princip.)
Om någon försöker slå mig får jag inom ramen för nödvärnet använda exakt så mycket våld som objektivt sett behövs för att förhindra att själv bli utsatt för det överhängande våldet.
Problemet är att människor inte är maskiner. Många – de flesta – kan inte bedöma ett brottsligt angrepp ”objektivt” (vad nu än det är). Därför har lagstiftaren sagt att även om man använder sig av för mycket våld, mer än vad som var nödvändigt, så slipper man straff om det var så att man ”svårligen kunde besinna sig”. Som jag ser det innebär inte detta uttryck att det är straffritt att slå på några extra gånger för att man blir jävligt arg efter ett angrepp. Snarare är syftet att den person som p.g.a. rädsla, okunnighet (de flesta är okunniga om hur mycket våld som behövs i en krissituation) eller extrem stress går utöver nödvärnsrätten ändå inte skall ansvara.
**
En intressant fråga dyker upp här. Straffrättsligt är det ofta riktigt att om A som blir slagen av farliga B slår en extra gång eftersom hon tror att B skall resa sig och slå henne igen, även om det ur ett objektivt perspektiv kanske inte behövdes. Men kanske A ändå kan bli skadeståndsskyldig mot B. Tankeexperiment: Kanske även Rödeby-pappan skulle kunna vara skadeståndsskyldig om hans agerande frikopplats från gärningsbeskrivning och straffrättens kontext? (Nog inte så sannolikt men intressant.)
maj 12, 2008 den 6:38 f m
Jeppen
JHeidbrink, givetvis är rådande straffrätt att betrakta som naturliga konsekvenser av det rådande principsystemet, och därmed kan ungefär alla straffrättsliga innovationer bemötas med invändningen att dagens principsystem måste gälla. Men det måste det förstås inte, och det är intressant att diskutera vilka principiella förändringar som är rimliga och kan motiveras.
Mitt argument är alltså att det finns rätt starka skäl – utgående från motiven för existens av straffrätt – att hålla folk ansvariga för vad de gjort under övergående psykisk störning. Jag köper inte argument jag hört i samhällsdebatten om att detta skulle vara barbari – iallafall inte mer än vad fängelse är barbari rent i allmänhet. Men var och en får värdera om skälen är starka nog för ett principskifte, och även bedöma vilka följdproblem vi skulle kunna få.
Vad gäller att det allmänna sköter enskildas hämnd så är det – i min värld – en av de absoluta huvudfunktionerna för rättsväsendet. Det är tillochmed så att det är av oerhörd vikt att detta – såsom skett i västeuropa – etableras kulturellt! Vi skulle inte vara alls lika ekonomiskt och civilisatoriskt framgångsrika i frånvaro av sådan kultur. Se gärna artikeln ”Hämnd lika med rätt i många kulturer” i DN Vetenskap:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=754408&rss=597
maj 12, 2008 den 4:09 e m
jheidbrink
Jeppe: Som jag tidigare sade, kan jag hålla med i mycket av din argumentation. Jag vill bara undanröja ett missförstånd: jag förväxlar inte vara och böra. Det faktum att straffrätten ser ut på ett visst sätt idag är förstås inget argument för eller emot dess förändring, och jag har heller aldrig sagt (eller åtminstone avsett att säga) något sådant.
Det som jag försöker säga är att jag håller med dig om att vedergällningsfunktionen i straffrätten är underskattad, men att jag blir skrämd när vi vill göra denna funktion till den huvudsakliga. Jag bedömer alltså inte ditt argument med nuvarande straffrätt som grund, utan med ledning av det som jag anser vara ett humant samhälle. Mitt ställningstagande är dock på intet sätt självklart, och det är heller inte gjutet i betong. Tills vidare håller jag dock fast vid det.
maj 12, 2008 den 6:38 e m
Johan
Det är ju riktigt som Mårten skrev att den s.k. nödvärnsexcessen (24:6) utgör en slags säkerhetsventil, som medför ansvarsfrihet även utanför nödvärnsrättens område. Men jag undar, utan att vara någon expert på området, om inte uttalandet ”Om någon försöker slå mig får jag inom ramen för nödvärnet använda exakt så mycket våld som objektivt sett behövs för att förhindra att själv bli utsatt för det överhängande våldet. ” ger uttryck för en ganska vida spridd missuppfattning?
Det är väl snarare så att det våld som används i en nödvärnssituation måste, vid en objektiv bedömning, anses varit ”uppenbart oförsvarligt” för att domstolen ska kunna döma till ansvar? Alltså att det redan vid försvarlighetsbedömningen i nödvärnsrättens kärna (24:1) ligger ett uppenbarhetsrekvisit till förmån för den nödvärnsberättigade.
maj 12, 2008 den 8:42 e m
Viktor Anseus
Jag förstår domstolens principresonemang: Om gärningsmannen varit sjuk vid gärningstillfället råder fängelseförbud, och är han frisk vid rättegången finns inte förutsättningar för vård. Om gärningsmannen då är sjuk vissa veckor och frisk vissa (då rättegången hålls) kan ju resultatet bli groteskt. Jag förstår att risken för framtida psykoser tas med i bedömningen av om förutsättningar för vård föreligger, men hur ska man kunna göra en sådan bedömning? Om han (mot alla odds) skulle hamna i samma situation igen, vad talar för att han inte skulle reagera likadant?