You are currently browsing the tag archive for the ‘människohandel’ tag.

Cecilia Malmström skriver tänkvärt och viktigt om kampen mot människohandel i dagens SvD. Hon påminner om att en viktig del av strategin mot trafficking är att ”follow the money”, att slå mot de ekonomiska incitamenten. I det sammanhanget vill jag slå ett slag för min käpphäst, nämligen att i en follow the money-strategi så är det viktigt att också skapa civilrättsliga förutsättningar för offren för människohandeln att kunna frånhända förövarna den vinst de gjort på exploateringen. Typfallet: Den kvinna som tvingats sälja sig för sexuella ändamål ska ha rättsliga verktyg för att kunna kräva slavhandlaren på de pengar som hon gjort på att sälja sitt offer. Det finns härvid fortfarande strategier som borde undersökas.

Europadomstolen i Strasbourg har i ett viktigt avgörande tagit upp frågan om statens ansvar för att förhindra människohandelsbrott. Fallet Rantsev mot Cypern och Ryssland kommer tveklöst att bli ett landmärke i diskussionen om trafficking. (En fin redogörelse för fallet finns här i den lysande bloggen ECHR BLOG, som bevakar praxis från Europadomstolen.)

Oxana Rantseva arbetade som ”kabaretartist” på Cypern. Kabaretartister är i realiteten prostituerade och en del av en omfattande prostitutionsmarknad på Cypern. De prostituerade, visar en rapport som tagits fram av en ombudsman på uppdrag av den cypriotiska staten, kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen. Ofta vet de blivande prostituerade om vad som väntar dem i Cypern, men en del luras eller tvingas in i prostitutionsverksamheten. Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden, baracker som bevakas av vakter.

Fallet Rantseva visar att det på Cypern dessutom finns en stark institutionell uppbackning för prositutionsmarknaden. När Oxana Rantseva försökta bryta sig loss från slaveriet på den klubb på vilken hon var verksam tog ägaren av klubben med henne till polisen, för att låta kasta ut henne ur landet. Polisen placerade utan frågor flickan i en cell, konstaterade efter ett antal timmar att det inte fanns någon anledning att hålla henne kvar i cellen, och ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig, att hämta flickan ur cellen.

Därefter fördes flickan till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död. Undersökningen av dödsfallet kan bäst beskrivas som summarisk.

Den klagande i fallet var den döda flickans far. Människohandelsbrottet innebär, konstaterar Europadomstolen, en kränkning mot art. 4 i Europakonventionen, som innehåller ett förbud mot slaveri och tvångsarbete – en artikel som sällan tillämpas. Domstolen fastslår att de nationella staterna har långtgående skyldigheter att tillhandahålla ”safeguards” mot trafficking. Det inkluderar också, ” in addition to criminal law measures to punish traffickers, Article 4 requires member States to put in place adequate measures regulating businesses often used as a cover for human trafficking.” Domstolen beaktade också det s.k. Palermo-protokollet rörande människohandel.

Cypern deklarerade för egen del under målets handläggning att flickans och pappans rättigheter hade kränkts. Vissa åtgärder föreskickades samtidigt. Men det påverkade inte bedömningen.

Cypern hade brutit mot Europakonventionen på flera punkter, konstaderade Europadomstolen. Även Ryssland fälldes för kränkning.

För svenskt vidkommande så kommer målet att läsas i sammanhanget av vilka krav man kan ställa på den svenska rättsordningen att dels ingripa med människohandel och aktiviteter sammanhängande med människohandel, dels vilka rättsmedel som rättsordningen behöver tillhandahålla till offren för brott. De svenska domstolarnas faiblesse för att behandla traffickingbrott som koppleribrott – ett brott enligt vilket den prostituerade inte anses som brottsoffer – kan härvid utgöra ett problem.

Om detta återkommer jag. Men fram tills dess så kan jag tipsa om Per Gudmundssons inlägg om Aftonbladets kommenterarer kring filmen Mammut i samband med ett lustmord på läsvärda tidningen Arena – och hur även Aftonbladets skribenter har svårt att skilja prostituerade från ”kabaretartister”, eller, well, ”gästarbetare”.

Justitieministerns debattartikel om människohandel idag – utifrån den konferens som idag startar i Bryssel – uttrycker goda intentioner och präglas därtill av ett sympatiskt, litet mindre demagogiskt tonfall än vad som brukar förekomma i sådana här sammanhang:

”Jag vill att den här konferensen ska göra skillnad. Med tanke på deltagarlistan finns goda förutsättningar att få fram konstruktiva lösningar för att underlätta det internationella samarbetet mot människohandel.”

Läsvärd.

Regeringen funderar nu över om tvångsgifte skall förbjudas. Det är väl på tiden. Att det fram tills 2009 varit tillåtet att tvinga in en människa i en livslång relation med någon hon inte vill ha en relation med – och en relation som därtill har konsekvenser för individens möjligheter och rättigheter att äga egendom, att bygga sitt eget liv, att förverkliga sig själv som hon själv vill – är direkt obegripligt.

Avskaffandet av dispensen för barnäktenskap är en bra början. Kriminaliserandet av arrangerade äktenskap för äldre barn är också ett gott förslag. Och när ni ändå håller på: Det är dags att ta sig en funderare kring om hemgiften hör hemma i en modern äktenskapsrätt.

Människohandel ligger högt på listan över samhällets värsta brott. Att säljas som en vara och tvingas att prostituera sig, tigga eller att tas ifrån sina organ är bland det mest förnedrande en människa kan utsättas för.

Det har rått – och råder, såvitt jag vet – politisk konsensus om att slavhandeln hör till det civiliserade samhällets vidrigaste kriminalitet. Men det har visat sig svårt att fånga in just vad en människohandel innebär. Centrala komponenter är att offret tvingas in i ett sammanhang hon inte fritt valt att försätta sig och att hon på något vis i den betvingade situationen säljs. Paradigmexemplet är fortfarande trafficking för sexuella ändamål: Människor förslavas och säljs som prostituerade.

Det viktiga är att någon form av definition behövs. Utan ett begrepp så kan samhället inte bekämpa farsoten. Utan en fungerande lagreglering av männniskohandelsbrott kan det bli så att domstolarna dömer slavhandlarna enligt andra regler, t.ex. koppleri som har ett helt annat syfte än människohandelsbrottet.

Efter vissa problem tycks nu lagstiftaren lyckats åstadkomma en rättstekniskt lämplig lagstiftning mot människohandel (vilket inte behöver innebära att den i praktiken kommer att fungera – det krävs ju att man faktiskt får tag i brottslingarna också). Förhoppningsvis kan den nya lagstiftningen användas för att döma brottslingarna för slavhandel och inte bara för att ha hjälpt prostituerade som kopplare.

När det har visat sig varit så svårt att hitta en fungerande formulering av vad människohandel innebär så blir det särskilt tråkigt när politiker utnyttjar ordet människohandel för att driva hem politiska poänger på helt andra områden. Marita Ulvskog, EU-parlamentskandidat för S, har jämfört den europeiska arbetsmarknaden med människohandel. Bakgrunden är Laval-målet och de lettiska arbetare som jobbade i Vaxholm och som möttes av organiserade demonstranter som skrek ”Go home!”. 

Ulvskog jämställer lettisk arbetskraft med de förslavade prostituerade och barn som säljs för att tas ifrån sina inre organ. Den som köper arbetskraften jämställs med den vidrigaste organiserade brottslighet som idag plågar världen. Det är ett destruktivt exploaterande av en viktig terminologi. Och det sker i ett tillstånd när terminologin skulle må bra av att få sätta sig.

Om min arbetsgivare köper mina tjänster så handlar man i och för sig upp en del av min tid, en del av mig kanske man kan säga. Men det är inte människohandel. Och när man börjar kalla det för människohandel urholkas begreppet. Dilution, kallas det ibland. Förlorarna är de offer för riktig människohandel som därmed placeras i ett fack av vanliga arbetstagare som uppbär lön för att göra sitt jobb.

***

Se även Klambergs kommentarer. Och de intressanta kommentarerna från det lettiska bolaget självt i DN. Om bolagets uppgifter stämmer blir Ulvskogs kommentarer än konstigare. Enligt bolaget så erhåller de letttiska arbetarna 75 kronor i timmen efter skatt plus traktamente med en femhundring per dag och betald bostad. Det innebär att en person som arbetar i Sverige en månad om 20 arbetsdagar får ut 25000 netto. Det skulle vara bra betalt för de flesta arbetare. Och för arbetare från ett Lettland i kris måste det vara väldigt bra betalt.

Idag har jag en krönika om privaträttens, närmare bestämt skadeståndsrättens, roll i bekämpandet av människohandel/trafficking i Dagens Juridik. Finns här.

Vidriga saker döljer sig bakom rubrikens ord. På regeringens hemsida kan den senaste utredningen om hur samhället skall beivra människohandel idag läsas. (Finns här.) Enligt pressmeddelandet kommer betänkandet fram till följande:

”Betänkandet innehåller flera förslag som innebär att lagstiftningen mot människohandel skärps och offrens situation förbättras. I betänkandet föreslås ändringar i brottsbalken, utlänningslagen och sekretesslagen. Utformningen av straffbestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken förtydligas och kompletteras genom att utformningen av uppräkningen av de otillbörliga medlen och handelsåtgärderna utökas. Kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret föreslås inte längre finnas kvar. Det nuvarande subjektiva rekvisitet förändras till att även omfatta gärningsmän som handlat med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. För att tydliggöra den utsatta situation som offer som är under 18 år befinner sig i föreslås att det av 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken ska framgå att den som begår ett människohandelsbrott mot ett barn alltid ska anses ha missbrukat barnets skyddslöshet. Förslaget i den delen innebär att det i praktiken inte uppställs något krav på att gärningsmannen använt sig av ett otillbörligt medel om offret är under 18 år. I betänkandet föreslås också att de inledande transaktioner där det till exempel överlämnas pengar när ett offer säljs eller köps ska kriminaliseras.”

Det låter ju som rimliga steg. Men en sak som utredningen inte behandlade – och naturligtvis inte hade i uppdrag att behandla – är vilka möjligheter det finns att använda sig av privaträttens instrument för att undanröja incitamenten för denna hemska brottslighet, och för att skapa möjligheter till upprättelse för offren. Det är sällan privaträttens sanktioner analyseras i sådana här sammanhang. (Vilket bland annat noteras i en mycket intresseväckande bok av Tsachi Keren-Paz.) Det här är en brist.

I media har vi kunnat läsa om hur de brottsbekämpande myndigheterna börjat tänka i termer av ”follow the money”. Genom att slå mot den ekonomiska incitamentstrukturen skall brotten kunna beivras mer effektivt än genom att enbart slå mot huvudbrottet i sig (sexhandeln, till exempel). Men även här missar man privaträttens sanktioner.

I min kommande bok om kränkning kommer jag förmodligen – jag har inte riktigt tänkt klart än – argumentera för en särskild typ av skadestånd för offren för mänsklig slavhandel, vad jag kallar för restituerande skadestånd. Ett sådant skadestånd beräknas utifrån den vinst som brottslingen tjänat på kränkningen. Ingen skall kunna göra en vinst på att sälja en annans kropp, eller för den delen, ära.

Förverkande då? Pengarna – vinsten – kan ju förverkas och tillfalla staten. Men varför skall staten tjäna pengar på någon annans kropp. Om någon skall göra det, så är det väl kroppens, tja, ägare… Skadeståndsrätten kan ha en viktig roll att spela här. Om man bara är öppensinnad.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter