Vidriga saker döljer sig bakom rubrikens ord. På regeringens hemsida kan den senaste utredningen om hur samhället skall beivra människohandel idag läsas. (Finns här.) Enligt pressmeddelandet kommer betänkandet fram till följande:

”Betänkandet innehåller flera förslag som innebär att lagstiftningen mot människohandel skärps och offrens situation förbättras. I betänkandet föreslås ändringar i brottsbalken, utlänningslagen och sekretesslagen. Utformningen av straffbestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken förtydligas och kompletteras genom att utformningen av uppräkningen av de otillbörliga medlen och handelsåtgärderna utökas. Kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret föreslås inte längre finnas kvar. Det nuvarande subjektiva rekvisitet förändras till att även omfatta gärningsmän som handlat med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. För att tydliggöra den utsatta situation som offer som är under 18 år befinner sig i föreslås att det av 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken ska framgå att den som begår ett människohandelsbrott mot ett barn alltid ska anses ha missbrukat barnets skyddslöshet. Förslaget i den delen innebär att det i praktiken inte uppställs något krav på att gärningsmannen använt sig av ett otillbörligt medel om offret är under 18 år. I betänkandet föreslås också att de inledande transaktioner där det till exempel överlämnas pengar när ett offer säljs eller köps ska kriminaliseras.”

Det låter ju som rimliga steg. Men en sak som utredningen inte behandlade – och naturligtvis inte hade i uppdrag att behandla – är vilka möjligheter det finns att använda sig av privaträttens instrument för att undanröja incitamenten för denna hemska brottslighet, och för att skapa möjligheter till upprättelse för offren. Det är sällan privaträttens sanktioner analyseras i sådana här sammanhang. (Vilket bland annat noteras i en mycket intresseväckande bok av Tsachi Keren-Paz.) Det här är en brist.

I media har vi kunnat läsa om hur de brottsbekämpande myndigheterna börjat tänka i termer av ”follow the money”. Genom att slå mot den ekonomiska incitamentstrukturen skall brotten kunna beivras mer effektivt än genom att enbart slå mot huvudbrottet i sig (sexhandeln, till exempel). Men även här missar man privaträttens sanktioner.

I min kommande bok om kränkning kommer jag förmodligen – jag har inte riktigt tänkt klart än – argumentera för en särskild typ av skadestånd för offren för mänsklig slavhandel, vad jag kallar för restituerande skadestånd. Ett sådant skadestånd beräknas utifrån den vinst som brottslingen tjänat på kränkningen. Ingen skall kunna göra en vinst på att sälja en annans kropp, eller för den delen, ära.

Förverkande då? Pengarna – vinsten – kan ju förverkas och tillfalla staten. Men varför skall staten tjäna pengar på någon annans kropp. Om någon skall göra det, så är det väl kroppens, tja, ägare… Skadeståndsrätten kan ha en viktig roll att spela här. Om man bara är öppensinnad.

Annons